Livius - år 403-396 f. Kr. (bok 5, kapitel 1-23)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

FEMTE BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55 Innehåll Under belägringen af Veji göras vinterbaracker för soldaterna. Detta, såsom något nytt, väcker förtrytelse hos menighets-tribunerna, som klaga att man icke en gång under vintern unnar menigheten hvila från krigstjensten. (Kap. 1—6). — Rytteriet börjar nu för första gången att göra tjenst med egna hästar. (Kap 7). — Efter en öfversvämning af Albanska sjön fångas en spåman ifrån fienderna, för att uttyda denna händelse. (Kap. 15). — Furius Camillus, såsom diktator, eröfrar den i tio år belägrade staden Veji, flyttar Junos bild till Rom, och skickar en tiondedel af bytet till Delphi, såsom föräring åt Apollo. (Kap. 19—23). — Den samme, såsom krigstribun, skickar, under belägringen af Falerii, fiendernas förrådda söner tillbaka till sina föräldrar, och besegrar, genom sin rättrådighet Faliskerne, hvilka kort därefter uppgifva staden. (Kap. 26—27). — Sedan en af censorerna, Cajus Julius, blifvit död, förordnades Marcus Cornelius att intaga hans ställe. Sådant har sedan den tiden icke skett, emedan Rom under loppet af de fem åren blef eröfradt af Gallerna. (Kap. 31). — Furius Camillus stämmes af menighets-tribunen Lucius Apulejus för rätta, och går i landsflykt. (Kap. 32). — Då de senoniske Gallerne belägrade Clusium, och de sändebud, som senaten skickat för att medla fred imellan dem och Clusinerna, sjelfve kämpade i Clusinernes här emot Gallerna, gå de häraf uppretade Senonerne såsom fiender emot Rom, slå Romarne vid floden Allia, eröfra derpå staden, med undantag af Capitolium, dit det unga manskapet tagit sin tillflykt, och döda de äldre, hvilka prydde med tecknen af de ämbeten, som hvar och en af dem beklädt, suto på förgårdarne framför sina hus. Redan hafva de ock, på baksidan af Capitolium, bestigit höjden, då de genom gässens skri blifva förrådde, och förnämligast genom Marci Manlii åtgärd nedstörtade. (Kap. 33—47). — Då Romarne sedermera, tvungne af hunger, gått in på det vilkor, att erlägga tio marker guld, och för detta pris köpa belägringens upphäfvande; kommer Furius Camillus, som frånvarande blifvit nämnd till diktator, just under guldets uppvägande, med en armé, drifver Gallerna, i sjette månaden, ut ur staden, och slår dem. (Kap 48—49). — Åt Ajus Locutius bygges ett tempel på det ställe, der man, före stadens eröfrande hade hört ropas: Gallerne komma. (Kap. 32—50).— Ett förslag, att man borde flytta till Veji, emedan staden Rom vore uppbränd och förstörd, blir, genom Camilll afstyrkande, om intet. Dervid verkar äfven på folket ett såsom betydande ansedt ord af en centurion, hvilken, då han kom på torget, ropade åt sin tropp: »soldater, halt! här är oss bäst att stanna.» (Kap. 24. 30. 50—55).
Erövringen av Veji (403-396 f. Kr.) KAP. 1 Fred var nu öfverallt förvärfvad; endast Romarne och Vejenteme stodo under vapen, och det med sådan förbittring och hätskhet, att en fullkomlig undergång syntes förestå dem, som blefvo besegrade. Vid valen af sin regering följde de båda folken helt motsatta grundsatser. Romarne ökade antalet af sina krigs-tribuner med konsulsmakt. Åtta — så många hade man förut aldrig haft — blefvo nu valde; de voro: Manius Æmilius Mamercinus för andra och Lucius Valerius Potitus för tredje gången, Appius Claudius Crassus, Marcus Quinctilius Varus, Lucius Julius Julus, Marcus Postumius, Marcus Furius Camillus och Marcus Postumius Albinus*) (403 f. Kr.). Vejenterne deremot, ledsne vid de årliga tjenstsökningarne, som understundom gåfvo anledning till misshälligheter, valde en konung. Detta stötte de öfriga Etruriska folken, hvilke hatade icke så mycket konungaregeringen, som konungens person. Redan förut hade denne, genom sin rikedom och sitt öfvermod gjort sig förhatlig för hela nationen, då han på ett våldsamt sätt hade stört högtidligheten af vissa skådespel, som icke utan gudlöshet kunde åsidosättas. Ty af harm öfver ett felslaget hopp då en annan blifvit, framför honom, genom de tolf folkens omröstning, vald till ett prestämbete, bortförde han plötsligen, midt under spelet, sjelfva skådespelarne, som till större delen voro hans slafvar. Nationen, hvars tillgifvenhet för religiösa högtidligheter var så mycket större, som hon i konsten att fira dem utmärkte sig framför alla andra folkslag, beslöt af denna orsak att vägra Vejenterna hjelp så länge, som de styrdes af denna konung. I Veji blef dock ryktet om detta beslut undertryckt af fruktan för konungen, hvilken behandlade hvar och en, som angafs att hafva sagt något sådant, icke blott såsom utspridare af ett sqvaller, utan såsom hufvudman för ett uppror. — Romarne fingo väl ifrån Etrurien tidningar att allt vore fredligt; dock, som det äfven berättades att detta ämne vid alla landtdagar vore på bane, så befäste de sitt läger med dubbla förskansningslinier; den ena mot stadssidan och rigtad emot de belägrades utfall; den andra vänd emot Etrurien, till motande af de hjelptroppar, som derifrån möjligtvis kunde komma.	E. R. b. 352. — F. Ch. f. 400.
KAP. 2 Som de romerska härförarne lofvade sig mera framgång af en blockad än af en bestormning, så företog man sig äfven att bygga vinterbaracker — något helt nytt för den romerska soldaten — i afsigt att också under vintren fortsätta kriget. När ryktet härom kommit till Rom och för menighets-tribunerna, hvilka nu på lång tid icke funnit någon anledning att stifta oro, lupo de genast till folkförsamlingen och uppviglade menighetens sinnen: »Detta hade således varit afsigten», sade de, »hvarföre man beslutit sold åt krigsfolket, och de hade icke bedragit sig deruti, att denna skänk af deras fiender skulle vara förgiftad! Såld vore menigheten» frihet; aflägsnadt för alltid och förvisadt ur staden och ur samhället, finge det vapenföra manskapet nu icke ens vika för vintren eller årstiden, och besöka sina hus och sin egendom. Och hvad vore väl afsigten, trodde de, med denna oafbrutna krigstjenst? I sanning ingen annan kunde man finna, än den, att förekomma, det icke genom en talrikare närvaro af dessa unga män, som utgjorde menighetens hela styrka, något skulle kunna uträttas till dess fördel. För öfrigt voro de ock mycket hårdare plågade och tryckte än Vejenterna. Ty desse tillbragte vintren under sina tak, och försvarade sin stad genom dess förträffliga murar och naturliga läge; då den romerske soldaten, i arbete och besvär, höljd af snö och frost, måste uthärda under tält, och icke en gång om vintren, då alla krig till lands och sjös upphöra, finge nedlägga vapnen. Hvarken konungarne, eller de före tribunatets inrättning så övermodige konsulerne, eller diktatorns bistra makt, eller de obarmhertige decemvirerne hade pålagt dem ett sådant slafveri, att året igenom göra krigstjenst, — ett tyranni, som nu (blotte) krigs-tribuner emot romerska menigheten utöfvade. Hvad skulle de göra såsom konsuler eller diktatorer, — de, som gjort en blott skugga af konsulsmakten så grym och förfärlig. Men detta skedda icke oförskyldt. Icke en gång ibland åtta krigs-tribuner hade en enda plebej kunnat vinna en plats. Förr hade det vanligen fordrat patriciernes högsta bemödande att hvarje gång uppfylla tre rum: nu gingo de redan åtta i bredd att emottaga styrelsen, och icke en gång en enda plebej hängde med i hopen, som åtminstone, om ingenting annat, kunde erinra sina ämbetsbröder, att krigarne icke voro slafvar, utan frie män och deras medborgare, som åtminstone om vintern borde återföras till sina hus och hem, och någon tid på året få besöka sina föräldrar och barn och makar, och utöfva sin frihet, och välja sin öfverhet.» — Under dessa och dylika larmande utfall, träffade de en motståndare, som icke var dem underlägsen. Det var Appius Claudius, som af sina ämbetsbröder blifvit qvarlemnad, för att qväfva tribunernas upproriska företag: en man, hvilken redan från ungdomen var invigd i strider emot menigheten, och den samme, som flera år förut — såsom ofvanför är berättadt*) — hade gifvit det rådet, att upplösa tribunernes makt genom deras egna ämbetsbröders motstånd.	4 B. 48.
