Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 33

Invid tenctererna stötte man fordom på bructererna,1 nu hava, som det berättas, chamaver och angrivarier invandrat där, sedan bructererna blivit fördrivna och i grund utrotade genom en koalition bland angränsande folk,2 vare sig av hat till deras övermod eller på grund av bytets lockelse eller genom ett slags gunst från gudarnas sida gentemot oss: ty icke ens åskådandet av striden hava de missunnat oss. Över sextio tusen föllo, ej för romerska vapen,3 utan, vad härligare är, till vår ögonfägnad.4 Måtte, därom beder jag, om ej kärlek till oss, så åtminstone hat till varandra5 ständigt fortleva6 hos de främmande folken, alldenstund, om rikets ödestimma kommer, lyckan ej kan giva oss något bättre än tvedräkt bland våra fiender.7

Germania - kapitel 34
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

33. Bruktererna. Chamaverna. Angrivarierna

Intill tenktererna påträffade man förr bruktererna, Nu hava, efter vad det förmäles, chamaverna och angrivarierna dit invandrat, sedan genom grannfolkens enhällighet bruktererna blivit fördrivna och fullständigt tillintetgjorda, vare sig nu detta skedde, emedan deras övermod gjort dem förhatliga, eller därför att byte lockade, eller genom någon särskild gunst mot oss av gudarna. Ty icke ens slaktningens skådespel missunnade dessa oss. Över sextiotusen stupade, icke för romarnes svärd och spjut utan — vad som är vida mer storartat — till vår förnöjelse och inför våra ögon1. Give gudarna, att hos dessa folkstammar icke så mycket kärleken till oss2 som däremot fastmer hatet inbördes må bestå och frodas, ty när riket är i trångmål, kan lyckan intet bättre förläna oss än tvedräkt mellan våra fiender.
  1. Fortskridande mot norr kommer Tacitus i k. 33 från tenctererna (och usiperna) till bructererna (Bructeri), bosatta mellan Rhen, Lippe och Ems. Bructererna voro i första århundradet e. Kr. en av de mäktigaste västgermanska stammarna. De utmärkte sig i slaget i Teutoburgerskogen och understödde sedan det bataviska upproret, där de genom sin berömda sierska Veledas anseende spelade en viktig roll.
  2. Redan innan 1 årh. e. Kr. var till ända, bröts, såsom även i k. 33 omtalas, bructerernas makt genom en koalition mellan deras grannar: chamaver och angrivarier. Chamaverna bodde norr om Lippe och öster om Ijssel ända till Zuidersee. Med avseende på avledningsändelsen, jfr Batavi, varom se k. 29. Härledningen av namnen Bructeri och Chamavi är osäker. Däremot är namnet Angrivarii tämligen genomskinligt. Det är sammansatt och att sönderlägga i Angrivarii. Första ledet hör tillsammans med ty. Anger, fht. angar »gräsbevuxet land, betesmark», sv. äng o. s. v. Senare ledet är att sammanställa med got. warjan. fht. werian, nht. wehren, sv. värja »skydda, försvara». Angrivarii betyder ungefär »de det gräsbevuxna landet värjande, bevakande». -varii ingår som slutled också i andra folknamn, t. ex. Am(p)si-varii. Angrivarierna bodde öster om chamaverna på låglandet kring mellersta Visurgis (Weser). Vad som här säges om det tillintetgörande nederlag, som skulle tillfogats bructererna genom chamavernas och angrivariernas koalition, är säkert överdrivet. Bructererna omtalas nämligen även från senare tid; de kunna således ej ha blivit i grund utrotade vid det ifrågavarande tillfället.
  3. Den latinska texten lyder super sexaginta milia non armis telisqueromanis, varpå fortsättes sed — — — oblectationi oculisque ceciderunt. armis telisque romanis betyder egentligen »genom (ej »för») romerska vapen». Det är ablativus instrumenti, men följes i nästa satsdel av en dativus finalis sed oblectationi »utan till ögonfägnad». Med växlingen i uttrycket jfr k. 32, r. 4 f. apud Chattos: Tencteris (nec maior apud Chattos peditum laus quam Tencteris equitum).
  4. Det latinska uttrycket är oblectationi oculisque, eg. »till förnöjelse och för ögonen», d. ä. oblectationi oculorum »till ögonens förnöjelse». Här föreligger ett ganska hårt exempel på samordning i st. f. underordning (hendiadyoin). Likartade uttryck ha mött oss k. 17, r. 7 maculis pellibusque för maculis pellium »olikfärgade stycken av skinn» (jfr ovan s. 211), k. 28, r. 15 f. a similitudine et inertia för a similitudine inertiae »likhet i dådlöshet» (jfr ovan s. 123).
  5. Reflexivpronominet (sui) här i reciprok betydelse.
  6. »ständigt fortleva» är översättning av den latinska textens maneat duretque. Förbindelsen av de två väsentligen synonyma verben tjänar till starkare framhävande av begreppet »fortleva», jfr uttryck som rogare et orare »enträget bedja», perpeti et perferre »ståndaktigt uthärda».
  7. K. 33 avslutas med ett märkvärdigt uttalande, som tolkats på mycket olika sätt. Texten lyder efter de nyss behandlade orden: maneat, quaeso, duretque gentibus, si non amor noster, at certe odium sui på följande sätt r. 9—10: quando urgentibus imperii fatis nihil iam praestare fortuna maius polest quam hostium discordiam. För att förstå detta ställe gäller det i första band att komma till klarhet om innebörden av uttrycket urgentibus imperii fatis. Detta synes man böra tolka i närmaste anslutning till liknande uttryck hos Livius, som ju var en av Tacitus' förnämsta källor. Livius har fato urgente V, 22, XXII, 43, urgentibus fatis V, 36. Överallt hänsyftas på en förestående olycka, mot vilken ödet oemotståndligt driver fram. Många ha också antagit, att i Germ. 33 urgentibus fatis skulle syfta på Roms blivande undergång genom germanerna. Men det är väl ej antagligt, att Tacitus i den jämförelsevis hoppfulla situation, vari romerska riket befann sig vid början av Trajanus' regering, då Germania utkom, skulle i sin framställning velat inlägga en dylik olycksprofetia. Måhända bör man med Müllenhoff (D. A. IV, 426) och andra fatta urgentibus fatis hos Tacitus hypotetiskt: om rikets öde bryter in, om rikets ödestimme kommer. Andra tolkningar, som givits av Tacitusstället, synas mig stranda därpå, att de ej taga tillräcklig hänsyn till Liviusställena.
    r. 9 har jag uteslutit det i två handskriftsklasser efter urgentibus följande iam, vilket sannolikt beror på anticipation av iam efter nihil: nihil iam praestare fortuna maius potest quam hostium discordiam. nihil iam 'icke mera något'. Betydelsen för romarna av deras fienders tvedräkt framhålles av Tacitus flerestädes, t. ex. Agr. 12, 4 ff.

Germania - kapitel 34
Tillbaka till förstasidan
  1. D. v. s. såsom på den romerska skådebanan.
  2. Jfr kap. 28 och 29, samt kap. 29 n. 2. — Vad dessa folk genom sammanslutning kunde åstadkomma, hade de redan med cimbrertåget visat samt sist och framför allt under Arminius. Jfr kap. 37 n. 14.
    3.