Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 2

Vad germanerna själva angår,1 skulle jag tro, att de äro infödingar (urinvånare i sitt land, autoktoner) och icke i minsta mån uppblandade genom andra folks invandringar och upptagande som gäster, ity att å ena sidan de, som ville byta om boningsplatser, i urtiden icke kommo landvägen utan sjöledes, och å andra sidan den omätliga bortom (Germanien) liggande och så att säga motställda (i en motsatt del av världen belägna) Oceanen2 sällan besökes av skepp från vår värld (Medelhavsvärlden).3 Vem skulle vidare, oavsett faran på ett vilt och okänt hav, ha lämnat Asien eller Afrika eller Italien för att uppsöka Germanien med dess osköna landskap, dess hårda klimat, ett land dystert att bebygga och att skåda, såvitt det ej råkar vara ens fädernesland?

De fira i gamla sånger, hos dem det enda slaget av historisk tradition,4 en av jorden född gud Tvisto.5 Honom tillägga de en son Mannus,6 folkets upphov och grundläggare,7 Mannus åter tre söner, efter vilka de närmast Oceanen boende sägas heta ingaevoner, de mitt i landet boende herminoner, de övriga istaevoner.8 Några9 påstå bestämt, som förklarligt är i följd av den obundna frihet, som en gammal tid medger, att det funnits flera gudaättlingar och flera stamnamn: marser,10 gambrivier,11 sveber,12 vandilier,13 och detta vore verkliga och gamla namn.14 Men namnet Germania (Germania-namnet) vore ungt och nyligen tillagt (till de övriga namnen),15 eftersom de, som först övergingo Rhen och fördrevo gallerna och som nu kallas tungrer, då (i sammanhang med övergången av Rhen) fingo namnet germaner;16 sålunda hade vad som var ett stamnamn, icke ett folknamn, småningom trängt igenom (vunnit allmän utbredning), så att allesammans, först av segraren17 i syfte att väcka fruktan,18 sedan också av sig själva benämndes med det uppfunna (nyfunna) namnet germaner.19

Germania - kapitel 3
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

2. Germanernas härstamning. Myter

Vad själva germanerna angår är jag böjd för att hålla dem för detta lands urinnevånare, i ingen mån uppblandade genom invandringar eller förbindelser med andra folkslag. Ty fordom anlände de, som ville ombyta boningsorter, icke till lands utan på flottor, och den omätliga, utanför, jag ville nästan säga mitt emot oss1, liggande oceanen befares endast sällan av fartyg från vår del av världen2. Vem skulle för övrigt, om man också bortser frän farorna på ett stormigt och okänt hav, vilja lämna Asien, Afrika eller Italien för att uppsöka Germanien, ett frånstötande land med ett bistert luftstreck, ledsamt både att bebo och besöka för en var, såvida han ej där har sitt fädernesland?