KAP. 3 Denne Appius, begåfvad icke blott med ett lifligt snille, utan nu också med en genom erfarenhet vunnen öfning, höll då följande tal: »Om någonsin, Quiriter! man kunnat tveka, antingen det varit för eder fördel, eller för sin egen, som menighets-tribunerna oupphörligen stiftat söndringar i samhället, så är jag öfvertygad att denna tvekan i år har upphört. Det glädjer mig att se eder omsider befriade ifrån en lång villfarelse; men i synnerhet lyckönskar jag eder, och, för eder skull, staten, att det är i en för eder gynnande ställning, som denna villfarelse blifvit undanröjd. Är det väl någon, som icke ser, att tribunerna aldrig varit så stötte och uppbragte öfver några tillfogade oförrätter, om sådane tilläfventyrs någon gång förefallit, som öfver Senatens frikostighet emot menigheten, då en sold för krigsfolket blef fastställd? Hvad tron J väl att det var, som de då fruktade, eller som de i dag vilja störa? Månne något annat än ståndens endrägt, hvilken de anse såsom mest verkande till tribunmaktens upplösning? Nej, i sanning; på samma sätt, som dålige handtverkare, fika de blott efter förtjenst, och önska att i samhället alltid må vara någon ting bristfälligt, på det något må finnas, till hvars botande de af eder kunna påkallas. — Ty — jag frågar eder, tribuner — beskydden j menigheten, eller bekrigen j henne? Ären j soldaternes vederparter, eller deras förespråkare? Men kan hända j sägen, allt hvad Senaten gör, misshagar oss, det må vara för eller emot menigheten. Och likasom husbönder förbjuda sina trälar, att på något sätt befatta sig med fremmande menniskor, och fordra att de emot sådana afhålla sig både ifrån välgörande och skadande, så förbjuden j patricierna allt umgänge med plebejer, på det icke vi genom vår vänlighet och frikostighet må verka på menigheten, eller menigheten blifva oss hörsam och undergifven. Om hos eder funnes det minsta, jag vill icke säga af medborgerlighet, men af mensklighet huru mycket mera haden j icke bordt gynna och af all eder förmåga befrämja adelns välvilja och menighetens tillgivenhet! Ty om denna endrägt vore beständig, hvilken skulle icke våga försäkra, att denna stat innan kort skulle blifva den mäktigaste ibland sina grannar?»
KAP. 4 »Att det beslut, som mine ämbetsbröder fattat att icke bortföra krigshären ifrån Veji, förr än ändamålet är vunnet, icke allenast var nyttigt utan äfven nödvändigt — det skall jag sedermera söka bevisa; nu vill jag tala om soldaternas egen belägenhet, och jag tror att mitt tal, icke blott inför eder, utan äfven, om det hölles i lägret, efter arméens eget omdöme, skulle finnas grundadt. Om också jag sjelf icke funne, hvad jag öfver detta ämne borde säga, kunde jag visserligen åtnöjas med de anledningar, som mina vederparters tal mig gifva. De påstodo nyligen, att man icke borde gifva krigsfolket sold, emedan sold aldrig förut varit gifven. Med hvad skäl kunna de då nu förtryta, att sedan man tilllagt soldaterna en ny förmån, man också pålägger dem en ny deremot svarande skyldighet? Aldrig är någon möda utan vinst, vanligen icke heller någon vinst utan använd möda. Arbete och njutning, ehuru helt olika till sin natur, äro med ett visst naturligt band sins imellan förenade. Tillförne ansåg soldaten det för en tyngd, att på egen bekostnad tjena staten, det åter för en njutning, att en del af året få odla sin jord, och förvärfva så mycket, att han hemma och i fält kunde underhålla sig och de sina. Nu är det hans njutning att draga inkomst af statens tjenst, och med glädje emottager han sin sold. Han måtte då, äfven med tålamod fördraga, att något längre vara borta från sitt hem och sin hushållning, som med kostnaden derföre icke betyngas. Om staten ville uppgöra räkning med honom, månne den icke med skäl kunde säga: du är betald för ett år; arbeta då också för ett år. Eller tycker du det vara billigt, att för ett halft års krigstjänst erhålla ett helt års betalning. Ogerna, Quiriter, dröjer jag vid denna punkt; ty så böra de handla, som hafva legda soldater. Men vi vilja handla såsom med medborgare, och vi anse för billigt, att de handla med oss, såsom med sitt fädernesland. Antingen hade kriget icke bordt förelagts, eller bör det föras så, som det egnar romerska folkets värdighet, och så snart, som möjligt är, fullbordas. Men fullbordas skall det, om vi med eftertryck drifve belägringen, om vi icke aftåge förr, än målet för vårt hopp, genom eröfringen af Veji, är uppnådt. Om ingen annan orsak, borde i sanning blotta hederskänslan ålägga oss ihärdighet. Tio hela år blef i forntiden en stad, blott för en qvinnas skull, af hela Grekland belägrad; och huru fjerran från hemmet! hvilken rymd af länder, af haf var icke deremellan! Oss tröttar redan ett års belägring, inom tjugu mils afstånd, nästan i åsynen af vår stad; — förmodligen derföre, att orsaken till kriget är ringa och vår harm inte nog rättvis, för att egga oss till ståndaktighet! Sju gånger hafva de förnyat kriget, aldrig varit pålitlige under freden, tusende gånger sköflat våra egor. Fidenaterna hafva de nödgat att från oss affalla; våra nybyggare derstädes hafva de mördat; de voro anstiftare till det gudlösa mord, som i trots af folkrätten föröfvades på våra sändebud, hela Etrurien hafva de emot oss velat uppreta, och ännu i dag är detta deras bemödande; föga fattades att de våldförde våra sändebud, som af dem fordrade upprättelse».
KAP. 5 »Emot sådana fiender bör man föra ett lamt och afbrutet krig! Om ett så rättvist hat icke verkar på oss, så sägen mig, om icke åtminstone följande omständigheter böra verka? Staden är omskansad med starka bålverk, som hålla fienden stängd inom sina murar. Han har icke odlat sin jord, och det odlade är genom kriget förhärjadt. Om vi nu föra arméen tillbaka, hvilken kan tvifla att Vejenterne, icke blott af hämdlystnad, utan ock af nödvändighet att röfva ifrån andra, sedan de förlorat sitt eget, skola infalla i vårt land? Vi aflägsna således icke kriget, genom tribunernes råd, utan vi draga det inom våra gränser. Men huru är förhållandet med det, som egentligen rörer soldaterna, för hvilka desse gode menighets-tribuner, sedan de sökt afhända dem deras sold, nu i en hast visa sådan omsorg? De hafva på en lång sträcka uppfört en vall och en graf, tvenne verk af ofantligt arbete; de hafva byggt redutter, i förstone blott få, sedermera, efter tropparnes förökande, ganska många; de hafva anlagt förskansningar, rigtade icke blott emot staden, utan äfven emot Etrurien, i händelse att derifrån någon förstärkning skulle komma. Jag vill icke nämna stormtorn, skanskorgar, skyddstak och öfriga anstalter till städers belägrande. Sedan så mycken möda blifvit använd och man ändteligen hunnit till slut med arbetet, tycken j att man bör öfvergifva detta, för att emot sommaren med stort besvär företaga alltsamman å nyo? Huru mycket lättare är det icke alt underhålla det som är gjordt, och ligga efter, och vara ihärdig och göra slut på bekymret? Ty, i sanning, det kan icke räcka länge, om det oafbrutet fortsättes, och vi icke sjelfve, genom dessa afbrott och uppskof, aflägsna uppfyllandet af vårt hopp. — Jag talar om arbete och tidspillan. Men hvad? den fara, för hvilken vi blottställe oss genom krigets uppskjutande — månne dessa täta rådplägningar hos de etruriska folken, om hjelptroppars afsändande till Veji, tillåta oss att den förgäta? I närvarande ställning äro de uppretade mot Vejenterna, de hata dem, de neka att skicka dem hjelp, de hafva för sin del ingenting emot att vi eröfra Veji. Men hvilken vill ansvara oss, att detta tänkesätt framgent skall fortfara, om kriget uppskjutes? då, kan hända, om rådrum gifves, en större och talrikare beskickning skall afgå; då det, som nu är orsaken till Etruskernes missnöje, — tillsättandet af en konung i Veji — kan under tidens lopp förändras, antingen genom folkets enhälliga vilja, för att derigenom försona Etrurien, eller genom konungens eget fria beslut, som icke torde vilja att hans konungavärdighet blifver ett hinder för hans medborgares frälsning. — Sen på, huru många huru skadliga följder skulle härflyta från ett sådant beslut: förlusten af fästningsverk, som kostat så mycket arbete, en förestående härjning af vårt land, ett krig med hela Etrurien ådraget, i stället för ett krig med Vejenterna. Sådane, tribuner, äro edra råd, i sanning icke olike dens, som, då en sjukling, genom ståndaktigt uthärdande af kuren, snart kunde återvinna helsan, genom tillåtande för ögonblicket af någon viss mat eller dryck, gör sjukdomen långvarig, och må hända obotlig».
