|
| |
|
FEMTE BOKEN
1,
2, 3, 4,
5, 6, 7,
8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55
|
|
Camillus leder
Rom i fortsatta krig och drivs i landsflykt
(395-392 f. Kr.)
KAP. 24 Det året
som följde efter eröfringen af Veji hade sex krigs-tribuner med
konsulsmakt, nemligen tvänne med namnet Publius Cornelius, Cossus och
Scipio, samt Marcus Valerius Maximus för andra, Kæso Fabius Ambustus för
tredje, Lucius Furius Medullinus för femte och Quintus Servilius för
tredje gången*) (395 f. Kr.). Cornelierne
erhöllo genom lottning kriget emot Faliskerna, Valerius och Servilius
det emot Capenaterna. Af dessa blefvo städerna hvarken bestormade eller
belägrade, men landet sköflades och landtfolkets egendom bortfördes
såsom byte. Intet bärande träd, ingen jordfrukt qvarlemnades på marken.
Denna förödelse kufvade Capenaterna: de bådo om fred, och den blef dem
gifven. Kriget emot Faliskerna blef oafgjordt. — I Rom voro imellertid
mångfaldiga oroligheter. För att stilla dessa hade Senaten beslutit att
i Volskernes land anlägga ett nybygge, hvartill tre tusende
romerske medborgare skulle antecknas, och de dertill förordnade tre
fullmäktige (Triumviri) hade åt hvar person anslagit tre och
sjutolftedels plogland. Men denna skänk föll snart i förakt hos
plebejerne, emedan de ansågo den såsom en lockmat, som kastades åt dem,
för att bortvända dem ifrån större utsigter. Ty hvarföre förvisa
menigheten till Volskernes land, då den sköna staden Veji och det
vejentiska landet, fruktbarare och större än det romerska, låg för
ögonen? Äfven staden gaf man, dels för dess läge, dels för prakten af
dess offentliga och enskilda byggningar och platser, företräde för
staden Rom. Ja, äfven det förslag bragtes nu å bane, som, i synnerhet
efter Roms eröfring af Gallerna, blef så mycket omtvistadt — att flytta
öfver till Veji. För öfrigt var planen, att en del af menigheten och en
del af adeln skulle erhålla Veji till hemvist, ty romerska folket kunde
ju bebo tvänne städer, som utgjorde ett gemensamt samhälle. Emot detta
förslag arbetade de förnäme med sådan ifver, att de förklarade »sig
heldre vilja dö inför romerska folkets ögon, än tillåta att något sådant
föredroges. Ty om man i en enda stad hade så många misshälligheter, hvad
skulle då hända i tvenne? Kunde väl någon sätta högre värde på ett
besegradt än på ett segerrikt fädernesland? eller tillåta att det
eröfrade Veji uppnådde en större lycka, än Veji under sin
sjelfständighet? Ändteligen: — de kunde väl i sin fädernesstad
öfvergifvas af sina medborgare; men ingen makt skulle någonsin tvinga
dem, att sjelfve öfvergifva sin fädernesstad och sina medborgare —
öfvergifva Romulus, en Gud och son af en Gud, romerska stadens fader och
grundläggare, för att följa till Veji en grundläggare, sådan som Titus
Sicinius» — ty han var den ibland menighets-tribunerna, som hade väckt
denna fråga. |
- E. R. b. 360. — F. Ch. f. 392.
|
|
KAP. 25 Under
de oanständiga strider, som häröfver fördes, — ty en del af
menighets-tribunerna hade adeln dragit på sin sida — var det ingen ting
annat, som förmådde menigheten att afhålla sig ifrån våldsamheter, än
att så snart något larm uppstod, som förebådade ett slagsmål, de
förnämste senatorerne främst blottställde sig för hopen, med uppmaning,
ett dem skulle man angripa, slå och döda. Som nu dessas år och
värdigheter och ämbeten fredade dem sjelfva för misshandling, så förekom
aktningen för den, äfven andra dvlika utbrott af vreden. — Imellertid
hördes Camillus ofta och allestädes offentligen förklara: »Det vore
visserligen icke underligt att ett folk rasade, som bundet af ett heligt
löfte, mera bekymrade sig om allt annat, än om uppfyllandet af sin
förbindelse. Han ville ingenting säga om detta sammanskott — af en
allmosa snarare än af tionde — emedan hvar och en enskildt dertill
förbundit sig, men folket i allmänhet vore befriadt. Men det
tilläte honom hans samvete ingalunda att förtiga, att man anslog tionden
endast af det byte som bestod i lös egendom, och alldeles icke nämnde
den eröfrade staden och dess område, som dock äfven voro inbegripne i
löftet.» — Senaten, som ansåg denna fråga för tvistig, hänsköt dess
afgörande till öfverpresterna, hvilka sedan de hört Camillus, gåfvo sitt
utlåtande: »att af allt det, som före löftets afläggande hade tillhört
Vejenterna, och efter löftet kommit i romerska folkets besittning,
skulle tiondedelen vara helgad åt Apollo.» I följe häraf blefvo staden
och dess egor uppskattade; penningarne togos ur skattkammaren, och de
konsulariske krigstribunerna fingo sig uppdraget att derföre köpa guld.
