Med k. 44 förbinda somliga de i det föregående behandlade meningarna: Trans Lugios Getanes etc. och Protinus deinde ab Oceano etc. Andra låta med större skäl k. 44 börja med skildringen av svionerna.

1. Sedan Tacitus i det föregående talat om de östgermanska folken och till sist nämnt de omedelbart vid den södra östersjökusten boende rugierna och lemovierna, fortsätter han, som förut, i riktning mot norr. Han kommer då ut i havet = Östersjön. Som boende »i själva havet», d. v. s. på en ö, tydligen Scandia eller Scandza = Sca(n)dinavia, nämner han Suiones. Detta folknamn motsvarar den inhemska benämningen föstnord. svear, fvästn. sviar och synes stå i nära sammanhang med fht. ge-swio »besläktad genom giftermål, affinis»; det betydde väl endast »släktingarna, anförvanterna». Till grund ligger reflexivst, sve- svi- »sig, själv, egen», från vilken också släktskapsord som sv. svåger, ty. Schwager och sv. syster, ty. Schwester utgått. Denna etymologiska förklaring av Suiones härrör ej, såsom ibland påstås, från Noreen, utan är av äldre datum (jfr Laistner Germanische Völkemamen 39). Till svear hör som gen. plur. svea, vilket ingår i svea rike (= svearnas rike), varav Sverige. Jämte Suiones, svear, sviar förekomma också andra namnformer. Den gotiske historieskrivaren Jordanes, som levde på 500-talet, har formen Suehans (i Getica 21). Här har dock h knappast något etymologiskt värde, utan tjänar blott som tecken till att vokalerna, som stå på ömse sidor därom, skola uttalas skilda (jfr t. ex. ahenus = aenus). Sue(h)ans är sålunda likvärdigt med mlat. Sueones, som förhåller sig till Suiones som svear till sviar. Vidare förekomma former med en efter stavelsen sue- följande dental: Suet(h)idi Jordanes Get. 23, mlat. Suedi, jfr ty. Schweden, eg. dat. plur. av folknamnet Schwede. Hit hör ock mlat. Suethia, Suetia, Suecia. Den ifrågavarande dentalen synes härröra från sammansättningen fornsv. run. Sveþiuþ - isl. Sví-þjóð, till þiuþ, þjóð »folk». Suiones, svear, sviar hänförde sig egentligen blott till folket i mellersta Skandinavien kring sjöarna Mälaren och Hjälmaren. Tacitus nämner emellertid icke något annat skandinaviskt folk än detta, något som man numera i allmänhet förklarar därav, att hans källa fått sina uppgifter om Skandinavien från något av folken söder eller sydost om Östersjön, som stått i förbindelse med svearna (jfr Nerman Det svenska rikets uppkornst, s. 17 f. och där citerad litteratur).
        Första meningen i avsnittet om svionerna lyder i den latinska texten sålunda: Suionum hinc civitates ipso in Oceano praeter viros armaque classibus valent. Vad civitates här egentligen betyder, är ej alldeles klart. Vanligen översätter man det med »folkområden» (någonting jämförligt med de uppländska s. k. folklanden). Säkerligen ligger i uttrycket Suionum civitates en antydan om, att svearna vid denna tid ej bildade något enhetligt rike, utan sönderföllo i flere småriken. Vidare märkes, att den anförda meningen egentligen är sammandragen av två. Det står: »härefter äro svionernas folkområden i själva Oceanen starka genom flottor». Meningen är: härefter följa svionernas folkområden i själva Oceanen, vilka äro starka — —. Jfr det alldeles analoga i trans Lugios Gotones regnantur, ovan. — viros armaque syftar på svearnas landmakt, classibus på deras sjömakt, som särskilt framhålles. Också följer en detaljerad beskrivning av de fortskaffningsmedel till sjöss, som svearna använde, deras båtar.
