|
| |
|
1,
2, 3,
4, 5,
6, 7,
8, 9,
10, 11,
12, 13,
14, 15,
16, 17,
18, 19,
20, 21,
22, 23,
24,
25, 26,
27, 28, 29,
30, 31, 32,
33, 34, 35,
36, 37, 38,
39, 40, 41,
42, 43, 44,
45, 46
|
|
Per Perssons översättning
Kapitel 26
Att bedriva ocker och att utsträcka ockret till räntorna är okänt, och
därför iakttages det mera, än om det vore förbjudet.1 Odlingsbar
mark tages växelvis i besittning för odling av alla samfällt i förhållande
till odlarnas antal, och sedan dela de den sinsemellan efter rang; lätthet
att dela åstadkommer fältens vidsträckthet. De byta om sädesfält för vart
år, och odlingsbar mark finns dock över.2 De nedlägga nämligen
icke ett arbete på jorden, som motsvarar dess fruktbarhet och vidd; de
plantera ej trädgårdar och avskilja ej ängar och anlägga ej trädgårdar med
konstgjord bevattning: blott en sädesskörd avfordrar man jorden.3
Därför indela de icke heller själva året i lika många årstider (som vi):
vinter och vår och sommar uppfatta och benämna de, men vad hösten beträffar,
så äro de lika okunniga om dess namn som om dess förmåner.4
Germania - kapitel 27
Tillbaka till förstasidan |
N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker
från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats
fram och blivit kapitel 16)
16. Jordbruk och årsindelning1
Odlingsmarkerna intagas i mån av jordbrukarnas antal för varv av alla
gemensamt, och man skiftar dem sedan oförtövat sinsemellan efter
värdighetshänsyn.2 Fältens utsträckning gör fördelningen lätt.
Tegar ombyta de år efter år, och odlingsmark finnes mer än det tarvas. Ty de
söka icke med arbete överträffa markens egen bördighet och omfång genom att
anlägga fruktodlingar och inhägna ängar eller bevattna trädgårdar.3
Endast sin sädesskörd kräva de av jorden.
Därför indela de också icke året i lika många årstider som vi. För
vinter, vår och sommar hava de begrepp och benämningar, men höstens såväl
namn som håvor känna de icke.4 |
|
K. 26 är till stor del
mycket svårt att tolka. Endast sista meningen av k. 2, som handlar om
uppkomsten av germannamnet, torde i detta avseende vara jämförlig. Ofantligt
mycket har skrivits om k. 26, utan att dock full klarhet kan sägas vara
vunnen på alla punkter. Jag skall nämna några av de viktigaste
tolkningsbidragen från senare tid. I första rummet märkes en avhandling av
den franske forskaren Pustel de Coulanges med titeln: Recherches sur cette
question: Les Germains connaissaient-ils la propriete des terres? d. ä.
»Kände germanerna till jordegendom (privat äganderätt till jord)?» Denna
avhandling ingår i Seances et travaux de l'Academie des Sciences morales et
politiques, tome XXIII, s. 705 ff. och t. XXIV, 5 ff. På k. 26 i Germania
ingår förf. närmare t. 24, n ff. Ett annat viktigt bidrag härrör från
tysken J. Hoops och återfinnes i hans stora arbete »Waldbäume und
Kulturpflanzen im germanischen Altertum», s. 484 ff. Resultaten av
undersökningen har han också meddelat i Reallex. des germ. Altert., art.
Agrarverfassung. Slutligen må nämnas A. Dopsch Grundlagen der europäischen
Kulturentwicklung, jfr i synnerhet I, 53 ff.
