|
| |
|
TREDJE
BOKEN
1,
2, 3, 4,
5, 6, 7,
8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55, 56,
57, 58,
59, 60,
61, 62,
63, 64,
65, 66,
67, 68,
69, 70,
71, 72
|
|
Krig mot grannfolken
och en olycklig skiljedom mellan ardeaterna och aricinerna
(449-446 f. Kr.)
KAP. 60
Sedan de inre angelägenheterna voro iordningställda och menighetens
vilkor satta på säker fot, gingo konsulerna hvardera till den post, som
honom tillhörde. Valerius, ställd emot Æquernas och Volskernas härar,
som redan förenat sig på Algidus, uppsköt af klokhet att börja
fiendtligheter. Ty om han genast öfverlemnat åt lyckan att afgöra saken,
fruktar jag — i anseende till den sinnesstämning, som efter
decemvirernas olyckliga början ännu rådde, så väl hos Romarne som hos
fienderna — att kampen icke aflupit utan stor förlust. Han höll således
tropparne stilla inom lägret, hvilket han hade uppslagit på tusen stegs1
afstånd från fienden. Fienderna intogo, uppställde till slagtning, det
fält som var emellan båda lägren, men ingen Romare besvarade deras
utmaningar till kamp. Omsider trötta att stå stilla och förgäfves afbida
en drabbning, ansågo Æquerna och Volskerna sin seger så godt som
medgifven, och gingo dels till Hernikernas, dels till Latinarnes land
för att plundra. Hvad som qvarlemnades, var mera en betäckning för
lägret, än en tillräcklig styrka för en slagtning. Så snart konsuln
märkt detta, betalade han i lika mått den skräck, som fienderna förut
injagat, och gick i slagordning att å sin sida utmana dem till strid.
Men som de, i medvetande af sina minskade krafter, icke emottogo
utmaningen, växte strax Romarnes mod, och en fiende, som bäfvade inom
sina förskansningar, ansågo de såsom besegrad. Sedan de hela dagen stått
beredde till slagtning, drogo de sig tillbaka för natten, och gingo,
fulle af hopp, till att njuta förfriskningar. Helt annorlunda till mods
skickade fienderna i sin ångest budskap åt alla sidor, att hemkalla de
ströfvande. De närmaste skyndade tillbaka; de som gått längre, träffades
icke. Så snart det dagats, ryckte Romarne ut ur lägret, med föresats att
storma vallen, i fall de icke fingo tillfälle till drabbning. När dagen
redan var långt framliden, och ännu ingen rörelse från fiendens sida
gjordes, gaf konsuln order att angripa. Men då hans slagtlinie satte sig
i rörelse, intogos Æquerna och Volskerna af harm, att segrande härar
mera af sin förskansning, än af mod och vapen skulle skyddas. Äfven de
fordrade derföre och erhöllo af sina anförare tecken till slagtning.
Redan var ock en del af dem utom lägerportarne, och de andre, hvar i sin
ordning, följde efter för att intaga sina rum, då Romerske konsuln
började anfallet, förr än fiendernas slagtlinie i hela sin styrka stod
sluten och uppställd. Ännu voro icke alla utförda, och de, som det voro,
hade icke rätt hunnit utbreda sina leder, då han angrep och med ett
anskri och en häftighet, som ökade förvirringen, föll in uti den likasom
på vågor sväfvande hopen af rnenniskor, som villrådige lupo än hit, än
dit, och kastade bekymrade blickar omkring sig och på de sina. I början
veko fienderna tillbaka; dock, sedan de hunnit samla sina sinnen och
ifrån alla sidor hörde befälhafvarnes förebråelser, som frågade, »om de
skulle vika för dem de öfvervunnit», blef träffningen återställd. |
- 1 479 meter.
|
|
KAP. 61
På andra sidan bad konsuln Romarne betänka, »att de denna dag för första
gången, såsom frie, kämpade för den fria Romarestaden. För sig sjelfva
skulle de nu segra, icke för att, såsom segervinnare, blifva
decemvirernas byte. Ingen Appius förde nu befälet, utan deras konsul
Valerius, en ättling af det Romerska folkets befriare, och sjelf dess
befriare. De borde visa att det i de förra slagtningarne varit
anförarnes, icke tropparnes skuld, att de ej segrat. En skam skulle det
vara, att emot medborgare hafva haft mera mod, än emot fiender, och att
hemma, mera än i tält, hafva fruktat för träldom. Blott en
Virginia var det, hvars ära under freden lopp fara, blott en
medborgare, en Appius, hvars otyglade lusta var farlig; men
om krigslyckan vände sig ifrån dem, voro allas barn blottställde
för fara af så många tusen fiender. Dock — han ville icke ens
nämna såsom möjligt hvad hvarken Jupiter eller Mars, deras fader, skulle
låta vederfaras en stad, som under så lyckliga förebud blifvit
grundlagd. Han bad dem erinra sig Aventinus och det heliga berget, att
de måtte återföra herraväldet oförkränkt dit, hvarest friheten få
månader förut blifvit förvärfvad, och visa att den Romerske krigaren
efter decemvirernas fördrifvande vore den samme, som han varit före
deras tillsättande, och att Romerska folkets tapperhet icke derigenom
vore minskad, att lagarne för alla blifvit lika.» Sedan han så talat vid
fotfolkets fanor, ilade han derifrån till rytteriet. »Hurtigt karlar!»