KAP. 6 »Men om det ock vore likgiltigt för närvarande krig, så var det åtminstone för krigstukten i sanning af högsta vigt, att våra soldater vänjas, att icke blott begagna en lätt vunnen seger, utan att äfven, i händelse af en längre utdrägt, öfvervinna ledsnaden och afbida utgången af en ehuru sent uppfylld förhoppning, att afvakta vintren, om kriget under sommaren icke blifvit fulländadt, och icke, likt flyttfoglar, vid höstens början, straxt tänka på sina nästen och sin hemflygt. Hvad! Lusten för jagt och det nöje den gifver rycker ju menniskor genom snö och frost i berg och skogar och det tålamod, som ett blott tidsfördrif och nöje ofta framkallar — det skulle vi icke hafva för krigets behof! Tro vi då att våra soldaters kroppar äro så qvinliga, deras mod så vekligt, att de icke en enda vinter kunna uthärda i fält och lefva skilde från hemmet? Att de likasom de skulle föra ett sjökrig, med begagnande af väder och vind, och iakttagande af årstiden, icke forma att tåla köld eller hetta? Visserligen skulle de rodna, om någon gjorde dem sådana tillvitelser; de skulle försäkra att både i deras själar och deras kroppar finnes en manlig härdighet; att de icke mindre om vintren än om sommaren kunna föra krig; att de icke uppdragit tribunerne veklighetens och feghetens försvar, och att de minnas, det deras förfäder icke i skuggan eller under tak instiftat detta samma tribun-ämbete. — Det är värdigt edra krigares tapperhet, värdigt namnet af Romare att icke endast betrakta Veji eller det krig som nu föres, utan också, med afseende på framtiden, söka att bereda sig ett namn för andra krig och hos andra stater. Eller tron j det vara af föga vigt, hvad begrepp man härutaf fattar? Om grannarne anse Romarne för ett sådant folk, att en stad, som kunnat uthålla deras första snart förflygande hetta, sedermera har intet att befara? eller om skräcken af vårt namn består deruti, att ingen ledsnad vid en långvarig belägring, ingen vinters stränghet kan aflägsna en romersk armé ifrån den stad, som han en gång har inspärrat; att han icke känner annat slut på ett krig, än segren; att han förer krig, mindre med hetta än med ihärdighet? — en egenskap, som väl i all slags krigstjenst, men i synnerhet vid städers belägringar är nödvändig. Ty månge städer äro genom sina fästningsverk och sitt naturliga läge oöfvervinneliga, hvilka sjelfva tiden, genom hunger och törst, öfvervinner och eröfrar, såsom hon skall eröfra Veji, så framt icke menighets-tribunerna komma fienden till hjelp och Vejenterne finna i Rom det understöd, som de förgäfves söka i Etrurien. — Kan väl någonting hända, som Vejenterne mera önska, än att romerska staden först, och sedan, likasom genom smitta, äfven lägret uppfylles af tvedrägt? Hos fienderna deremot råder sannerligen en sådan ordning, att hvarken ledsnad vid belägringen eller ens vid enväldet hos dem åstadkommit något buller, att vägrandet af understöd från Etrurien icke retat deras sinnen. Ty dö på stället måste hvar och en som skulle vilja stifta ett uppror, och ingen skulle der våga säga det, som hos eder ostraffadt säges. Att pryglas till döds blir dens lön, som lemnar sin fana eller viker från sin post. Hos oss höras de, som offentligen i folksamlingen tillstyrka, icke en eller annan soldat, utan hela arméer lemna fanorna och öfvergifva lägret! Så mycket hafven j vant eder att utan misshag höra allt hvad en menighets-tribun talar, om också det syftar till fäderneslandets förrådande och statens upplösning, och tjuste af detta ämbetes behag, tilläten j alla brott att under dess skygd ligga betäckte. Det återstår blott, att de i lägret och hos soldaterna utföra det, hvarom de här skrika, att de förföra tropparne, och tvinga dem till olydnad emot sina befälhafvare. Ty deruti består nu friheten i Rom, att icke akta hvarken Senat eller ämbetsmän, eller lagar, eller forntidens seder, eller fädernes inrättningar, eller krigsdisciplin».
KAP. 7 Redan var Appius äfven i folkets sammankomster menighets-tribunerna vuxen, då på en gång — hvad man minst borde vänta — en vid Veji liden förlust gaf honom öfvervigten i sin sak, och verkade tillika hos stånden en större endrägt och ifver att framhärdigare fortsätta belägringen. Jordvallen hade der redan blifvit framdragen ända till staden och stormtaken stodo nästan invid murarna; men som arbetet om dagen drefs med större sorgfällighet, än det om natten bevakades, så öppnades plötsligen en port, en oräknelig folkskara, mestadels väpnad med bloss, kastade eld (på belägringsanstalterna) och lågorna förtärde inom en kort stund både vall och stormtak, som kostat så långvarigt arbete; många menniskor, som förgäfves sökte hjelpa, omkommo der af svärdet och elden. När denna tidning kom till Rom väckte den hos alla bedröfvelse, hos Senaten bekymmer och fruktan, att nu mera ett uppror hvarken i staden eller i lägret möjligen kunde hämmas, och att menighets-tribunerna med fräckhet skulle trotsa styrelsen, såsom af dem besegrad: då helt oförmodadt de medborgare, som efter sin förmögenhet hörde till rytteriet, men icke fått af staten några hästar sig anslagne, efter föregången inbördes rådplägning, begåfvo sig till Senaten, och vid erhållet företräde erbödo sig att med egna hästar göra krigstjenst. Sedan Senaten i de ärofullaste uttryck betygat dessa sin tacksamhet, och ryktet derom utbredt sig öfver forum och staden, strömmade i hast hela menigheten till rådhuset. »De af fotfolksklassen, sade de, voro nu komne, att frivilligt erbjuda staten sin tjenst, antingen man ville föra dem till Veji eller till något annat ställe. Förde man dem till Veji, så försäkrade de, att icke förr gå tillbaka, än den fiendtliga staden vore eröfrad». Nu kunde man knappt mer styra den öfverflödande glädjen. Man uppdrog icke åt ämbetsmännen, att frambära till dessa, såsom förut till ryttarne, Senatens tacksägelser; man inkallade ej heller i rådsalen någre vissa, att emottaga dess svar; senatorerne sjelfve stannade icke qvar vid ingången till rådhuset, utan alle mangrant uttryckte från höjden, med ord och åtbörder, för den på församlingsplatsen stående folkhopen, den allmänna glädjen. Lycklig, sade de, vore romerska staden, och oöfvervinnerlig och evig genom en sådan endrägt; de prisade rytlarrie, prisade menigheten, sjelfva dagen öfverhopade de med pris; de erkände att Senaten vore öfverträffad i välvilja och ädelmod. Senatorer och menighet utgjöto i täflan fröjdetårar; ändteligen kallades de förre tillbaka till rådsalen, och ett senatsbeslut utfärdades: »All krigs-tribunerna i en folkförsamling skulle aflägga tacksägelser hos fotfolk och rytteri, och förklara att Senaten icke skulle förgäta deras kärlek till fäderneslandet. För öfrigt vore dess vilja, att alle desse, som erbudit sig till en frivillig och utomordentlig krigstjenst, skulle ega att beräkna tjenstår. Äfven för rytteriet blef ett visst antal af tjenstår bestämdt. Det var också nu för första gången som kavalleristerne började att tjena för sold. Desse frivillige troppar fördes till Veji, der de icke allenast återställde de förstörda verken, utan också anlade nya. Lifsmedel ditfördes ifrån Rom med större sorgfällighet än tillförne, på det en så välförtjent armé icke måtte vara i saknad af någon förnödenhet.
KAP. 8 Krigs-tribuner med konsulsmakt voro det följande året Cajus Servilius Ahala för tredje gången, Quintus Servilius, Lucius Virginias, Quintus Sulpicius, samt Aulus Manlius och Manius Sergius, begge för andra gången*) (402 f. Kr.). Medan allas uppmärksamhet detta året var riktad på det Vejentiska kriget, hände det att fästningen i Anxur, vårdslösad genom de tjenstledigheter, son beviljades besättningen, och det oinskränkta tillträde, som lemnades Volskiska köpmän, plötsligen öfverraskades, sedan vakterne vid portarne blifvit förrådde. Förlusten af manskap var mindre betydlig, emedan alle, med undantag af de sjuka, såsom krämare handlade och vandlade på landet och i kring liggande städer, — Men också vid Veji, som då var första föremålet för romerska folkets omsorger, gingo sakerne icke lyckligare; ty dels hade de romerske befälhafvarne mera förbittring emot hvarandra, än mod emot fienden, dels ökades kriget genom Capenaternes och Faliskernes oförmodade ankomst. Desse begge Etruriske folk trodde sig, såsom Vejenternes närmaste grannar, äfven närmast vara utsatte för Romarnes anfall, i händelse att Veji besegrades. Faliskerne hade dessutom en enskild orsak till otrygghet, emedan de redan förut hade blandat sig i det Fidenatiska kriget. De slöto derföre med hvarannan, genom ömsesidiga beskickningar, ett edeligt förbund, och kommo med sina härar oförmodadt anryckande emot Veji. Tillfältigtvis anföllo de det romerska lägret på den sidan, der krigs-tribunen Manius Sergius förde befälet, och injagade stor förskräckelse, emedan Romarne trodde att hela Etruriska nationen uppbrutit från sina hemvist och nalkades med ofantlig styrka. En lika förmodan satte också Vejenterna inom staden i rörelse. Således blef Romarnes läger ifrån tvenne sidor bestormadt, och då de, löpande fram och åter, måste göra front emot dem begge, kunde de hvarken hålla Vejenterna tillbaka inom deras murar, eller afvärja anfallet, på sina egna förskansningar och försvara sig emot den yttre fienden. Deras enda förhoppning var att erhålla en undsättning ifrån hufvudlägret, hvarigenom legionerna i motsatta rigtningar dels kunde bjuda Capenaterna och Faliskerna spetsen, dels afslå de belägrades utfall. Men i detta läger förde Virginius befälet, imellan hvilken och Sergius var en personlig och ömsesidig ovänskap. När det berättades honom att flera skansar voro stormade, linierne öfverstigne och att fienden från begge sidor inträngde, höll han sina soldater stilla under vapnen, sägande att hans ämbetsbroder kunde skicka honom bud, om han behöfde förstärkning. Sergii envishet var icke mindre än Virginii högmod; för att icke hetas hafva anlitat sin ovän om någon hjelp, ville han häldre öfvervinnas af fienden, än segra genom medborgaren. Efter ett långvarigt blodbad midt imellan tvenne fiender, öfvergåfvo soldaterne slutligen sina förskansningar, och flydde, ganska få till hufvudlägret, största delen och Sergius sjelf till Rom. Som han der kastade hela skulden på sin ämbetsbroder, beslöt man att hemkalla Virginius ifrån lägret, och imellertid uppdraga befälet åt underfältherrarne. Saken företogs sedan i Senaten, och de båda ämbetsbröderne kämpade emot hvarandra med smädelser. Få talade för det allmänna bästa, utan en för denna, en annan för den andra, allt efter som man förut var af personlig tillgifvenhet eller gunst för någondera intagen.	E. R. b. 353. — F. Ch. f. 399.
