Livius - år 421-404 f. Kr. (bok 4, kapitel 43-61)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

FJERDE BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61
Krig mot grannfolken (421-404 f. Kr.) KAP. 43 Det följande året, då Numerius Fabius Vibulanus och Titus Quinctius, son af Capitolinus, voro konsuler) (421 f. Kr.), förefall under Fabii befäl, hvilken detta krig genom lott hade tillfallit, ingenting som förtjänar att omtalas. I oordning visade Æquerne sig på slagfältet, blott för att nesligen jagas på flykten, utan att konsuln derigenom vann någon synnerlig ära. Derföre blef triumf honom nekad; dock som skymfen af Sempronii nederlag genom honom blifvit minskad, tilläts honom att i den mindre triumfen (ovation) intåga i staden. — Likasom kriget blifvit slutadt med långt mindre svårighet än man fruktat, så uppstod ock i Rom emot förmodan utaf lugnet, en mängd af brydsamma tvister imellan menigheten och adeln, föranledde deraf att quæstorernes antal skulle fördubblas. Ty sedan ett sådant förslag — att utom de tvänne stads-quæstorerna ännu tvänne andra skulle tillsättas, för att i krig betjena konsulerna, — blifvit af konsulerna föredraget och äfven af Senaten på det högsta gilladt, började menighets-tribunerna en strid med konsulerna, yrkande att hälften af quæstorerna skulle tagas af plebej-ståndet — ty till den tiden hade endast, patricier blifvit valde. Emot detta påstående arbetade i förstone både konsulerne och Senaten af alla krafter; sedermera medgåfvo de att folket i afseende på quæstorer skulle ega samma valfrihet, som det åtnjöt vid val af konsular-tribuner, men som de äfven derigenorn ingenting vunno, läto de hela frågan om ökande af quæstorernas antal förfalla. Men tribunerne upptogo det öfvergifna förslaget; äfven andra fredsstörande frågor — ibland andra också den om en åkerdelning — blefvo immerfort väckte. Då nu Senaten för dessa oroligheters skull heldre önskade att konsuler än krigstribuner måtte väljas, men i anseende till tribunernes motsägelser något senatsbeslut icke kunde utfärdas, så öfvergick styrelsen ifrån konsulerna till regerings-föreståndare (Interregnum*) och äfven detta utan häftig strid, emedan tribunerne nekade patricierne att sammanträda. Redan var större delen af det påföljande året förfluten under tvister imellan de nya , menighets-tribunerna och flera regerings-föreståndare, emedan tribunerne än förbjödo adelns sammanträden till utnämnande af regerings-föreståndare, än genom sin motsägelse hindrade regerings-föreståndaren att utfärda något senatsbeslut om konsulsval: då slutligen Lucius Papirius Mugillanus, utnämnd till regerings-föreståndare, under allvarsamma föreställningar, så väl till Senaten som menighets-tribunerna, yttrade: »Under Gudarnes försyn och omvårdnad, som åtagit sig den af menniskor öfvergifna och förrådda staten, egde den, blott genom vapenhvilan med Vejenterna och genom Æquernes obeslutsamhet, ännu bestånd. Men om nu derifrån något vapenbrak skulle höras, ville man då låta staten öfverraskas utan regering, utan krigshär, utan fältherre till en krigshärs upprättande? Eller tänkte man att fördrifva det utländska kriget genom ett inhemskt? Men om begge dessa tillika inträffade, vore knappt Gudarnes makt tillräcklig att afvärja romerska statens undergång. Måtte man derföre å båda sidor eftergifva något af sina anspråk och genom en medelväg stifta endrägt; Senaten derigenom, att han tilläte det krigs-tribuner valdes i stället för konsuler; menighets-tribunerne derigenom, att de icke hindrade att fyra quæstorer, utan afseende på stånd, genom folkets fria omröstning fingo väljas!»	E. R. b. 334. — F. Ch. f. 418.
KAP. 44 Tribunvalet blef först företaget. Till tribuner med konsularisk makt valdes Lucius Quinctius Cincinnatus för tredje, Lucius Furius Medullinus för andra gången, Marcus Manlius och Aulus Sempronius Atratinus, alle patricier) (420 f. Kr.). Då vid quæstorsvalet, som under den sistnämnde tribunens ordförande förrättades, ibland flera plebejer, en son af menighets-tribunen Antistius och en broder till en annan menighets-tribun Sextus Pompilius uppträdde, såsom sökande, kunde dock hvarken dessas ämbete eller deras förord förekomma, att icke de röstande för bördens skull föredrogo sådana, hvilkas fäder och förfäder de hade sett såsom konsuler. Nu bragtes alle menighets-tribunerne i raseri, framför alla Pompilius och Antistius, som retades af sina anhöriges felslagna ansökning. »Hvad ville detta betyda? (sade de) att hvarken deras* förtjenster, eller adelns oförrätter, eller lusten att utöfva en nu tillåten, förut nekad, frihet, hade förmått folket att välja, om icke en krigs-tribun, åtminstone någon qusæstor af det plebejiska ståndet! Att intet afseende blifvit gjordt på en faders böner för sin son, en broders för sin broder, begge menighets-tribuner, i förvaltning af det heliga fredlysta ämbete, som till frihetens skydd blifvit stiftadt! Säkerligen vore derunder något svek, och Aulus Sempronius hade vid valet brukat mera list än redlighet. Hans olagliga förfarande, klagade de, hade gjort att deras anhörige gått miste om denna värdighet.» Men då Atratinus sjelf, både genom sin oskuld och genom det ämbete, som han då beklädde, var tryggad för deras anfall, så rigtade de sin ilska emot hans frände Cajus Sempronius, och stämde honom, med biträde af deras ämbetsbroder Marcus Canulejus, till ansvar för det skymfliga fälttåget emot Volskerna. Af samma tribuner väcktes straxt derefter i Senaten fråga om statsjordens fördelning, ett påstående, hvilket Cajus Sempronius alltid på det ifrigaste hade motverkat. De trodde nemligen, och det med skäl, att den anklagade antingen skulle förlora i sin aktning hos Senaten, om han öfvergåfve denna sak, eller ock stöta sig med menigheten, om han, så nära rättegångsdagen, framhärdade i sitt motstånd. Men Sempronius ville heldre blottställas för partihatet och skada sin egen sak, än svika det allmännas. Han förblef således fast i sin mening: »att man icke borde visa en frikostighet, för hvilken blott de tre tribunerne skulle uppbära erkänslan. Afsigten voro också nu icke att förskaffa menigheten jord, utan att göra honom förhatlig. För sin del ville han med oförfäradt mod möta äfven denna storm, och af Senaten borde hvarken han eller någon annan medborgare vara så högt aktad, att man, för att skona en enda person, skadade det allmänna.» Med samma frimodighet talade han på rättegångsdagen sjelf till sitt försvar, och Senaten försökte allt för att blidka menigheten, Men förgäfves: — han dömdes till femton tusende kopparmarks böter. — Samma år blef vestalen Postumia lagförd för brott emot sitt kyskhetslöfte. Oskyldig till brottet gaf hon dock genom en utsöktare prydnad och ett friare väsende, än som anstår en jungfru, någon icke osannolik anledning till misstanka. Sedan målet blifvit uppskjutet, vardt hon omsider frikänd, men fick af öfverste-presten, på ämbetets vägnar, en varning att afhålla sig från en utsväfvande munterhet, och i sin klädnad mera beflita sig om ärbarhet än prydlighet. Det var också detta året som staden Cumæ, hvilken Greker då innehade, eröfrades af Campanerna. — Det följande hade till krigs-tribuner med konsularisk makt Agrippa Menenius Lanatus, Publius Lucretius Tricipitinus, Spurius Nautius Rutilus**) (419 f. Kr.).	E. R. b. 335. — F. Ch. f. 417. E. R. b. 336. — F. Ch. f. 416.