ropade han, »öfverträffen fotfolket i tapperhet, såsom I öfverträffen
det i anseende och rang. I första sammandrabbningen har fotfolket tryckt
fienden tillbaka: släppen I nu ut edra hästar, och drifven honom ur
fältet. Han skall icke hålla stånd emot edert påträngande; redan nu, om
han står qvar, är det mera af villrådighet än af mod.» De sporra
hästarne och ränna löst på den redan af fotfolkets anfall i oordning
bragta fienden; somlige genombryta lederna och framtränga till sista
linien; andre svänga på fria fältet omkring de redan öfverallt
flyktande, afskära de flesta ifrån lägret, rida förbi dem och skrämma
dem tillbaka. Fotfolket och konsuln sjelf med hela krigets tyngd kasta
sig nu på lägret, hvilket de, med stor blodspillan och ännu större byte,
eröfra. — Ryktet om denna slagtning utbredde sig icke allenast till Rom,
utan äfven till den andra arméen i Sabinska landet. I Rom väckte det
blott en allmän glädje; i lägret eldade det tillika krigarnes mod, att
söka uppnå en lika ära. Redan hade Horatius, derigenom att han
utskickade dem på ströftåg och lät dem försöka sig i lätta träffningar,
vant dem att mera lita på sig sjelfva, än tänka på den skymf, som de
under decemvirernas anförande hade lidit, och dessa små strider hade
befrämjat hoppet om en lycklig utgång i det hela. Också upphörde icke
Sabinerna, stolta af sin framgång under förra året, att reta och utmana
dem, frågande: »hvarföre de så förspillde tiden att på röfvarevis rycka
fram och rycka tillbaka, och i många och obetydliga träffningar
söndersplittra afgörandet af ett enda krig? hvarföre de icke vågade en
hufvudslagtning, och öfverlemnade åt lyckan att. på en gång fälla utslag
i saken?» |
|
|
KAP. 62
Utom det mod, som Romarne af sig sjelfve redan tillräckligt hade samlat,
eldades de nu äfven utaf harmen. »Snart skulle den andra hären segersäll
återkomma till Rom: de måste till och med uppbära smädelser och
beskymfning af fienden! Men när skulle de väl blifva honom vuxne, om de
nu icke voro det?» Då konsuln hörde att detta var tonen ibland
soldaterna i lägret, kallade han dem till en sammankomst, och talade på
följande sätt: »Huru det tillgått på Algidus, det tror jag, soldater,
att I hafven hört. Sådan som det höfdes ett fritt folks krigshär att
vara, sådan har den hären varit. Genom min ämbetsbroders kloka
ledning, genom krigarnes tapperhet är segern vunnen. Hvad mig beträffar,
skall min plan, äfvensom mitt mod helt och hållet bero af eder. Kriget
kan med fördel dragas ut, det kan också skyndsamt slutas. Skall det
dragas på tiden, så vill jag, efter samma plan som jag börjat, så laga,
att edert hopp och eder tapperhet dag från dag må tillväxa. Men om I
redan egen nog mod, och önsken en afgörande drabbning, välan! uppgifven
då här, till tecken af eder vilja och eder tapperhet, ett anskri, sådant
som I uti slagtningen skolen uppgifva.» Sedan detta anskri med största
liflighet var gifvet, försäkrade konsuln, »att han i gudarnes namn
skulle efterkomma deras önskan och följande dagen föra dem till
slagtning.» Det öfriga af den dagen tillbragtes med vapnens tillredande.
Den följande, i samma ögonblick som Sabinerna sågo den Romerska hären
uppställas, framryckte också de sjelfva, ty redan länge hade de önskat
ett handgemäng. Slagtningen blef sådan som den måste blifva mellan
tvänne arméer, begge uppfyllda af sjelförtröstan, den ena i besittning
af en gammal oafbruten ära, den andra stolt öfver en nyligen vunnen
ovanlig seger. Sabinerna understödde dessutom sin styrka genom en list.
