|
Kapitel 1
Torbjörn sur och hans söner i Norge. Deras bosättning på
Island.
Denna saga tager sin början vid den tid, då konung Håkan Adalstensfostre
rådde över Norge.1 Under hans sista dagar bodde i Surnadalen en
härse2, som hette Torkel guldhjälm. Hemma hos honom växte upp hans tre söner
Are, Gisle och Torbjörn. Are vart gift med en mycket skön och rik kvinna vid
namn Ingeborg. Henne följde hemifrån en man, som hette Kol. Han var av en
ansenlig ätt men hade tagits till fånga ute i härnad och gick nu i Norge som
träl.
Till Surnadalen kom en vinter en man, som kallades Björn blacke. Han var en
bärsärk, som for omkring i landet och äskade hövdingarna till holmgång3, då
de icke ville foga sig efter hans vilja. Han bjöd Are att välja emellan att
gå i envig på den holme i Surnadalen, som heter Stockholmen, eller ock lämna
ifrån sig sin husfru. Are valde tvekampen framför den skam, som eljest komme
att gå över ätten. Han föll för bärsärken, och denne menade sig nu hava
vunnit både hans jord och viv. Men brodern Gisle förklarade, att förr skulle
också han låta livet. Han ville i holmgång möta Björn blacke. Då tog Ares
änka Ingeborg till orda:
— Icke vart jag gift med Are för det, att jag ej hellre ville haft dig,
Gisle. Min träl Kol äger ett svärd, som heter Gråsida. Det skall du bedja
honom låna dig; ty det svärdet är sådant, att den alltid får seger i kamp,
som för det.
Gisle bad trälen om svärdet, och han lämnade det, fast ovilligt. Björn
bärsärk föll i tvekampen, och Gisle tyckte sig hava vunnit en skön seger.
Han friade sedan till Ingeborg, enär han ej ville låta en så god kvinna gå
ur ätten. Med henne fick han mycket gods och vart en ansenlig man. Då hans
fader dog, tog han som arv all egendom efter honom. Trälen Kol krävde sitt
svärd tillbaka, men Gisle ville ej släppa det ifrån sig. Han bjöd penningar
för det, men Kol ville ej nöjas med annat än svärdet. Då han ändock icke
fick det, vart han så misslynt, att han högg till Gisle och gav honom ett
väldigt sår. Gisle lät Gråsida vina med sådan kraft i trälens huvud, att
svärdet brast, och skallen bräcktes. Döende sade Kol:
— Bättre hade det varit, om jag fått åter mitt svärd, som jag bad dig om.
Vet, att detta är blott den ena av de olyckor, som det skall bringa över
eder släkt!
Så dogo de bägge. Därefter tog Torbjörn i arv allt det gods och den jord i
Surnadalen, som hans fader och båda bröder ägt. Hans husfru födde honom fyra
barn. Äldst var dottern Tordis. Sönerna hette Torkel, Gisle och Are. Torkel
var en stor och vacker man, stark och praktkär. Gisle var mörklagd, högrest
och mycket saktmodig. Hans styrka var ännu ej prövad, men han var
konstförfaren och händig. Are fostrades upp hos en sin morbroder och kommer
ej mycket före i denna saga.
En ung man, som hette Bård, och som nyligen tagit emot sitt fädernearv,
gästade ofta Torbjörns hus och hade där störst gamman av att tala med Tordis,
som var en vän och klok kvinna. Snart begynte onda rykten röra sig om detta,
och fadern Torbjörn vart illa till freds med Bårds besök samt menade, att om
Are varit hemma, skulle det icke hava lupit så väl av. Bård genmälde blott,
att sådant kunde han ej taga hänsyn till. Torkel var hans gode vän och stod
i gott förstånd med honom, men Gisle tänkte som fadern Torbjörn om hans
samtal med systern. En gång följde han Torkel och Bård halvvägs hän mot
dennes hem. När det minst var att vänta, högg han Bård ett banehugg. Torkel
vart vred och sade detta vara illa gjort, men Gisle bad sin broder hålla sig
lugn.
— Låtom oss byta svärd, sade han skämtande, tag du det, som biter bäst!
Då lugnade Torkel sig och satte sig ned bredvid Bård. Gisle gick hem och
förtalde sin fader det skedda. Han var nöjd därmed. Aldrig vart det sedan så
väl emellan bröderna som förr, och Torkel ville ej längre stanna hemma. Han
for hän till en av Bårds nära fränder, som hette Holmgångs-Skägge och bodde
på ön Saxa. Denne eggade han hetsigt att taga hämnd för fränden och Tordis
till äkta. De drogo till Surnadalen, tjugu i flocken. Men Torbjörn vägrade
Skägge giftet med dottern. Det sades, att en ung man vid namn Kolbjörn nu
hade mycket samspråk med henne, och Skägge trodde därför, att det var för
dennes skull han ej fick mön. Han sökte upp Kolbjörn och bjöd honom holmgång
på ön Saxa. Kolbjörn lovade att möta honom och menade sig ej vara värd den
kvinnan, om han ej vågade sig i strid med Skägge.
Tre dagar därefter gav sig Gisle till Kolbjörn och sporde honom, om han nu
var redo till holmgången Kolbjörn frågade å sin sida, om han ej eljest finge
giftet.
— Slikt må du icke tala, svarade Gisle.
— Då tror jag ej, att jag vill hava det omaket att slåss med
Holmgångs-Skägge, sade Kolbjörn. Gisle kallade honom en ynkrygg samt
tillade:
— Och fastän det varder dig en ful skam, skall jag fara i ditt ställe.
