I kap. 38 börjar en ny avdelning av framställningen, som sträcker sig till och med k. 45, alltså nästan till slutet av skriften. I det föregående har Tacitus talat om de i det västra och nordvästra Germanien boende stammarna. I k. 38—45 behandlas de övriga, för romarna mindre kända germanska folken. Dessa sammanfattar han under namnet Suebi, ett namn, som hos antika etnografiska författare har en mycket skiftande betydelse. Det användes: 1. i inskränkt bemärkelse om en enskild stam, t. ex. Caesar De bell. gall. I, 51, där bland de stammar, som följde Ariovistus på hans tåg, bland annat uppräknas sveberna, 2. i en vidsträcktare mening, då Suebi omfattar en grupp av stammar, jfr Germ. 2, r. 15 med anmärkningen därtill. 3. En annan, ännu vidsträcktare betydelse ger Tacitus namnet i Germ. k. 38—45. Det omfattar här, kan man säga, alla germanska folk utom de i väster och nordväst boende. Såsom svebiska folk räknas sålunda bland annat även östgermaner och nordgermaner.

Efter dessa inledande anmärkningar övergär jag till specialförklaringen av kapitlet, vars början i den latinska texten lyder sålunda: nunc de Suebis dicendum est, quorum non una, ut Chattorum Tencterorumve, gens: maiorem enim Germaniae partem obtinent, propriis adhuc nationibus nominibusque discreti, quamquam in commune Suebi vocentur.

1. »nu» = nunc anger, att en ny avdelning börjar.
2. »har jag att tala om» = dicendum est »soll ich reden», ej rent futuriskt. Rent futurisk betydelse får gerundivum först i senlatinet.
3. Om chatterna se k. 30 f., om tenctererna k. 32.
4. »ännu alltjämt» motsvarar den latinska textens adhuc, som väl här är temporalt (jfr Gerber et Greef Lexicon Taciteum sp. 36 f., där även andra tolkningar anföras). Meningen synes vara: man hade kunnat vänta, att sveberna med tiden skulle ha sammansmält till ett folk; men så har ej skett: ännu alltjämt äro de fördelade etc.
5. »fördelade i särskilda stammar med särskilda namn» är översättning av den latinska textens propriis adhuc nationibus nominibusque discreti. Jag fattar propriis nationibus nominibusque som hendiadyoin: särskilda stammar och namn i st. f. särskilda stammar med särskilda namn (jfr ovan k. 33, a. 4).
6. Förf. anger nu ett för sveberna till skillnad frän övriga germaner karakteristiskt bruk: en egendomlig hårklädsel, bestående i att håret ströks snett och bands upp i en knut. Denna hårklädsel anges, som sagt, av Tacitus såsom egendomlig för sveberna (i nästa mening gör han dock en väsentlig inskränkning i sitt första uttalande); hos andra förf. tillägges den germanerna i allmänhet. Huru en dylik hårklädsel tog sig ut, visa åtskilliga antika avbildningar (jfr t. ex. Schwyzers upplaga av Germania, Anh. Abb. 1—3).
7. I det följande är texten omstridd. Efter rarum et intra iuventae spatium »men sällan och inom mannaålderns gräns» r. 8 låter man vanligen följa: apud Suebos usque ad canitiem horrentem capillum retro sequuntur. Subjekt till retro sequuntur skulle vara »de» eller »man» = Suebi. Men efter det föregående apud Suebos kan Suebi här knappast stå som subjekt. Det synes nödvändigt att sätta större skiljetecken efter canitiem och läsa apud Suebos usque ad canitiem: horrentem capillum retro sequuntur (jfr ovan min översättning). Så fattas också stället hos Schwyzer.
8. »man stryker det motspänstiga håret tillbaka»: så torde man kunna återgiva den latinska textens horrentem capillum retro sequuntur. horrentem av horrere, som egentligen betyder »stå styvt upp», blir om hår = borstig, stripig (ty. struppig). Det är emellertid icke meningen, att håret i och för sig var stripigt, utan att det icke ville följa med, när man strök det bakåt. Det borstade sig, var motspänstigt: »sich sträuben» är det tyska uttrycket. Handskrifternas därefter följande retro sequuntur har man ofta ändrat på olika sätt; det torde dock kunna bibehållas. Det översättes av somliga .kommentatorer väl riktigt »de följa (nämligen manu »med banden» eller pectine »med kammen») håret tillbaka», d. ä. »de stryka det tillbaka». För samma sak förekommer hos Quintilianus Inst. or. XI, 3, 160 uttrycket retro agere: capillos a fronte contra naturam retro agere »föra håret från pannan bakåt i strid mot naturen (den naturliga riktningen)».
9. I den motsvarande latinska texten läser man här vanligen: ac saepe in ipso vertice religant. Handskrifterna tillfoga solo efter ipso: in ipso solo vertice. Vanligen stryker man solo, som kan betraktas som en glossa till ipso, och väl knappast kan gälla som en pleonastisk förstärkning därav. Därefter växla i handskrifterna religatur och religant (ligant). De flesta handskrifterna ha religatur, och detta försvaras väl med rätta av Müllenhoff D. A. IV, 455. Hårknuten hade växlande plats (vanligen nedanför högra tinningen eller på själva hjässan).
10. »pyntade för att verka på fiendernas ögon» motsvaras i den latinska texten av compti ut hostium oculis. Lachmanns konjektur comptius i st. f. compti ut är tilltalande och har upptagits av många, men synes dock kunna umbäras.