KAP. 45 Genom romerska statens lycka blef detta året märkvärdigt, mera af en stor fara, än af en stor olycka. Trälarne sammansvuro sig att på serskilda ställen antända staden, och att med väpnad hand bemäktiga sig borgen och Capitolium, under det folket öfverallt vore sysselsatt med husens räddning. Jupiter afvände de gudlösa anslagen: på tvennes angifvelse blefvo de brottslige gripne och afstraffade. Tio tusende kopparass, dem skattkammaren till hvardera utbetalte — en summa, som den tiden ansågs för en rikedom — blef tillika med friheten angifvarnes belöning. — Æquerne började nu åter att rusta sig till krig, och af nog trovärdiga sagesman berättades i Rom, att en ny fiende, Lavicanerne, gjorde gemensam sak med den gamla. Vid Æquernes snart sagdt årliga fejder hade Romarne redan blifvit vane. Till Lavici skickades sändebud, och som man af det obestämda svar, hvilket de derifrån återförde, kunde sluta, att väl för det närvarande inga krigsrustningar gjordes, men att freden icke skulle blifva långvarig; så blefvo Tusculanerne anbefallde att hafva noga uppsigt, att man icke genom något plötsligt anfall af Lavicanerna måtte öfverraskas. — Det följande året*) (418 f. Kr.), då Lucius Sergius Fidenas, Lucius Papirius Mugillanus och Cajus Servilius, son af Priscus, under hvilkens diktatur Fidenæ blifvit eröfradt, såsom krigs-tribuner med konsularisk makt hade tillträdt styrelsen, kom till dem en beskickning ifrån Tusculum. Sändebuden berättade, att Lavicanerne både gripit till vapen och i förening med Æquernes här sköflat det Tusculanska området, samt slagit läger på Algidus. Nu blef krig förklaradt emot Lavicanerna; men sedan Senaten beslutit att två af krigs-tribunerna skulle gå i fält, och en i Rom besörja angelägenheterna, uppkom imellan tribunerna en oförmodad tvist. Hvar och en ansåg sig sjelf såsom den skickligaste härföraren, och vedersakade styrelsen i staden, såsom otacksam och utan ära. Dit Senaten med förvåning betraktade denna föga anständiga strid imellan ämbetsbröder, sade Quintus Servilius: »Då man har så alldeles ingen aktning, hvarken för detta stånd, eller för det allmänna bästa, så skall fadersmyndigheten slita denna träta. Min son skall utan lottning föra befälet i staden. Jag önskar att de, som så ifrigt söka krigsbefälet, må i dess förvaltning visa mera omtanka och endrägt än i dess eftersträfvande».	E. R. b. 337. — F. Ch. f. 415.
KAP. 46 Det beslöts att utskrifningen icke skulle göras af hela folkmängden öfver hufvud. Tio tribus bestämdes genom lottning, af hvilka det tjenstpligtiga manskapet uttogs, som af de tvenne tribunerna fördes i fält. De strider, som mellan dessa i staden voro började, utbrusto, af en lika herrsklystnad, med långt större hetta i lägret. Uti ingen ting tänkte de lika; bägge stridde hvar för sin mening; bägge ville göra sina åsigter, sina befallningar allena gällande; hvardera föraktade den andra och blef af honom föraktad, till dess omsider, på under-fältherrarnes allvarsamma föreställning, en sådan öfverenskommelso gjordes, att de växelvis hvar sin dag skulle hafva öfverbefälet. — När detta blef bekant i Rom, skall Quintus Servilius, som af år och erfarenhet lärt visdom, hafva åkallat de odödliga Gudarne, att tribunernes misshällighet icke måtte blifva för staten af skadligare följder, än tillförne vid Veji, och — likasom han förutsett ett säkert nederlag — med enträgenhet uppmanat sin son, att utskrifva soldater och tillrusta vapen. Och han var ingen falsk profet. Ty en dag, då Lucius Sergius hade öfverbefälet, blefvo Romarne under hans anförande, på en obeqväm mark, just under fiendens läger, — dit ett bedrägligt hopp om dess eröfrande hade lockat dem, emedan fienden af låtsad fruktan dragit sig inom vallen — genom ett plötsligt anfall af Æquerna nedkastade i den bakom dem belägna dalen, och månge under denna flykt, eller snarare under detta ras, förkrossade och nedhuggne. Sjelfva lägret, som den dagen med möda försvarades, öfvergafs den följande med en neslig flykt genom bakporten, då det redan var till stor del kringrändt af fienden. Fältherrarne med under-fältherrarne och allt det käckare manskap, som befann sig omkring fanorna, vände sig till Tusculum. De öfrige, skingrade hit och dit omkring fälten, begåfvo sig på många olika vägar till Rom, der de förkunnade ett större nederlag än man lidit. Bestörtningen blef likväl mindre, dels emedan utgången blifvit sådan, som man allmänt fruktat, dels emedan nya troppar till undsättning i nöden voro genom krigs-tribunens försorg i beredskap. Larmet i staden stillades på hans befallning genom de lägre ämbetsmännen, och kunskapare, som skyndsamt utsändes, berättade att fältherrarne och arméen voro i Tusculum, och att fienden ännu icke uppbrutit sitt läger. Men det som mest ingaf mod var, att Quintus Servilius Priscus efter Senatens beslut förordnades till diktator: en man hvars skarpa blick i de allmänna ärenderne man både förut i många stormar hade erfarit, och i synnerhet genom utgången af detta fälttåg; ty endast han hade med bekymmer emotsett de olyckliga följderna af tribunernas oenighet redan förr än de inträffade, till rytteri-öfverste valde han den, af hvilken, såsom krigstribun, han sjelf var nämnd till diktator, nämligen sin son, — såsom någre berätta, ty andre säga att Servilius Ahala det året var rytteri-öfverste — och sedan detta skett, aftågade han med den nya krigshären, förenade dermed de troppar som voro i Tusculum, och slog läger tvåtusende steg¹ ifrån fienden.	2 000 x 1,479 meter ≈ 3 km.