De lovprisa i gamla kväden, vilka utgöra det enda slags hävder och urkunder de äga, en av jorden född gud Tuisto3 samt dennes son Mannus4 såsom detta folkslags upphov och grundare. Mannus tillskriva de tre söner, efter vilka de närmast oceanen boende skola hava erhållit namnet ingävoner, de mellanboende herminoner och de övriga istävoner5. Några6 åter påstå — tidsavståndet tillåter ju en viss frihet — att guden haft ännu flere söner och att ännu flere folkstammar blivit på antydda sätt uppkallade: marser, gambrivier, sveber, vandilier7, samt att även dessa äro äkta och fornåldriga namn.
Däremot lär benämningen Germanien vara ung8 och skall hava tillkommit i en senare tid därigenom att de, som först övergingo Rhen och drevo undan gallerna och som nu benämnas tungrer, då blivit kallade germaner. På så vis skulle ett namn på ett folk, ej på en folkstam, efter hand hava utbrett sig, så att alla kallades med det först av segraren, (men) för skräckens skull9 inom kort även av dem själva antagna namnet germaner.
  1. Från landet, vars gränser angivits i föregående kapitel, övergår förf. till invånarna, som betecknas med Germanos ipsos.
  2. Det är fråga om det Germanien i norr omgivande havet, septentrionalis Oceanus (jfr k. 1, r. 3 och 7 f.). Beträffande översättningen av textens adversus Oceanus med »den motställda (i en motsatt del av världen belägna) oceanen» jfr J. Schmaus Tacitus Germania, II, Anhang, s. 81 f. Jag finner ej nödigt att upptaga konjekturen aversus.
  3. Förf:s tankegång är, närmare utförd, denna: germanerna ha ej blivit uppblandade genom invandringar. Invandrare kommo nämligen i urtiden icke landvägen utan sjövägen. Men sjöfärder till Germanien i urtiden kunna ej antagas, då sådana även i var tid sällan förekomma.
  4. Tacitus hämtar ett ytterligare bevis för att germanerna voro autoktoner ur deras egen i gamla mytiska sånger fortplantade ursprungssaga.
  5. Tvisto, namnet på den gud, på vilken germanerna skola ha återfört sitt ursprung, synes sammanhänga med dvi- — germ. tvi- »två», vartill också höra ord som tvist, ty. Zwist eg. »tvådelning, söndring», angels. twist »två gånger tvinnad tråd» o. s. v. Tvisto betydde då »den tvegestaltade», men vari dubbelgestaltningen bestod, är ej klart. Läsarten Tvisco, med vilken en del nyare etymologer operera, förekommer blott i E (cod. Aesinas), som i Germania ej har någon auktoritet, då den har de andra handskriftsklasserna mot sig.
  6. Mannus hör tillsammans med got. manna, ty. Mann, sv. man »människa, man». Mannus är »urmänniskan»; för germanerna = urgermanen.
  7. Jag läser med Andresen: ei (handskrifterna vackla mellan ei och et) filium Mannum, originem gentis conditoremque (handskr. i allm. conditorisque), Manno tris filios assignant.
  8. Tacitus anför här de i de förutnämnda gamla sångerna bevarade uråldriga namnen på tre förmodligen av en gemensam kult sammanhållna stamgrupper, i vilka germanerna i äldsta tid skola ha indelats: Ingaevones, Herminones, Istaevones. Plinius d. ä. Nat. hist. IV, 99 har samma indelning men med tillägg av två ytterligare grupper: Vandili och Peucini Basternae. För övrigt är att märka, att namnformen Ingaevones hos Tacitus hos Plinius motsvaras av Ingvaeones, och i analogi därmed bör väl hos honom även insättas Istvaeones i st. f. Istaevones hos Tacitus. Om Ingaevones eller Ingvaeones är den ursprungliga formen, kan ej med säkerhet avgöras så länge avledningsändelsen -ae(v)ones till sitt ursprung ej är tillräckligt uppklarad. Tänkbart vore, att växlingen Ingvaeones: Ingaevones uppstått genom dissimilation i olika riktning av Ingvaevones. Vad för övrigt namnens etymologi angår, så synes säkert, att stamstavelsen i Ingvaeones, Ingaevones Sammanhänger med förra ledet i det forngermanska namnet Ingvio-merus (Tac. Ann. I, 60 o. s. v.), namnet på den angels. stamheroen Ing, angels. Ingwine, enl. Noreen = Ing-vän, dyrkare av Ing, och de nordiska namnen Inge, Yngve, som tillhörde konungarna av Ynglingaätten och fruktbarhetsguden Frey, vilken torde stå i nära sammanhang med den hos ingvaeoniska stammar dyrkade gudinnan Nerthus (jfr Tac. Germania k. 40). — Herminones eller Erminones (börjande h är i latinska eller hos latinska författare traderade ord ofta i oursprunglig tillsats) har man sammanställt med germ. ermena- ermana- »upphöjd, stor» o. s. v. (fornhögt., fornsax. irmin- etc.). På grund av denna sannolika sammanställning har man bortsett från den både hos Tacitus, Plinius och Pomponius Mela betygade formen Hermiones, som kanske brukats av latinska författare men säkerligen icke var den äkta germanska. — För Istvaeones Istaevones finnes ingen plausibel anknytning. — Vad beträffar namnen på de söner av Mannus, efter vilka de ifrågavarande folken skola ha blivit uppkallade, är för övrigt att märka, att de förra namnen kunna vara sekundära och abstraherade ur folknamnen.—Tacitus' uppgifter om de nämnda folkgruppernas boningsplatser äro allmännare och obestämdare än Plinius' men stämma dock i huvudsak överens med dessa. Ingaevonerna eller Ingvaeonerna förlägger Tacitus till närmaste grannskapet av havet (Nord- och Östersjön); till dem hörde väl, utom de av Plinius nämnda cimbrerna och teutonerna, bl. a. de enligt vanligt antagande i Schleswig-Holstein bosatta stammar, som gemensamt dyrkade gudinnan Nerthus (Germania k. 40), och förmodligen även sydskandinaver (jfr gen. plur. Ingwina i den angels. dikten Beowulf som beteckning för östdanskarna i Skåne). Istvaeonerna eller Istaevonerna skola ha bott i närheten av Rhen, Herminonerna i det inre landet. De östgermanska folken synas falla utanför tredelningen, vilket väl beror därpå, att de vid den tid, då denna indelning gjordes, ännu ej kommit över till sina senare bostäder s. om Östersjön.
  9. Tacitus vänder sig nu ifrån germanernas egen stamsaga och meddelar uppgifter om folkets ursprung och äldsta indelning, som han funnit hos av honom som källor använda romerska och grekiska författare. Dessa betecknar han obestämt med quidam »några».
