|
Kapitel 3
Torgrim gode fälles.
Lekar höllos, som om intet hänt. Svågrarna Gisle och Torgrim stodo som
oftast emot varandra, och man blev icke ense om, vem av dem var den
starkaste. Dock menade de flesta, att Gisles styrka var störst. De lekte
bollek på det vatten, som kallades Sävtjärnen, och dit samlade sig alltid
mycket folk. En dag, då flera än eljest kommit samman, bad Gisle, att man
skulle dela sig i jämnstarka spelflockar.
— Det vilja vi visst, sade Torkel, men sa skall du icke heller hålla dina
krafter inne mot Torgrim, ty talet går, att du sparar dig; och är du den
starkaste, unnar jag dig gärna den största heder därav.
— Ännu hava vi icke rätt prövat krafterna, svarade Gisle, men måhända komma
vi att göra det.
Så begynte de leken, men Torgrim höll icke ut: Gisle fällde honom och slog
bollen bort. Då han sedan ville taga den, sprang Torgrim på honom, sa att
han ej fick den fatt. Då satte han Torgrim så hårt i isen, att skinnet gick
av knogarna, köttet av knäna, och näsan sprang i blod. Torgrim reste sig med
möda upp. Han såg hän till Vestens hög och sade:
Spjutet for i såret
fast — jag kan det ej lasta.
Gisle sprang upp bollen, drev den mellan skuldrorna på Torgrim, så att han
störtade framstupa, och sade:
Bollen for i ryggen
vasst — jag kan den ej lasta!
Torkel for fram och sade:
— Nu vet man, vem den starkaste eller den störste idrottsmannen är. Leken må
vi lykta!
Så gjorde de. Lekarna hörde upp. Vintern gick till ända, sommarn ock, och
det vart höst. Det var mycket kyligt mellan Torgrim gode och Gisle. När åter
vinter kom, ville Torgrim hälsa den med ett vängille och därvid blota till
Frö. Han bjöd sin broder Bark den digre och många andra stormän hem till
Sjöbol. Samtidigt redde ock Gisle till ett gästabud och bjöd till sig sina
svågrar ifrån Örnfjorden jämte de bägge namnarna Torkel. Nästan ett halvt
hundrade gäster väntades. Även på Sjöbol skulle ett stort dryckeslag hållas.
Där beströddes golvet med säv ifrån Sävtjärnen. När väggbonaden skulle
hängas upp, sade Torgrim till sin svåger Torkel:
— Nu hade tapeten kommit lägligt, den där goda, som Vesten ville skänka dig.
Det synes mig vara en väl stor skillnad mellan att alls icke och att helt
och hållet äga den. Jag skulle önska, att du nu läte den hämtas.
— Den kan allt, som kan hålla måtta, svarade Torkel, och jag vill ej sända
efter den.
— Då skall jag göra det, sade Torgrim och bjöd svennen Germund giva sig i
väg till Hol.
— Nog kan jag vara till någon nytta, svarade svennen, men det ärendet tycker
jag icke om.
Då gick Torgrim hän till honom, gav honom en väldig örfil och sade:
— Gå så, ifall du nu gör det lättare!
— Nu skall jag gå, sade han, fast jag nu har svårare för det; men det skall
du veta som visst, att vilja har jag att skaffa dig tack för slaget, om jag
också icke får det till fyllest lönat.
Sedan gick han till Hol. Där voro Gisle och Öd just i färd med att hänga upp
väggbonaden. Germund framförde sitt ärende och förtalde allt, som det
tillgått.
— Vill du låna dem tapeten, Öd? sporde Gisle.
— Icke spörjer du mig därför, svarade hon, att du icke vet, att med min
vilja gjordes dem varken denna tjänst eller någon annan, som kunde höja
deras heder.
— Ville min broder Torkel ha tapeten? frågade Gisle.
— Ej tyckte han illa om, att jag gick hit efter den, svarade Germund.
— Det är alldeles nog för att han skall få den, sade Gisle och lämnade
svennen den dyrbara väggprydnaden.
