Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 5

Landet företer visserligen i enskildheter rätt stora olikheter, men i allmänhet gäller, att det är betäckt av hemska skogar och otäcka träsk; det är mera fuktigt åt Gallien, mera utsatt för vindarna åt Noricum och Pannonien till;1 det producerar säd, men är ej lämpat för fruktträdsodling; det är rikt på boskap, men denna är merendels småväxt. Icke ens nötkreaturen ha sitt vanliga ståtliga utseende eller sin stolta pannprydnad.2 Det är i antalet de finna glädje, och detta är deras enda och käraste skatt. Silver och guld ha gudarna förvägrat dem, ovisst om av nåd eller i vredesmod. Dock skulle jag ej vilja bestämt påstå, att det i Germanien icke finnes någon silver- eller guldförande bergsådra; ty vem har forskat därefter? Besittningen och bruket (av silver och guld) bry de sig icke så mycket om. Man kan hos dem se silverkärl, som givits i present åt deras sändebud och hövdingar, vara föremål för samma ringaktning som lerkärl. Dock sätta de närmast oss boende på grund av handelsförbindelserna värde på guld och silver, och vissa av våra myntsorter taga de för goda och utvälja; de längre in boende betjäna sig på det mera enkla och gammaldags sättet av varubyte. Vad pengar beträffar, så taga de gärna gamla och sedan länge bekanta sorter: serrati och bigati (denarer med sågad rand och med ett tvåspann i prägeln).3 De söka också mera efter silver än efter guld, icke på grund av någon förkärlek för silver (icke av känsloskäl), utan därför att en mängd silverpengar är bekvämare i bruket för dem som köpa allehanda billighetsvaror.

Germania - kapitel 6
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

5. Germaniens natur och tillgångar. Handel

Ehuru detta land erbjuder rätt stor omväxling i ortsbeskaffenhet, är det dock på det hela taget uppfyllt av vilda skogar eller avskräckande kärrmarker; mer utsatt för nederbörd i den del som vetter mot Gallien, mer för stormar i den mot Noricum1 och Pannonien. Det är sädesbärande2, men för fruktträdsodling olämpligt; rikt på boskap, som dock för det mesta är småvuxen. Icke heller äga nötkreaturen sin rätta skönhet eller ens sin pannprydnad3. Det är antalet man sätter värde på, och detta är deras enda och käraste rikedom4.

Silver och guld hava nämligen gudarna förvägrat dem, om av nåd eller onåd lämnar jag därhän. Dock vågar jag ej påstå, att icke någon silver- eller guldgivande malmfyndighet kan förekomma i Germanien — ty ho har efterforskat! Besittning och bruk av slikt bry de sig icke vidare om. Man kan hos dem fä se silverkärl, vilka deras sändebud och hövdingar erhållit såsom hedersgåvor, hållas i fullkomligt lika lågt värde som kärl tillverkade av simpel lera.

Ehuru de oss närmast boende för handelsförbindelsens skull uppskatta guld och silver samt godkänna och särskilt föredraga vissa av våra myntsorter, betjäna sig dock innevånarna i det inre landet av den enkla gammaldags byteshandeln. Våra gamla, länge kända mynt serrater och bigater5 hålla de dock gärna till godo med. Även äro silvermynt mer eftersökta än guldmynt, ej på grund av någon förkärlek utan emedan ett större antal silverslantar bekvämare lämpar sig för köp av vanliga billighetsvaror.
  1. Låglandet vid nedre Rhen ställes har i motsats mot höglandet i Böhmen och Mähren. — Pluralen Gallias avser det i flera provinser fördelade Gallia Transalpina. Om Noricum och Pannonien jfr k. 1, a. 4.
  2. Förf. vill säga, att den germanska boskapen icke hade samma ståtliga utseende eller stora horn som den italiska: den germanska boskapen var småväxt och hornlös (»kullig»). Jfr vad Herodotus säger om den skytiska boskapen (IV, 28) och se Norden Germ. Urgesch. 287.
  3. De här omtalade myntsorterna, serrati och bigati, tillhörde den republikanska tiden och upphörde att präglas åtskilliga år före dess slut. Fynd av romerska denarer ha gjorts i Germanien men nästan uteslutande från efterneronsk tid. Efter nedsättandet av denarvikten under Nero försvunno nämligen de gamla tyngre denarerna snart ur rörelsen. Uppgiften, att germanerna gärna taga serrati och bigati, kan därför ej gälla för den tid, då Germania utkom (98). Troligen har Tacitus upptagit nämnda uppgift från Plinius d. ä:s verk Bella Germaniae, som härrörde från Claudius' tid och var en av huvudkällorna för Tacitus' Germania. Se härom vidare Norden Germ. Urgesch. 280 f.

Germania - kapitel 6
Tillbaka till förstasidan
  1. Noricum motsvarade nuvarande Salzburg, Kärnten och en del av Steiermark. Det blev år 15 e. Kr. romersk provins. Innevånarne voro av keltisk härkomst.
  2. Redan under stenåldern odlade de germanska folken korn och vete.
  3. Nötboskapen var således ”kullig” såsom vår nuvarande s. k. fjällboskap. Enligt Herodotos (4, 29) var detta också, omkring femhundra år förut, förhållandet med skyternas boskap.
  4. I fornnordiska språk betyder fæ, fé såväl boskap som förmögenhet. Även i latinet härleder man ordet för penningar (pecunia) från ordet för boskap (pecus). Jfr kap. 12 och kap. 22 (21). Om boskapens värde hos germanerna se ock J. Caesar, Gall. kriget 6.35. Den utgjorde tydligen ett huvudsyfte för plundringståg. — För att bland hela byns på den gemensamma betes­marken samlade boskap igenkänna sin egendom måste ägaren hava haft sina djur särskilda genom vissa egendomsmärken, sannolikt anbragta i öronen, såsom ännu flerstädes är brukligt.
  5. Serrater och bigater kallades vissa silvermynt från romerska republikens tid; de senare med bild av en gudomlighet körande ett tvespann (biga). De gamla mynten voro tyngre än kejsartidens, och germanerna skattade vid handel mynten efter vikt.