  10. Marsi, ett germanskt folk mellan Lippe och Ruhr, ej att förväxla med de italiska Marsi, omtalas av Tacitus på några ställen i de första böckerna av Annales. År 14 e. Kr. anföllos de av Germanicus, som vitt och brett förhärjade deras land och jämnade med jorden celeberrimum illis gentibus templum, quod Tamfanae vocabant. Man har av denna uppgift slutit, att marserna varit medelpunkten för ett kultförbund. Efter nämnda katastrof spelade marserna ej någon större roll.
  11. Gambrivii nämnas blott här och på ett ställe hos Strabo 290. Namnet plägar sammanställas med fornhögt. gambar strenuus och senare ledet i folknamnet Su-gambri. Med detta folk, av vilket en stor del av Tiberius 8 f. Kr. överflyttades till vänstra stranden av nedre Rhen och som ej nämnes i Germania, torde gambrivierna och kanske även marserna ha stått i närmare sammanhang.
  12. Namnet Suebi brukas hos klassiska författare dels i en inskränktare betydelse om en enskild stam, dels i en vidsträcktare om en större eller mindre grupp av svebiska folk. Här på stället föreligger väl den senare betydelsen. På ett egendomligt sätt använder Tacitus namnet i senare delen av Germania, då han till sveberna räknar även folk, som icke kunna antagas ha varit av svebiskt ursprung. Namnet Suebi fortlever i Schwaben, fornhögt. Swaba, med regelrätt utveckling av urgerm. e till fornhögt. a.
  13. Vandilii synes beteckna en grupp av östgermanska stammar, som torde vara identisk med den av Tacitus i Germania k. 43 omtalade lugiska gruppen. Plinius Nat. hist. IV, 99 nämner Vandili som en av germanernas huvudstammar, vilken väl omfattade östgermanerna i allmänhet. En tredje namnform är Vandali, som med tiden inskränktes till en enskild stam, de i historien ryktbara vandalerna. Måhända har folket ytterst kommit från Norden. Man har anknutit namnet till fornnord. Vandill, Vendill, da. Vend-syssel (Jutlands nordspets).
  14. De nyss nämnda namnen: Marsi etc. ställas här i motsats å ena sidan mot de förut anförda: Ingaevones etc., namn som för längesedan kommit ur bruk, å andra sidan mot Germaniae vocabulum, om vilket det strax efteråt heter, att det vore ungt.
  15. d. v. s. till de nyss förut anförda stamnamnen: marser etc.
  16. »Germaner» syftar har på de stammar av germanskt ursprung, som först övergingo Rhen och undanträngande gallerna satte sig fast på vänstra Rhenstranden, de stammar, som av Caesar i De bell. gall. kallas Germani cisrhenani. En ledande ställning bland dessa intogo eburonerna, bosatta på ömse sidor om Maas och mellan Maas och Rhen. De blevo emellertid av Caesar nästan fullständigt tillintetgjorda, och i deras ställe trädde då en annan av de cisrhenanska germanstammarna, tungrerna, som synas ha erhållit den centrala delen av eburonernas område. I sammanhang härmed avlöstes Germani som benämning på ifrågavarande stammar av Tungri. Som redan i Agric. k. 36, a. 2 påpekats, fortlever folknamnet Tungri ännu i namnet på den i belgiska provinsen Limburg belägna staden Tongeren (Tongres) = det gamla Aluatuca Tungrorum eller (med ej sällan förekommande övergång av folknamn till ortnamn) Tungri. — Med »fingo namnet» har jag översatt den latinska textens vocati sint, predikatet i den med »eftersom», quoniam, inledda kausalsatsen; vocati sint skulle i oratio recta motsvaras av vocati sunt, vilket jag fattar som perf. histor. Meningen synes nämligen vara, att de germanska stammar, som först övergingo Rhen, i sammanhang med flodövergången fingo namnet Germani, icke, såsom många anta, att de vid övergången medförde namnet från hemlandet på högra sidan om Rhen, där de burit det sedan obestämt lång tid tillbaka. Ty i senare fallet skulle ju den med quoniam införda kausalsatsen icke ge någon tillfredsställande motivering av det föregående påståendet, att germannamnet vore ungt.
  17. a victore = av segraren. Med »segraren» rnenas tydligen de segerrikt över Rhen framträngande germanstammarna.
  18. Om a Victore fattas som agent, vilket synes nödvändigt, kan man icke gärna tillägga det följande ob metum kausal betydelse, utan måste fatta det finalt. Vidare härom förf. Krit.-exeg. Bern. 88 f.
  19. Den ytterst svåra och mycket omdebatterade slutmeningen i German. k. 2, i vilken Tacitus refererar den uppfattning av germannamnets utvecklingshistoria, som han funnit i sina romerska och grekiska källor, har nyligen varit föremål för en synnerligen grundlig behandling av E. Norden i det bekanta verket »Die Germanische Urgeschichte in Tacitus' Germania» (1920, Ergänzungen 1922). De punkter, i vilka jag ej helt kunnat ansluta mig till Nordens uppfattning, har jag avhandlat i mina Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus s. 86 ff. Här inskränker jag mig nu till att rekapitulera huvudpunkterna i det av Tacitus givna referatet. Om min tolkning är riktig, skulle detta gå ut på följande: Germannamnet är ungt. Det tillades nämligen dem (de stammar av germansk börd), som först trängde fram över Rhen, drevo undan gallerna och slogo sig ned på vänstra Rhenstranden, de sedermera s. k. Germani cisrhenani. Dessa upptogo namnet och överflyttade det sedan på sina transrhenanska stamförvanter, vilka också själva efter hand antogo det. Sålunda blev namnet efter att från början ha varit ett stamnamn småningom ett folknamn. — Om de av Tacitus återgivna åsikterna i allo voro riktiga, torde vara tvivelaktigt, men jag skall här ej närmare inlåta mig på denna fråga. Jag vill blott tillägga ett par ord om germannamnets ursprung. Av framställningen hos Tacitus kunde man vara benägen att draga den slutsatsen, att namnet givits germanerna av deras grannar gallerna (kelterna) och att det väl således varit galliskt (keltiskt). Emellertid har man ej lyckats att med tillhjälp av keltiskt språkmaterial säkert tolka det. Ej heller har de försök, som gjorts att härleda det från latinet eller från germanska språk, ha lett till något fullt övertygande resultat. Namnet är dunkelt och kommer väl alltid att förbliva det.