Sedan följde han honom på väg fram till gärdesgården. Där sade han:
— Nu är det så, att jag finner mig hava gjort din färd hit god, och jag såge
gärna, att du vore villig till sådant, som för mig är av vikt, ty gåva ser
alltid efter gengåva. Jag ville, att du i afton droge slåarna från dörrarna
på Sjöbol. Du håller nog i minnet, på vad vis man bad dig fara hit.
— Det är väl ingen fara för din broder Torkel? frågade Germund.
— Alls ingen, svarade Gisle.
— Då skall det ske, sade svennen. När han kom hem, kastade han tapeten från
sig på golvet.
— Olik är Gisle alla andra i fördragsamhet, sade Torkel, han är bättre än
vi.
— Den här ha vi nu bruk för, avbröt Torgrim och lät hänga upp tapeten.
Om kvällen tjocknade det i vädret; snö föll under vindstilla och täckte alla
stigar. Till Sjöbol kommo Torgrims broder Bark den digre och Öjolf Tordsson
med sextio mans följe. I allt voro de hundrade gäster. Hos Gisle hölls,
såsom sagt, gille av hälften så många. När gästerna på Hol efter
dryckeslaget gått i säng, sade Gisle till sin husfru Öd:
— Jag har glömt att giva Torkel rikes häst foder; kom med och stäng till
dörren efter mig. Håll dig sedan vaken, medan jag är ute, och öppna för mig,
när jag åter höres.
Han tog ur den stora kistan spjutet Gråsida, som hade legat där alltsedan
han rev det ur Vestens sår.
Han var klädd i blå kappa, linnebyxor och skor. Han gick ut och följde gatan
ned till den bäck, som flöt mellan bägge gårdarna, och varur man hämtade
vattnet till bådas hushåll, vadade över den och gick så upp på den väg, som
förde till Sjöbol. Här kände han väl till husinredningen, ty han hade själv
byggt gården. Genom fähuset fanns det en ingång. Han gick dit in. Där inne
stodo på var sida om gången trettio kor; dem band han svansarna samman på.
Sedan slog han dörren i och redde så till, att den ej kunde inifrån öppnas.
Därpå gick han fram till mansbyggnaden. Här hade Germund väl fyllt sitt
värv: ingen slå satt för någon av dörrarna. Gisle trädde in och fick dörren
sluten till, såsom den varit om kvällen. Allt gjorde han i god ro. Sedan
stod han stilla och lyddes efter, om någon ännu var vaken, men han fann alla
sova. Trenne ljus brunno där inne. Han tog upp säv ifrån golvet, vecklade
den samman och kastade den hän i ett av ljusen, så att det slocknade. Därpå
stod han åter och hörde efter, om någon vaknat. Men allt var tyst. Han tog
en ny sävviska och kastade den i nästa ljus. Även det gick ut. Då vart han
varse, att icke alla somnat. Han såg handen av en ung man famla kring det
tredje ljuset, rycka ned lampan och kväva det. Det var hans frände, svennen
Germund. Han drog sig nu längre in i skålen, hän till det sängrum, i vilket
Torgrim och systern Tordis plägade vila. Dörren stod på glänt, och de lågo
bägge där inne. Gisle trevade med handen för sig och kom att taga på hennes
bröst, ty hon låg ytterst.
— Varför är din hand så kall, Torgrim? sade hon och väckte mannen.
Hon trodde, att han lagt sin arm över henne.
— Skall jag vända mig om emot dig? frågade han.
Gisle höll sig en stund stilla och värmde handen på sitt bröst. Nu sovo de
åter båda. Han tog sakta vid Torgrims hals, så att han vaknade. Denne
trodde, att det åter var Tordis, som väckte honom, och han vände sig om emot
henne. Då lyfte Gisle med ena handen täcket undan och lade med den andra
Gråsida igenom Torgrim, så att spjutet borrade sig ned i bädden. Tordis
ropade högt till:
— Vaknen upp alla män i skålen! Torgrim, min husbonde, är dräpt!