Men som derpå icke fanns tillgång, gingo fruarne tillsamman att
öfverlägga om saken, erbödo krigs-tribunerna, efter gemensamt beslut,
sitt guld och alla sina smycken, och buro dem till skattkammaren. Aldrig
hade någon ting skett, som gjort Senaten större nöje, och det berättas,
att fruarne för denna frikostighet blifvit hedrade med rättighet att
till offer och skådespel åka i fyrhjuliga och eljest, både högtids- och
söckendagar, i tvåhjuliga vagnar. Sedan guldet af hvar och en blifvit
emottaget efter vigt och värderadt, för att lösas med penningar, beslöt
man att låta göra en gyldene pokal, hvilken såsom föräring åt Apollo
skulle föras till Delphi. — Så snart man upphört att tänka på
uppfyllandet af denna samvetspligt, uppväckte menighets-tribunerne nya
oroligheter. Menigheten uppretades emot alla de förnäma, isynnerhet emot
Camillus. »Han (sades det) hade, genom indragning och helgande, gjort
hela det Vejentiska bytet till ett intet.» Fräckt smädades de
frånvarande; för de närvarande, som frivilligt framställde sig för de
uppretade, visade man aktning. När plebejerne sågo att saken utdrogs
öfver det löpande året, valde de å nyo för det följande samma tribuner,
som hade understödt förslaget. Det samma bemödade sig äfven Senaten att
utverka för förslagets motståndare. Således blefvo de samme
menighets-tribuner till större delen ånyo valde. |
|
|
KAP. 26 Vid
valet af krigs-tribuner utverkade Senaten genom det kraftigaste
bemödande, att Marcus Furius Camillus blef utnämnd. Man låtsade sig
vilja skaffa en fältherre för krigen: egentligen var det en motståndare
af tribunernes otidiga frikostighet, som söktes. Tillika med Camillus
valdes till krigs-tribuner med konsulsmakt Lucius Furius Medullinus för
sjette gången, Cajus Æmilius, Lucius Valerius Publicola, Spurius
Postumius, Publius Cornelius för andra gången*)
(394 f. Kr.). I början af året gjorde menighets-tribunerne ingen rörelse, till dess Camillus, hvilken kriget
emot Faliskerna var uppdraget, gick i fält. Genom detta uppskof svalnade
ifvern för saken, och Camillus, hvilkens motstånd de i synnerhet
fruktade, vann i Faliskernes land en ökad ära. Ty då fienderne i början
höllo sig inom murarne, hvilket de ansågo för det säkraste, tvingade han
dem, genom åkrarnes härjande och landtgårdarnes uppbrännande, att rycka
ut ur staden; deras fruktan förböd dem dock att långt aflägsna sig. Vid
pass ett tusende steg1 ifrån staden uppslogo de ett läger,
hvilket de trodde vara säkrast skyddadt genom sin otillgänglighet, då
marken deromkring var eländig och stenbunden, och vägarne dels trånga,
dels branta. Men Camillus, ledsagad af en fången landtman, uppbröt sent
på natten med sin här och visade sig i dagbräckningen på ett mycket
högre ställe. Tre afdelningar af Romarne uppförde förskansningar; den
öfriga hären stod färdig till slagtning. Då fienderne försökte att
hindra skansarbetet, slog han dem på flykten, och så stor var den
skräck, som deraf injagades Faliskerna, att de hals öfver hufvud, förbi
sitt läger, som var dem närmare, ilade till staden. Månge blefvo dödade
och sårade förr än de i förskräckelsen hunno kasta sig inom portarne.
