I k. 40 fortsättes redogörelsen för de svebiska folken. Först nämnas langobarderna och därefter åtskilliga smärre stammar, förenade genom gemensam kult av fruktbarhetsgudinnan Nerthus; man brukar därför kalla dem »Nerthusfolken».

1. Den latinska texten lyder här: contra Langobardos paucitas nobilitat. Langobarderna ställas i motsats mot de i föregående kap. omtalade semnonerna. Dessas anseende återföres bland annat på deras talrikhet (magnum corpus). Däremot beror enligt författaren langobardernas berömdhet på deras fåtal. — Langobarderna bodde ursprungligen nordväst om semnonerna vid nedre Elbe i trakten av nuv. Lüneburg. Namnet är sammansatt, att sönderlägga i Lango-bardi. Det tydes redan av deras historieskrivare Paulus Diaconus som »långskägg», d. v. s. första ledet skulle vara adj. ty. lang och senare ledet samhörigt med ty. Bart, ags. beard »skägg». Ingenting synes hindra, att denna tydning kan vara riktig. Några på Marcus Aurelius-pelaren i Rom avbildade germaner med långa skägg ha antagits vara langobarder. Hos Tacitus skrives namnet på förevarande ställe i handskrifterna Largobardos eller Longobardos. Skrivningen Largobardi beror på förväxling av r och n, skrivningen Longobardi, som i senare tid är mycket vanlig och även upptagits i nyare historiska läroböcker, beror på association med det lat. adiektivet longus. Lat. longus och ty. lang äro urbesläktade, i grunden identiska ord. Skillnaden beror därpå, att i de germanska språken urspråkligt o övergick till a (att i svenskan ty. lang motsvaras av lång, förklaras åter av en sekundär svensk övergång av a till å framför ng; jfr t. ex. sv. stång i förhållande till ty. Stange). Den germanska formen av folknamnet hade alltså a i första stavelsen. Vad åter angår det i kompositionsfogen stående o (Lango-bardi, jfr. t. ex. Ariovistus), så torde det icke bero på latinisering. o var här helt obetonat och synes i denna ställning ha hållit sig längre än annars (jfr t. ex. Brugmann Grundr. d. vgl. Gramm. I, 2, 145). Andra ledet i Lango-bardi synes fortleva i namnet på den av Henrik Lejonet förstörda staden Bardanwik i Barden-gau. Langobarderna omtalas i historien först av Velleius Paterculus till år 5 e. Kr. Han säger 2, 106 fracti Langobardi, gens etiam germana feritate ferocior. Om deras senare öden jfr t. ex. Schwyzer s. 89. Till sist (568) grundade de ett rike i norra Italien, som ägde bestånd i ungefär 200 år, närmare bestämt till år 774, då de besegrades av frankerna under Karl den store. Deras germanska språk fortlevde emellertid till omkring 1000 e. Kr., och folknamnet är ännu bevarat i landskapsnamnet Lombardia, ty. Lombardei o. s. v.
2. I sistnämnda avseende bilda langobarderna en motsats till cheruscerna, sådana de skildras i k. 36, då de efter sin korta blomstringstid råkat i förfall.
3. Från langobarderna övergår förf. till de s. k. Nerthusfolken. Han nämner sju sådana. Av det sammanhang, vari dessa folk anföras, har man slutit, att de huvudsakligen bott i det nuvarande Slesvig, Holstein och på tillhörande öar. I den sats, vari Nerthusfolken uppräknas (r. 3 ff.), ha två meningar sammandragits till en. Den latinska texten lyder: Reudigni deinde et Aviones et Anglii et Varini et Eudoses et Suardones et Nuithones fluminibus aut silvis muniuntur. Det heter alltså: »reudigner, avioner etc. omgärdas därefter av floder eller skogar», i st. f. därefter följa reudigner och avioner etc., som omgärdas av floder eller skogar. Flere av de här uppräknade folknamnen äro f. ö. okända och av dunkel härkomst; även formerna äro delvis osäkra. Några namn äro däremot etymologiskt genomskinliga (jfr nedan). Om det först nämnda folket Reudigni är ingenting vidare känt. Att det skulle sammanhänga med adj. för »röd» (got. riuds etc.), är blott en lös förmodan. I fråga om avledningsändelsen -ign- överensstämmer Reudigni med Marsigni k. 43, i; -ign- beror väl på den i germanska språk vanliga patronymiska ändelsen -ing-, Aviones är tydligen en n-avledning av ett gammalt germanskt substantiv awio med betydelsen »ö» eller »lågland», »ängsmark». Detta ord ingår som senare led i flere germanska ortnamn, bland annat i Scandinavia eller, som det egentligen hette, Scadinavia. Det fortlever för övrigt som självständigt ord i ty. Aue, som ju också ingår i en mängd ortnamn: Linden-au, Wetter-au etc. På nordisk botten motsvaras Aue av isl. ey, sv. ö. Hit hör också senare ledet av det med Scadinavia nära besläktade isl. Skáney, fornsv. Skane, Skanö. Alltså betydde Aviones egentligen »öborna» eller »låglandsinvånarna». Antagligen bodde Aviones åtminstone delvis på öarna utanför Elbe-mynningen och Slesvig. Vidare nämnas Anglii. Det är de i historien så berömda anglerna, som, efter vad som vanligen uppgives, i 5:e eller 6:e århundradet e. Kr. gingo över till Britannien, dit också de med anglerna besläktade jutarna och saxarna invandrat från kontinenten. Angler och saxar sammansmälte i England till angel-saxar (anglosaxar). På angelsaxiska eller fornengelska hette anglerna engle, och detta namn fortlever i english och England, som ursprungligen hänförde sig blott till anglerna, men till följd av anglernas politiska och litterära övervikt under den fornengelska periodens äldre skede redan tidigt begagnades om alla de germanska stammarnas språk i Britannien. Före utvandringen till Britannien bodde anglerna, som tillhörde Nerthus-folken, antagligen i nuv. Slesvig. Här finnes också ett landskap mellan Flensburg och Kiel, som ännu i dag kallas Angel (Angeln). Detta landskapsnamn torde sammanhänga med folknamnet: Angli (Anglii) betecknar väl invånarna i Angeln. Landskapsnamnet åter synes vara besläktat med fht. angi, engi, nht. eng »trång» och egentligen ha betecknat den trånga havsvik, som nu på danska heter Slien och som för övrigt givit hela Slesvig sitt namn (den äldsta formen av detta namn är nämligen Slias-wic). Det kan slutligen erinras om, att angler-namnet ingår som första led i flere personnamn såsom sv. Engelbrekt, ty. Angil-breht, Engil-breht, Engel-hart o. s. v. Vi komma så till Varini, »varnerna», av somliga, t. ex. Gudeman i hans namnregister, oriktigt skrivet Varini med långt i. Att i var kort, visar den motsvarande angelsaxiska formen Wernas, (det korta i har här bortfallit efter att ha verkat i-omljud på föregående a). Jfr också personnamnet ty. Warinhari, Werinheri, varav med sammandragning och i-omljud det bekanta namnet Werner. Hit hör också ortnamnet Warne-münde. Därav att Varini nämnas strax efter Anglii, torde man kunna sluta, att de voro närmaste grannar till dessa. Om varner och angler i Thüringen jfr Müllenhoff D. A. IV, 467, Schwyzer 90. De efter Varini nämnda Eudoses äro förmodligen identiska med de hos Caesar De bell. gall. I, 51 omtalade Eudusii, som följde Ariovistus. Att däremot Eudoses skulle vara samma folk som jutarna, isl. jótar, ags. eótas, är av formella skäl oantagligt; d i Eudoses stämmer ej med t i jótar etc. I rad 4 läser man Suardones med några få handskrifter, de flesta ha Suarines. Namnets härkomst är dunkel. Sammanställningen med fht. swert »svärd» är högst osäker. Det sedan följande namnet Nuithones (Nuitones) har med sitt ui ett ogermanskt utseende och är säkerligen på något sätt fördärvat.