2. Denna beskrivning lyder i den latinska texten, r. 2—6, sålunda: forma navium eo differt, quod utrimque prora paratam semper appulsui frontem agit. Nec velis ministrantur nec remos in ordinem lateribus adiungunt: solutum, ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc remigium.
        differt »(fartygens form) avviker, skiljer sig» (nämligen från den vanliga).
        utrimque torde här böra betraktas som attribut till prora: utrimque prora »en i båda ändarna befintlig förstäv». frontem agit »bildar en framsida», jfr peragitur k. 42, a. 3, och förf. Minnesskrift till Prof. Axel Erdmann s. 176 f. I det följande har jag upptagit handskrifternas läsart: nec velis ministrantur (sc. naves) nec remos — — — adiungunt (sc. Suiones). Att denna text kan bibehållas oförändrad, har jag sökt visa Krit.-exeg. Bern, zu den kleinen Schriften des Tacitus in.
        in quibusdam fluminum mera ovanlig konstruktion i st. f. in quibusdam fluminibus; jfr k. 43 a. 27.
        Som karakteristiskt för svearnas båtar framhålles här för det första, att de voro lika byggda i akter och för, med andra ord, att de hade en förstäv i båda ändar, så att man kunde landa med vilken ända som helst, vidare att de ej betjänades med segel och ej hade årorna fästa vid sidorna i bestämd ordning, utan att roddverket var löst och alltefter omständigheternas krav flyttbart till ena eller andra sidan. Karakteristiken överensstämmer väl med de rester av gamla nordiska fartyg, som arkeologiska undersökningar i nyare tid bragt i dagen på åtskilliga ställen, t. ex. i Nydams mosse på östra kusten av Sönderjylland (Nydamsbåten från tiden omkring år 400), och i gravhögar vid Gokstad, Oseberg o. s. v. vid Kristianiafjorden (Gokstadsskeppet, Osebergsskeppet från vikingatiden; avbildningar av dessa fartyg såväl som av Nydamsbåten se t. ex. hos Montelius Sveriges historia s. 213, 332, 335).
3. Härpå fortsätter den latinska texten sålunda r. 6 ff: est apud illos et opibus honos, eoque unus imperitat, nullis iam exceptionibus, non precario iure parendi.
        opibus återger man här allmänt med »rikedom», vilket väl är riktigt. G. Ekholm anser dock (se bl. a. Eranos XXIV, 129 ff.), att ordet här icke betyder »rikedom», utan »makt». Men den förra betydelsen är särskilt hos Tacitus mycket vanligare an den senare. Härtill kommer, att någon klar motsats till et opibus i betydelsen »även makten», såvitt jag kan se, ej framträder. Det sannolika är väl, att enligt den vanliga uppfattningen orden est apud illos et opibus honos avse att framhålla motsatsen mellan svearnas uppskattning av rikedomen och germanernas i k. 5 omtalade allmänna ringaktning därav.
        eoque unus imperitat. Meningen är väl, att enväldet låter förklara sig av rikedomens förslappande inverkan och försvagande av frihetskänslan.
        nullis iam exceptionibus. non (nemo, nullus) iam = icke (ingen) mera, längre. För att förstå innebörden av nullis iam exceptionibus ha vi att erinra oss, att enligt  Tacitus' framställning konungamakten hos germanerna i allmänhet var inskränkt (k. 7, i f. nec regibus infinita aut libera potestas), men att detta redan om goterna gällde endast med en viss modifikation (trans Lugios Gotones regnantur, paulo iam adductius quam ceterae Germanorum gentes). Och ett liknande förhållande hos östgermanerna i allmänhet antydes väl genom orden: omniumque harum gentium (östgermanerna) insigne rotunda scuta — — et erga reges obsequium. Beträffande nordgermanerna, spec. svearna, påstår sedan förf. k. 44, säkert med överdrift, att konungamakten hos dem var alldeles oinskränkt.