Lägret eröfrades; bytet öfverlemnades åt skattmästarne, till stor harm
för soldaterna; men kufvade af krigstuktens stränghet, hatade de samma
dygd, som de tillika beundrade. — Nu följde stadens inneslutande,
upprättande af skansar, någon gång, vid yppadt tillfälle, utfall af
stadsboarne emot de romerska posterna och små skärmytslingar, och tiden
förgick, utan att hoppet lutade åt någondera sidan, emedan de belägrade,
af förut samladt förråd, hade säd och andra förnödenheter i större
ymnighet än de belägrande. Ett lika långvarigt arbete, som förut vid
Veji, tycktes således förestå, om icke lyckan och tillika ett prof af en
redan förut genom krigsbedrifter känd hjeltedygd, hade beskärt den
romerska fältherren en skyndsam seger. |
- E. R. b. 361. — F. Ch. f. 391.
- 1 479 meter.
|
|
KAP. 27
Det var brukligt hos Faliskerna, att nyttja för sina barn samma person
både till lärare och till följeslagare, och flera gossar tillika voro,
såsom ännu i Grekland, öfverlemnade åt en mans uppsigt. De förnämares
barn undervisades nu, såsom gemenligen sker, utaf den, som ansågs för
den kunskapsrikaste. Denne man, som i fredstid varit van att för nöje
och kroppsöfningar föra gossarne utom staden, hade ej heller under
kriget afbrutit detta bruk, utan med dem, än längre än kortare stycken,
aflägsnat sig ifrån stadsporten, till dess han en gång, då tillfälle
gafs, under omväxlande lekar och samtal, gick längre än vanligt och
bragte dem midt igenom de fiendtliga posterna, och sedan genom romerska
lägret i fältlherretältet till Camillus. Till denna nedriga gerning lade
han der ännu nedrigare ord: »Det vore Falerii, (sade han), som han
öfvergåfve i Rornarnes händer, då han lemnade i deras våld dessa gossar,
hvilkas fäder der stodo i spetsen för regeringen». »Niding!» — ropade
Camillus, då han hörde detta — »du har med din nedriga skänk hvarken
träffat ett folk eller en fältherre, som äro dig like. Vi hafva icke med
Faliskerna något förbund, grundadt på ett menskligt fördrag; men det
förbund, som naturen stiftat, det hafva vi med hvarannan och det skola
vi hafva. Äfven kriget har sina lagar, icke mindre än freden, och vi
hafva lärt att föra det med lika rättvisa som tapperhet. Vi hafva vapen,
icke emot den ålder, som man, äfven efter städers eröfring, skonar, utan
emot dem, som sjelfve äro beväpnade, emot dem, som utan att af oss vara
förolämpade eller retade, vid Veji angrepo det Romerska lägret. Dessa
har du, så mycket hos dig stod, genom en oerhörd trolöshet besegrat: jag
skall besegra dem, såsom Veji, genom romerska konster, det är, genom
tapperhet, belägringsverk och vapen». — Han öfverlemnade honom derefter
afklädd och med bakbundna händer åt gossarna att återföras till Falerii,
och gaf dem spön, för att dermed piska förrädaren framför sig till
staden. Då vid detta uppträde först folket lopp tillsamman, och derefter
senaten kallades af regeringen att rådpläga öfver den sällsamma
händelsen, föregick i sinnena en så stor förändring, att de, som kort
förut, ursinnige af hat och bitterhet, nästan heldre ville förgås, såsom
Vejenterne, än sluta fred, såsom Capenaterne, — de fordrade nu enhälligt
fred. Den romerska redligheten, fältherrens rättvisa prisades på torget
och i rådssalen, och med allas bifall afgingo sändebud till Camillus i
lägret, och derifrån med hans tillåtelse till senaten i Rom, för att
öfverlemna Falerii. Införde i senaten skola de hafva talat på följande
sätt: »Församlade fäder! Besegrade af eder och eder fältherre genom en