Han drog med elva mans följe till ön Saxa. Då Skägge kom till holmen, sade
han fram holmgångslagen och hägnade in kampplatsen med hasselstänger. Men
ingen såg han till, varken Kolbjörn eller någon annan, som hade att för
honom gå i enviget. Han bjöd då en sin hantverkare Räv att göra tvenne
bilder, en av Kolbjörn och en av Gisle.
— Den ene skall stå bakom den andre, sade han, och skall det nidet ständigt
stå dem till hån.
Detta hörde Gisle, där han höll sig i skogen därinvid. Han trädde fram och
sade:
— Gagneligare ting kunna dina hjon syssla med. Här ser du den, som vågar
skifta ett hugg med dig.
De gingo in på den holmade platsen och slogos. Skägge förde ett svärd, som
han kallade Kamplågen. Med det högg han till Gisle, så att det klang högt.
Då sade han:
Kamplågen klart
klang på Saxa!
Till gengäld högg Gisle med ett huggspjut, så att spetsen av skölden och
Skägges ena ben röko av. Gisle sade:
Skar det spjutet
skarpt i Skägge!
Skägge vart nödd att lösa sig ur holmgången och gick sedan alltjämt på
träben. Efter detta stannade Torkel hemma tillsammans med sin broder Gisle,
och sämjan mellan dem vart åter mycket god. Gisles ära hade vuxit efter
denna bragd.
Skägge hade tvenne söner, som bodde på Flydranäset norr om Trondhjem. Om
hösten samlade dessa till sig mycket folk, och nästa vår drogo de till
Kolbjörn och sade honom, att antingen skulle han samman med dem bränna inne
Torbjörn i Surnadalen och hans söner, eller ock skulle han huggas ned på
platsen. Han ville helst följa dem till Surnadalen. Sextio man starka, gåvo
de sig vid nattetid till Torbjörns gård och satte strax eld på den.
Torbjörn, hans söner och dottern Tordis sovo alla i samma skåle4. Där inne
stodo två kar, fulla av sur mjölk. I dem doppade de tvenne bockskinn, med
vilka de värjde sig emot elden, och trenne gånger släckte de den. Omsider
fick Gisle den ena väggen genombruten. Tio i flocken kommo de ut samt ilade
längs med röken, tills de nådde fjällen och voro så långt borta, att de ej
hörde hundarnas skall. Tolv män brunno inne, men Skägges söner trodde, att
alla där i gården bragts om livet. Först när de lämnat brandstället, vände
Gisle och de andra åter.
Hemligen samlade dessa sig sedan folk, ryckte oförvarandes emot Kolbjörns
gård, stucko den i brand och brände honom inne. Därefter sålde de sina
jordar och köpte sig ett skepp, på vilket de seglade bort, män och kvinnor,
sextio tillsammans. De lade till i en hamn inne under några öar. Därifrån
for Gisle med fyrtio man och tvenne båtar söder ut till Flydranäset, där
Skägges söner bodde. Dessa voro då ute i bygden för att kräva in sina
avgälder. Gisle sökte med sina följesmän upp dem och dräpte dem alla. Sedan
drog han till deras gård, där fadern Holmgångs-Skägge vistades. Honom fällde
Gisle. Så foro de tillbaka till skeppet.
De gingo alla till havs. De styrde mot Island. Då de varit ute i över femtio
dygn, nådde de omsider Västlandet och seglade in i Dyrafjorden. De landade
vid dess södra strand i den flodmynning, som kallas Hökadals-os. Tvenne män
med namnet Torkel bodde på var sin strand av fjorden: mannen på den norra
sidan var Torkel Eriksson, på den södra Torkel den rike. Denne var den
förste ansenlige islänning, som kom till skeppet och gav sig i tal med
Torbjörn sur: så kallades han, efter det han värjt sig med den sura mjölken.
Hela landsträckan längs fjordens bägge stränder var redan upptagen, och
Torbjörn sur var därför nödd att köpa sig land. Torkel den rike sålde till
honom jorden Sjöbol i Hökadalen. Där förde Gisle upp en gård, och där bodde
de alla sedan.
Snart dogo Torbjörn sur och hans husfru. De vordo lagda i hög, och Torkel
och Gisle togo emot gården. Gisle giljade till en kvinna vid namn Öd, syster
till en ansedd farman, Vesten Vestensson, som vid denna tid satte bo vid
Anundsfjorden norr ut. Gisle fick mön. Samtidigt gifte sig Torkel med en
kvinna, som hette Åsgerd. Bägge bröderna bodde dock alltjämt tillsammans på
Sjöbol och skiftade icke egendomen.
En höst gjorde Torkel den rike en färd söder ut till Torsnäs' ting, och
Surssönerna Gisle och Torkel följde honom. Efter tinget inbjödos de till en
mäktig bonde, Torsten torskbitare, som bodde på Torsnäs och hade hemma hos
sig sina bägge söner Torgrim och Bark den digre. Vid avskedet fingo Torkel
den rike och Surssönerna präktiga gåvor, och de bådo därför Torstens söner
att nästa vår göra en tingsfärd till deras bygder och så hedra dem med
gästning.
Nästa vår höllo Torkel och Gisle ett gott gille for dem på Sjöbol. Systern
Tordis syntes Torgrim mycket vän, och han friade till henne. Bröllopet stod
strax. Gården Sjöbol fick hon i medgift, och Torgrim satte bo där. Men Gisle
och Torkel byggde sig en gård där invid. Den kallades Hol. Där bodde de som
förr tillsammans, de och deras husfruar Öd och Åsgerd. Mellan fränderna på
Hol och Sjöbol var varm vänskap. Torgrim vart häradets hövding och kallades
Torgrim gode.5 Han var sina svågrar till mycken hjälp.
Kapitel 2 - Vesten Vestensson fälles
Tillbaka till sagans förstasida |
Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den
nordvästra delen av Island.
 |