Ty sedan de gifvit sin slagtlinie en lika utsträckning som den Romerska,
behöllo de tvåtusen man utom linien, hvilka under sjelfva träffningen
skulle falla in på Romarnes venstra flygel. Redan hade ock dessa genom
detta anfall i flanken nästan kringränt och öfvermannat denna flygel, då
de tvänne legionernas rytteri, vid pass sexhundra man, kastade sig af
hästarne och ilade fram i fronten för de redan vikande. Här bödo de icke
allenast fienden spetsen, utan eldade tillika fotfolkets mod, först
genom jemnvigtens återställande, sedan genom blygseln. Det var
förödmjukande för dessa, att rytteriet kämpade både för sig och för
andra, under det att de icke en gång uträttade så mycket som
afsuttne ryttare. |
|
|
KAP. 63
De gingo således tillbaka i striden, som på deras sida hade afstannat,
och intogo åter den ställning, ur hvilken de vikit, och i ett ögonblick
var icke allenast slagtningen återställd, utan Sabinerna började ock på
den flygeln att vika. Betäckte mellan fotfolkets leder, drogo ryttarne
sig tillbaka till sina hästar; derifrån ilade de till andra sidan att
förkunna segern för de sina, och störtade sig tillika emot fienden, som
efter sin starkare flygels nederlag redan förlorat modet. Deras
tapperhet var i denna slagtning ibland allas den mest lysande. Konsuln
var uppmärksam på allt, berömde de tappra, bannades, om tröghet hos de
kämpande någorstäds märktes. De tadlade fäktade strax såsom tappre män,
och blygseln verkade på dem lika mycket, som på de andra berömmet. Med
förnyadt härskri gjordes af alla och på alla punkter ett kraftfullt
bemödande: fienden blef kullkastad och numera var den Romerska styrkan
oemotståndlig. Sabinerna, som skingrades hit och dit kring fälten,
lemnade sitt läger till byte åt fienden. Romarne återvunno här, icke
såsom på Algidus, sina bundsförvandters egendom, utan sin egen, den de
under landets sköflingar hade förlorat. För denna dubbla seger, vunnen
uti tvänne serskilda fältslag, beslöt senaten af illvilja blott en dags
tacksägelsefest till konsulernas ära. Men ouppmanadt gick folket äfven
andra dagen talrikt att lofva gudarne, och denna oordentliga folkfest
var genom dess hjertlighet, nästan ännu högtidligare. Konsulerna anlände
efter aftal inom samma tvänne dagar till staden och utkallade senaten
till Marsfältet. När de här aflade berättelse om sina förrättningar,
besvärade sig de förnämare senatorerna deröfver, att man med afsigt, för
att injaga skräck, höll senat midt ibland soldaterna. För att undvika
all anledning till misstydning, flyttade derföre konsulerna
senatsförsamlingen till Flaminiska ängen, på den plats, der nu Apollos
tempel står, och som redan då bar namn af Apollo. Då senaten här, med
stor enhällighet, nekade dem triumf, föredrog menighets-tribunen Lucius
Icilius frågan om konsulernas triumf hos folket, der många framstodo
till afstyrkande, i synnerhet Cajus Claudius, som med hetta yttrade:
»Det vore icke öfver fienderna, utan öfver senaten, som konsulerna ville
triumfera, och det som söktes, vore icke en utmärkelse för tapperheten,
utan en erkänsla för en enskild förtjenst emot tribunen. Aldrig förr
hade frågan om triumf varit ett öfverläggningsämne hos folket; alltid
hade undersökning och beslut om denna ärebetygelse tillhört senaten;
icke en gång konungarne hade gjort något ingrepp i det första ståndets
höga rättighet. Tribunerna borde icke så till all ting sträcka sin
ämbetsmakt, att de icke tilläto något statsråd mera finnas. Då först
vore staten fri, då först lagarne för alla lika, när hvarje stånd
bibehölle sina rättigheter, sitt anseende.» Äfven de
öfrige af rådets äldre medlemmar talade mycket till stöd för samma
mening, ickedessmindre blef förslaget af alla tribus antaget. Detta var
första gången som en triumf, utan senatens samtycke, på folkets
befallning blef firad. |
|
|
KAP. 64 Denna
tribunernas och menighetens seger var på vägen att urarta till en
skadlig öfverdrift, genom en öfverenskommelse som gjordes emellan
tribunerna att låta sig väljas å nyo och, för att göra sin egen
ärelystnad mindre märkbar, äfven bibehålla samma konsuler vid styrelsen.
Såsom skäl dertill föregåfvo de en sammangaddning af senaten, hvarigenom
menighetens rättigheter, för att skymfa konsulerna, blifvit angripna.
»Hvad skulle hända, om konsulerna, förr än lagarne vunnit stadga, genom
sina partier ville anfalla nya tribuner? ty icke alltid skulle
konsulerna blifva Valerier och Horatier, som mindre gjorde afseende på
sin egen makt, än på menighetens frihet.» — Af en för tillfället lycklig
händelse föll lotten att förrätta valen just på Marcus Duilius, en klok
man, som väl förutsåg det missnöje, som skulle blifva en säker följd af
samma ämbetsmäns bibehållande. Då denne förklarade, att han icke skulle
göra afseende på någon af de gamla tribunerna, och desse deremot ifrigt
yrkade, att han antingen borde tillåta folket en fri omröstning, eller
afstå ledningen af valet åt sina ämbetsbröder, hvilka vid dess
förrättande mera skulle rådfråga lagen, än patriciernas vilja, kallade
Duilius, under den tvist som häraf uppkom, konsulerna fram till
tribunernas säten, och frågade dem hvad deras afsigt vore i afseende på
konsulsvalet? När desse svarade att de ärnade välja nya konsuler, och
han således i sin för menigheten mindre behagliga åsigt fann sig
understödd af män, som egde dess förtroende, gick han med dem till
folkförsamlingen. Här föreställde han konsulerna för folket och
tillsporde dem, hvad de skulle göra i det fall, att Romerska folket,
tacksamt för den frihet som det hemma genom dem hade återvunnit,
tacksamt för det som de i krig hade uträttat, skulle å nyo välja dem
till konsuler; och då de utan förändring förblefvo vid sin tanka,