seger, den ingen gud eller menniska kan förtryta, öfverlemna vi oss åt
eder, med den öfvertygelse, som är för segervinnaren den mest ärofulla,
att vi under edert öfvervälde skola lefva lyckligare, än under våra egna
lagar. Utgången af detta krig har gifvit menniskoslägtet tvenne
helsosamma efterdömen. J hafven föredragit ärlighet i krig
framför en säker seger; vi, uppmanade af denna ärlighet, hafva
frivillig erbudit eder segren. Vi äro edra undersåter. Sänden
fullmäktige för att emottaga vapen och gisslan och staden, hvars portar
stå öppne. J skolen icke finna orsak att klaga öfver vår trohet,
icke heller vi öfver edert herravälde». — Camillus erhöll
tacksägelser både af fiender och medborgare. Faliskerne ålades att
betala en summa till soldaternas aflöning för detta året, på det
romerska folket måtte befrias ifrån krigsgärd. Sedan fred var beviljad,
återfördes krigshären till Rom. — |
|
|
KAP. 28 När
Camillus, utmärkt af en seger, vunnen öfver fienden genom rättvisa och
redlighet, återkommit till Rom, med långt sannare ära, än förut, då
hvita hästar drogo honom i triumf genom staden, kunde Senaten icke se
hans blygsamhet, utan att deraf uppmanas till ett ofördröjligt
uppfyllande af hans löfte. Tre sändebud, Lucius Valerius, Lucius Sergius
och Aulus Manlius affärdades således på ett örlogsskepp för att föra
till Delpi den gyldene pokal, som var bestämd åt Apollo till föräring.
Icke långt ifrån Siciliens sund blefvo de uppbragte af lipariske kapare
och förde till Liparæ. Det var brukligt hos detta folk att fördela de
priser som gjordes, såsom för allmän räkning röfvade. Lyckligtvis stod
en viss Timasitheus detta år i spetsen för förvaltningen, en man, som
mera liknade Romarne än sina landsmän. Sjelf intagen af aktning för
sändebudens namn, och föräringen, och den Gud till hvilken hon sändes,
och anledningen till denna föräring, uppfyllde han äfven folkhopen, som
nästan alltid följer den styrandes efterdöme, med en rättvis vördnad,
och sedan han, på allmän bekostnad, undfägnat sändebuden, ledsagade han
dem också med en betäckning af skepp till Delphi och återförde dem
derifrån oskadda till Rom. Till följe af ett senatsbeslut, upptogs han i
gästvänskapsförbund, och begåfvades i statens namn med skänker. — Emot
Æquerna krigades detta år med så omvexlande lycka, att det hos arméerna
sjelfva, icke mindre än i Rom, var oafgjordt om de segrat eller
förlorat. Befälet fördes på romarnes sida af krigs-tribunerna Cajus
Æmilius och Spurius Postumius. I förstone voro deras företag gemensamme;
men sedan de i en träffning hade slagit fienden, funno de för godt att
Æmilius skulle besätta Verrugo, under det Postumius härjade landet. Då
nu denne utan ordning och sorglös efter den vunna fördelen framtågade,
blef han angripen af Æquerna, som injagade skrämsel hos tropparne och
nödgade honom att intaga närmaste höjder, hvarifrån skräcken utbredde
sig äfven till den andra hären i Verrugo. När Postumius, efter att hafva
bragt de sina i säkerhet, kallade dem tillsamman och förebrådde dem
deras skrämsel och räddhåga, att de af den fegaste och lättskrämdaste
fiende låtit slå sig på flykten: då ropade hela hären med en röst, att
de förtjente dessa förebråelser, och erkände att de begått en feghet,
men de ville också godtgöra den, och denna fiendens glädje skulle icke
blifvit långvarig. De anhöllo att han straxt ville föra dem emot
fiendernas läger — det stod på slätten för deras ögon — och de
underkastade sig alla straff, om de icke hade eröfrat det före natten.