        non precario iure parendi. precarius, som hör till precari »bedja», betyder »som erhålles genom böner, som man tigger sig till». Ordet användes ofta som juridisk term, och dess betydelse förklaras av juristen Ulpianus Dig. 43, 26, i sålunda: precarium est, quod precibus petenti utendum conceditur tamdiu, quamdiu is qui concessit patitur, alltså »vad som gives av nåd och därför kan återtagas, när det behagar givaren». non precario iure kan översättas »med ovillkorlig (obetingad) rätt». iure parendi betyder naturligtvis icke »rätt att lyda», det vore, som Müllenhoff säger (D. A. IV, 505), »ein wunderliches Recht», utan »rätt till lydnad», d. v. s. »att bliva åtlydd». parendi är genit. gerund., och gerundium, som är ett Verbalsubstantiv, har i sig varken aktiv eller passiv betydelse. Om det i svenskan är att återgiva med en aktiv eller passiv verbalform, beror på sammanhanget. Vanligen är det aktivt (t. ex. ars regendi difficilis est), men kan också vara passivt, t. ex. Sall. Jug. 62 eum ipsead imperandum Tisidium vocaretur, där ad imperandum är = »för att mottaga befallningar (bliva befalld)», ej »för att giva befallningar (befalla)».
        Med den ende härskaren hos svearna, om vilken Tacitus här talar, menas Uppsalakonungen, som kallades einvaldr eller einvaldshöfðinge i förhållande till småkonungarna. Han upptog också skatt av hela folket för de stora offren. Detta väckte en hög föreställning om hans makt, och härpå synes Tacitus' uppgift om det absoluta enväldet grunda sig. I själva verket var Uppsalakonungen lika litet som de germanska konungarna i allmänhet någon envåldshärskare. Hans makt var liksom deras inskränkt av folkförsamlingen (tinget).
4. I slutet av kapitlet, från r. 8 lyder den latinska texten sålunda: nec arma, ut apud ceteros Germanos, in promiscuo, sed clausa sub custode, et quidem servo, quia subitos hostium incursus prohibet Oceanus, otiosae porro armatorum manus facile lasciviunt: enimvero neque nobilem neque ingenuum, ne libertinum quidem armis praeponere regia utilitas est.
        Här anföres först som ytterligare bevis för, att svearna lydde under en envåldshärskare, den omständigheten, att vapnen hos dem ej voro allmänt tillgängliga utan bevakade av en slav. Vad Tacitus här berättar, är ganska egendomligt, och man vet ej bestämt, varpå det grundar sig. Man här förmodat, att förf. fått uppgifterna frän sydgermaner, med vilka han kommit i beröring och som besökt Uppsala vid någon offerfest, då gudsfred rådde och vapen ej fingo bäras (jfr k. 40, 13, där det på tal om Nerthusfirandet heter: clausum omne ferrum). Att något allmänt förbud för svearna att bära vapen skulle existerat, är oantagligt.
        I de med quici inledda satserna r. 10 f. lämnas en förklaring av, varför vapnen hos svearna ej voro i allmänt bruk utan stodo under uppsikt av en slav. Fritt bruk av vapnen ansågs enligt författaren överflödigt, därför att havet förhindrade plötsliga infall av fiender; härtill kom, att beväpnades händer, om de äro sysslolösa (otiosae = si otiosae sunt), lätt förfalla till självsvåld (excesser).
        enimvero r. 11 kan fattas som på en gång motiverande och försäkrande = »ju förvisso».
        regia utilitas = regis eller regum utilitas, adjektiv för genitiv såsom ofta, jfr t. ex. patrius för patris eller patrum.
        I sista meningen framhålles, att konungen ej med fördel kunde anförtro uppsikten över vapnen varken åt en ädling eller en friboren eller ens en frigiven, utan endast åt en slav. Om de olika stånden i det germanska samhället jfr k. 25.
        Till sist må erinras om, att man ställt den starka konungamakten hos svearna i sammanhang med konungens ställning som befälhavare för en stark sjömakt. På sjön utbildas lätt en starkare disciplin än på land. Särskilt framträder konungens maktställning i den för sjömaktens utveckling betydelsefulla institution, som kallas ledungen eller ledingen (fsv. leþunger, isl. leiðangr), som innebar skyldighet för allmogen att årligen utrusta ett visst antal skepp och folk åt konungen. Se vidare Nerman a. st. s. 21 ff. och där citerad litteratur.