4. Den i r. 5 börjande meningen. nec quicquam notabile in singulis, nisi quod in commune Nerthum, id est Terram matrem, colunt är ologiskt formulerad. Det är ologiskt att säga: det finnes ingenting anmärkningsvärt hos vart och ett särski1t av dessa folk, utom att de gemensamt dyrka. I stället borde förf. ha sagt: det finnes ingenting anmärkningsvärt hos vart och ett särskilt av dessa folk, men de dyrka gemensamt etc. Denna lilla oregelmässighet bör dock ej föranleda oss att göra någon ändring i texten. Bergmans konjektur insigne i st. f. in singulis synes mig oantaglig. — Nerthus var det germanska namnet på den gudinna, som de ovannämnda sju stammarna (Nerthus-folken) gemensamt dyrkade. I allmänhet benämner ej Tacitus de germanska gudomligheterna med deras germanska namn, utan han identifierar dem genom en s. k. interpretatio romana med vissa romerska gudomligheter (jfr ovan k. 9). Här anför han undantagsvis det germanska namnet, på samma gång som han identifierar ifrågavarande gudinna med Terra mater. Namnet Nerthus är, som sagt, germanskt. th är enligt germanska Ijudskridningslagar förskjutet av t. Blott i mindervärdiga handskrifter förekommer läsarten Herthum (med börjande h), som dock av Rhenanus upptogs i texten. På grundvalen av denna skrivning med h har man till och med bildat ett namn Hertha som beteckning för modren jorden, och detta mytologiska namn har sedan upptagits som kvinnligt förnamn. Formen beror, som sagt, på ett missförstånd. Namnet Nerthus kan på grund av sitt börjande n icke heller ha något att göra med ty. Erde, fht. erda, sv. jord. Antagligt är emellertid, att Nerthus eg. betydde »jord», spec. »jordens innandöme», ur vilket växtligheten uppspirar. Att Nerthus var en fruktbarhetsgudinna, framgår nämligen dels av identifikationen med Terra mater, dels av den följande beskrivningen på Nerthus-kulten. Icke utan en viss sannolikhet har man sammanställt rotstavelsen i Nerthus med gr. νερ- i kompar. νερτεροι »de underjordiska», νερςε(ν) »underifrån» o. s. v. Tacitus' framställning tyder på, att Nerthus-kulten hade sitt första säte i Slesvig-Holstein. Men den spred sig vidare till norden. Här uppträder emellertid den kvinnliga gudomligheten Nerthus som en manlig gud sv. N jord. I själva verket är Njord den regelrätta nordiska motsvarigheten till forngerm. Nerthus. Vokalen e undergick nämligen på nordisk botten s. k. brytning och u-omljud till io, då u följde i nästa stavelse, jfr t. ex. fornsv. iorp gentemot ty. Erde, got. airpa. Olika förklaringar av att Nerthus på nordisk botten skiftat kön ha givits av A. Kock Zeitschr. f. deutsch. Philologie 28, 289 ff. och Sahlgren Namn och Bygd 6, 26. Nära Njord står i den nord. mytologien sv. Frö, Frey, isl. fornnord. Freyr (Fröyr) med systern Fröja, Freja, isl. Freyja, Fröyja. Ordet betyder eg. blott »herren» = got. frauja. I den nordiska mytologien är Frey Njords son. Freykulten, för vilken Uppsala under hednatiden var en medelpunkt, visar också mänga beröringspunkter med Nerthus-kulten, sådan den här av Tacitus skildras (jag återkommer härtill i det följande). Den romerska gudomlighet, med vilken Nerthus är identifierad, är Terra mater, som också kallas Magna mater. Hennes kult företer flere iögonenfallande överensstämmelser med Nerthus', såsom vi skola finna i det följande, och det är väl därför Tacitus närmast jämför Nerthus med henne.
5. Slutet av den i r. 5 börjande meningen lyder i den latinska texten så: eamque (= Nerthum) intervenire rebus hominum, invehi populis arbitrantur. intervenire betyder här »blanda sig i, deltaga i». Med avseende på betydelsen av inter i denna sammansättning jfr interesse alicui rei »vara närvarande vid, deltaga i», invehi populis är asyndetiskt fogat till det föregående. populis poetisk dativ i st. f. in populos.
6. I slutet av kapitlet r. 8 ff. följer en närmare skildring av Nerthuskulten. Början lyder i den latinska texten sålunda: est in insula Oceani castum nemus, dicatumque in eo vehiculum, veste contectum; attingere uni sacerdoti concessum. Vilken ö i Oceanen det kunnat vara, på vilken Nerthus tänktes bo, är för oss ej möjligt att avgöra. Man har tänkt på öar dels i Nordsjön dels i Östersjön: Helgoland, Själland, Als o. s. v. Antagligast synes, att det är någon ö i Nordsjön, som avses, bland annat därför att romarna kände väl till Nordsjön, men hade föga reda på Östersjön.
   castus »ren», d. ä. »ej av mänskligt bruk orenad», jfr k. 10, 13 om vissa heliga hästar, som gåvo Orakel: nullo mortali opere contacti.
   dicatumque sc. deae »åt gudinnan helgad».