Gudeman sätter som
överskrift över k. 26 »Ackerbau» (åkerbruk), men därmed är ej innehållet
uttömt. Man kan säga, att kapitlet väsentligen handlar om det ekonomiska
livet hos germanerna eller deras hushållningssätt (die wirtschaftlichen
Verhältnisse). Dessa betraktas ur två synpunkter: penning- eller
kapitalspekulationens och jordförhållandenas eller agrarväsendets. Att T.
tillsammans behandlar just dessa sidor av det ekonomiska livet, beror väl
därpå att de från romersk synpunkt voro de viktigaste. Härtill kommer, att
de germanska och romerska förhållandena voro mycket olika i båda de nämnda
avseendena, och förf. söker i Germania i första rummet framhålla olikheterna
mellan germanskt och romerskt. När han talar om germanska förhållanden, har
han alltid på samma gång de romerska i tankarna, även då han ej uttryckligen
säger, att han jämför. Sålunda konstaterar han i k. 26 först, att
kapitalistisk spekulation var okänd hos germanerna (den florerade däremot
hos romarna). Vidare påvisar han i fråga om jordbruksförhållandena, att
fördelningen av jorden och sättet att bruka den voro olika beskaffade hos
germaner och romare, och i sammanhang därmed, att åkerbruket stod på en
lägre nivå hos de förra an hos de senare. Slutligen kan man fråga: finnes
det något sammanhang mellan innehållet i k. 26 och i det närmast föregående
k.? Ja vid närmare påseende kan man väl upptäcka ett sådant. I
k. 25, som
handlar om slavarna och de frigivna, nämnes, att de germanska slavarna fingo
bruka jord och därför betala arrende in natura. Redan har här förf. berört
en sida av det ekonomiska livet, och i k. 26 ingår han närmare därpå.
- r. 1 f. fenus agitare et in
usuras extendere ignotum; ideoque magis servatur quam si vetitum esset.
fenus »ränta, hög ränta, ocker, räntebärande kapital» skrives även
faenus, men att den förra formen är den riktiga, framgå av ordets
etymologi. Redan de gamle förde det till roten fe-, som betecknar
»fruktbarhet» och ligger till grund för ord som felix eg.
»fruktbar» (felix arbor o. s. v.), fetus -us »födande,
ynglande», konkr. »avkomma, yngel», även »frukt, avkastning», fecundus
»fruktbar» o. s. v. I Paulus' excerpt av glossografen Festus förklaras
fenus på följande satt: fenus et feneratores a fetu dicta,
quod crediti nummi alias pariunt, ut apud Graecos eadem res
τόχος dioitur.
Det gr. τόχος, varmed fenus här jämföres hör till τίχτω,
aor. ετεον »föda» och betyder »födsel», konkr. »avföda» och
vidare som det lat. fenus »ränta». Utom »ränta» har, som redan
antytts, fenus också de närstående betydelserna »hög ränta, ocker»
(jfr Tac. Ann. VI, 16, 2 pecunias fenore auctitare) och
»räntebärande kapital» (jfr t. ex. Ann. XIV, 55, 15 f., där Nero säger
till Seneca: quae a me habes, horti et fenus et villae, casibus obnoxia
sunt).
Frasen fenus agitare kan betyda »bedriva rörelse med kapital,
spekulera med penningar, låna ut pengar mot ränta» eller »låna ut pengar
mot överdriven ränta = ockra med pengar, bedriva ocker». Ungefär
likbetydande är fenus exercere.
På nu ifrågavarande ställe är väl fenus agitare att översätta
med »bedriva ocker». Av det följande framgår nämligen, att det är fråga om
något, som i Rom var förbjudet (ideoque magis servatur quam si vetitum
esset). Men det var ej enligt romersk lag förbjudet att låna ut pengar
mot ränta utan blott att låna ut pengar mot för hög ränta, d. v. s. att
bedriva ocker.
et in usuras extendere: usura är en utvidgning av stammen usu-
i usus -us av uti. Jfr med avseende på bildningen
cursura till cursus -us, cultura till cultus -us, natura
till natus -us. usura betyder liksom usus eg. »brukande,
nyttjande», vidare »nyttjanderätt» (i motsats mot »äganderätt») och
»avgift för nyttjanderätt», vilket i fråga om penningar är = ränta. Denna
betydelse har usura på de två ställen, där det förekommer hos
Tacitus, nämligen utom här Ann. VI, 17,, 14. Som objekt till extendere
är från föregående satsled att underförstå fenus, och fenus
extendere in usuras synes betyda »utsträcka ockret (denna betydelse
har jag tillagt fenus i det förra satsledet) till räntorna», varmed
väl menas att lägga räntorna till kapitalet och på det sammanlagda
beloppet taga höga räntor, d. v. s. att räkna ränta på ränta. Detta
är en form av ocker och var som ocker i allmänhet hos romarna förbjudet.
