Med k. 30 börjar i den speciella delen av Germania redogörelsen för de i egentlig mening germanska folken, d. v. s. de i Germanien boende folk, som voro av germansk börd och som icke voro anslutna till det romerska riket, utan voro fria. Förf. utgår helt naturligt från dem bland dessa folk, som voro bäst kända för romarna, d. v. s. de åt Rhen till boende. Vid uppräkningen fortskrider han från söder åt norr. Det första folk, han nämner, är de norr om tiondelandet boende chatterna. Deras stamland synes i huvudsak motsvara det nuvarande Hessen. Detta landsnamn är egentligen ett folknamn, och sammanhanget mellan Chatti och Hessen torde förmedlas genom sådana från 700-talet bekanta former av folknamnet som Hassi, Hassiones, Hessi (med i-omljud på a). Svårighet gör dock motsvarigheten mellan tt och ss.

1. Bortom (d. v. s. norr om) dessa = mattiacerna och invånarna i tiondelandet.
2. initium sedis incohant »börja början av sina boningsplatser», med den i uttryck för »början» vanliga pleonasmen.
3. På initium sedis . . . incohant följer i den latinska texten: non Ha effusis ac palustribus locis, ut ceterae civitates, in quas Germania patescit. Lokalbestämningen non ita effusis ac palustribus locis hänför sig grammatiskt till det föregående initium sedis incohant, men kan ej syfta blott på början av chatternas land, utan måste avse hela chatterlandet, vilket, som av det följande framgår, alltigenom var uppfyllt av höjder: saltus Hercynius och utlöpare därifrån. Logiskt hänför sig non ita effusis etc. till det i sedem incohant inneslutna allmänna begreppet sedent eller colunt »de bo».
4. Den latinska texten lyder: durant siquidem colles. Om det kausala siquidem, som till betydelse och funktion kommer enim nära och väl därför erhållit samma post-positiva ställning som detta, jfr förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus 107.
5. »glesna blott småningom» motsvaras i den latinska texten av paulatim rarescunt, som innehåller en närmare förklaring av föregående satsled, till vilket det asyndetiskt ansluter sig. Därpå följer ett längre led anknutet med et, ett hos Tacitus vanligt förbindelsesätt (jfr förf. anf. st.).
6. Den hercyniska skogen är personifierad, och chatterna tänkas som dess skyddslingar. Det heter, att den hercyniska bergstrakten på en gång ledsagar och sätter ned sina chatter, d. v. s. att den ifrågavarande bergstrakten både sträcker sig genom hela det chattiska landet och upphör, där detta upphör. Den intima förbindelse mellan saltus Hercynius och chatterna, som förf. sålunda framhåller, har också funnit uttryck i det till Chattos fogade possessivpronominet suos: »sina chatter, sina kära chatter».
7. Den motsvarande latinska texten lyder: duriora genti corpora. Om betydelsen av duriora jfr förf. anf. st. 108 f.
8. Chatternas andliga livaktighet belyses genom det följande: multum, ut inter Germanos, rationis ac sollertiae: praeponere electos, audire praepositos o. s. v. Om de deskriptiva infinitiverna praeponere etc. se förf. anf. st. s. 109 f.
9. »uppskjuta anfall», näml. till lämpligt tillfälle.
10. Jag har här utgått från följande latinska text (r. 10 f.): quodque rarissimum nec nisi romanae disciplinae concessum. Läsarten romanae disciplinae synes mig vara att föredraga framför ratione disciplinae. Man har mot nec nisi romanae disciplinae invänt, att denna läsart skulle innebära en motsägelse mot det föregående quodque rarissimum. Vad som endast var medgivet romersk krigstukt kunde annars, menar man, icke alls förekomma, medan det här heter, att det var »mycket sällsynt» (alltså dock förekom i ett och annat fall). Men romana disciplina behöver icke syfta enbart på den krigstukt, som förekom hos romarna, utan kan också avse en krigstukt, som liknade den romerska och som andra folk lärt sig av romarna.
11. »järnredskap» = ferramenta syftar på verktyg, som behövdes för skansarbete.
12. alias ad prodium ire videas, Chattos ad bellum. proelium en enstaka strid, bellum ett helt krig, som fordrar större planmässighet.