   Handskrifterna ha in ea, som skulle syfta på insula; men man ändrar allmänt och väl med rätta ea till eo, som syftar på nemus.
   vehiculum »fordon, vagn». vehiculum hör till veho och är som en stor del av substantiven på -culum ett nomen instrumenti: »det, varmedelst man färdas». Om heliga vagnar, kultvagnar jfr R. Forrer Un char de culte à quatre roues et trone decouvert dans un tumulus gaulois à Ohnenheim en Alsace Strasbourg et Paris 1921 (citerad hos Schwyzer 136).
   vestis här = tygstycke, skynke, jfr k. 10, 3 f. super candidam vestem (»över ett vitt skynke» = lakan eller dyl.).
   För att förstå betydelsen av den här omtalade prästen, sacerdos, ha vi att erinra oss, att Nerthus var en fruktbarhetsgudomlighet. Men dylika gudomligheter uppträda ofta parvis: vid en fruktbarhetsguds sida ställes ett kvinnligt komplement; tvärtom vid en fruktbarhetsgudinnas ett manligt. Förhållandet fattas ofta som ett äktenskapligt (ίερός γαμος, som det heter i den grekiska mytologien). I Frey-kulten, som företer så många likheter med Nerthuskulten, stod vid guden Freys sida en gudinna eller prästinna, som även fattades som hans gemål. Om andra dylika par av fruktbarhetsgud och fruktbarbetsgudinna jfr Schücks avhandling Frey-ritualen (i Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria II) och O. Lundberg Härnevi (i Uppsala Univ. Årsskrift 1911). Det är alltså antagligt, att Nerthus' här omtalade präst representerar en manlig fruktbarhetsgud, som för övrigt kan vara identisk med Njord, den manliga Nerthus (se ovan).
7. I r. 10 f. lyder den latinska texten: is (= sacerdos) adesse penetrali deam intellegit vectamque bubus feminis multa cum veneratione prosequitur. penetrali av penetralis, som hör tillsammans med penetrare »genomtränga», penitus »i det innersta», » i djupet», eller »från djupet», penates »de i husets inre rådande gudamaktema». penetrale betyder alltså »det innersta», t. ex. »det innersta rummet i ett hus»; ofta användes ordet om heliga lokaler i betydelsen »det allra heligaste, helgedomen», där guden bor. Här syftar penetrale på vagnen, som tänktes som gudinnans bostad; därpå här väl också templum r. 15 avseende (jfr nedan a. 8). vectam ersätter här det i latinet felande part. pres. passivi. Jfr t. ex. Livius II, 36, i servum quidam pater familiae — — — sub furca caesum medio egerat circa (caesum = medan han blev slagen, jfr Cic. De divin, I, 26, 55 servus per circum, cum virgis caederetur, furcam ferens ductus est). bubus feminis: dat. abl. plur. av bos heter bubus eller bobus. bubus är regelrätt uppkommet av bou-bus; i bobus är a övertaget från nom. bos (av *bous med förenkling av långdiftongen). Vad beträffar tillägget feminis, så är bekant, att åtskilliga djurnamn ha samma form för maskulinum och femininum (s. k. communia), t. ex. bos betyder både »oxe» och »ko». Vill man tydligt markera, att det är fråga om hankön, tillägges mas eller masculus; vill man utmärka, att det är fråga om hon-kön, femina. Att gudinnan drogs av kor, beror naturligtvis på att hon var en fruktbarhetsgudinna; korna äro en fruktbarhetens symbol. Av detta ställe framgår, att ett karakteristiskt moment i gudinnan Nerthus' kult var en vagnprocession. Gudinnan, d. v. s. någon symbol av henne (varom mera nedan), kom åkande i en med kor förspänd vagn, ledsagad av sin präst. Det bör då erinras om, att man i danska mossar funnit delar av vagnar med tillhörande beslag, försedda med figurer, häntydande på sakral användning. Särskilt berömda äro de fynd, som på 1880-talet gjordes i Dejbjerg Mose i västra Jutland, ett stycke söder om Ringkjöbing. Arkeologerna anta väl nu allmänt, att dessa vagnar använts vid heliga processioner, liknande den här i Germania omtalade Nerthus-processionen, jfr t. ex. Montelius i Sveriges historia I, 151 f. Vagnprocessioner förekommo också vid Magna maters kult i Rom. Den 27 mars, alltså vid vårens början, fördes gudinnans symbol på en av kor dragen vagn ut genom porta Capena och badades jämte vagnen i den lilla i Tibern utmynnande backen Almo. För övrigt kan erinras om, att Njord heter vagna-gud »Wagengott», och att om Frey berättas, att en ung prästinna på senvintern förde hans bild från gamla Uppsala på en vagn genom landet.