Andra satsledet, in usuras extendere, innehåller, så tolkat, en
närmare utveckling av det första. Man skulle kunna översätta: »att bedriva
ocker och särskilt att taga ränta på ränta» etc.
ideoque magis servatur quam si vetitum esset. Som subjekt till
servatur »det iakttages» är att ur det föregående underförstå fenus
non agitare. Att non agitare kan suppleras ur det positiva
fenus agitare, förklaras därav, att i den föregående satsen ligger en
negativ tanke: Germani non agitant fenus, quia ignotum. Om
iakttagande av en regel, föreskrift, sedvänja o. s. v. användes i lat.
vanligen sammansättningen obsenare. Men såsom ej sällan, särskilt
hos Tacitus, enkla verb inträda i st. f. sammansatta (jfr förf. Krit.-exeg.
Bern, zu den kleinen Schriften des Tacitus 56 f.), så användes också i
nyssnämnda betydelse stundom senare i st. f. obsenare. Efter
quam är att underförstå servaretur som huvudsats till den
följande irreala st-satsen. Meningen är: och därför iakttages det mera att
icke bedriva ocker, än det skulle iakttagas, om det vore förbjudet. »Om
det vore förbjudet» syftar på lagar mot ocker: sådana förekommo hos
romarna, men ej hos germanerna, hos vilka ocker var okänt. Förf. vill här
framhålla, att germanerna i sin okunnighet om ocker och penningspekulation
i allmänhet hade ett bättre skydd däremot än romarna i sina ockerlagar.
- Vi komma sedan till den andra,
för sin svårighet beryktade meningen i k. 26, i vilken förf. talar om
jordförhållandena hos germanerna. Texten lyder (r. 2-6): agri pro
numero cultorum ab universis in vices occupantur, quos mox inter se
secundum dignationem partiuntur; facilitatem partiendi camporum spatia
pracstant. ana per annos mutant, et superest ager. Jag skall
här först söka klargöra de enskilda uttrycken och sedan i korthet yttra
mig om den sannolika innebörden av det hela. Jag vill emellertid redan
från början anmärka, att jag även med tillhjälp av de nyaste
utläggningarna ej lyckats komma till full klarhet om stället.
r. 2. agri. Det latinska ordet ager, som har sin
motsvarighet i nästan alla indoeuropeiska språk (got. akrs, ty,
Acker, sv. åker o. s. v.), betyder i allmänhet «åker, jord som
odlas för sädesproduktion«, men användes också t.ex. om trädgårdar,
vin- och olivplanteringar o. s. v. Även kan det betyda »odlingsmark, mark,
som ännu icke är odlad men kan odlas, som duger att odla». Denna
sistnämnda betydelse passar här på stallet. Det är i första rummet fråga
om jord, som vid den germanska ockupationen ännu icke var åker men kunde
förvandlas till sådan. Denna betydelse hos ordet framträder ännu tydligare
i r. 5: arva per annos mutant et superest ager. arm, avledning av
arare, betyder »plöjd, alltså odlad jord, åker»; i motsats därtill
står ager »jord, som ännu icke är odlad, men som kan odlas». Vad
beträffar pluralen agri, så syftar den väl på odlingsmark, belägen
på olika ställen, i olika områden, där germaner satt sig ned.
pro numero cultorum »i förhållande till odlarnas antal». Att
odlingsmark ockuperades i förhållande till odlarnas antal betyder
tydligen, att alltefter odlarnas antal en större eller mindre del av
odlingsmarken togs i besittning i och för odling.
r. 3. ab universis sc. cultoribus »av alla odlarna samfällt»,
universi »alla samfällt» i motsats mot singuli »varje enskild».