förklarade han dem sitt bifall deröfver, att de ända till slut fortforo
att vara decemvirerna olika, och företog derefter valen. När nu fem
menighets-tribuner voro valda, men de öfriga föreslagna, för de nio
oförsynt sökande tribunernas bemödanden, icke kunde vinna det
erforderliga röstantalet, upplöste han församlingen och höll ej heller
sedermera någon valdag. Lagens fordran, sade han, vore uppfylld,
hvilken, utan att någonstäds bestämma tribunernas antal, endast stadgade
att tribuner skulle förordnas, och uppdrog åt dem, som blifvit valda,
att sjelfva antaga ämbetsbröder. Han anförde också lagens egna ord, der
det heter: »Nu skall val af tio menighets-tribuner anställas, och varda
på den dagen färre än tio menighets-tribuner valde, vare då de, som
desse sig till ämbetsbröder antaga, med samma rätt laglige
menighets-tribuner, som de, hvilka på valdagen till menighets-tribuner
utkorades.» — Duilius, som ända till sista ögonblicket förblef vid sin
tanka och påstod, att Republiken icke kunde hafva femton
menighets-tribuner, segrade derigenom öfver sina medbröders äregirighet
och afgick från ämbetet, lika aktad af adeln och af menigheten. |
|
|
KAP. 65 De
nya menighets-tribunerna fogade sig, vid antagandet af sina
ämbetsbröder, efter senatens önskan. De antogo till och med tvänne
patricier och fordna konsuler. Spurius Tarpejus och Aulus Aterius. De
nya konsulerna Lar1 Herminius och Titus Virginius Coelimontanus*)
(448 f. Kr.), hvilka hvarken för adelns
eller menighetens sak visade någon utmärkt väld, njöto lugn både inom
och utom staten. Menighets-tribunen Lucius Trebonius, uppbragt emot
patricierna, emedan han påstod sig af dem hafva blifvit narrad och af
sina ämbetsbröder förrådd, vid besättande af de lediga tribunrummen,
utverkade en lag, att »den som vid val af menighets-tribuner förde ordet
inför Romerska menigheten, han skulle så länge fortsätta valet, till
dess tio tribuner blifvit valde.» Han visade sig äfven under hela sin
ämbetsförvaltning såsom adelns förföljare, hvarföre också tillnamnet
Asper (den sträfve) blef honom tillagdt. — Marcus Geganius Macerinus
och Cajus Julius, som dernäst valdes till konsuler**)
(447 f. Kr.), qväfde i sin uppkomst
tribunernas kabaler emot den unga adeln, utan att förnärma deras ämbete
och utan att blottställa senatens värdighet; de afhöllo äfven menigheten
ifrån oroligheter, genom uppskof af den utskrifning, som till kriget
emot Æquerna och Volskerna var besluten, försäkrande, att då lugn rådde
inom staden, vore också utom staden allt lugnt; under borgerliga
misshälligheter växte modet hos utlänningarne. Omsorgen för fredens
bibehållande verkade också endrägt inom samhället. Men då ett stånd
förhöll sig fredligt, trycktes det alltid af det andra ståndet. Då
menigheten nu var stilla, började den unga adeln att oförrätta henne.
När tribunerna ville bistå de svagare, uträttade detta i början föga,
och sedermera voro de icke en gång sjelfva fria från förolämpning, i
synnerhet under de sista månaderna af året, dels emedan oförrättandet
skedde genom sammansättningar af de mäktigare, dels emedan all
ämbetsmakt vanligen emot årets slut var betydligt slappare. Redan hördes
menigheten säga, »att man endast då kunde hoppas något af
tribunatet, när man hade tribuner, som liknade Icilius; nu hade man hela
två åren haft tribuner endast till namnet.» De äldre patricierna funno
väl å sin sida, att deras unge män voro alltför trotsige, men om måttan
ändtligen skulle öfverskridas, sågo de dock heldre att det var deras
egne, än motpartiet, som utsväfvade i öfvermod. Så svårt är det att i
försvaret af sin frihet iakttaga ett lagom; ty under sken att vilja
bibehållas i jemlikhet, höjer hvar och en så sig sjelf, att han
nedtrycker den andra; för att undgå att frukta, gör menniskan sig sjelf
fruktansvärd, och det våld, vi afvände ifrån oss sjelfva, tillfoga vi
andra, likasom det vore nödvändigt att antingen oförrätta eller blifva
oförrättad.
|
- Sannolikt har en bokstav fallit
bort så att det egentligen ska stå "Lars". Har dock läst "Largius" i
en engelsk översättning och "Sp." i en latinsk version.
- E. R. b. 307. — F. Ch. f. 445.
- E. R. b. 308. — F. Ch. f. 444.
|
|
KAP. 66
De följande konsulerna Titus Quinctius Capitolinus, som var det för
fjerde gången, och Agrippa Furius*) (446 f. Kr.)
funno vid sitt äntrade hvarken inhemskt split eller utländskt krig, men
begge delarne hotade. Så uppretade som både tribunerna och menigheten nu
voro emot patricierna, kunde ett utbrott af den borgerliga tvedrägten
icke längre hämmas, och hvarje rättegång emot någon af adeln medförde
nya strider, som störde folkförsamlingarne. Vid första bullret af dessa
grepo Æquerna och Volskerna, såsom på gifvet tecken, till vapen; också
derföre, att deras roflystne anförare hade inbillat dem, att »den
utskrifning, som för två år sedan varit påbuden, icke kunnat
verkställas, emedan menigheten redan då hade vägrat att lyda. Derföre
hade inga troppar emot dem blifvit skickade. Genom sjelfsvåld vore
krigstukten upplöst. Rom ansåges icke mera för den gemensamma
fädernestaden. All den hätskhet och det agg, som de burit till
utländningar, vändes nu emot dem sjelfva: nu vore ögonblicket att
förraska dessa af inbördes raseri förblindade ulfvar.» — Med förenade
härar sköflade de först hela det Latinska området; sedermera, när ingen
der ställde sig till motvärn, gingo de, till stor fröjd för krigets
anstiftare, plundrande ända till Roms murar, i trakten af den
Esquilinska porten, och skymfade staden med skådespelet af dess egors
förhärjning. Sedan de derifrån ostraffade aftågat, drifvande bytet
framför sig till Corbio; kallade konsuln Quinctius folket till allmän
sammankomst.