KAP. 9 Utan att afgöra om fältherrarnes fel eller deras olycka hade vållat ett så skymfligt nederlag, röstade de första af Senatens medlemmar, »att man icke borde afbida den lagliga valtiden, utan genast välja nya krigs-tribuner, hvilka den förste October egde att tillträda styrelsen». När detta förslag af alla biträddes, gjorde de öfriga krigs-tribunerna ingen invändning. Men se, Sergius och Virginius — just de samme, som tydeligen voro orsaken till Senatens missnöje med detta årets styrelse — undanbådo sig först denna skymf, och protesterade sedermera emot senatsbeslutet, med förklarande att de icke nedlade sin värdighet förr än den trettonde December, som var den bestämda dagen för statsämbetens tillträdande. — Menighets-tribunerne, som under folkets endrägt och samhällets lyckliga ställning varit nödsakade att hålla sig stilla, återtogo vid detta tillfälle på en gäng sin trotsighet och hotade krigs-tribunerna att låta föra dem i häkte, om de icke hörsammade Senatens vilja. Då sade krigs-tribunen Servilius Ahala : »Hvad eder angår, j menighets-tribuner, och edra hotelser, så hade jag i sanning lust att försöka, om icke eder rättighet att hota är lika liten som ert mod. Men det är brottsligt att upphäfva sig emot Senatens vilja. Upphören derföre j, att af värn tvister söka anledning till våld; hvad mina ämbetsbröder beträffar, så skola de antingen göra, hvad Senaten besluter, eller om de fortfara att tredskas, utnämner jag på stället en diktator, som skall tvinga dem att nedlägga ämbetet». Som detta tal vann allas bifall, och Senaten med fägnad såg att man, utan tribunmaktens skräck, funnit ett annat kraftigare medel att hålla ämbetsmän i tygeln, så gåfvo desse (Virginius och Sergius) vika för den allmänna rösten, och anställde val af krigs-tribuner, hvilka den första October skulle emottaga styrelsen; sjelfve nedlade de före den dagen sitt ämbete.
KAP. 10 Det året, då Lucius Valerius Potitus för fjerde, Marcus Furius Camillus för andra, Manius Æmilius Mamercinus för tredje och Cnejus Cornelius Cossus för andra gången, samt Kæso Fabius Ambustus, och Lucius Julius Julus voro krigs-tribuner med konsularisk makt) (401 f. Kr.), var rikt på händelser både hemma och i fält. Ty flere krig måste på samma tid föras, — vid Veji, vid Capena, vid Falerii, och i Volskernes land, för att återtaga Anxur från fienden; i Rom hade man på samma gång besvär dels med utskrifningen, dels med skattens uppbringande; stridigheter uppstodo äfven, rörande några menighets-tribuners inväljande, och rättegångarne emot de tvenne nyligen afgångna konsular-tribunerna väckte också icke ringa buller. — Krigs-tribunernes första omsorg var utskrifningens förrättande, och denna sträckte sig icke blott till det yngre manskapet, utan äfven de äldre tvungos att låta anteckna sig för att bestrida stadens bevakning. Men ju mera soldaternes antal ökades, dess mera penningar fordrades för deras aflöning, och desse sammanbragtes genom en gärd, hvilken ogerna erlades af dem, som qvarblefvo hemma, emedan de till stadens bevakning äfvenledes måste göra soldatarbete och tjena republiken. Detta, som redan i sig sjelft var tryckande, fick genom menighels-tribunernes upproriska tal till folkhopen ett ännu förhatligare utseende. »Blott derför, sade de, hade man tillagt krigsfolket sold, att man, dels genom krigstjenst, dels genom beskattning, skulle kunna förstöra menigheten. Ett enda krig utdrogs nu inpå tredje året, och man förde det med uppsåt illa, för att kunna föra det längre. För fyra krig hade sedermera i en enda utskrifning arméer blifvit uppsatte och äfven barn och gubbar nödgade till krigstjenst. Ingen skillnad gjordes nu emellan sommar och vinter, på det den olyckliga menigheten aldrig måtte njuta någon hvila; hvilken man nu till slut också gjort skattskyldig; så att, sedan de hemkommit ur kriget utmärglade af arbete, af sår och slutligen af ålder, och funnit all sin egendom, genom egarnes långa frånvaro, i lägervall, måste de af sin förstörda förmögenhet erlägga skatt och mångdubbelt återbetala till staten sin krigssold, likasom hade de emottagit den på ränta». — För utskrifningen och skattläggningen och de vigtigare omsorger, hvarmed alle sysselsattes, kunde, vid valet af menighets-tribuner, antalet icke fyllas. Man arbetade då att få Patricier antagna för de lediga rummen. När detta icke kunde vinnas, utverkades likväl, till den trebonianska lagens försvagande*), otvifvelaktigt genom adelns inflytelse, att Cajus Lacerius och Marcus Acutius blefvo invalde såsom menighets-tribuner.	E. R. b. 354. — F. Ch. f. 398. 3 B. 65.
KAP. 11 Händelsen gjorde att en Cnejus Trebonius detta året var menighets-tribun, hvilken kunde synas skyldig sitt namn och sin slägt att åtaga sig den trebonianska lagens försvar. Denne larmade, »att krigs-tribunerne ändå genomdrifvit det, som af några adeliga blifvit sökt, men straxt i sin början misslyckats; den trebonianska lagen både förlorat sin kraft; menighets-tribuner voro antagne, icke genom folkets val utan efter patriciernes befallning, och saken bragtes i det skick, att man måste hafva till menighets-tribuner antingen adeliga eller adelns anhängare; man beröfvade menigheten de lagar som skyddade dess frihet*), man frånryckte henne tribunatet, — och allt detta skedde genom adelns ränker och hans egna ämbetsbröders nedrighet och förräderi». — Då icke allenast adeln, utan äfven menighets-tribunerne, både de invalde och de som invalt dem, voro föremål för ett brinnande hat, så voro af detta samfund trenne, Publius Curiatius, Marcus Metilius och Marcus Minucius, som af bekymmer för sin egen ställning företogo sig att angripa Sergius och Virginius, det förra årets krigs-tribuner, och genom en stämning till ansvar vända från sig emot dem menighetens vrede och ovilja. »Alle de, som af utskrifningen, af skattläggningen, af den långvariga fälttjensten och det aflägsna kriget funno sig tryckte; de som harmades öfver det vid Veji lidna nederlaget; de, hvilkas hus genom förlusten af barn, af bröder, af närskylda och anhöriga, voro försatte i sorg, — alle desse (sade de) egde nu genom dem rättighet och tillfälle, att af dessa tvenne brottslingar utkräfva hämnd för allmänt och enskildt lidande. Ty till allt detta onda voro Sergius och Virginius vållande. Detta yrkades icke blott af åklagaren: det erkändes äfven af de anklagade, hvilke, begge brottslige, kastade skulden på hvarandra, då Virginius förebrådde Sergius dess flykt, Sergius åter Virginius dess förräderi. Men så otrolig hade deras vansinnighet varit, att det syntes långt sannolikare, att hela saken skett efter öfverenskommelse och genom patriciernes gemensamma stämplingar. Det vore de, som både förut, för att förlänga kriget, gifvit Vejenterna tillfälle att uppbränna belägringsverken, och som nu förrådt arméen och öfverlemnat det romerska lägret åt Faliskerna. Afsigten med allt detta vore att ungdomen skulle åldras vid Veji, och tribunerne aldrig blifva i stånd, att om jordfördelningen och andra menighetens fördelar göra föredragningar hos folket, eller genom församlingens talrikhet gifva anseende åt sina företag och emotstå de adeligas sammansvärjning. De anklagade hade redan i förhand fått sin dom, både af Senaten och af romerska folket och af deras egna ämbetsbröder. Ty genom ett senatsbeslut voro de skilde från statsförvaltningen, af sina medbröder genom skrämsel för en diktator kufvade, då de vägrade att afsäga sig ämbetet; och romerska folket hade valt tribuner, som icke på den vanliga dagen, den trettonde December, utan genast den förste October skulle tillträda sysslan, emedan stilen under dessas styrelse icke längre kunde ega bestånd. Och genom så många utslag Sakfällde och i förväg dömde, vågade de likväl inställa sig för folkets domstol och trodde sig redan hafva öfverstått allt och vara tillräckligt straffade derigenom, att de ett par månader snarare blifvit skilde från ämbetet; de förstodo icke, att man derigenom ej ålagt dem etlt straff, utan blott betagit dem förmågan att vidare skada; så mycket, mera, som äfven deras ämbetsbröder förlorat sitt befäl, hvilka åtminstone ingen ting hade brutit. — Måtte Quiriterne återtaga den sinnesstämning, som de hade straxt efter nederlaget, när de sågo hären i förvirrad flykt, höljd af sår och uppfylld af räddhåga, störta in genom portarne, och anklaga icke lyckan, eller någon gudomlighet, utan dessa fältherrar! De voro öfvertygade att i denna folksamling stode ingen, som den dagen icke förbannat och afskytt Lucii Virginii och Manii Sergii personer, hus och egendom. Det vore då högst orimligt att icke nyttja sin makt, när man kunde och borde, emot dem, öfver hvilka hvar och en nedkallat gudarnes vrede. Aldrig lade gudarne sjelfve hand på de brottsliga; det vore nog, om de väpnade de förolämpade med tillfälle att hämnas».	Leges sacratæ, de på det heliga berget, till försäkrande af det oadeliga ståndets frihet och skydd emot förtryck, antagne lagar 2 B. 33, och de som sedermera, för samma ändamål, blifvit stiftade.