KAP. 47 Det öfvermod och den sorglöshet, som rådt hos de romerska befälhafvarne, hade, efter den vunna framgången, öfvergått till Æquerna. Sedan derföre diktatorn, straxt i början af slagtningen, genom ett anfall af sitt rytteri hade bragt fiendernes främsta linie i oordning, gaf han legionerna befallning att skyndsamt angripa, och nedhögg sjelf en af sina fanbärare, som dröjde. Med så stor hetta framryckte de till striden, att Æquerne icke uthöllo anloppet, och då de, besegrade på slagtfältet, i oordning flyktade till sitt läger, kostade eröfringen af detta ännu mindre tid och möda, än förut slagtningen. Sedan lägret var intaget och plundradt, hvars byte diktatorn öfverlät åt soldaterna, och de ryttare som förföljt fienden på dess flykt från lägret återkommit, med berättelse att alle de besegrade Lavicanerne och en stor del af Æquerna hade flytt till Lavici, blef hela krigshären följande dagen förd emot denna stad, hvilken på alla sidor inneslöts, med stormstegar intogs och gafs till skötling. — Diktatorn återförde till Rom sin segersälla armé och nedlade ämbetet på åttonde dagen sedan han var utnämnd, och i rättan tid, förrän menighets-tribunerne, genom väckt fråga om de Lavicanska egornas fördelning, hunnit upplifva åkerdelningsgrälet, beslöt Senaten med stor enhällighet att en koloni skulle anläggas i Lavici. Ettusende femhundrade kolonister ditskickades från Rom och erhöllo hvardera två plogland (jugera). Efter eröfringen af Lavici, och sedermera, då Agrippa Menenius Lanatus, Lucius Servilius Structus och Publius Lucretius Tricipitinus, alle för andra gången, samt Spurius Rutilius Crassus voro krigs-tribuner med konsularisk makt) (417 f. Kr.), äfvensom det följande året, då Aulus Sempronius Atratinus för tredje samt Marcus Papirius Mugillanus och Spurius Nautius Rutilus, bägge för andra gången, förvaltade detta ämbete*) (416 f. Kr.), hade man i två år lugn för yttre fiender, men inom staden tvedrägt, förorsakad af åkerdelningsförslag.	E. R. b. 338. — F. Ch. f. 414. E. R. b. 339. — F. Ch. f. 413.
KAP. 48 Hopens uppviglare voro Spurius Mæcilius och Spurius Metilius, hvilke bägge frånvarande blifvit valde, den förre för fjerde och den sednare för tredje gången, till menighets-tribuner. Desse hade kungjort ett förslag, »att det land, som blifvit eröfradt från statens fiender, skulle mangrant utdelas», — ett förslag, genom hvars antagande en stor del af adelns gods skulle blifvit förklarad för statsegendom; ty om staden sjelf var anlagd på främmande grund, hade den knappt något jordstycke, som icke genom vapen var förvärfvadt, och det, som för statens räkning blifvit såldt eller utskiftadt, innehades endast af plebejer. En häftig kamp imellan adeln och menigheten syntes således förestå, till hvars afböjande krigs-tribunerne hvarken i senatens rådplägningar, eller i enskilda sammanträden med de förnämare senatorerne, funno någon utväg; till dess Appius Claudius, en sonson af den fordna lagstiftnings-decemviren och den yngste bland Senatens medlemmar, skall hafva yttrat sig, »att han hade ett gammalt och i sin slägt ärftligt råd att meddela. Hans stamfader Appius Claudius hade visat Senaten det enda medlet att upplösa tribunernes makt, nämligen genom deras ämbetsbröders motstånd¹. De som nyligen kommit till detta ämbete kunde utan svårighet, genom de förnämas anseende, förmås att ändra sin åsigt, om desse någon gång, i sitt tal till dem, ville göra mera afseende på tidställningen, än på sin höghet. Deras tänkesätt berodde af omständigheterna. När de sågo att deras ämbetsbröder, såsom hufvudmän i ett företag, redan bemäktigat sig all inflytelse hos menigheten, och att de sjelfva icke mera deruti kunde deltaga, skulle de utan betänklighet vända sig på Senatens sida för att derigenom, tillika med de förnämares, vinna hela ståndets vänskap». Då alle gillade detta förslag och i synnerhet Quintus Servilius Priscus berömde den unga mannen, att han icke vanslägtats från den Claudiska stammen, så fick hvar och en det uppdrag, att öfvertala dem han kunde af tribunernas samfund till att motsäga sina ämbetsbröder. När Senaten åtskiljts, började de förnäme att ställa sig in hos tribunerna, och genom råd, genom varningar, genom försäkringar, att hvar och en för sin person, att hela Senaten samfält skulle blifva dem derföre förbunden, värfvade de sex ibland dem till att förklara sig emot förslaget. Den följande dagen, sedan anmälan i Senaten, efter aftal, blifvit gjord om de oroligheter som Mæcilius och Metilius, genom en spendering af de skadligaste följder, sökte uppväcka, förklarade de förnämare Senatorerne, »att de hvar för sin del icke mera visste något råd, eller sågo någon hjelp annorstädes, än hos tribunatet. Till detta ämbetes beskydd toge nu den beträngda staten, likt en hjelplös enskild person, sin tillflykt. Det vore en ära för dem och för ämbetet, att tribunatet egde icke mindre kraft att emotstå illa sinnade ämbetsbröder, än att plåga Senaten och stifta oenighet imellan stånden». I Senaten uppstod nu ett allmänt sorl, då man från alla sidor i rådsalen anropade tribunernes bistånd. När det ändteligen blifvit tyst, förklarade de, som genom de förnämas inflytelse voro förut vunne, att de skulle sätta sig emot hvarje af sina ämbetsbröder gjordt förslag, som Senaten ansåge lända till statens upplösning. Senaten betygade dem sin tacksamhet för denna protest. Förslagets upphofsman nedlade sitt påstående, sedan de inför det sammankallade folket utgjutit sin harm emot sina ämbetsbröder, hvilka de, ibland andra bittra uttryck, kallade förrädare af menighetens fördelar, och slafvar af de förnäma.²	Bok 2, kapitel 44. I likhet med det kapitel som not 1 hänvisar till är skildringen här anakronistisk. Det är senrepublikens politiska strider som Livius har överfört till 400-talet. Det tidigaste (pålitliga) belägget för att en folktribun stoppade en annan folktribuns lagförslag med sitt veto är från 133 f. Kr. Det var då som senaten stoppade Tiberius Gracchus jordreform med stöd från dennes ämbetskollega. Händelsen upprepades när brodern Gaius Gracchus försökte driva igenom en liknande reform ett decennium senare. Det är knappast troligt att denna taktik användes redan på 400-talet eftersom det i så fall skulle ha gjort folktribunatet maktlöst under en period då plebejerna bevisligen uppnådde framgångar.