Efter ab universis följer i huvudhandskrifterna för två
handskriftsklasser (XZ) in vices (mindre väl betygade varianter
äro: invicem, vices, vice, vicis). in vices är visserligen
svårbegripligt, men tillräckliga skäl att rata det synas ej föreligga.
Meningen med agri in vices occupantur torde vara, att icke hela den
odlingsbara marken på en gång togs i anspråk för odling, utan att en
växling ägde rum, så att man efter någon tid, då det stycke, som först
tagits i anspråk, var utnyttjat, övergick till ett annat stycke, och när
detta var utnyttjat, åter till ett annat.
Det stycke, som odlades, växlade alltså inom det odlingsbara området. Man
kan väl återge in vices med »växelvis, turvis» (eg. »så att
växlingar uppstå», upprepade gånger, vilket framhålles genom pluralen).
Jfr Fustel de Coulanges i den förut citerade avhandlingen 24, 23, där
in vices, som mig synes, i huvudsak träffande översättes med »alternativement,
tour à tour, par un roulement successif». En i flere avseenden avvikande
tolkning av det nu behandlade stallet företräder Schwyzer, som jag dock i
mångt och mycket icke kan följa.
r. 3 ff. quos mox inter se secundum dignationem partiuntur; facilitatem
particndi camporum spatia praestant. quos (sc. agros). Sedan den
odlingsbara marken tagits i besittning av alla odlarna samfällt (kanske av
ett byalag), fördelades den väl på familjefäderna, så att var och en av
dessa fick en lott. Fördelningen skedde secundum dignationem,
vilket väl här betyder »efter värdighet» eller »rang». Att delningen
skedde efter rang, innebär troligen, att de, som tillhörde ett högre stånd
(nobiles), fingo mera eller bättre jord.
camporum spatia. campi »öppna fält»; den odlingsbara jorden bestod
huvudsakligen av sådana; spatium »rum, stört rum, vidsträckthet».
Pluralis är använd, därför att det är fråga om flere olika falls
vidsträckthet. Det var lätt att dela den för odling avsedda jorden, så att
var och en fick så mycket han borde ha, därför att tillgång fanns på
vidsträckta öppna fält, som lämpade sig för odling.
r. 5 f. arva. per annos mutant, et superest ager. arva av arvum,
Substantiverat neutrum av adjektivet arvus, som hör tillsammans
med arare »plöja». Stammen är arvo-; ordet är bildat med
avledningsändelsen (suffixet) -vo- som t. ex. cur-vus, pra-vus.
Som adjektiv brukas arvus ofta i förbindelse med tiger: ager
arvus är »plöjd (odlad) jord» eller »som är avsedd att plöjas» (till
åkerjord) i motsats mot ager pascuus »jord, som tjänar som
betesmark» eller »är avsedd till betesmark» (pascuus till pasco
»för på bete»). Liksom neutrum av adjektivet pascuus användes
som substantiv i betydelsen »betesmark», så också neutrum av
adjektivet arvus: arvum som substantiv betyder då »plöjd» eller »förplöjning
avsedd jord, åkerjord, åkerfält, sädesfält, såningsfält».
per annos distributivt »för vart år, årligen». mutant »de
växla, byta om», näml. sädesfält eller såningsfält. Med arva per annos
mutant synes förf. vilja säga, att sedan den odlingsbara mark, som
tagits i besittning av alla odlarna samfällt, blivit fördelad på de
enskilda odlarna, var och en av dessa till åkerfält använde blott en del
av den jord, som fallit på hans lott, och efter ett år övergick till en
annan del, medan den förut brukade fick ligga i träde. Att germanerna
bedrevo sitt åkerbruk på detta föga rationella satt, sammanhänger därmed
att de ej kände till växelbruk och icke heller ordentlig gödsling av
jorden. Deras jord blev då snart utsugen: de kunde ej ta mer än en
årsskörd på samma fält. Därför flyttade de sina arva för vart år. Märk,
att den växling, varom har talas, är en annan än den, som ovan r. 3 synes
antydd genom orden in vices. Där är det, om jag rätt förstått
uttrycket, fråga om en växling inom hela det odlingsbara landet, i r. 5
åter om en växling inom den lott, som vid delningen tillfallit varje
enskild odlare.
et superest ager. et synes här som ofta stå för et tarnen.