KAP. 12 Uppeggad genom sådana tal pliktfällde menigheten de anklagade, hvardera till tiotusende fullvigtiga kopparass, utan afseende på Sergii klagan öfver krigslyckans ombytlighet och ödet, eller Virginii böner att han icke måtte göras olyckligare hemma, än han varit i kriget, Emot dessa rigtades således folkets vrede och minnet af tribunernas inväljning och den kränkning, som skett af trebonianska lagen, trädde derigenom i skuggan. På det menigheten genast måtte njuta belöning för sin dom, framträdde de segrande tribunerne med ett åkerdelningsförslag, och förbödo skattens erläggande, då man likväl hade så många härar att besolda, och intetdera kriget, oaktadt all framgång emot fienden, kunde bringas till det slut man hoppades. Ty vid Veji återtogs det förlorade lägret och befästes med redutter och förskansningar. Krigs-tribunerne Manius Æmilius och Kæso Fabius hade der befälet. Marcus Furius och Cnejus Cornelius, af hvilka den förre inryckt på Faliskernes, den sednare på Capenaternes gebit, träffade inga fiender utom murarne; byte gjordes, landet härjades genom förbrännande af hus och gröda, men städerne blefvo hvarken bestormade eller inneslutne Hos Volskerna deremot gjordes, efter landets sköfling, ett anfall emot Anxur, men i anseende till dess höga läge, utan framgång, och då stormningen fruktlöst aflupit, inneslöts staden med vall och graf. Det var Valerius Potitus, som befälet emot Volskerna hade tillfallit. — Sådan var ställningen i fält, då den inhemska tvedrägten utbröt, med större kraft, än den, hvarmed krigen behandlades. Och då krigsfärden för tribunernes motstånd icke kunde indrifvas, då således inga penningar sändes till fältherrarne och krigsfolket fordrade sin sold, så fattades föga att äfven lägret blifvit anstucket och oroadt af det uppror, som herrskade i staden. Men under denna menighetens förbittring emot adeln och oaktadt tribunernes föreställningar, att nu vore just rätta tiden att stadga friheten och flytta statens högsta värdighet ifrån Sergier och Virginier till tappra och dugliga män af det oadliga ståndet, kom del likväl icke längre, än att en enda af detta stånd, Publius Licinius Calvus, till förvarande af ståndets rätt, valdes till krigs-tribun med konsularisk makt. De öfrige som valdes voro adlige, nämligen Publius Mænius, Lucius Titinius, Publius Mælius, Lucius Furius Medullinus, Lucius Publilius Volscus*) (400 f. Kr.). Menigheten sjelf förundrade sig, att hon vunnit en så stor sak; icke blott han, som blifvit vald, — en man, som förut inga värdigheter beklädt, blott en gammal ledamot af Senaten och redan ålderstigen. Också vet man icke med säkerhet, hvarför just han först och förnämligast ansågs böra smaka denna nya ära. Somlige tro att han genom inflytelse af sin (half) broder Cnejus Cornelius, som året förut varit krigs-tribun och förskaffat rytteriet tredubbel sold, blifvit framdragen till denna höga värdighet; andre att han sjelf hållit ett för tiden lämpligt tal om stundens endrägt, som vunnit både adelns och menighetens bifall. I glädjen öfver denna seger vid valet, afstodo tribunerne ifrån sitt motstånd rörande krigsgärden, hvilket mest hindrade de allmänna angelägenheterna. Den erlades utan gensägelse, och afsändes till krigshären.	E. R. b. 355. — F. Ch. f. 397.
KAP. 13 Anxur i Volskernes land återtogs kort derefter, på en högtidsdag, då man försummat stadens bevakning. Året var utmärkt af en kall och snörik vinter, så att vägarne igenfylldes och Tibern icke var segelbar. Lifsmedlen bibehöllos dock vid samma pris, i anseende till det förråd, som förut var anskaffadt. Och som Publius Licinius icke allenast utan bullersamma uppträden hade erhållit sitt ämbete, till större glädje för menigheten än förtrytelse hos adeln, utan äfven på samma sätt det förvaltade, så fick man lust att vid nästföljande val förordna krigs-tribuner af det oadeliga ståndet. Marcus Veturius var ibland adliga sökande den ende, som erhöll ett rum; för öfrigt utnämndes enhälligt idel plebejer till krigs-tribuner med konsuls makt. De voro: Marcus Pomponius, Cajus Duilius, Volero Publilius, Cnejus Genucius och Lucius Atilius) (399 f. Kr.). — På den hårda vintren följde, antingen af luftens osundhet, genom den förhastiga öfvergången ifrån köld till värme, eller af någon annan orsak, en sjuklig och för alla lefvande varelser förderflig sommar. Då orsaken till sjukdomens obotliga härjande var lika obekant, som medlen till dess hämmande, så blefvo, till följe af ett senatsbeslut, de sibyllinska böckerne rådfrågade. För första gången anställdes nu i staden Rom en Gudamåltid (Lectisternium) då de tvenne offerpresterne (Duumviri sacris faciundis*) i åtta dagars tid bragte försoningsoffer åt Apollo, Latona och Diana, Hercules, Mercurius och Neptunus, för hvilka trenne måltidssäten, med all för den tiden möjlig prakt, voro bäddade. Äfven i enskilda hus firades denna högtidlighet. I hela staden, berättas det, voro husportarna öppne, och lifsmedel af alla slag i fria luften till allmänt bruk utställde; kände och okände, som infunno sig, undfägnades utan åtskillnad; jemväl med ovänner plägades vänliga och höfliga samtal, trätor och stridigheter undvekos; äfven fångar lossades under de dagarne från sina bojor, och man ansåg det sedan för betänkligt att ånyo fjettra dem, som Gudarne gifvit ett sådant bistånd. — Vid Veji rådde imellertid en mångdubblad förskräckelse, då trenne krig på en enda punkt dragit sig tillsamman. Ty sedan Capenaterne och Faliskerne oförmodadt kommit till undsättning, måste Romarne på lika sätt, som en gång förut, från tvenne sidor försvara sina linier emot tre fiendtliga härar. Minnet af Sergii och Virginii bestraffning gjorde nu den förmånligaste verkan. Ty ifrån det större lägret, hvars bistånd förra gången uteblifvit, skickades nu troppar, hvilka efter en kort omväg, föllo de emot romerska lägret vända Capenaterna i ryggen. Den träffning, som derpå börjades, förskräckte äfven Faliskerna, och ett väl afpassadt utfall ifrån lägret dref dem i oordning tillbaka. Segervinnarne förföljde nu de slagna och gjorde ett stort nederlag. Icke långt derefter, när de redan spridde, kringströfvade och plundrade på Capenaternes egor, stötte de likasom tillfälligt på dem, som undkommit ur slagtningen, och förstörde dem alla. Äfven af Vejenterne blefvo månge under återflykten till staden nedhuggne vid portarne, sedan desse för de eftersta blifvit tillstängde, af fruktan att Romarne tillika kunde intränga.	E. R. b. 356. — F. Ch. f. 396.