KAP. 49 Det följande året, då Publius Cornelius Cossus, Cajus Valerius Potitus, Quintus Quinctius Cincinnatus och Numerius Fabius Vibulanus voro krigs-tribuner med konsularisk makt) (415 f. Kr.), skulle staten blifvit besvärad af tvenne krig med sinn vanliga fiender, om icke Vejenternes anfall blifvit uppskjutet genom en religionsskrupel hos deras hufvudmän, hvilkas landtgods vid en öfversvämning af Tibern, i synnerhet genom husens omstörtande, blifvit förstörde. Æquerne hindrades äfvenledes af sitt för tre år sedan lidna nederlag, att lemna understöd åt Bolanerna, ett folk utaf deras stam. Af dessa hade på det tillgränsande Lavicanska området ströfverier blifvit gjorde, och fiendtligheter emot de nya kolonisterna föröfvade. De hade hoppats att genom samtliga Æquernes förening kunna försvara detta öfvervåld, men öfvergifne af de sina, förlorade de, utan något krig som ens förtjenar nämnas, blott genom belägring och en enda obetydlig träffning, både stad och land. Ett försök af menighets-tribunen Lucius Sextus, att utverka ett beslut om kolonisters afskickande till Bolæ, likasom till Lavici, afvändes genom hans ämbetsbröders protest, hvilke förklarade att de icke skulle tillåta antagandet af något menighetsbeslut, som icke af Senaten vore godkändt. — Följande året*) (414 f. Kr.) återtogs Bolæ af Æquerna, som ditförde en koloni och gåfvo staden ny förstärkning. Cnejus Cornelius Cossus, Lucius Valerius Potitus, Quintus Fabius Vibulanus för andra gången och Marcus Postumius Regillensis voro då i Rom krigs-tribuner med konsularisk makt. Kriget mot Æquerna uppdrogs åt den sistnämnde, en man af förvriden sinnesart, hvilket dock segren mera än kriget ådagalade. Ty sedan han med raskhet upprättat en armé och fört den mot Bolæ, samt genom lätta träffningar brutit Æquernas öfvermod, inträngde han slutligen i staden. Men då vände han striden ifrån fienden emot sina medborgare, och sedan han under stormningen hade förklarat att bytet skulle tillfalla soldaterna, ryggade han nu efter stadens eröfring sitt löfte. Denna orsak till krigshärens förbittring emot honom synes mig troligare än den, att man i staden, såsom nyligen utplundrad och å nyo befolkad, funnit mindre byte än tribunen hade lofvat. Denna förbittring ökades genom en oförnuftig och nästan ursinnig utlåtelse, som han i en folkförsamling hördes fälla, sedan han på sina ämbetsbröders kallelse hade återkommit till Rom för de tribuniciska oroligheterna. Ty då menighets-tribunen Sextius yrkade en åkerutdelning och tillika sade sig vilja föreslå anläggandet af en koloni i Bolæ, emedan det vore billigt att denna stad med dess egor tillhörde dem, genom hvilkas vapen de voro eröfrade, sade Postumius: »Det skall kosta mina soldater rygghuden, om de icke hålla sig i styr»; ett yttrande, som stötte icke allenast för ögonblicket det församlade folket, utan sedermera äfven Senaten. När menighets-tribunen, som var tilltagsen och icke utan talgåfva, såg sig hafva träffat ibland sina motståndare en man af öfvermodigt lynne och ostyrig tunga, den han genom retande och plågande kunde förleda till uttryck, som skulle göra icke allenast mannen sjelf, utan äfven hans sak och hela ståndet förhatliga, var det ingen bland krigs-tribunerna, som han oftare indrog i ordvexling, än Postumius. Men nu, efter detta grymma och omenskliga yttrande, ropade han: »Hören j, Quiriter, huru han hotar soldaterna med stryk, likasom de vore slafvar? Likväl skall detta vilddjur synas eder värdigare ett så högt ämbete, än de, som gifva eder stad och land att bebygga, som sörja för ett hemvist åt eder ålderdom, som för edert bästa kämpa emot så grymma och öfvermodiga fiender. Förundren eder sedan, att de nu mera äro få, som antaga sig eder sak. Hvad skulle de af eder kunna hoppas? Kanhända äreställen, dem j heldre gifven åt edra fiender än åt Romerska folkets försvarare? J suckaden nyligen, när j hörden dennes utlåtelse. Hvad kan det hjelpa? I detta ögonblick, om en omröstning företoges, skullen j gifva honom, som hotar eder med hudflängning, företrädet för dem som vilja förskaffa eder jord och hemvist och sjelfständig förmögenhet».	E. R. b. 340. — F. Ch. f. 412. E. R. b. 341. — F. Ch. f. 411.
KAP. 50 När detta Postumii yttrande kom för soldaternas öron, väckte det i lägret en långt starkare förtrytelse. »Hvad? (sade man) denne bytesförsnillaren och bedragaren vågade äfven hota krigare med trälars straff!» Då missnöjet således utbrastt i ett högljudt larm, och Quæstorn Publius Sestius trodde att upploppet genom en lika våldsamhet kunde dämpas, som det blifvit uppväckt, skickade han en liktor till en af skrikarne. Deraf uppstod buller och träta; Quæstorn sjelf, träffad af en sten, måste draga sig ur hopen, och den som sårat honom, ropade till och med efter honom, att »Quæstorn nu hade fått det, hvarmed fältherren hotat soldaterna». Postumius, som för detta oväsende blef efterskickad, förvärrade allt genom stränga undersökningar och grymma straff. Slutligen, då hans raseri öfverskred alla gränser, och vid ett nödrop af några, som han befallt att dränka under korg, en myckenhet af menniskor lopp tillsamman, rusade han ursinnig ned af domstolen emot dem, som ville hindra verkställandet. Då nu liktorerne och centurionerne öfverallt undanträngde och misshandlade folkhopen, utbröt harmen till den höjd, att krigs-tribunen af sin egen armé blef stenad. — När denna grufliga våldsgerning blifvit bekant i Rom, och krigs-tribunerne yrkade ett senatsbeslut, att ransakningar öfver deras ämbetsbroders mord skulle anställas, motsades detta af menighets-tribunerna. Men detta motstånd hade sin grund i en annan tvist; ty Senaten, som befarade att menigbeten, af fruktan för undersökningerne och af hämnd, kunde välja krigs-tribuner af sitt eget stånd, arbetade af alla krafter för konsulsval. Då nu menighets-tribunerne icke tilläto utfärdandet af Senatens beslut, och tillika förbödo konsulsval, så uppkom en mellanregering. Segren blef slutligen på Senatens sida.
KAP. 51 Under ordförande af Quintus Fabius Vibulanus, såsom regeringsföreståndare, valdes Aulus Cornelius Cossus och Lucius Furius Medullinus till konsuler*) (413 f. Kr.). — Under dessa konsuler fattade Senaten i början af året det beslut, »att tribunerna skulle så fort som möjligt göra föredragning om undersökning af Postumii mord hos menigheten, hvilken skulle ega att anförtro ledning» deraf, åt hvem hon behagade.» Med allmänt bifall uppdrog menigheten detta värf åt Konsulerna. Desse afgjorde saken med största skonsamhet och mildhet, genom några få brottslingars afrättande, hvilka allmänt troddes sjelfve hafva afhänd sig lifvet; detta oaktadt kunde de icke undgå menighetens stora missnöje. »De förslag (hette det), som gjordes rörande menighetens fördelar, blefvo så länge liggande oafgjorda, då imellertid en lag, som åsyftade dess blod och dödsstraff, genast utöfvades och hade full verkan». —. Det hade nu, efter upprorets bestraffning, varit den tjänligaste tidpunkt, att till sinnenas blidkande gå dem till mötes med en utdelning af det bolanska gebitet. Derigenom skulle man hafva minskat längtan efter den föreslagna åkerdelningslagen, hvarigenom patricierne utträngdes ifrån den statsjord, som de med orätt innehade. Nu var det just detta ovärdiga förfarande, som förbittrade sinnena, att adeln icke allenast anvisades att behålla de statsegor, som den genom våldskräktning besatt, utan icke en gång tilldelade menigheten en jord utan egare, som nyligen var eröfrad från fienden, och snart, lika som allt det öfriga, skulle blifva några få personers byte. — Samma år fördes Legionerne af konsuln Furius emot Volskerna, som härjade Hernikernes område. Då de här icke träffade fienden, intogo de Ferentinum, dit en stor mängd af Volsker hade begifvit sig. Bytet blef mindre än man väntat, emedan Volskerne, som hade föga utsigt att kunna försvara sig, om natten bortförde sina saker och öfvergåfvo staden. Denne var således nästan öde, då han följande dagen intogs. Sjelfva landtegorne skänktes åt Hernikerna.	E. R. b. 342. — F. Ch. f. 410.