Om betydelsen av ager i motsats mot arva se ovan s. 218.
superesse = »vara över» eller »finnas i överflöd». Satsen superest
ager avser att förklara, hur det var möjligt att byta om arva
för vart år. Det var möjligt på grund av den rika tillgängen på odlingsbar
jord, jfr ovan r. 4 f. facilitatem partiendi camporum spatia praestant.
Vad Tacitus i r. 2-6 meddelar om germanernas jordförhållanden synes i
allmänhet gå ut därpå, att vid germanskt besättande av ett område för det
första den odlingsbara delen av jorden växelvis (eller stycke för stycke)
togs i besittning för odling av alla odlarna samfällt (det vill väl säga
av hela byalag eller släkter), vidare att den för varje gång i besittning
tagna jorden icke bearbetades av alla gemensamt utan uppdelades på de
särskilda individerna eller familjefäderna, som odlade den småningom på så
satt, att de flyttade åkerfälten för varje år. I någon man belysas dessa
Tacitus' notiser av Caesars uppgifter om germanernas agrarväsen, De bell.
gall. IV, 1; VI, 22,
vilka dock även i flere avseenden skilja sig från Tacitus'. Särskilt
anmärkningsvärt hos Caesar är, att han frånkänner germanerna privat
äganderätt till jord, vilket ej är fallet med Tacitus. I allmänhet är
tydligt, att germanernas bosättnings- och jordbruksförhållanden på
Tacitus' tid nått en högre grad av stabilitet, än de hade på Caesars.
Detta är ju också naturligt, då Tacitus' tid inföll ungefär 150 år senare
än Caesars. Dessutom är att märka, att Caesars skildring torde gälla
undantagsförhållanden, som blott voro karakteristiska för de stammar, som
på hans tid voro stadda i krigisk framryckning mot väster och söder,
främst sveberna, vilkas stam Caesar betecknar som
longe maxima et
bellicosissima Germanorum omnium.
- I rad 6-8 fortsätter den latinska texten sålunda: nec enim cum
ubertate et amplitudine soli labore contendunt, ut pomaria conserant et
prata separent et hortos rigent: sola terrae seges imperatur: »de
tävla nämligen icke med jordens fruktbarhet och vidd genom arbete (i
avseende på arbete)», d. v. s. de nedlägga ej på jorden ett arbete, som
motsvarar dess fruktbarhet och vidd. Germanerna, vill förf. säga, ha gott
om fruktbara och vidsträckta fält; men de tillgodogöra sig dem icke
tillräckligt genom ett motsvarande arbete. Den av enim inledda
satsen innehåller en förklaring; av det föregående, närmast orden et
superest ager. Tankegången är: odlingsbar mark är över, eller finnes i
överflöd. Germanerna utnyttja nämligen icke den odlingsbara marken
tillräckligt: de använda den blott för sädesodling, icke till anläggande
av trädgårdar, ängar o. s. v. Att germanerna voro tröga jordbrukare och i
allmänhet hade olust för fredligt arbete, framhåller Tacitus flerestädes i
Germania, se t. ex. nedan s. 256, k. 45,12 f. och andra där citerade
ställen. I k. 45 säger T. om aestierna, som han räknar till germanerna,
att de odla säd och övriga jordens frukter med större uthållighet, än som
överensstämmer med germanernas vanliga lättjefullhet.
ut r. 7 är konsekutivt = så att. En följd av jordens energiska
utnyttjande skulle varit anläggning av fruktträdgårdar, ängar etc. Men då
förutsättningen ej fanns hos germanerna, så uteblev också följden: de
anlade icke trädgärdar etc.