KAP. 14 Sådane voro det årets händelser. Och nu tillstundade valet af krigs-tribuner, en angelägenhet, som nästan mera än kriget bekymrade senatorerne; de sågo nemligen nu den högsta statsmakten icke allenast delad med menigheten, utan (för sig) snart sagdt förlorad. Sedan de derföre efter samråd förmått män af det högsta anseende, hvilka man, efter deras tanka, af högaktning icke skulle kunna förbigå, att anmäla sig, gjorde de icke dess mindre hvar för sig alla möjliga försök, likasom de alle varit sökande, och kallade icke allenast menniskor utan sjelfva Gudarne till hjelp, i det de gjorde de tvenne sistförflutna årens val till föremål för religionsskrupler. På det förra hade följt en odräglig vinter, liknande gudomliga varningstecken; på det sednare icke blotta varningstecken, utan redan sjelfva uppfyllandet, en farsot, som öfvergått stad och land, onekligen genom Gudarnes vrede, hvilka, enligt ödets böckers utsago, till förderfvets afvändande måste försonas. Det hade väckt Gudarnes misshag, att statens värdigheter gjordes allmänt tillgängliga och skillnaden imellan ätter lemnades utan afseende, vid sådana val, som efter heliga fogeltecken företogos. Dels af aktning för de sökandes höga värdighet, dels af from betänklighet, valde folket, till krigs-tribuner med konsulsmakt endast patricier, till större delen män af den högsta rang, nemligen Lucius Valerius Potitus för femte gången, Marcus Valerius Maximus, Marcus Furius Camillus för tredje gången, Lucius Furius Medullinus för tredje gången, Quintus Servilius Fidenas för andra gången, Quintus Sulpicius Camerinus för andra gången*) (398 f. Kr.). Under deras styrelse föreföll vid Veji ingenting af synnerlig märkvärdighet. Hela kriget bestod i härjningar. De tvenne förste fältherrarne Potitus och Camlillus gjorde, den förre i Faliskernes, den sednare i Capenaternas land, ett rikt byte och skonade ingenting, som med svärd eller eld kunde skadas.	E. R. b. 357. — F. Ch. f. 395.
KAP. 15 Imellertid omtalades många järtecken, af hvilka de mesta föga troddes och föraktades, dels emedan de blott af enskilda intygades, dels emedan, för kriget med Etruskerna, inga offertydare funnos, genom hvilka de kunde försonas. Ett allena blef föremål för ett allmänt bekymmer, det nemligen, att sjön i Albanska skogen växte till en ovanlig höjd, utan regn eller någon annan orsak, hvaraf saken på naturligt sätt kunnat förklaras. Sändebud affärdades till oraklet i Delphi, för att utforska hvad gudarne genom detta järtecken ville förkunna, men en närmare tolk anvisades af ödet, nemligen en gammal Vejent, som i närvaro af de romerska och etruriska soldaterna, hvilka på sina poster och vakter brydde hvarandra med stickord, i en profeterande ton utbrast »att förrän vattnet ur den Albanska sjön blefve uttappadt, skulle Romarne aldrig komma i besittning af Veji.» I förstone föraktades detta, såsom ett löst infall, sedermera började det blifva ett vanligt samtalsämne; ändteligen frågade en romersk soldat, från sitt vaktställe, den närmaste stadsposten — ty genom krigets långvarighet hade redan ett samtalsumgänge upp kommit — hvilken den mannen vore som så gåtlikt yttrat sig om den Albanska sjön? När han hörde att det var en offertydare, lockade han — som icke var utan känsla för heliga ting — denna spåman till ett samtal, under föregifvande att han, om det vore honom lägligt, önskade inhämta hans råd i afseende på ett sig enskildt rörande järtecken. När de nu begge obeväpnade utan all fruktan aflägsnat sig ett stycke ifrån de sina, fattade den starkare unga Romaren i alias åsyn hastigt uti den svaga gubben, och bar honom, utan afseende på Etruskernes larm, till det romerska lägret. Förd till fältherren och af honom skickad till Senaten i Rom, gaf den gamle, på tillfrågan hvad det betydde, som han om den Albanska sjön hade förkunnat, följande svar: »Visserligen hade Gudarne varit förtörnade på folket i Veji, den dag, då de ingåfvo honom den tanken att upptäcka den undergång, som ödet beslutit öfver hans fädernesstad. Hvad han då, drifven af en gudomlig ande, hade förkunnat, kunde han således nu icke genom ett återkallande göra osagdt, och kan hända gjorde man sig icke mindre brottslig, genom förtigande af det, som de odödlige Gudarne ville hafva uppenbarade, än genom uttalande af det, som borde döljas. Så vore det i ödets böcker, så i Etruskernes lära förkunnadt: När en gång vattnet i den Albanska sjön flödade öfver dess bräddar, då vore åt Romaren, om han det på behörigt sätt afledde, segren öfver Vejenterna beskärd. Förr än detta skedde, skulle Gudarne icke öfvergifva Vejenternes murar.» Han fortfor sedan att uppgifva det rätta afledningssättet. Men senaten, som ansåg hans uppgift i en så vigtig sak för otillräcklig och icke nog trovärdig, beslöt att afbida sändebuden med det pythiska oraklets svar.
KAP. 16 Förrän sändebuden återkommo ifrån Delphi eller försoningsmedlen för del albanska jäilecknet voro upptäckte, tillträddes styrelsen af nya krigs-tribuner med konsularisk makt, Lucius Julius Julus, Lucius Furius Medullinus för fjerde gången, Lucius Sergius Fidenas, Aulus Postumius Regillensis, Publius Cornelius Maluginensis och Aulus Manlius*) (397 f. Kr.). Detta år uppträdde en ny fiende, Tarquinienserne. Som de sågo att Romarne voro på samma gång sysselsatte af många krig, — med Volskerna vid Anxur, der deras besättning var innesluten; vid Lavici med Æquerna, som angrepo det der anlagda romerska nybygget; dessutom med Vejenterna och Faliskerna och Capenaterna — och att ställningen inom staden, i anseende till adelns och menighetens strider, icke var lugnare: så trodde de att ett gynnande tillfälle till anfall voro för handen, och skickade några lätta troppar att plundra på det romerska gebitet. Ty antingen skulle Romarne (mente de) lemna denna oförrätt ohämnad, för att icke belasta. sig med ett nytt krig, eller hämnas med en ringa och derjemte föga kraftig krigshär. Hos Romarne väckte Tarquiniensernes härjning mera förtrytelse än oro. Derföre gjorde de för denna sak hvarken stora tillrustningar eller långt uppskof. Aulus Postumius och Lucius Julius sammanbragte en tropp, icke genom ordentlig utskrifning — ty derifrån hindrades de af menighets-tribunerna — utan mestadels af frivilliga, som de genom uppmuntringar öfvertalade, gingo på tvärstigar öfver Cæreternes gebit och öfverraskade Tarquinienserna, när de, belastade med rof, återkommo från sina ströfverier. De dödade många, fråntogo alla deras tross och återvände till Rom, sedan de återtagit allt, som i deras land blifvit röfvadt. Två dagar lemnades åt egarne, att utsöka sin egendom; det som icke igenkändes, — hvilket mestadels tillhörde fienderna sjelfva — blef på tredje dagen offentligen försåldt, och hvad deraf inflöt delades imellan soldaterna. — Af de öfriga krigen, och isynnerhet det Vejiska, var utgången uviss. För Romarne var hoppet på menniskokraft redan försvunnet: de rigtade det nu blott på ödet och Gudarne, då sändebuden återkommo ifrån Delphi, och medförde oraklets svar, som instämde med den fångna siarens. »Romare! (så lydde det) vakta dig att låta det Albanska vattnet blifva tillsamman i sjön; vakta dig att låta det i egen flod utrinna i hafvet! led det, till vattnande, öfver fälten och låt det, fördeladt i rännilar, försvinna. Derefter sätt modigt din fot på fiendernas murar, och vet att öfver den stad, som du i så många år hållit innesluten, är segren dig beskärd, genom de öden, som nu uppenbaras. Efter krigets fullbordan bär, såsom segervinnare, till mitt tempel en rik föräring, och återställ och begå på vanligt sätt dina fäders gudstjenst, hvars firande blifvit uraktlåten.»	E. R. b. 358. — F. Ch. f. 394.
KAP. 17 Ifrån den stunden började man att anse den fångna siaren såsom en betydande man, och krigs-tribunerne Cornelius och Postumius nyttjade honom till att besörja hvad som fordrades i afseende på det albanska järtecknet och Gudarnes behöriga försonande. Slutligen upptäckte man ock, att Gudarnes förebråelse öfver försummade heliga bruk eller en underlåten högtidlighet visserligen ingen ting annat åsyftade, än det, att de styrande, såsom felaktigt valde, icke tillbörligen begått den latinska högtiden och offerfesten på det albanska berget. Enda sättet att försona detta vore, att krigs-tribunerna nedlade styrelsen, att nya fogeltecken inhemtades, och ett regentskap imedlertid förordnades. Detta blef till följe af ett senatsbeslut verkställdt. Tre mellanregenter följde sedan efter hvarandra: Lucius Valerius, Quintus Servilius Fidenas och Marcus Furius Camillus. Imedlertid upphörde oroligheterna intet ögonblick, emedan menighets-tribunerne icke tilläto något val, innan det förut blilvit afgjordt, att store delen af krigs-tribunerne skulle väljas af det oadliga ståndet. — Under dessa tvister höllos i Etrurien allmänna möten vid Voltumnas tempel, der Capenaterne och Faliskerne, som yrkade, att alla Etruriens folk med gemensam kult och vilja skulle undsätta det belägrade Veji, fingo till svar: »att man förut vägrat Vejenterna detta, af det skäl, att de icke borde söka hjelp af dem, af hvilka de i en så vigtig sak icke hade sökt råd. Nu gjorde deras egen ställning det för dem omöjligt, i synnerhet i den delen af Etrurien. Ett förut okändt folk, Gallierne, hade nyligen blifvit deras grannar, med hvilka de hvarken hade pålitlig fred eller bestämdt krig. Så mycket ville man dock göra, för blodsbandet och namnet och sina fränders trängande fara, att man icke hindrade om någre af landets ungdom frivilligt skulle deltaga i detta krig. I Rom utbreddes ett rykte, att ett stort antal af sådana stött till fienden, och den gemensamma fruktan gjorde, såsom vanligt, att de inre misshälligheterna började saktas.