|
- E. R. b. 309. — F. Ch. f. 443.
|
|
KAP. 67
Här skall han hafva hållit ett tal af följande innehåll: »Fastän mitt
samvete icke förebrår mig något fel, är det dock med den djupaste
blygsel som jag framträdt, Quiriter! i eder församling. Detta skullen I
erfara, detta skall för efterverlden berättas, att Æquer och Volsker,
som nyligen knappt voro Hernikerna vuxne, under Titi Quinctii fjerde
konsulat, med vapen i hand, strafflöst kommit till Romerska stadens
murar! Hade jag vetat, — ehuru redan länge lefver man så, och sådan är
sakernas ställning, att man icke kan ana något godt — dock, om jag vetat
att denna skymf just detta året förestod, jag skulle antingen genom
landsflykt eller död, om ingen annan räddning ifrån detta äreställe
funnits, hafva sökt att den undvika. Således — om män hade burit
de vapen, som voro för våra portar, hade Rom under mitt konsulat kunnat
eröfras! Nog äreställen hade jag beklädt; nog, ja öfvernog hade jag
lefvat; jag hade bordt dö, då jag tredje gången var konsul. Hvilken är
det då som de fegaste af alla fiender föraktat? Oss konsuler? eller
eder, Quiriter? Om felet är hos oss, skiljen då så ovärdiga personer
ifrån styrelsen, och om detta icke är nog, straffen oss dessutom. Är det
hos eder — då, Quiriter, måtte ingen bland gudar och menniskor straffa
hvad I felat, måtten I blott sjelfve det ångra! Icke eder feghet är det,
som de föraktat, icke sin egen tapperhet, på hvilken de förtröstat: så
många gånger slagne och på flykten drifne, beröfvade sitt läger,
straffade med förlust af land, tvungne under oket, känna de nog både sig
sjelfve och eder. Ståndens tvedrägt är denna stadens gift, adelns och
menighetens fejder; då vi ingen gräns känna för vår makt, I ingen
för eder frihet; då för eder de adeliga, för oss de plebejiska
öfverhetsämbeten äro förhatliga — se der orsakerna till deras öfvermod.
— I gudarnes namn! hvad är det I viljen? I åstundaden menighets-tribuner:
för endrägtens skull hafve vi dem beviljat; I önskaden decemvirer: vi
tilläto att de valdes. I ledsnaden vid decemvirerna: vi nödgade dem att
nedlägga sitt ämbete. Eder förbittring emot dem fortfor, äfven sedan de
återgått till privatståndet: vi sågo utan motstånd de af börd och
äreställen utmärktaste män dö och landsförvisas. I villen ånyo välja
menighets-tribuner: I valden dem. I önskaden konsuler af edert parti;
ehuru vi funno att detta var obilligt emot adeln, sågo vi äfven detta
adeliga ämbete bortskänkas af menigheten. Tribunernas bistånd,
vadrättighet till folket, menighetens beslut ålagde adeln till
efterlefnad, våra rättigheter undertryckta, under förevändning att göra
lagarne lika — allt detta hafve vi tålt, och tåle det ännu, När skola då
dessa misshälligheter upphöra? När skole vi hafva blott en stad, när
skall denna få blifva vårt gemensamma fädernesland? Vi, som äro de
öfvervunne, finna oss mera belåtna med lugnet, än I, de segrande. Är det
icke nog att I ären oss fruktansvärde? Emot oss besattes Aventinus; emot
oss tages det heliga berget i besittning. Men Esquiliæ? var nästan
eröfradt, Volskerna bestego vår vall, och ingen var som trängde fienden
tillbaka. Emot oss aren I män, emot oss hafven I vapen. |
|
|
KAP. 68
Välan då! sedan I här belägrat rådhuset och gjort Forum till en
kampplats, och uppfyllt fängelset med stadens yppersta män, gån nu med
samma trotsiga mod utom den Esquilinska porten, eller — om I icke en
gång detta vågen — så skåden ifrån murarne edra åkrar, som härjas med
eld och svärd, och hjordarne, som bortdrifvas såsom byte, och röken af
antända hus, som öfverallt uppstiger. Ja, säger man, visserligen är den
allmänna ställningen härigenom försämrad: landet brännes, staden
belägras, krigshären tillhör fienden. Nå väl: eder enskilda egendom, i
hvad ställning är då den? Snart skall hvar och en ifrån landet erhålla
tidning om egna förluster. Och hvad egen I då hemma derför till
skadestånd? Skola tribunerna måhända återgifva och ersätta eder hvad I
förlorat? Ja, med skrik och prat, si mycket I viljen, skola de öfverhopa
eder, och med beskyllningar emot de förnäma, och med lagförslag utan
ända, och med folkförsamlingar. Men ifrån dessa församlingar har ännu
aldrig någon af eder återkommit till sitt hus rikare eller lyckligare.