KAP. 52 Efter detta genom tribunernes beskedlighet lugna år, blef under Quinti Fabii Ambusti och Caji Furii Pacili konsulat) (412 f. Kr.) Lucius Icilius menighets-tribun. Såsom en pligt tillhörig sitt namn och sin ätt, företog sig denne genast vid årets början, att genom åkerdelningsförslag uppväcka oroligheter; då en utbrusten farsot, som dock var mer hotande än dödande, vände folkets tankar ifrån Forum och offentliga tvister till sina egna hus och omsorgen för sin helsas skötsel. Det är ock troligt att farsoten gjorde mindre skada, än tvedrägten skulle hafva förorsakat. — Sedan staten genom mångas sjukdom men ganska få dödsfall hade undgått denna fara, följde på detta sjukliga år, under konsulerna Murcus Papirius Atratinus och Cajus Nautius Rutilus*) (411 f. Kr.) en brist på lifsmedel, den vanliga följden af landtbrukets försummande. Snart skulle hungersnöden blifvit förfärligare än farsoten, om icke bristen blifvit afhulpen, genom beskickningar till spanmåls uppköpande hos alla de folk, som bo vid kusten af Etruriska hafvet och vid Tibern. Af Samniterna, som innehade Capua och Cumæ, blefvo de utskickade med öfvermod förbudne att handla; deremot understöddes de med välvilja af Sicilianernes envåldsherrskare¹. Största tillförseln erhölls, genom Etruriens utmärkta bevågenhet, på Tiberströmmen. Huru stor den folkbrist var, som sjukdomen förorsakade i samhället, erforo konsulerne; ty då för hvarje beskickning endast fanns en Senator att tillgå, nödgades de gifva hvardera tvenne riddare till sällskap. Utom af sjukdomen och sädesbristen erfor man under dessa tvenne åren ingen inre eller yttre olägenhet. Men så snart dessa bekymmer försvunnit, uppstod åter allt, hvaraf samhällslugnet vanligen stördes: inhemsk tvedrägt, utländska krig.	E. R. b. 343. — F. Ch. f. 409. E. R. b. 344. — F. Ch. f. 408. Siciliens mäktigaste stad Syrakusa var en demokrati fram till 405 f. Kr. då den militäre ledaren Dionysios erkändes som stadens envåldshärskare (tyrann) i ett fredsfördrag med Karthago. Men han hade de facto varit Syrakusas envåldshärskare sedan 409 f. Kr. Detta har betydelse för bedömningen av Livius och Varros kronologier eftersom året som spannmålshandeln med Dionysios ägde rum var 408 f. Kr. enligt Livius och 411 f. Kr. enligt Varro. Händelsen är alltså ett av flera exempel på att Varros kronologi är felaktig.
KAP. 53 Då Manius Æmilius och Cajus Valerius Potitus voro konsuler*) (410 f. Kr.), rustade sig Æquerna till krig, och ehuruväl Volskerne icke efter allmänt beslut grepo till vapen, deltogo de likväl för sold, såsom frivillige, i fälttåget. Då konsuln Valerius, vid ryktet om dessa fiender, som redan hade infallit på Latinarnes och Hernikernes område, ville hålla en utskrifning, men denna hindrades af menighets-tribunen Marcus Mænius, som yrkade på åkerdelningslagen, och skyddad af tribunen, ingen lät sig tvingas att svärja fanan: inlopp oförmodligen den tidning att Carventanska borgen blifvit besatt af fienden. Denna skymfliga händelse ådrog ej allenast Mænius bittra förebråelser af Senaten, utan gaf också de öfriga tribunerna, som redan förut voro öfvertalade att hindra åkerdelningsförslaget, en rättmätigare orsak att göra sin ämbetsbroder motstånd. Sedan nu saken blifvit uppehållen genom ordvexling, — då konsulerne kallade Gudar och menniskor till vittnen, »att skulden till all den skymf och förlust, som man af fienden antingen redan lidit eller ännu hade att frukta, skulle falla på Mænius, som hindrade krigshärens upprättande», och Mænius deremot ropade, »att, om de orättmätige egarne afträdde den statsjord de innehade, skulle han icke göra något uppehåll i utskrifningen»; — så undanröjdes ändteligen tvisten genom ett beslut af de öfriga nio tribunerna, hvilka på ämbetets vägnar förklarade, att de, emot sin ämbetsbroders protest, ville lemna konsuln Valerius sitt bistånd, att med böter och annan näpst belägga dem, som vägrade att till krigstjenst låta sig antecknas. Sedan konsuln, väpnad med detta beslut, brukat våld emot en och annan som anropade tribunens bistånd, förmåddes de öfrige af fruktan att svärja fanan. Krigshären fördes till Carventanska borgen; oaktadt sitt missnöje och sin förbittring emot konsuln, fördref han hurtigt, straxt vid sin ankomst, de närvarande af besättningen och återtog fästningen. Att en del af besättningen sorglöst hade utgått på plundring, gjorde det lättare att intränga. Bytet var ansenligt, emedan efter de oupphörliga plundringarne allt blifvit här, såsom på ett säkert ställe, sammanbragt Konsuln gaf quæstorerna befallning att för statskassans räkning offentligen försälja detta, och förklarade att arméen då först skulle få del i rofvet, när den icke vägrade att göra krigstjenst. Häraf ökades menighetens och krigshärens förbittring emot konsuln. Derföre, när han till följe af ett senatsbeslut i den mindre triumfen intågade i staden, uppstämdes af soldaterna, med vanligt sjelfsvåld, ohyfsade vexelsånger, i hvilka konsuln smädades, men Mænii namn högt prisades, då vid hvarje gång, som tribunen nämndes, det kringstående folkets bifall, yttradt genom handklappningar och hurrande täflade med soldaternes röster. Detta gjorde ock senaten mera bekymmer, än soldaternes nästan till högtidligheten hörande näsvishet emot konsuln; och Mænius, som ansågs säker att få ett rum ibland krigs-tribunerna om han anmälde sig såsom sökande, utestängdes derifrån, genom folkets sammankallande till val af konsuler,	E. R. b. 345. — F. Ch. f. 407.