KAP. 18 Icke ogerna såg adeln, att den först röstande tribus valde Publius Licinius Calvus, utan dess ansökning, till krigs-tribun. Han var en man, hvars foglighet, i dess förra förvaltning af detta ämbete, var ådagalagd; för öfrigt nu mera högt bedagad. Det var ock all sannolikhet, att alle det årets krigs-tribuner, Lucius Titinius, Publius Mænius, Publius Mælius, Cnejus Genucius och Lucius Atilius, hvar i sin ordning, skulle blifva å nyo valde. Men förr än deras namn uppropades för de öfriga i laglig ordning framkallade tribus, höll Publius Licinius Calvus, med regeringsföreståndarens tillåtelse, följande tal: »Jag ser, Quiriter, att j vid detta val söken, uti minnet af vår embetsförvaltning, ett förebud för nästkommande år till det, som i närvarande tidpunkt mer än någonsin är gagneligt — endrägt. Men om j uti mina ämbetsbröder å nyo väljen de samma män, genom erfarenhet blifve ännu värdigare, så sen j deremot i mig icke mera densamme, utan blott skuggan och namnet af Publius Licinius öfriga. Mina kroppskrafter äro minskade, syn och hörsel förslöade, minnet osäkert, själens liflighet slocknad. Men här — fortfor han och fattade sin son i handen — här sen j en ung man, en bild och ett aftryck af honom, som j för en tid sedan gjorden till den förste krigs-tribun af det oadliga ståndet. Honom, som i min skola är bildad, skänker och inviger jag åt staten för att intaga mitt ställe. Och jag beder eder, Quiriter, att j, på hans ansökning och mina dermed förenade förböner, viljen uppdraga af honom det ämbete, som blifvit mig, utan min åtgärd, tilldeladt.» Man beviljade fadren denna bön, och hans son Publius Licinius förklarades för krigs-tribun med konsulsmakt, tillika med de förut anförda*) (396 f. Kr.). — Krigs-tribunerne Titinius och Genucius drogo i fält emot Faliskerna och Capenaterna, men som de förde krig med mera mod än försigtighet, föllo de i försåt. Genucius stupade framför fanorna, i spetsen för de sina, och umgällde med en ärofull död sitt öfverdåd. Titinius samlade efter mycken förvirring sina soldater på en hög kulle och ställde dem åter i slagtordning, dock utan att på jemna fältet inlåta sig med fienden. Skymfen var härvid större än förlusten; men lätt hade denna skymf kunnat blifva orsak till en betydlig förlust; så stor var den skräck, som deref uppstod icke allenast i Rom, der många olika rykten hade inlupit, utan äfven i lägret vid Veji. Här kunde soldaterna med möda afhållas ifrån flykt, då i hela lägret ett ryckte ulbredt sig, att fältherrarne och arméen voro slagne, ock de segrande Capenaterne och Faliskerne med hela Etruriens krigsmakt stodo helt nära. Ännu förfärligare rykten hade i Rom blifvit trodde: än att lägret vid Veij bestormades, än att en del af fienderna ryckte med väpnad hand emot staden. Man lopp tillsamman på murarne; äfven af fruarna, som den allmänna förskräckelsen drifvit ur sina hus, anställdes i templet högtidliga böner, och man anropade Gudarna, att — om deras dyrkan blifvit tillbörligen återställd, om allt hvad i följe af järtecknen bordt ske, vore verkstäldt — de värdes beskydda stadens hus och templen och Roms murar ifrån förstörelse, och vända emot Veji denna förskräckelse.	E. R. b. 359. — F. Ch. f. 393.
KAP. 19 Redan voro spelen och den latinska högtiden å nya firade: redan var vattnet ur den Albanska sjön ledt öfver fälten och Vejis undergång för handen. Den fältherre, som var af ödet bestämd att förstöra denna stad och att frälsa fäderneslandet, Marcus Furius Camillus, blef alltså utnämnd till diktator och antog Publius Cornelius Scipio till sin rytteri-öfverste. Ombytet af fältherre hade på en gång åt allt gifvit ett ombytt skick. Hoppet, modet, sjelfva stadens lycka — allt syntes förändradt. — Aldraförst bestraffade han efter krigslagarne dem, som i den förr omtalta förskräckelsen hade flyktat från Veji, och lärde derigenom soldaten att icke anse fienden för mest fruktansvärd. Derefter påböd han till bestämd dag en utskrifning och hastade imedlertid sjelf till Veji att stärka tropparnes mod. Derifrån gick han tillbaka till Rom, att upprätta den nya krigshären. Ingen vägrade att gå i fält. Äfven främmande manskap, Latinare och Herniker, infunno sig och erbödo sin tjenst i detta krig. Sedan diktatorn i Senaten betygat dessa sin tacksamhet, och allting nu för detta fälttåg var i ordning, gjorde han enligt Senatens beslut ett löfte att efter eröfringen af Veji anställa stora skådespel, samt att ombygga och å nyo inviga modren Matutas tempel, som redan förut af konung Servius Tullius varit invigdt. — I spetsen för sin armé uppbröt han nu, under större väntan än hopp, ifrån staden och levererade först, på Nepesinska området, Faliskerna och Capenaterna en slagtning. Allt skedde här med största beräkning och plan, och åtföljdes, såsom vanligen, af lyckan. Han slog icke allenast fienden ur fältet, utan eröfrade jemväl dess läger och vann ett ganska ansenligt byte, hvaraf största delen lemnades åt skattmästaren; hvad tropparne erhöllo var icke särdeles betydligt. Derifrån fördes krigshären till Veji; tätare skansar anlades, och i stället förde skärmytslingar, som ofta planlöst föreföllo imellan stadsmuren och lägret, höllos soldaterna till arbete, genom ett förbud, att utan tillstånd inlåta sig i strid. Det vigtigaste och mödosammaste af alla verken var en mina, som man började gräfva till den fiendtliga borgen. Att detta arbete icke måtte afbrytas, och manskapet likväl icke genom ett oupphörligt arbete under jorden förstöras, delade han minerarne i sex hopar, hvilka hvardera i sex timmar måste arbeta, så att arbetet hvarken natt eller dag någonsin afstannade, förr än väg till borgen var öppnad.
KAP. 20 Diktatorn såg nu segern i sina händer: han såg sig nära ett eröfra den rikaste stad och vinna ett större byte, än uti alla föregående krig tillsammantagna blifvit vunnet. På det han således hvarken måtte ådraga sig soldaternas hat genom en för knapp utdelning af rofvet eller Adelns missnöje genom en för långt drifven frikostighet, skref han till Senaten: »Genom Gudarnes nåd, genom hans egna mått och steg och genom tropparnes framhärdighet skulle Veji snart vara i romerska folkets våld. Han önskade veta deras tanka huru han borde förhålla sig med bytet»? Tvenne skiljaktiga förslag delade Senaten. Det ena gjordes af den gamle Publius Licinius, hvilken, först uppropad af sin son, skall hafva yttrat: att »efter hans tanka borde man offentligen kungöra för folket, att hvar och en som ville hafva del i bytet, skulle begifva sig till lägret». Det andra gjorde Appius Claudius: han ogillade en sådan frikostighet, såsom ovanlig, utsväfvande, ojemn, obetänksam; och om man ändtligen ansåge det för otillbörligt, att de penningar, man tagit ifrån fienden, tillföllo den genom krigen utblottade skattkammaren, så tillstyrkte han, att man af dem bestridde krigarnes aflöning, på det menighetens utskylder derigenom måtte minskas. »Ty af en sådan skänk skulle alla hushåll i lika mån njuta sin del, och sysslolösa stadsboars rofgirige händer icke undanrycka tappra krigare deras belöning; ty gemenligen hände det så, att den som tog mesta andelen i arbetet och faran, vore den trögaste till att plundra». Häremot invände Licinius: »desse penningar skulle alltid blifva misstänkte och förhatlige: de skulle gifva anledningar till beskyllningar hos menigheten och i följe deraf till oroligheten och nya lagförslag. Bättre voro det således att genom en skänk deraf försona menigheten, att bispringa dem, som genom så många års utskylder blifvit utblottade och utarmade, och låta dem njuta bytesvinsten af ett krig, i hvilket de snart sagt åldrats. Angenämare och kärare skulle för hvar och en det vara, som han hemförde, såsom egenhändigt byte af fienden, än om han erhölle mångdubbelt mera, efter en annans godtycke. Diktatorn sjelf ville undvika missnöje och tadel öfver denna sak; derföre hade han hänskjutit den till Senaten. Så borde ock Senaten öfverlemna det till sig förvisade målet åt menigheten och tillåta, att hvar och en erhölle det, som krigslyckan honom beskärde». Detta förslag ansågs för säkrare, emedan det skulle tillvinna Senaten allmänheten gunst. En kungörelse blef således utfärdad, att hvilken som behagade, kunde resa till diktatorn i lägret, för att få del af bytet vid Veji.
