|
| |
|
1,
2, 3,
4, 5,
6, 7,
8, 9,
10, 11,
12, 13,
14, 15,
16, 17,
18, 19,
20, 21,
22, 23,
24,
25, 26,
27, 28, 29,
30, 31, 32,
33, 34, 35,
36, 37, 38,
39, 40, 41,
42, 43, 44,
45, 46
|
|
Per Perssons översättning
Kapitel 36
På sidan om chaucer och chatter hava cheruscerna1 länge
ostörda levat i en alltför djup och förslappande fred; och detta har medfört
mera behag än trygghet, emedan i en omgivning av härsklystna och mäktiga
grannar lugnet är bedrägligt:2 där nävrätten härskar, äro
hovsamhet och redlighet namn, som tillhöra den starkare. Sålunda få
cheruscerna, som fordom kallades goda och rättvisa, nu heta slöa och dumma;3
de segrande chatterna har framgången tillräknats som vishet. I cheruscernas
fall drogos även foserna, ett angränsande folk, med4 och dela nu
olyckan lika, medan de i lyckans dagar varit underordnade.
Germania - kapitel 37
Tillbaka till förstasidan |
N. E. Hammarstedts översättning
36. Cheruskerna. Foserna
Vid sidan av chaukerna och chatterna underhöllo cheruskerna långe ostörda
en allt för rundlig och dåsig fred. Och detta blev mera välbehagligt än
hälsosamt. Ty det är en bedräglig ro, som erbjudes mitt emellan övermodiga
och mäktiga grannar. Där nävrätten bestämmer, där tillhöra även
hänsynsfullhet och redbarhet till namnet övermakten. Sålunda nämnas
cheruskerna, vilka förr kallades de goda och välvilliga, numera de odugliga
och enfaldiga. Deras besegrare chatternas oförskyllda tur tillräknas däremot
dessa såsom vis beräkning.
Cheruskerna drogo även foserna, en tillgränsande stam, med sig i fördärvet.
I motgången fingo dessa dela lika, fastän de i medgången fått hålla sig i
andra rummet. |
- I k. 36 kommer författaren till cheruscerna, vilkas område sträckte
sig frän mellersta Weser ända till Elbe. Cheruscerna är en av de
germanska stammar, som nått världshistorisk berömmelse. Detta skedde,
som bekant, genom den frejdade germanske frihetshjälten Arminius, under
vars anförande cheruscerna och de med dem förbundna stammarna tillfogade
romarna det förkrossande nederlaget i Teutoburgerskogen 9 e. Kr. Detta
slag var epokgörande. Romarna hade för avsikt att underlägga sig
Germanien ända till Elbe, men nöjde sig efter slaget i Teutoburgerskogen
med Rhengränsen. 17 e. Kr. bekämpade Arminius med framgång konung Marbod
i Böhmen, varefter cheruscernas makt stod på sin höjdpunkt. Men genom
inre tvedräkt och grannars anfall gick den snart tillbaka. Arminius blev
av sina landsmän misstänkt för att eftersträva konungamakt och föll
slutligen offer för släktingars svek. Därmed hade cheruscerna spelat ut
sin roll.
- I r. 3 f. lyder den latinska texten: quia inier impotentes et
validos falso quiescas. falso quiescas betyder väl här ej, som det
ofta översättes, »det är oriktigt att leva i lugn», utan snarare »man
vilar falskt», d. v. s. »lugnet är bedrägligt».
- Orden i r. 5 f.: ita qui olim boni uequique Cherusci, nunc
inertes ac stulti vocantur äro att konstruera sålunda: ita
Cherusci, qui olim boni aequique sc. vocabantur, nunc inertes ac stulti
vocantur. Korrelatet till relativsatsen är indraget i denna; som
predikat är ur huvudsatsens vocantur att underförstå
vocabantur. Både hos Tacitus och andra författare förekommer ej
sällan, att predikatet i en bisats måste suppleras ur huvudsatsen i ett
annat tempus; jfr t. ex. Germ. 2, 18 f. ac nunc Tungri sc.vocentur,
tunc Germani vocati sint.
- I r. 7 lyder den latinska texten: tracti ruina Cheruscorum et
Fosi. De flesta handskrifterna ha ej tracti, utan tacti,
men det förra synes passa bättre i meningen: tacti »berördes»
vore ett väl svagt uttryck. Med avseende på konstruktionen jfr Tac.
Hist. 3, 29, 6 (ballista) pinnas ac summa valli ruina sua traxit
»kastmaskinen drog med sig tinnarna och översta delarna av vallen i sitt
fall». Om de här nämnda Fosi är ingenting vidare bekant, än vad
som här meddelas, att de voro ett cheruscerna underlydande folk, som
drogs med i dessas fall.
Germania - kapitel 37
Tillbaka till förstasidan
|
|
|