Hvilken har någonsin hemfört till maka och barn annat än hat, missnöjen,
allmänna och enskilda fiendskaper, emot hvilka I alltid, icke genom egen
dygd och oskuld, utan genom ett främmande bistånd måsten skyddas. Men
vid Herkules! då I, anförde af oss konsuler, icke af tribunerna, och i
lägret, icke på torget, gjorden krigstjänst, då edert skri på slagfältet
för fienderna, icke i folkförsamlingen för Romerska adeln, var
förskräckande — då vunnen I byte; då eröfraden I land af fienden; då
kommen I, rike på egodelar, rike på ära, såväl för staten som för eder
sjelfva, i triumf tillbaka till edert hem och edra penater. Nu — låten I
fienden bortgå, belastad med edra egodelar! — Förblifven såsom
fastvuxne i edra församlingar och tillbringen edert lif på Forum: äfven
dit följer eder nödvändigheten att strida, den I söken undfly. Var det
besvärligt att gå emot Volskerna och Æquerna? för portarne är nu kriget.
Om det icke derifrån fördrifves, skall det snart vara inom murarne, det
skall bestiga Capitolium och borgen och förfölja eder i edra hus. Redan
för två år sedan befallde senaten att en utskrifning skulle hållas och
en armé föras till Algidus. Vi sitta hemma sysslolöse och käbbla såsom
qvinnfolk och glädja oss öfver den närvarande freden och se icke, att af
detta lugn ett mångdubbladt krig innan kort åter skall uppvexa. — Jag
vet att annat kunde sägas, som vore behagligare än detta; men om också
icke min karakter det befallde, tvingar dock nöden mig att heldre tala
det som är sant, än det som behagar. Visserligen önskade jag att behaga
eder, Quiriter, men långt mera önskar jag att se eder lyckliga,
ehurudant ock edert tänkesätt emot mig må blifva. Det är af naturen så
skickadt, att den, som talar till folkhopen för enskilda afsigter, är
behagligare än den, hvilkens själ endast har det allmänna bästa i
ögonmärke; — eller tron I kanhända, att de offentliga smickrarne, de der
menighetsdyrkarne, som hvarken unna eder vara i vapen eller i ro, för
eder egen fördel reta och uppegga eder? Det är de, som af edert
uppviglande skörda antingen heder eller vinning, och som de se, att de
under ståndens endrägt betyda alldeles intet, så vilja de heldre uti
något ondt — uti uppror och tvedrägt — än uti ingen ting, vara hufvudmän.
Kunden I omsider fatta leda till allt detta, kunden I vilja antaga edra
fäders och edra egna fordna seder, i stället för dessa nya, så ges det
inga straff som jag vägrar att undergå, om jag icke inom få dagar slår
och förjagar dessa sköflare af våra egor, fråntager dem deras
läger, och ifrån våra portar och murar öfverflyttar till deras
städer denna krigsskräck, som nu förorsakat eder bestörtning.» |
|
|
KAP. 69
Sällan har någon af menigheten älskad tribun hållit ett tal, som mera
vunnit menighetens tycke, än detta tal af den strängaste konsul. Sjelfva
det vapenföra manskapet, som vid dylika bekymrande utsigter vanligtvis
nyttjade vägrandet af krigstjenst, såsom det skarpaste vapen emot
styrelsen, tänkte nu blott på krig och vapen; det flyktande landtfolket
och de, som på landet blifvit plundrade och sårade, hvilka berättade
ännu rysligare ting, än dem man hade för ögonen, uppfyllde dessutom hela
staden med förbittring. Men när senaten trädt tillsamman, var det i
synnerhet der som alla vände sig till Quinctius och betraktade honom
såsom den ende räddaren af Roms höghet; och de förste bland senatorerna
sade, att »hans tal varit värdigt en regerande konsul, värdigt så många
konsulat, dem han förut förvaltat, värdigt en hel lefnad, prydd af
äreställen, dem han ofta beklädt, oftare förtjenat. Andra konsuler hade,
antingen med uppoffrande af adelns värdighet, fegt smickrat menigheten,
eller, genom ett sträft försvar af sitt stånds rättigheter, blott mera
förbittrat den folkhop de velat tämja. Titus Quinctius hade hållit ett
tal med sorgfälligt afseende på senatens höghet, ståndens endrägt och i
synnerhet på tidens ställning. De bedja honom och hans ämbetsbroder, att
de ville åtaga sig statens försvar; de bedja tribunerna, att de,
förenade i tänkesätt med konsulerna, ville låta kriget aflägsnas ifrån
staden och murarne och ingifva menigheten, i ett så vådligt läge,
hörsamhet för senaten. Det gemensamma fäderneslandet vände sig till
tribunerna och anropade deras hjelp, då landet var ödelagdt, staden
nästan belägrad.» — Med allmänt samtycke blef nu en utskrifning påbuden
och verkställd. Konsulerna hade offentligen förklarat, »att tiden icke
tilläte att undersöka skälen till befrielse; alla tjenstpligtige skulle
följande dagen vid solens uppgång inställa sig på Marsfältet; efter
krigets slut skulle de bestämma en tid till pröfning af deras förfall,
som icke låtit anteckna sig i rullorna, och den, hvilkens ursäkt de då
icke kunde godkänna, skulle anses såsom rymmare: — i följd häraf var
allt vapenfört manskap följande dagen tillstädes. Kohorterna valde hvar
för sig sina centurioner, och öfver hvarje kohort sattes två senatorer.