Han berömde dem, men befallde dem taga sig mat och hvila, och vid fjerde
nattväkten hålla sig färdiga. I afsigt att hindra Romarnes flykt om
natten ifrån höjden, på den väg, som förde till Verrugo, voro också
fienderne dem till mötes, och en slagtning börjades förr än solen
uppgått; men månen lyste hela natten, och man träffade med lika
säkerhet, som om dagen. Men fältskriet hördes ända till Verrugo och
utbredde der en sådan förskräckelse, emedan man trodde att det romerska
lägret bestormades, att soldaterne, oaktadt Æmilii bemödande, att med
tvång och med böner hålla dem tillbaka, skingrade sig och flydde till
Tusculum. Derifrån kom ryktet till Rom, att Postumius och arméen voro
förlorade. Men sedan dagsljuset undanröjt all fruktan, att under ett
hetsigt förföljande falla i något bakhåll, red Postumius genom hela
arméen, upprepade dess löften och väckte en sådan ifver, att Æquerne
icke längre kunde emotstå dess påträngande. Ett blodbad anställdes sedan
på de flyktande, såsom alltid, när hämndkänslan mera än tapperheten
förer svärdet, ända till fiendernas undergång, och på den sorgliga
tidningen ifrån Tusculum, som utan orsak hade förskräckt staden, följde
ett lagerprydt bref ifrån Postumius, att romerska folket hade segrat,
och Æquernas krigshär var förstörd. |
|
|
KAP. 29 Som
menighets-tribunernas påståenden ännu icke blifvit afgjorde, så bemödade
sig både plebejer och patricier, de förre, att bibehålla lagförslagets
föredragare vid tribunatet, de sednare, att få dess motståndare å nyo
valda. Men menigheten hade vid sitt val öfverhanden. Adeln hämnades
denna förtret genom ett senatsbeslut, att konsuler — en för menigheten
förhatlig regering — skulle väljas. Efter femton års förlopp blefvo
således Lucius Lucretius Flavus och Servius Sulpicius Camerinus valde
till konsuler*) (393 f. Kr.). I början af
detta år, under det menighets-tribunerne trotsigt bemödade sig att
genomdrifva sitt förslag, emedan de icke inom sitt samfund hade att
vänta någon motsägelse, men konsulerna just derföre gjorde dem ett lika
kraftigt motstånd, och hela Stadens uppmärksamhet var riktad på denna
enda angelägenhet — eröfrade Æquerna Vitellia, ett romerskt nybygge på
deras område. Som staden nattetid intogos genom förräderi, men den
motsatta sidan lemnade flykten obehindrad, så undkom största delen af
kolonisterna oskadd till Rom. Det blef konsuln Lucii Lucretii lott att
hämnas denna förlust. Han gick med en armé mot fienderna, öfvervann dem
i ett fältslag, och återvände segrande till Rom, till en långt häftigare
kamp. En rättegång var der börjad emot Aulus Virginius och Quintus
Pomponius, som de tvenne sista åren varit menighets-tribuner, och
Senatens heder gjorde det till en pligt, att de af hela dess stånd med
samfällda krafter försvarades. Ty ingen lade dem hvarken i deras lefnad
eller ämbetsförvaltning någon ting annat till last, än det, att de, för
att göra Senaten till viljes, hade hindrat sina ämbetsbröders förslag.
Menighetens förbittring segrade likväl öfver Senatens anseende, och till
det förderfligaste efterdöme fälldes desse oskyldiga hvardera till
tiotusende fullvigtiga kopparmarks böter. Detta väckte adelns
förtrytelse. Camillus beskyllade plebejerna offentligen för en
nedrighet. »De vände sig nu emot sina egna, och förstodo icke, att de
genom sitt orimliga domsslut öfver tribunerna hade upphäfvit
intercessionen (rättigheten att protestera) och genom dess upphäfvande
störtat sjelfva tribunatet. Ty de bedrogo sig, om de trodde, att Senaten
skulle tåla af detta ämbete ett otygladt sjelfsvåld. Om tribuniciskt
våld icke genom tribunicisk hjelp kunde afvärjas, då skulle Senaten nog
finna ett annat vapen». Han förebrådde äfven konsulerna, att de
overksamt tillåtit att de tribuner, som efterkommit Senatens vilja,
blifvit bedragne på sitt förtroende till styrelsen. Genom sådana ord,
som han offentligt uttalade, ökade han dagligen den allmänna
förbittringen.
|
-
E. R. b. 362. — F. Ch. f. 390.
|
|
KAP. 30 Men
Senaten underlät han icke att uppreta emot lagförslaget. »Den dagen
(sade han), då detta förslag skulle föredragas, borde de med ingen annan
tanka begifva sig till forum, än den, att de der borde kämpa för hus och
hem, och Gudarnes tempel och den jord, på hvilken de voro födde. Ty hvad
honom enskildt beträffade — om del voro honom tillständigt, att under
fäderneslandets våda tänka på sin enskilda ära — för honom vore det till
och med hedrande, att se en stad bebos, den han hade eröfrat, att
dagligen njuta en minnesvård af sin ära, att hafva för sina ögon en stad
som prydt hans triumf och se alla trampa uti spåren af hans förtjenster.