KAP. 54 Till konsuler valdes Cnejus Cornelius Cossus och Lucius Furius Medullinus för andra gången*) (409 f. Kr.). Aldrig hade plebejerne med större förtrytelse upptagit, att dem icke tilläts att välja krigs-tribuner. Detta missnöje visade de, och hämnades tillika, vid quæstorsvalen. Ty för första gången tillsattes nu quæstorer af det oadeliga ståndet, så att blott en enda adelig, Kæso Fabius Ambustus, erhöll ett rum af de fyra, som skulle besättas, då tre plebejer, Quintus Silius, Publius Ælius, Publius Pupius, vunno företräde för unga män af de mest lysande ätter. Att folket med sådan frihet utöfvade sin rösträttighet utverkades, såsom jag finner, af tre bland de för året valda menighets-tribuner, alle af den mot adeln högst fiendtliga Iciliska slägten, hvilka gåfvo förhoppning om många och vigtiga förändringar, som folket på det högsta önskade, men försäkrade tillika, att de icke skulle göra ett enda steg, sa framt icke folket åtminstone vid besättandet af quæstors-ämbetet, — det enda som senaten lemnat öppet för plebejer så väl som för patricier, — hade nog mod att göra det, som så länge varit dess önskan, och var genom lagarne dess rättighet. Plebejerne ansågo således detta för en ganska stor seger, ty de uppskattade icke detta quæstors-ämbete efter dess egen rang, utan sågo deruti en väg öppnad till konsulat och triumfer, för män utan anor. Patricierne deremot stormade, såsom om frågan varit icke om ett blott meddelande utan om förlust af statens värdigheter. »Vore det så, sade de, så borde man icke mer uppföda några barn, hvilkas lott skulle blifva, att, utträngde från sina fäders plats, se andra i besittning af den värdighet dem tillhörde och sjelfve, utan befäl i krig eller fred, ej hafva annan befattning öfrig, än att såsom prester offra för folket.» I denna ömsesidiga förbittring, då menigheten både sjelf ökat sina anspråk, och hade till ledare tre män, af ett, genom försvaret af folkets intresse, så berömdt namn, förutsågo patricierne, att vid alla tillfällen, då menigheten hade fritt val, skulle utgången blifva sådan, som vid quæstorsvalet; de bemödade sig derför att utverka ett val af konsuler, hvilken värdighet ännu icke blifvit gemensam. Icilierne deremot påstodo att krigs-tribuner skulle väljas, och det oadliga ståndet omsider en gång göras delaktigt af statens högre ämbeten.	E. R. b. 346. — F. Ch. f. 406.
KAP. 55 Imellertid föreföll ingen konsularisk förrättning, genom hvars förhindrande tribunerne kunde truga sig till det som de åsyftade; till dess, af en sällsam tillfällighet, den tidningen inlopp, att Volskerne och Æquerne gått öfver gränserna till att plundra på Latinarnes och Hernikernes område. Då nu konsulerne, till följe af senatens beslut, företogo sig att utskrifva manskap till detta krig, gjorde tribunerne dem ett kraftigt motstånd, och kallade denna händelse en skänk af lyckan åt sig och åt menigheten. Desse tribuner voro tre, alle män af den största verksamhet, och till börden så förnäme, som någon plebej ännu kunde vara. Tvenne af dem åtogo sig, att med oafbruten uppmärksamhet bevaka hvardera sin af de bägge konsulerna; den tredje fick på sin del, att genom offentliga tal ömsom tillbakahåla» eller uppägga menigheten. Imellertid kunde hvarken konsulerne genomdrifva utskrifning, ej heller tribunerne det val, som de önskade. Ändteligen lutade sig lyckan åt menighetens sida, då underrättelser kommo, att Æquerne, under det besättningen gått ut för att plundra, hade bemäktigat sig den carventanska borgen, sedan de dödat dess få väktare, och att af de öfriga, en del på återvägen till borgen, andre kringspridda på fälten blifvit nedhuggne. Denna för staten olyckliga händelset gaf ny styrka åt tribunernes företag. Ty sedan man förgäfves sökt öfvertala dem, att åtminstone nu upphöra att hindra kriget, och hvarken den allmänna faran eller det hat, som de enskildt sig ådrogo, förmått dem till eftergifvenhet, utverkade de omsider ett senatsbeslut, att krigs-tribuner skulle väljas, dock med det bestämda vilkor, »att ingen, som under det löpande året var menighets-tribun, kunde komma under omröstning, ej heller någon af då varande menighets-tribuner för nästa år å nyo väljas»; hvarmed senaten icke otydligt utmärkte Icilierna, hvilka man beskyllade att eftersträva konsulatet, såsom en belöning för sitt upproriska tribunat. Nu företogs utskrifningen och krigsrustningarne började med alla ståndens bifall. Om bägge konsulerna gingo till carventanska borgen, eller om endera qvarblef för att förrätta valen, är, genom författarnes skiljaktighet, osäkert; men det bör anses för visst, hvaruti alle instämma, att carventanska borgen, efter en långvarig men fruktlös belägring, öfvergafs; att Verrugo i Volskernes land af samma armé återtogs, och att stora härjningar och mycket byte gjordes, så väl hos Æquerna, som på Volskernes område.
KAP. 56 Om menigheten i Rom behöll segren deruti, att hon fick det val, som hon heldst önskade, så segrade deremot adeln i anseende till valets utgång. Ty till krigs-tribuner med konsulsmakt valdes emot allas förmodan tre Patricier, Cajus Julius Julus, Publius Cornelius Cossus, Cajus Servilius Ahala*) (408 f. Kr.). Det säges att Patricierne brukat ett konstgrepp hvilket ock genast då af Icilierna dem förebråddes, nämligen, att jemte de värdiga låta en mängd af ovärdiga sökande uppträda, hvarigenom folket, af leda till någras utmärkta föraktlighet, alldeles afvändes ifrån det oadliga ståndet. Något derefter kom ett rykte, att Volskerne och Æquerne — antingen genom försvaret af carventanska borgen eldade till hopp, eller genom förlusten af besättningen i Verrugo, till hämnd — af alla krafter rest sig till krig; att Antiaterna voro själen af företaget; att sändebud ifrån dessa rest omkring till båda folkstammarne och förebrått dem sin feghet, då de, det förra året, förborgade inom sina murar låtit Romarne plundrande kringströfva på sina egor och öfverraska besättningen i Verrugo. »Redan sändes icke blott beväpnade härar utan äfven kolonier till deras land, och Romarne hade icke allenast imellan sig sjelfva fördelat deras egendom, utan ock bortskänkt till Hernikerna det ifrån dem eröfrade Ferentinum». Härigenom uppeldades sinnena, och ehvart sändebuden kommo, sammanbragtes genast en mängd af krigare. Således församlades alla folkens vapenföra manskap i Antium, der de slogo läger och afbidade fienden. När allt detta, med ännu större larm, än saken förtjente, blifvit berättadt i Rom, tog Senaten den utväg, som i vådliga ställningar var den yttersta: att befalla en diktators utnämnande. Det berättas att Julius och Cornelius med missnöje upptogo detta beslut, och att saken drefs med mycken hetta; då de förnämare senatorerne, sedan de fruktlöst beklagat sig att krigs-tribunerne icke ville foga sig efter Senatens vilja, slutligen till och med påkallade menighets-tribunernea bistånd, och anförde, att jemväl konsuler i ett dylikt fall blifvit tribun-makten tvingade till lydnad; menighets-tribunerne deremot, glade öfver adelns söndring, svarade: »att intet bistånd kunde väntas af dem, som icke voro ansedde såsom medborgare, ja icke en gång såsom menniskor. Om en gång statens värdigheter besattes utan afseende på börd och statsförvaltningen blefve gemensam, då skulle det blifva deras omsorg att inga senatsbeslut genom ämbetsmännens öfvermod gjordes kraftlösa. Imellertid kunde patricierne, som frikallat sig från all aktning för lagar och öfverhet, sjelfve också utöfva den tribuuiciska makten».	E. R. b. 347. — F. Ch. f. 405.