KAP. 21 En oräknelig skara reste och uppfyllde lägret. Då trädde diktatorn, efter inhemtade fogeltecken, ut, befallde soldaterna att fatta vapen och sade: »Under din ledning, o pythiske Apollo! och på din gudomliga befallning går jag att förstöra staden Veji, och dig lofvar jag här tiondedelen af bytet. Dig, drottning Juno, som nu bebor Veji, beder jag tillika, att du värdes följa oss segrande till vår stad, som snart också skall blifva din, der ett tempel, värdigt din herrlighet, skall dig emottaga». Efter denna bön lät han — då arméens styrka var mer än tillräcklig — från alla sidor angripa staden, på det den ifrån minan hotande faran mindre skulle märkas. — Vejenterne, som icke visste, att de redan af sina egna siare, redan af främmande orakel voro förrådde, att Gudar redan blifvit budne att dela deras byte, att andre, genom löften utkallade ur deras stad, redan vändt ögonen till fiendernas tempel och till nya boningar, och att denna dag var deras sista, och som ingen ting mindre fruktade, än att deras fästningsverk voro underminerade och deras borg redan full af fiender, lupo nu hvar för sig väpnade till murarne, intagne af förundran, hvad orsaken kunde vara, att Romarne, af hvilka ingen på så många dagar aflägsnat sig från sin post, nu likasom gripna af ett plötsligt raseri, utan försigtighet, rusade emot murarne. Man inflickar här en saga, att då Vejenternes konung offrade och offertydaren dervid yttrade sig, att den som sönderskure inelfvorna af detta offerdjur, skulle erhålla segren, har detta blifvit hördt under jorden och förmått de romerska soldaterna att öppna minan, bortrycka inälfvorna och bära dem till diktatorn. Men när frågan är om så gamla händelser, må jag vara nöjd, om det som är sannolikt antages för sanning. Sådane uppgifter, mera passande att framställas på theatern, som älskar det underbara, än de äro troliga, lönar det hvarken mödan att försvara eller att vederlägga. — Ur minan, som nu var full af utvalda krigare, uppstiga plötsligen beväpnade i Junos tempel, som låg inom borgen i Veji. En del anfaller i ryggen de fiender som voro på murarne, en del spränger portarne, andre antända husen, från hvilkas tak stenar och tegelpannor nedkastades af qvinnor och slafvar. Öfver allt ljuder ett omvexlande skri af förskräckande och förskräckta, blandadt med qvinnors och barns jemmergråt. Inom en kort stund äro de beväpnade, allestädes nedkastade af muren och portarne öppnade; somlige inrusa hoptals, andre bestiga de öfvergifna murarne; staden uppfylles af fonder; en allmän slagtning begynnes. Men ändteligen saktas stridens hetta, då redan mycket blod hade flutit, och diktatorn låter genom härolder befalla att skona de obeväpnade. Dermed slutades blodbadet. Nu gåfvo sig fienderne afväpnade, och soldaterne spridde sig med diktatorns tillåtelse, för att plundra. När detta byte, som var långt större och dyrbara än han hoppats eller föreställt sig, fördes för hans ögon, skall han med händerna upplyftade mot himmelen hafva bedit: »att om någon Gud eller någon menniska skulle anse hans och romerska folkets lycka vara allt för stor, det måtte tillåtas romerska folket, att med den minsta möjliga olägenhet för honom enskildt och för staten mildra denna afund». Det tillägges, att när han under denna bön vände sig om, har han fallit framstupa, och att detta sedermera af dem, som tydde händelsen efter utgången, blifvit ansedt såsom ett förebud, syftande på den dom, som öfvergick Camillus sjelf, och på den olycka, som få år derefter träffade staden Rom genom dess eröfring. — Denna dagen tillbragtes således med fiendernas mördande och den rika stadens plundring.
KAP. 22 Den följande dagen sålde diktatorn de friborna till den mestbjudande. De penningar som derför inflöto voro de enda, som tillslogos skattkammaren, men äfven detta icke utan menighetens missnöje. Äfven för det byte, som de med sig hemförde, ansågo de sig icke stå i förbindelse, hvarken hos fältherren, som, för att finna stöd för sin snålhet, hade hänskjutit till Senaten ett mål, som berodde af hans eget godtycke, ej heller hos Senaten, utan blott hos den Liciniska slägten, af hvilken sonen hade gjort föredragningen och fadren först uppgifvit ett förslag, som så mycket gynnade menigheten. — Sedan nu all mennisko-egendom var bortförd ifrån Veji, företog man sig dernäst att flytta Gudarnes helgedomar och Gudarne sjelfva, men på ett sätt som mera anstod tillbedjare än röfvare. Ty af hela arméen utvaldes ynglingar, hvilka, anvisade att föra drottningen Juno till Rom, rentvagne och i snöhvita kläder, vördsamt inträdde i templet, och i förstone med helig fruktan nalkades henne med sina händer, emedan efter etrurisk sed, ingen annan än en prest af en viss ätt plägat vidröra denna Gudabild. Sedermera, då någon, vare sig af en gudomlig ingifvelse eller af ungdomslustighet frågade: »Vill du gå till Rom, Juno»? ropade de öfriga med en mun att Gudinnan nickat bifall; man har sedan gjort det tillägg till sagan, att hon uttryckeligen hördes svara ja. Hvad som med visshet berättas, är, att hon utan besvärliga anstalter blifvit nedtagen från sitt ställe, och liksom villigt följande varit lätt och beqväm att flytta, och oskadd blifvit förd till Aventinus, sitt evärdeliga hemvist, dit romerska diktatorns löften henne kallat, och der sedermera ett tempel åt henne invigdes af samma Camillus, som det lofvat. — Sådant slut fick Veji, den mäktigaste bland alla Etruriens städer, hvars storhet sjelfva dess sista olycka intygar. Ty sedan han i tio somrar och vintrar oafbrutet varit blockerad, och derunder tillfogat långt mera skada än han lidit, blef han dock slutligen, när ödet omsider öfver honom inbröt, icke genom storm utan genom belägringsanstalter, eröfrad.
KAP. 23 Fastän religionens fordringar i afseende på järtecknen blifvit uppfyllde, fastän både siames utsagor och det pythiska gudasvaret voro kände, och fastän allt hvad genom mensklig klokhet till sakens befrämjande kunde uträttas, blifvit gjordt, då Marcus Furius, den störste af alla fältherrar, valdes till härförare; likväl — som detta krig i så många år med omvexlande lycka blifvit fördt, och många förluster lidna — så uppstod i Rom, vid tidningen om Veji's eröfring, en så omåtllig glädje, som om händelsen varit alldeles oväntad, och förr än Senaten det beslöt, voro alla tempel uppfyllda af romerska mödrar, som hemburo Gudarne sin tacksamhet. Senaten förordnade en tacksägelsfest af fyra dagar, en längre tid än efter något krig tillförne. Diktatorns ankomst var också, derigenom att alla stånd strömmade honom till mötes, högtidligare än förut någon fältherres hade varit, och hans triumf öfverträffade vida det vanliga sättet att fira en sådan dag. Det största uppseende väckte hans egen person, då han på en vagn, dragen af hvita hästar, intågade i staden, och man ansåg detta såsom icke blott öfver en medborgares utan äfven öfver en menniskas höfva. Att en diktator med sina hästar härmade Jupiter och solguden, ansåg man till och med för förgripligt emot religionen, och hans triumf var, isynnerhet för denna ena omständighet, mera lysande än angenäm. Han fogade derefter anstalt om byggnaden af Juno Reginas tempel på Aventinus, invigde det som var helgadt åt modren Matuta, och nedlade diktaturen, sedan dessa gudomliga och menskliga förrättningar voro fullbordade. — Man började nu att öfverlägga om föräringen till Apollo. Camillus sade, att han åt denna Gud hade lofvat tiondedelen af bytet, och äfven presterne förklarade, att folket borde uppfylla denna heliga förbindelse. Men det var icke lätt att finna, på hvad sätt man skulle kunna ålägga folket att återbära bytet, för att derifrån skilja den del, som till helgedomen borde användas. Slutligen valde man den utväg, som syntes lindrigast: att hvar och en, som ville uppfylla sin och sin familjs heliga förbindelse, skulle sjelf uppskatta sitt byte, och aflemna tionde delen af dess värde till staten, på det man derutaf kunde låta bereda någon skänk af guld, värdig templets herrlighet och Gudens höghet, samt värdig romerska folket. Äfven detta sammanskott aflägsnade menighetens sinnen ifrån Camillus. — Imellertid kommo sändebud ifrån Volskerna och Æquerna att underhandla om fred; den blef dem också beviljad, mera på det staten, utmattad af ett så långvarigt krig, måtte få njuta hvila, än derföre att de bedjande det förtjente. Kapitel 24-31 Tillbaka till Livius förstasida.