8. I rad 11 ff., där skildringen av Nerthus' intåg bland sina dyrkare fortsättes, lyder den latinska texten sålunda: laeti tunc dies, festa loca, quaecumque adventu hospitioque dignatur. laeti tunc dies, d. v. s. det råder jubel vid vårens och fruktbarhetsgudinnans ankomst, festa loca, festus här väl = festprydd. Jfr Hor. Od. III, 18, 11 f., där det heter i hymnen till Faunus: festus in pratis vacat otioso cum bove pagus. I r. 13 ff. fortsättes skildringen vidare sålunda: non bella ineunt, non arma sumunt; clausum omne ferrum; pax et quies tunc tantum nota, tunc tantum amata, donec idem sacerdos satiatam conversatione mortalium deam templo reddat. Det framhålles här, att gudsfred rådde under Nerthusfesten. Jag finner ej skäl till ändring av handskrifternas läsart tunc tantum nota, lunc tantum amata, som synes mig ge god mening: endast vid Nerthus' intåg, då gudsfred råder, känner man till fred och lugn; endast då tycker man om ett sådant tillstånd. Annars känner man icke till fred och lugn och älskar dem icke heller. Häri ligger en hänsyftning på germanernas krigiskhet och deras sed att alltid gå beväpnade, jfr k. 13, 1 f. tunc tantum nota, tunc tantum amata bildar en anaphora. Conversari i betydelsen »umgås med» och conversatio »umgänge» förekomma först hos efterklassiska författare. I det klassiska latinet heter »umgås med någon» uti aliquo, consuescere cum aliquo och »umgänge» usus, consuetudo. mortalium poetiskt uttryck för hominum.
   templum r. 15 betecknar icke en byggnad. Enligt Tacitus' vittnesbörd (k. 9, 6 f.) kände germanerna på hans tid icke till några tempelbyggnader. För övrigt betyder ju templum i allmänhet blott en avgränsad och invigd plats, oavsett om en byggnad är uppförd därå eller icke. Här menas med templum gudinnans vagn eller det heliga område, inom vilket den befann sig på den förut omtalade ön.
9. I r. 16 ff. avslutas skildringen av Nerthuskulten. Den latinska texten lyder: mox vehiculum et vestis et, si credere velis, numen ipsum secreto lacu abluitur. servi ministrant, quos statim idem lacus haurit. arcanus hinc terror sanctaque ignorantia, quid sit illud, quod tantum perituri vident. numen betyder »gudomlig makt, kraft»; det kan även som här sägas om en gudabild, försåvitt den betraktas som säte för gudomlig kraft. Det är icke fråga om någon bild med mänskliga drag, ty enligt Tacitus' utsago i k. 9, 7 f. brukade ej germanerna avbilda gudarna i mänsklig skepnad, lika litet som de uppförde tempelbyggnader. Men väl förekommo hos germanerna fetischartade symboler av gudarna, jfr k. 7, r. 7, a. 4 effigies et signa. Antagligen är det en dylik fetischartad symbol, som här avses med numen. För Magna mater i Rom fanns en dylik symbol, en meteorsten, infattad i silver. Att man tvådde icke blott vagnen och täcket, vari den var höljd, utan även själva kultbilden, kunde ju synas underligt, och därför tillägger förf. satsen si credere velis. En dylik tvagningsceremoni förekommer även i andra kulter, så t. ex., som ovan nämnts, i Magna maters kult en s. k. lavatio i Rom d. 27 mars. Vilken betydelse denna tvagning hade, är omtvistat. Då det är fråga om fruktbarhetsgudomligheter, ligger det nära till hands att fatta tvagningen som regnsigneri (jfr t. ex. Schück Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria 2, 266). Detta skulle vara så att förstå, att man genom att hälla vatten över gudinnan, resp. hennes symbol, som representerade växtligheten, trodde sig framkalla regn för denna. Emellertid kan tvagningen också ha haft betydelsen av en rening, en lustrationsritus: efter sitt umgänge med de dödliga renades gudinnan genom ett bad (jfr t. ex. Kahle Arch. f. Religionswissenschaft 14, 310 ff.).
   De slavar, som förrättade tvagningen, blevo alltså dränkta, en dränkning, som väl är att fatta som ett moment i de heliga ceremonierna, ett offer. Även i Frey-ritualen ingingo människooffer. Man ansåg sig icke böra forska i detta mysterium, jfr k. 34, 11 f. sanctiusque ac reverentius visum de actis deorum credere quam scire. Fut. participium om vad som är bestämt att ske: perituri »de som äro bestämda till döden», jfr ovan 38, 13 adituri bella »såsom bestämda att gå i krig, med hänsyn till sitt kall som krigare».