Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 14

Då det kommer till strid, är det skamligt för hövdingen att låta sig överträffas i tapperhet och skamligt för följet (hirden) att icke gå upp mot hövdingen i tapperhet. Men rent av en vanheder för hela livet och en skymf är det att komma tillbaka från striden överlevande sin hövding. Att försvara och skydda honom, att på hans äras räkning skriva även sina egna bragder är huvudinnehållet i deras trohetsed: hövdingarna kämpa för segern, hirdmännen för hövdingen. Om det samhälle, vari de äro födda. är förslappat av ett långt fredslugn, uppsöka många unga ädlingar av egen drift sådana stammar, som då för tillfället föra något krig, dels emedan folket icke älskar lugnet, dels emedan ära lättare vinnes under äventyrliga förhållanden och ett stort följe icke kan underhållas annat än genom våld och krig; de (hirdmännen) fordra nämligen av sin hövdings frikostighet¹ den där stridshästen och den där blodiga och segerrika lansen; jag talar ej om kosten och de visserligen enkla men dock rikliga gästabuden, ty detta gäller som sold.² Medel till frikostighet skaffa de sig genom krig och röverier. Och man skulle icke så lätt kunna övertala dem att plöja jorden eller invänta årsväxten som att utmana en fiende och förvärva sår; ja det anses till och med som ett bevis på tröghet och slöhet att med svett förvärva vad man kan vinna med blod.

Germania - kapitel 15
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

14. I krig

Då det kommit till vapenskifte, är det lika mycket en skam för hövdingen att överträffas i tapperhet som för följet att i tapperhet ej likna sin hövding. Men framför allt vidlåder vanära och nesa för hela hans återstående levnad den, som, sedan hans hövding stupat, vikit ur striden. Att värja och värna denne, ja att tillägna honom äran av sina egna bedrifter, är följesmannens främsta krigarplikt. Hövdingarna kämpa för segern, följesmännen för sin hövding.

Om det samhälle, vari de vuxit upp, förslappas genom långvarig fred och vapenvila, begiva sig mycket ofta unga ädlingar på eget bevåg till sådana folk, som för tillfället ligga i krig, ty dels är lugn något som icke överensstämmer med detta folkslags lynne, dels vinna de lättare bland farligheter makt och berömmelse, och ett stort följe förmå de endast genom våldsdåd och krig underhålla. Av sin hövdings givmildhet påräknar man¹ nämligen den antydda stridshästen och den omtalade blodtörstiga, segersälla framean. Ty måltider och visserligen simpla men rundliga gästabud gälla såsom sold. Medel till utövande av denna frikostighet erhållas genom krig och rov. Det är svårare att förmå dem till att plöja jorden och avbida dess äring än till att utmana fiender och förvärva blodviten. Ja, ett bevis på tröghet och oduglighet synes det dem till och med vara att mod svett förvärva vad man med blod kan vinna.

Germania - kapitel 15
Tillbaka till förstasidan

1. D. v. s. följesmännen (hirdmännen).