Allt detta skall hafva skett med sådan skyndsamhet, att fälttecknen inom
samma dag af quaestorerna uttogos ur skattkammaren, fördes till
Marsfältet och vid fjerde timman af dagen derifrån afgingo, och att den
nya hären, förstärkt med några frivilliga kohorter af gamla krigare,
tillbragte natten på tio (Romerska) mils afstånd från staden. Följande
dagen fingo de fienderna i ögonsigte och uppslogo sitt läger vid Corbio,
tätt intill deras. Tredje dagen börjades striden utan dröjsmål, ty
Romarne eggades af vrede, och de andra, som så ofta brutit freden, genom
medvetande af sin brottslighet och genom förtviflan. |
|
|
KAP. 70
Vid den Romerska hären voro väl begge konsulerna jemlika i ämbetsmakt,
dock fördes nu — hvilket i förvaltningen af vigtiga värf är af den
största fördel — högsta befälet, med Agrippas begifvande, utaf hans
ämbetsbroder. Detta medgifna företräde och denna beredvilliga
undergifvenhet vedergällde denne genom den välvilja, hvarmed han gaf sin
medkonsul del af sina planer och sin ära, och gjorde honom, ehuru
underlägsen, till sin like. I slagtningen förde Quinctius den högra,
Agrippa den venstra .flygeln; befälet öfver centern uppdrogs åt
underfältherren Spurius Postumius Albus: den andre underfältherren
Servius Sulpicius förordnade de till anförare för rytteriet. Fotfolket
på högra flygeln kämpade förträffligt, ehuru det af Volskerna rönte ett
kraftigt motstånd. Servius Sulpicius bröt med rytteriet midt igenom
fiendernas slagtlinie, och ehuru han kunnat taga samma väg tillbaka till
de sina, förr än fienden hunnit åter ordna sina brutna leder, valde han
heldre att bakifrån angripa honom. Genom detta anfall i ryggen skulle
han ock i ett ögonblick hafva sprängt den nu ifrån tvänne sidor tillika
hotade fiendtliga hären, om han icke blifvit mött af Volskernas och
Æquernas ryttare, som någon stund sysselsatte honom med sitt eget vapen.
Då ropade Sulpicius med hög röst till sin tropp: »här vore ingen tid att
dröja; de vore kringrände och afskurne från de sina, om de icke af alla
krafter bemödade sig att göra slut på denna kavalleriträffning. Men det
vore icke nog att drifva ryttarne lefvande på flykten: de måste
nedergöra hästar och karlar, på det ingen måtte återvända i slagtningen
eller förnya anfallet. Omöjligt kunde desse emotstå dem, för
hvilka fotfolkets slutna, linie nödgats vika.» Han talade icke detta för
döfva öron: med en enda stöt kastade de hela rytteriet öfverända,
störtade en stor mängd af hästarne och genomrände med spjuten både
karlar och hästar. Så slutades kavalleridrabbningen. Nu angrepo de
fotfolket och skickade bud till konsulerna att berätta hvad de gjort.
Der hade den fiendtliga linien redan börjat vika; detta budskap ökade nu
modet hos de segrande Romarne och nedslog de vikande Æquerna. I centern,
der lederna genom rytteriets anlopp blifvit brutna, börjades först
fiendernas nederlag. Derefter blef den venstra flygeln af konsuln
Quinctius tillbakakastad; den högra kostade mesta mödan. När Agrippa,
hvars raska ålder och kroppsstyrka gaf honom dristighet, såg att det
öfverallt i slagtningen gick bättre än hos honom, som här förde befälet,
ryckte han fanorna ifrån bärarne, bar dem sjelf framåt och kastade äfven
några midt ibland de tätt sammanträngda fienderna. Eggade af fruktan för
en sådan skymf rusade soldaterna mot fienden, och så blef segren på alla
punkter lika. Nu kom bud ifrån Quinctius, »att han, redan segrande,
stode invid fiendens läger, men ville icke inbryta förr, än han visste
att slagtningen äfven på den venstra flygeln vore slutad. Om Agrippa
redan slagit fienderna, skulle han förena sig med honom, på det hela
hären tillika måtte få del af bytet.» Den segrande Agrippa kom, under
ömsesidig lyckönskan, till sin segrande ämbetsbroder och till fiendernas
läger. Der funno de få försvarare, som i ett ögonblick fördrefvos, och
då trängde de utan motstånd inom förskansningarne och återförde
tropparne, sedan de erhållit ett rikt byte, och äfven återvunnit sin
egendom, som de vid landets härjande hade förlorat. — Jag finner hos
författarna, att en triumf hvarken blifvit af konsulerna sjelfva begärd,
eller af senaten dem erbuden; det uppgifves dock ingen orsak, hvarföre
de antingen försmått eller icke hoppats denna ära. Så mycket jag i ett
så vidt afstånd i tid kan gissa, tror jag, att som senaten hade vägrat
triumf åt konsulerna Valerius och Horatius, hvilka, utom segren öfver
Volskerna och Æquerna, äfven hade förvärfvat äran af det Sabinska
krigets fulländande, så hade dessa konsuler försyn för att begära en
triumf för endast hälften af de förras bedrifter, så mycket mera som
det, om de erhållit den, kunnat tyckas som man mera gjort afseende på
personerna, än på förtjensterna. |
|
|
KAP. 71
Den ärofulla seger, som vunnits öfver fienderna, fördunklades hemma
genom en vanhedrande dom, som folket fällde uti en gränstvist emellan
bundsförvandterna. Aricinarne och Ardeaterna, som ofta bekrigat
hvarandra för ett tvistigt landstycke, valde slutligen, uttröttade af
många ömsesidiga förluster, Romerska folket till domare. De kommo
således att försvara sina anspråk; ett folkmöte blef af styrelsen
beviljadt, och saken drefs der med mycken hetta. Redan voro vittnen
afhörda, och folket, fördeladt i sina tribus, skulle framkallas att
begynna omröstningen, då en gammal man vid namn Publius Scaptius, af
plebejisk slägt, uppsteg och sade: »Om det är tillåtet, konsuler, att
tala i en angelägenhet, som rörer det allmänna, så skall jag icke
tillåta, att folket i detta mål missledes.» Då konsulerna förklarade att
han, såsom en sladdrare, icke förtjente att höras, och äfveon — när han
med full hals ropade, att »man förrådde det allmänna bästa» — befallde
att köra bort honom, anropade han tribunerna. Tribunerna, som nästan
alltid mera ledas af hopen, än leda honom, hade också nu för den nyfikna
menigheten den eftergifvenhet, att Scaptius fick tala hvad han ville.