pomaria »fruktträdgårdar», varemot det sedan följande hortos
väl betecknar »trädgårdar i allmänhet», särskilt sådana, där grönsaker och
blommor odlas.
et prata separent »avskilja ängar» (från skogs- och hagmark). Om
den stora vikt, de italiska lantbrukarna faste vid ängen, jfr Columella 2,
17.
et hortos rigent »de vattna icke trädgårdar», d. ä. »de anlägga
icke trädgårdar med konstgjord bevattning» (såsom i Italien var vanligt).
rigent = irrigent (beträffande användningen av simplicia för
composita jfr servatur = observatur, ovan s. 217).
solo, terrae seges imperatur r. 8. Detta ställe har jag utförligt
behandlat Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus 101
f. Jag har där gjort gällande, att terrae är att fatta som dat.
beroende av imperatur, att seges ensamt betyder »sädesskörd»
och att inskjutningen av terrae mellan sola och seges
ej behöver väcka några betänkligheter. Det hela betyder efter min mening:
»blott en sädesskörd avfordras jorden». Frasen imperare terrae segetem
företer samma konstruktion som t. ex. imperare alicui obsides
»befalla någon att ställa, avfordra någon gisslan». I sista meningen ger
förf. en sammanfattande karakteristik av det primitiva och ensidiga
germanska lantbruket, som han ställer emot det rikt utvecklade romerska. I
Italien gick lantbruket icke ut blott på sädesodling utan också på
frukt-och grönsaksodling. Hur stolta romarna själva voro över sitt
blomstrande jordbruk, framgår t. ex. av de entusiastiska lovorden hos
Varro Rer. rust. I, 2, där det heter: vos, qui multas perambulastis
terras, ecquam cultiorem Italia vidistis? — — — quid in Italia utensile
non modo non nascitur, sed etiam non egregium fit? quod far conferam
campano, quod triticum apulo? o. s. v. Och till sist:
non arboribus
consita Italia, ut tota pomarium videatur?
- Av det germanska jordbrukets ensidighet och torftighet förklarar förf.
slutligen (r. 8—11) germanernas indelning av året, i så måtto avvikande
från den vanliga, som germanerna enligt T. blott kände tre årstider:
vinter, vår och sommar, medan de däremot skulle varit okunniga om höstens
namn, liksom också om dess förmåner. Han säger: unde annum quoque ipsum
non in totidem digerunt species: hiems et ver et aestas intellectum ac
vocabula habent, autumni perinde nomen ac bona ignorantur.
unde kausalt »och därför».
non in totidem digerunt species. species »uppenbarelseform,
Erscheinungsform» betecknar ofta »arten» i motsats mot släktet (genus),
eller »en del av ett helt». Del av året såsom det hela blir = årstid:
de indela ej året i lika många årstider, nämligen som vi (romare).
intellectum. intellectus -us har vanligen aktiv betydelse:
»förstående, uppfattning» men förekommer också stundom i passiv: »det att
vara förstådd, uppfattad, das Verstandenwerden».
Här på stället har intellectus passiv
betydelse: intellectum
habent = intelleguntur, »de förstås, uppfattas».
vocabula här = »namn», ej »ord», jfr Germaniae vocabulum
»namnet Germania, germannamnet», k. 2, 17. Särskilda namn på vintern,
våren och sommaren funnos även i de äldre germanska språken. »Vintern»
hette på got. wintrus, på fornhögt. wintar, jfr vårt
»vinter». »Våren» kallades på fornht. lengizin, lenzo, jfr nyhögt.
Lenz (Frühling är av senare ursprung), på nord. botten vár,
nysv. vår, som synes ljud för ljud motsvara lat. ver. Att
nord. vár skulle, som Gudeman menar, vara lånat av lat. ver,
är icke antagligt. Namnet för »sommaren» är också representerat i de
flesta äldre och yngre germ. språk: fornht. sumar, fornsv. somar
etc.