Germania - kapitel 3
Tillbaka till förstasidan
  1. Adversus, d. v. s. på motsatta sidan av världen. Påtagligen har T. här utgått från den redan av Aristoteles och andra lärda greker och romare framställda åsikten, att jorden är klotformig.
  2. D. v. s. från det romerska världsområdet.
  3. Enligt annan läsart Tuisco. Namnet Tuisto (Tvisto) anses av senare språkforskare och mytologer beteckna guden såsom tvekönad. Äldre mytologer samställde namnet med lat. deus, divus, grek. Zevs o. s. v., fornnord. Ty, och gjorde honom till himmelsguden eller dennes son.
  4. D. ä. Man. Mannus eller Man är således den första mannen, människan, vilket för all primitivare åskådning är liktydigt med folkstammens urfader. Den respektiva folkstammen utgör nämligen alltid människorna framför andra.
  5. Dessa tre namn angiva otvivelaktigt grupper av folk, som en gång varit förbundna med varandra genom en gemensam kult av en stamgud, från vilken de ansågo sig hava sina anor. Jfr k. 39. Om de av T. nämnda tre folkförbunden redogör Plinius (Nat. hist. 4.99) utförligare. Ett dylikt kultförbund bildade hos oss Svealandskapen. I namnet ingävoner har man funnit namnet Yngve, under vilket guden Frö insatts såsom stamfader för ynglingaätten.
  6. D. v. s. några romerska författare. Jfr Inledningen s. 5.
  7. Vandilierna, Vandilii, äro desamma som vandalerna. — Se ock kap. 43 n. 11.
  8. D. v. s. i jämförelse med de föregående ”fornåldriga namnen”.
  9. D. ä. för den fruktan, som själva namnet germaner ingav. Härledningen och betydelsen av detta namn äro trots de många förslag som gjorts, fortfarande okända eller ovissa. Att namnet är av galliskt ursprung, ävensom att det sedan sannolikt germaniserats, synes dock framgå av T—s här t. o. m. mer än vanligt svårfattliga framställning. Bland tydningsförslagen synes det, som härleder ordet från ett keltiskt, dock blott i iriskan påvisat ord gairm, rop, skri o. d., finna ett åtminstone skenbart stöd däri, att T. omedelbart i det följande omtalar det för germanerna egendomliga, fruktan injagande sköldropet (se k. 3). Jfr F. Tamm, Etymol. svensk ordbok: Gorma. Andra förklaringar av namnet germaner äro, att det betyder gränsbor, skogsinnebyggare, de storväxta o. s. v. Namnet förekommer först hos Caesar i hans bok om Galliska kriget.
     
    10.