Han började således: »Han vore nu i sitt tredje och åttationde år och
hade fordom, uti kriget vid Corioli, tjent såsom soldat i det land,
hvarom nu vore fråga; han var då icke mera ung, utan räknade redan sitt
tjugonde tjenstår. Derföre kunde han nu berätta en sak, som väl genom
tidens längd vore bragt i förgätenhet, men djupt fästad i hans minne,
nemligen: att det landstycke, hvarom tvistades, hade hört till
Coriolanska området och genom eröfringen af Corioli, efter krigets rätt,
blifvit Romersk statsegendom. Han undrade på hvad grund Ardeaterna och
Aricinarne kunde hoppas att ifrån Romerska folket, som de i stället för
egendomsherre gjort till domare, tillskansa sig ett landstycke, hvarpå
de, så länge som Corioli, såsom stat, hade bestånd, aldrig gjort något
anspråk. För sin del hade han en ganska kort tid öfrig att lefva; men
han hade dock icke kunnat underlåta att äfven såsom gubbe med sin röst —
det enda vapen som han nu kunde nyttja — försvara ett land, hvilket han
i sin mån, såsom krigare, med sin hand hade eröfrat. Han rådde derföre
folket på det högsta att icke af en otidig grannlagenhet dömma till sin
egen skada.» |
|
|
KAP. 72 När
konsulerna märkte, att Scaptius hördes icke allenast med tystnad, utan
äfven med bifall, ropade de gudar och menniskor till vittnen, att det
vore en oerhörd nedrighet, som var på vägen att föröfvas, och kallade
till sig de förnämsta af senatorerna. Med dessa gingo de omkring till
tribunerna och besvuro dem att »icke tillåta en den skändligaste
handling, till ett ännu skändligare exempel, — den, att såsom domare
tillerkänna sig sjelfva den sak, hvarom tvistades, i synnerhet då — om
också det vore en domare tillåtet att göra afseende på egen fördel — man
visserligen icke genom tillgreppet af detta landstycke skulle vinna så
mycket, som man förlorade, om man genom en orättvisa aflägsnade ifrån
sig sina bundsförvandter. Ty förlusten af sitt goda namn och af sitt
förtroende vore större, än att den kunde beräknas. Och detta utslag
skulle sändebuden hemföra! detta skulle bundsförvandterna höra, detta
fienderna! med hvilken smärta de förre, med hvilken glädje de sednare!
Trodde de väl, att grannfolken skulle tillskrifva Scaptius, det gamla
torgskräpet, detta? Scaptius skulle härigenom bringa sitt namn till
efterverlden, men Romerska folket spela rôlen af en lagvrängare*) och
inkräktare af andras rätt. Ty hvilken domare i ert enskild rättegång
hade någonsin vågat att tilldömma sig sjelf den omtvistade saken?
Scaptius sjelf, ehuru redan död för all blygsel, skulle väl icke göra
detta.» Så ropade konsulerna, så senatorerna; men egennyttan och
Scaptius, som förde egennyttans talan, gällde mera. Tribus uppropades
och dömde, att landstycket vore Romerska folkets egendom. Det nekas
också icke att så var, om man blott vändt
sig till andra domare; nu minskas domens skändlighet visserligen icke
det minsta af sakens rättvisa. Också funno de Romerska senatorerna denna
dom icke mindre vanhedrande och obillig, än Ardeaterna och Aricinarne
sjelfva. — Den öfriga delen af året tillbragtes i lugn så väl från inre
som från yttre oroligheter.
Livius fjärde bok
Tillbaka till Livius förstasida. |
- Quadruplator, angifvare eller åklagare, egentligen
för statsbrott. Ordet, som efter någras tanka hänleder sig deraf, att
en sådan egde anspråk på fjerdedelen af de böter, hvartill den
anklagade fälldes, nyttjades dock i, synnerhet om legda och falska
angifvare, och deraf sedan i allmänhet om bedragare, som af egennytta
öfvade svek och ränker, serdeles vid domstolen; således älven om
domare. som af vinningslystnad fällde vrång dom.
|
|