Med avseende på hösten heter det däremot: autumni perinde nomen ac bona
ignorantur. Det ligger vikt på autumni, som står i motsats mot
hiems, ver och aestas. Därför är autumni placerat
främst i satsen och skilt från de styrande orden nomen och bona
genom perinde. autumni bona »de goda saker, de gåvor, som
hösten skänker». Därmed avses företrädesvis frukter och vin: vin- och
fruktskörden var och är för en italienare det för hösten mest utmärkande;
sädesskörden kom hos romarna som hos germanerna före den egentliga höstens
inträde. Hos germanerna spelade däremot odling av frukter och vin ännu på
Tacitus' tid ej någon större roll. Man förstår då, hur Tacitus kunde säga,
att germanerna ej kände till höstens gåvor, och härav drager han den
slutsatsen, att de ej heller kände något namn på hösten. Det finnes
emellertid ett ord för »höst» även i de äldre germanska språken: fornhögt.
herbist, nyhögt. Herbst, fornsv. höster, västnord.
haustr o. s. v. (jfr Hellquist Svensk etymol. ordb. under höst).
Men måhända var detta ord ej bekant för Tacitus, eller hade det på
hans tid ej ännu betydelsen »höst».
Indelningen i årstider har för övrigt växlat mycket under olika tider och
hos olika folk. Äldst synes man ha räknat efter vintrar: vintern är den
årstid, i fråga om vars namn den största överensstämmelsen råder mellan de
indoeur. språken. Ett spår av den urgamla räkningen efter vintrar synes
bl. a. föreligga i de lat. orden bimus »tvåårig», trimus
»treårig». bimus kommer av *bi-himus, trimus av *tri-himus,
vilkas senare led -himus sammanhänger med hiems, så att
bimus och trimus eg. betydde »två», resp. »tre vintrar
gammal». Längre fram i tiden skilde man på två årstider: den kalla och den
varma (sommar och vinter}, en indelning, som har en vidsträckt utbredning
bland de eur. folken. Senare tillades en tredje och slutligen en fjärde
årstid. Indelningen i fyra årstider har blivit och är den vanliga.
Germania - kapitel 27
Tillbaka till förstasidan |
- Om anbringandet av detta kapitel i detta sammanhang se
Kapitelindelning sid 101.
- D. v. s. efter värdighetsprövning och värdighetsförklaring (dignatio
jfr kap. 13). Denna ”värdesättning” av byamännen, vilken utfördes av
bymenigheten själv, sannolikt under ledning av en byäldste, kan icke så
mycket hava avsett rang som fastmer hushållens storlek och trälantalet i
dessa (jfr kap. 26 [25]). Sannolikt tilldelades varje husbonde först tomt
inom byn (jfr kap. 17 [16]) och sedan i förhållande därefter odlingsmark
för nästa skörd. Den återstående odlingsmarken förblev tills vidare ”oskift”.
Till någon insikt om jordvärde hade germanerna ännu icke kommit, och
därför förekom ingen enskild och avsöndrad markbesittning (jfr Caesar,
Gall. kriget 4.1; 6.22). Det var boskap, ej mark, som utgjorde
förmögenheten (kap. 5).—Byns eller gårdsamhällets markgemenskap har såväl
i Sverige som i Norge flerstädes kvarlevat i tydliga drag in i senare tid.
Ännu i 1736 års lag heter det i byggningabalken: ”Vill jordägare i by
intaga något det oskift är, säge då alla byamännen till”. Först om enighet
inom byalaget ej nås, har han att gå till häradsrätten. — Om det årliga
tegutbytet jfr J. Caesars rätt avvikande uppgifter (Gall. kriget 4.1 och
6.22), vilka, om ej beroende på missuppfattning, måste anses avse
undantagsförhållanden.
- T. hänsyftar här på romerska förhållanden.
- Hos åtskilliga folk såsom t. ex. fornegypter och hinduer har en
indelning av året i tre årstider förekommit, och även för greker och
romare var denna årsindelning i deras forntid icke främmande. Den
germanska årsindelningen har otvivelaktigt nära anknutit sig till
åkerbruket. — Vad T. sist säger om höstens håvor beror naturligtvis på
sydländingens sätt att se.
|
|