KAP. 57 Det var i den minst passande tidpunkt — då ett så vidt utseende krig var för handen — som denna tvist sysselsatte allas tankar. Ändteligen — sedan ömsom Julius, ömsom Cornelius länge och vidlyftigt föreställt, »huru obilligt det vore att beröfva dem ett äreställe, som af folket blifvit dem uppdraget, då de sjelfve egde nog skicklighet att föra befälet i detta krig»; — tog krigs-tribunen Servilius Ahala till ordet. »Han hade hittills tegat, (sade han), icke derföre att han varit villrådig i sitt beslut — ty hvilken god medborgare kunde söndra sina fördelar ifrån de allmänna? — utan emedan han önskat att hans ämbetsbröder heldre frivilligt måtte foga sig efter Senatens vilja, än tillåta att man emot dem påkallade tribunatets åtgärd. Äfven nu skulle han, om ställningen tillåtit, gerna hafva lemnat dem tid att återkalla den mening, de allt för envist försvarade. Men som krigets trängande fordringar icke afbidade menniskors besinning, måste han göra mera afseende på det allmänna bästa än på sina ämbetskamraters vänskap. Om således Senaten förblefve vid sin tanka, ville han nästa natt utnämna en diktator, och om någon hindrade utfärdandet af ett lagligt senatsbeslut, skulle han åtnöjas med Senatens godtfinnande.» Sedan han härför af alla erhållit välförtjent beröm och tacksägelse, utnämnde han Publius Cornelius till diktator och blef — då han sjelf af honom nämndes till rytteri-öfverste, — ett bevis åt dem, som betraktade honom och hans ämbetsbröder, huru gunst och ära mången gång snarast tillfalla dem, som icke fika derefter. — Kriget var icke märkvärdigt. I en enda och föga betydlig drabbning vid Antium blefvo fienderne slagne. Den segrande hären sköflade Volskernes land. Ett fäste vid Fucinersjön intogs med storm; tre tusende man gjordes der till fångar; de öfrige Volskerne drefvos inom sina murar och lemnade landet utan försvar. Från detta krig, i hvilket diktatorns enda förtjenst tycktas vara, att han icke lemnat tillfället obegagnadt, återkom han till staden, mera lycklig än ärorik, och nedlade befälet. — Utan att väcka någon fråga om konsulsval utlyste krigs-tribunerne — förmodligen af harm öfver diktatorns förordnande — en valdag för krigs-tribuner. Detta ingaf patricierna ett långt allvarligare bekymmer, ty de sågo nu sin sak af egna ståndsbröder förrådas. Derföre, — likasom de året förut genom de ovärdigaste sökande af plebejståndet hade väckt leda för alla, äfven de värdiga; så öfvertalade de nu de mest lysande och ansedda bland senatorerna att söka, och uppfyllde derigenom alla rummen, så att ingen plebej fick tillträde. Fyra konsular-tribuner valdes, hvilke alle förut beklädt samma ämbete, Lucius Furius Medullinus, Cajus Valerius Potitus, Numerius Fabius Vibulanus och Cajus Servilius Ahala. Den sistnämnde valdes omedelbart ånyo till samma värdighet, så väl för sina öfriga förtjenster, som i synnerhet för den välvilja han nyligen, genom sin sällsynta sjelfförsakelse, hade förvärfvat.
KAP. 58 Som vapenhvilan med Vejenterna nu var till ända lupen, så företog man sig detta år att genom sändebud och fecialer fordra upprättelse) (407 f. Kr.). Desse möttes vid gränsen af en beskickning från Vejenterna, som bad dem uppskjuta sin resa till Veji, till dess den sjelf fått träffa romerska Senaten. Senaten beviljade att icke yrka något skadestånd, emedan Vejenterne besvärades af inhemsk tvedrägt. Så långt var man skild från att till egen fördel begagna sig af andras olycka. I Volskernes land led man en olycka genom förlusten af Verrugos garnison. Der berodde allt så mycket af tiden, att då soldaterna, som der voro inneslutne af Volskerna, hade kunnat räddas, om man skyndsamt lemnat dem den hjelp de begärde, så kommo nu de troppar, som skickades till undsättning, endast tidigt nog, för att öfverraska fienderna, sedan de, just efter slutadt blodbad, hade spridt sig för att plundra. Orsaken till dröjsmålet låg mindre hos tribunerna än hos Senaten, som, underrättad om besättningens kraftfulla motstånd, icke nog besinnade, att ingen tapperhet öfverstiger gränsen af menniskokrafter. Desse käcke krigare blefvo dock hvarken i lifvet eller efter döden ohämnade. — Det följande året, då Publius och Cnejus Cornelius Cossus, Numerius Fabius Ambustus och Lucius Valerius Potitus, såsom krigs-tribuner med konsulsmakt, förvaltade styrelsen) (406 f. Kr.), väcktes åter fråga om krig med Vejenterna, i anseende till det öfvermodiga svar, som Senaten i Veji låtit gifva sändebuden på deras fordran af skadestånd: »att om de icke ofördröjligen packade sig ur staden och landet, skulle man gifva dem detsamma, som Lars Tolumnius hade gifvit.» Uppbragt häröfver beslöt Senaten att krigs-tribunerne så fort som möjligt, skulle föredraga hos folket om krigsförklaring emot Vejenterna. Så snart som detta blifvit kungjordt, började de tjenstskyldige att knota. »Kriget med Volskerna vore ännu icke slutadt; nyligen hade tvänne besättningar blifvit till sista man nedhuggne, och fästena, som de innehaft, voro hotade. Intet år ginge förbi utan fältslag, och likasom man icke ännu hade nog att göra, tillrustades ett nytt krig emot ett angränsande och ganska mäktigt folk, som skulle uppvigla hela Etrurien.» Så talade de redan af egen drift; ännu mer uppeldades missnöjet af menighets-tribunerna. »Det största kriget, sade desse, vore patriciernes krig emot plebejerna. Desse* blefvo med föresats plågade genom krigstjenst och lemnade till slagtoffer åt fienderna; desse aflägsnades och bortskickades ifrån staden, på det de icke hemma i fredens njutning skulle tänka på friheten och göra anspråk på kolonier, eller statsjord, eller valfrihet.» Derjemte tryckte de de gamla krigarnes händer, räknade de fälttåg som hvar och en gjort, deras ärr och blessurer, och frågade, »hvad ställe på deras kropp ännu vore helt, för att emottaga nya sår? hvad blod de ännu hade öfrigt, som kunde utgjutas för staten?» Då de genom dessa yttranden, som i enskilda samtal och offentliga sammankomster tid efter annan framkastades, hade gjort menigheten alldeles obenägen för kriget, så uppsköts tiden till förslagets underställande, emedan man förutsåg att det skulle förkastas, om det under en så vidrig sinnesstämning blefve föredraget.	E. R. b. 348. — F. Ch. f. 404. E. R. b. 349. — F. Ch. f. 403.