Gisle hastade ut. Han gick tillbaka igenom fähuset och låste där dörren
säkert efter sig. Sedan ilade han hem samma väg, han kommit. Hans forna spår
voro igensnöade. Så snart Öd hörde honom komma, tog hon dörrslån undan och
gick strax i säng utan att låtsa, det något varit på färde. Alla männen på
Sjöbol voro rusiga efter gilleslaget, och då därtill allt kom oförvarandes
över dem, kunde ingen i hast finna på råd, som dugde.
— Väldiga och onda ting ha här timat, utbrast gästen Öjolf Tordsson, och
folket, som är här inne, är vettlöst. Bäst är det väl att slå upp ljus och
springa till dörrarna, så att dråparen icke kommer ut.
Så gjorde man till sist. Men då ingen dråpare syntes till, trodde man, att
någon, som fanns inne i skålen, gjort detta dåd. Så gick tiden, tills det
dagades. Då vart Torgrim lyft ur bädden, och Bark den digre, hans broder,
ryckte spjutet av honom. Sedan gjordes allt redo, som tarvades för hans
högläggning, och därmed voro sextio man sysselsatta. Andra gingo hän till
Hol för att träffa Gisle. Här stod Tord den huglöse ute på gården. När han
såg skaran närma sig, sprang han in och ropade flåsande, att en hisklig hop
folk ryckte emot gården.
— Välan, låt dem komma! svarade Gisle.
Torkel och Öjolf trädde in i skålen och gingo hän till det sängrum, i vilket
Gisle och hans husfru vilade. Torkel steg in till dem. Då han såg sin
broders skor ligga där på golvet helt snöiga och frusna, föste han dem fort
in under sängen, på det att ingen av de andra skulle få se dem. Gisle
hälsade dem alla välkomna och sporde, vad nytt de hade att förtälja. Torkel
svarade, att de hade med sig både stora och onda tidender, och förtalde
honom de ting, som timat. Han frågade honom, hur han trodde att det allt
hängde samman, samt bad honom om råd.
— Det ena stora illdådet får alltså fort efter sig det andra, sade Gisle. Vi
vilja bjuda eder vår hjälp vid hans högläggning; sådan haven I rätt att
kräva av oss; och det höves, att Torgrim hedras på det yppersta.
De togo emot hans tillbud; och alla tillsammans gingo de bort till Sjöbol.
Torgrim lades i ett skepp, och hög blev uppkastad efter gammalt skick. Då
man stod färdig att sluta den, gick Gisle hän och tog upp en övermåttan stor
sten och satte den med sådan kraft i skeppet, att det brakade till och varje
planka buktade sig.
— Ej förstår jag mig på att fästa skepp, sade han, om vädret tager detta med
sig.
En och annan lät ord falla om, att detta ej var så olikt vad Torgrim gjort
vid Vesten, den gången han talade om helskorna. På hemvägen sade Gisle till
sin broder Torkel:
— Nu väntar jag, broder, att vår vänskap skall hålla sig så god som då den
varit allra bäst. Och låtom oss nu taga upp lekarna igen eller annat
sedvanligt skämt!
Torkel upptog hans ord väl, och de gingo hem var till sitt. Gästabudet hos
Gisle slöts nu, och han gav vid avskedet goda gåvor. På Sjöbol dracks arvöl
efter Torgrim, och hans broder Bark den digre förärade många män ypperliga
vänskänker. Sedan förmådde han Torgrim näbb att göra sådan sejd, att intet
skulle kunna värna den man, som dräpt hans broder Torgrim, om än all hjälp
gåves honom, och att han ingen ro skulle finna i landet. Som lön fick
Torgrim näbb en nioårig oxe. Han reste sig ett trolldomsaltare, såsom de
trollkunniga hava för sed, och lade all sin kraft och argsinthet i sejden.
Det hände sig ock något, som syntes alla märkligt: snö lade sig aldrig på
sydsidan av Torgrims hög, och frosten tog där icke heller. Man menade, all
gud Frö höll honom så kär för all den blot, han givit, att han ej ville hava
köld emellan sig och honom. Torgrims broder Bark stannade på Sjöbol halvåret
ut. Han äktade änkan Tordis och trädde in i boet med henne.
Kapitel 4 - Gisle dömes fredlös
Tillbaka till sagans förstasida |
Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den
nordvästra delen av Island.
 |