Men han ansåge det för syndigt att en stad bebyggdes, som af de evige
Gudarna blefvo lemnad och öfvergifven, eller att romerska folket
nedsatte sig på en eröfrad jord, och bortbytte det segerrika
fäderneslandet emot ett besegradt». Eldade genom desse uppmaningar af
statens förste man, infunno sig alla patricier, gamle och unge samfäldt
på forum den dagen, då omröstning öfver förslaget skulle företagas,
fördelade sig i sina rotar (tribus), fattade hvar och en sina
rotekamraters händer och bådo dem med tårar, »att icke öfvergifva den
fädernestad, för hvilken de och deras fäder så tappert och så lyckligt
hade kämpat»; — de visade dervid på Capitolium, på Vestas tempel, på
andra kringliggande Gudahus; — »de måtte icke drifva det romerska
folket, landsflyktigt och förvisadt från sin fosterjord och sina
skyddsgudar, till fiendernas stad; icke låta det komma derhän, att man
måste önska det Veji icke blifvit eröfradt, på det Rom icke måtte
öfvergifvas». Som de icke brukade våld, utan endast böner, och under
dessa böner ofta nämnde Gudarne, så blef det för största delen en
samvetssak, och förslaget blef genom pluralitet af en tribus förkastadt.
Denna seger väckte hos Senaten så stor glädje, att följande dagen, på
konsulernas hemställan, ett beslut fattades, att till hvar och en af
menigheten sju plogland utaf det Vejiska landet skulle utdelas, och det
icke allenast åt husfäder utan så, att afseende gjordes på alla fria
personer i hvarje hus, att de genom denna utsigt måtte uppmuntras att
sjelfve blifva fäder. |
|
|
KAP. 31 Då
menigheten genom denna skänk var tillfredsställd, mötte frågan om
konsulsval alldeles intet motstånd. Till konsuler valdes Lucius Valerius
Potitus, och Marcus Manlius, som sedermera fick tillnamnet Capitolinus*)
(392 f. Kr.). Desse konsuler firade de stora
spelen, som Marcus Furius, såsom diktator, i kriget mot Veji hade lofvat.
Samma år invigdes Juno Reginas tempel, hvilket af samme diktator i samma
krig var lofvadt, och det berättas att denna invigning med det
lifligaste deltagande af fruarne blifvit firad. På Algidus fördes mot
Æquerna ett föga märkvärdigt krig, ty fienderne voro slagne nästan förr
än de kommo i handgemäng. Valerius erhöll genom Senatens beslut, för sin
större ihärdighet att nedhugga de flyktande, den större, — Manlius
deremot den mindre triumfen. — Samma år uppkom ett nytt krig med
Volsinierna, men för hungersnöd och sjuklighet i romerska landet,
förorsakade af torka och för stark hetta, kunde ingen armé emot dem
utrycka. Detta gjorde Volsinierna så öfvermodiga, att de i förening med
Salpinaterna fiendtligt inföllo i romerska gebitet. Då blef krig emot
begge folken förklaradt. —
Censorn Cajus Julius afgick med döden: i hans ställe tillsattes Marcus
Cornelius för den återstående tiden. Detta blef sedermera ansedt såsom
Gudarne misshagligt, emedan Rom inom dessa fem åren föll i fiendehänder.
Också blir ifrån den tiden aldrig någon afliden censors ställe
återbesatt. — Som konsulerne äfven lågo sjuke, så beslöts att genom ett
regentskap förnya auspicierna. Sedan derföre konsulerne efter Senatens
beslut hade afsagt sig ämbetet, blef Marcus Furius Camillus förordnad
till regeringsföreståndare, hvilken efter sig utnämnde Publius Cornelius
Scipio, och denne sedermera Lucius Valerius Potitus till samma
värdighet. Under den sistnämndes ordförande valdes sex krigs-tribuner
med konsularisk makt, på det staten icke måtte sakna en styrelse, om
också någon af dem skullle blifva af sjukdom besvärad.
Kapitel 32-55
Tillbaka till Livius förstasida. |
-
E. R. b. 363. — F. Ch. f. 389.
|
|