KAP. 59 Imellertid beslöts att krigs-tribunerne skulle föra arméen till Volskernes land. Cnejus Cornelius qvarblef ensam i Rom. När de tre tribunerne sågo att Volskerne ingenstäds hade något läger, och icke skulle inlåta sig i någon drabbning, delade de arméen i tre delar, och gingo hvar för sig att härja landet. Valerius tog vägen åt Antium, Cornelius åt Ecetræ; öfverallt der de framtågade, ödelades vidt och bredt hus och åkrar, för att sysselsätta Volskerna. Fabius gick utan plundring att belägra Anxur, som var hufvudafsigten med företaget. Anxar var en stad, som nu kallas Terracinæ; belägen på en sluttning emot ett kärr. Från denna sidan låtsade Fabius att vilja angripa. Fyra kohorter hade imellertid under Cajus Servilius Ahala blifvit skickade till andra sidan, och intagit en kulle, som beherrskade staden. Ifrån denna höjd gjorde de under häftigt anskri och larm ett anfall emot stadsmuren, der den var utan besättning. Förbryllade af detta larm gåfvo de, som emot Fabius försvarade den nedersta delen af staden, fienden tillfälle att anlägga stormstegar. Snart var hela muren full af fiender, och länge nedhöggos der utan förskoning de flyende, ej mindre än de som gjorde motstånd, de obeväpnade så väl som de beväpnade. Ehuru besegrade, nödgades de således att kämpa, emedan de icke hade hopp att rädda sig genom undergifvenhet, till dess en allmän kungörelse, att ingen utom de beväpnade skulle våldföras, hastigt förmådde hela den öfriga mängden att frivilligt nedlägga vapen. Vid pass två tusende femhundrade personer togos lefvande till fånga. För öfrigt tillät icke Fabius sina soldater någon plundring, förr än hans ämbetsbröder skulle anlända; ty äfven de arméerne (sade han) hade eröfrat Anxur, som hindrat de öfriga Volskerna att komma till dess undsättning. Efter deras ankomst plundrade de tre härarna den af en långvarig lycka rika staden, och denna frikostighet af fältherrarna gjorde början till menighetens försoning med adeln. Dertill kom i den mest passande tidpunkt en ny välgerning af de förnäma emot den ringare hopen, då Senaten, utan gifven anledning af menigheten eller dess tribuner, beslöt att krigsfolket skulle erhålla sold utaf staten, då tillförne hvar och en varit pligtig att på egen bekostnad göra krigstjenst.
KAP. 60 Det berättas att menigheten aldrig emottagit något med så stor glädje. Man strömmade till rådhuset, man tryckte de utgående senatorernes händer, och sade, att de voro i sanning fäder, de hade gjort så mycket, erkände man, att ingen, så länge han hade några krafter öfriga, skulla spara lif eller blod för ett så välgörande fädernesland. Redan det var en angenäm förmån, att deras enskilda förmögenhet, åtminstone under den tiden, förskonades, som deras personer tillhörde staten och arbetade för dess tjenst; men det som isynnerhet mångdubblade glädjen och rågade deras tacksamhet — det var att denna välgerning frivilligt blifvit dem erbuden, utan att någonsin vara af tribunerna omtalad eller ens i enskilda samtal af dem sjelfva yrkad. — Menighets-tribunerne voro de ende som icke deltogo i ståndens gemensamma glädje och endrägt. »Detta» (sade de) skulle för alla patricierna icke blifva så angenämt, ej heller så förmånligt, som de sjelfve trodde. Planen vore vid första påseende bättre, än den skulle visa sig i utförandet. Ty hvarifrån skulle dessa penningar anskaffas, om icke genom en beskattning på folket? Det var således på andras bekostnad som de visat sig frikostige. Men om också alla andre dermed åtnöjdes, skulle likväl de, som redan fullbordat sin tjänstetid, icke tåla, att andre tjente med bättre vilkor än de sjelfve hade tjenat, och att de, efter att hafva bekostat sin egen tjenst, äfven måste bestrida kostnaden af andras.» — Desse föreställningar verkade på en del af menigheten. Slutligen, då skatten nu mera var påbuden, kungjorde äfven tribunerne, att de skulle lemna bistånd åt hvar och en som undandrog sig att skatta till krigssolden. Men senatorerne underhöllo med ståndaktighet det lyckligt började företaget; de voro sjelfve de förste som erlade skatten, och som man ännu icke hade något prägladt silfvermynt, så läto somlige på vagnar föra den tunga kopparen till skattkammaren, hvarigenom deras bidrag gjorde så mycket större uppseende. När senatorerna med största samvetsgrannhet, i mån af sin förmögenhet, hade skattat, började äfven de förnämare af det oadeliga ståndet, som voro adelns vänner, enligt öfverenskommelse», att erlägga sin andel. Och då den stora hopen såg att desse både af Senaten öfverhopades med beröm och af det tjenstpligtiga manskapet hedrades, såsom gode medborgare, uppstod på en gång, med förakt af tribunernes bistånd, en täflan att utgöra skatten. Nu gick också förslaget om krigsförklaring emot Vejenterna igenom och de nye krigs-tribunerne med konsularisk makt förde emot Veji en armé, som till stor del utgjordes af frivilliga.
KAP. 61 Desse tribuner voro Titus Quinctius Capitolinus, Quintus Quinctius Cincinnatus, Cajus Julius Julus för andra gången, Aulus Manlius, Lucius Furius Medullinus för tredje gången och Minius Æmilius Mamercinus) (405 f. Kr.). Af dem blef staden Veji aldraförst innesluten. Vid början af denna belägring¹ hölls vid Voltumnas tempel en talrik sammankomst af de etruriska folken, utan att man rätt kunde förena sig öfver den frågan, om hela nationen skulle fatta vapen till Vejenternes försvar. — Följande året blef belägringen mattare, emedan en del af tribunerna och krigshären kallades derifrån till krig emot Volskerna. Detta året hade till krigs-tribuner med konsularisk makt Cajus Valerius Potitus för tredje gången, Manius Sergius Fidenas, Publius Cornelius Maluginensis, Cnejus Cornelius Cossus, Kæso Fabius Ambustus och Spurius Nautius Rutilus för andra gången*) (404 f. Kr.). Med Volskerna hölls imellan Ferentinum och Ecetræ ett fältslag; utgången deraf var lycklig för Romarne. Derefter började tribunerne att belägra Artena, en stad som tillhörde Volskerna. Ett utfall, som fienden försökte och hvarvid han blef tillbakadrifven i staden, gaf Romarne tillfälle att intränga, och allt utom fästningen, blef eröfradt. I denna, som af naturen var stark, kastade sig en skara af beväpnade. Nedanför henne blefvo månge nedhuggne och tillfångatagne. Fästningen blef derefter kringränd; men hvarken kunde hon tagas med storm, emedan hon i förhållande till utrymmet hade tillräcklig besättning, ej heller kunde man hoppas dess öfvergång, då hela det allmänna spannmålsförrådet före stadens eröfring blifvit ditfördt. Romarne skulle således af ledsnad gått derifrån, om icke en slaf hade förrådt till dem denna fästning. Af honom insläpptes romerske soldater på ett brant ställe och bemäktigade sig henne. Sedan de nedhuggit vakterna, gaf den öfriga mängden, betagen af en plötslig förskräckelse, sig till fånga. Fästningen och staden Artena raserades: legionerna fördes tillbaka ur Volskernes land, och hela romerska styrkan vände sig emot Veji. Förrädaren fick, utom friheten, tvenne familjers egendom till belöning, och blef kallad Servius Romanus. — Somlige tro att Artena icke tillhört Volskerna utan Vejenterna. Anledningen till misstaget är den, att en stad af samma namn varit belägen imellan Cære och Veji; men denna blef af de romerska konungarne förstörd och hade icke tillhört Vejenterna, utan Cæriterna. Den andra staden af samma namn, hvars förstöring jag nu har omtalat, låg i Volskiska landet. Livius femte bok Tillbaka till Livius förstasida.	E. R. b. 350. — F. Ch. f. 402. E. R. b. 351. — F. Ch. f. 401. Att denna belägring skulle ha börjat redan 405 f. Kr. och varat i tio år är osannolikt. Det är snarare frågan om att de romerska historieskrivarna har låtit sig inspireras av den grekiska myten om belägringen av Troja., som ska ha varat i tio år.