|
Kapitel 2
Helga bliver Gunnlög ormtungas löfteskvinna. Uppe i Vitåsida bodde vid denna tid på Gilsbacke gård bonden Illuge
svarte, näst Torsten Egilsson den mäktigaste hövdingen i Borgarfjorden. Han
var en mycket förmögen och hårdsint man, som dock behandlade sina vänner
väl. Han hade många barn, men blott tvenne söner vidkomma denna saga. Den
ene hette Hermund, den andre Gunnlög. Bägge voro de lovande män, vid denna
tid hunna till mogen ålder.
Gunnlög var tidigt utvecklad, stor och stark, hade ljusbrunt hår, som föll
fagert, svarta ögon, något ful näsa och dock ett behagligt anlete. Hans
gestalt var ypperlig: han var midjesmärt och skulderbred. Till allt sitt
skaplynne var han storslagen: tidigt ärelysten, oförvägen och våldsam. Han
var en god skald, som gärna kvad nidvisor. Han kallades ock Gunnlög
ormtunga. Hermund var den vänsällaste av bröderna, och hans utseende var en
hövdings. Då Gunnlög var femton år gammal, bad han sin
fader om resemedel; han sade sig vilja fara utomlands och se andra folks
seder. Men Illuge bonde ville ej gärna lyssna härtill: han menade, att sonen
ej skulle skicka sig väl i främmande land, då det fölle sig svårt att efter
önskan tygla honom här hemma.
Kort därefter hände sig en morgon, att Illuge gick bittida ut och fick se
dörren till sitt förrådshus stå öppen. Några varusäckar voro lagda ut på
stenbron, och sadelputor lågo där även. Han vart mycket förvånad. Då närmade
sig en man, som ledde fyra hästar. Det var Gunnlög, hans son. — Jag har burit ut säckarna, sade han.
Illuge frågade honom, varför han det
gjort.
Han svarade, att det skulle vara hans resgods.
— Ingen myndighet skall du avhända mig, sade Illuge, och du skall ej heller
fara din väg, förrän jag vill. Därmed kastade han säckarna tillbaka in i huset
Då satte Gunnlög sig till häst och red bort från gården. Han kom om kvällen
ned till Borg, och Torsten bonde bad honom stanna där. Det hade han
ingenting emot. Han berättade sedan vad emellan honom och fadern förefallit,
och Torsten bad honom taga sitt uppehåll på Borg, när det honom lyste. Han stannade det
året ut och lärde sig lagkunskap av Torsten och var omtyckt av alla. Gunnlög och Helga muntrade sig titt och ofta med att spela tavel1. Mycket
snart fattade de gott tycke till varandra; vilket tiden sedan skulle visa.
De voro nästan jämnåriga.
Helga var så fager, att sagokunniga män sagt, att hon varit Islands skönaste
kvinna. Hennes hår var så ymnigt, att hon därmed kunde hölja sig helt och
hållet, och det var vänt som smitt guld. Och så gott gifte som Helga den
fagra fanns ej i hela Borgarfjorden och vida omkring. En dag, då folket var samlat i stugan på Borg, vände sig Gunnlög till
Torsten bonde:
— En sak finnes i lagen, som du ännu icke lärt mig, sade han, hur jag skall
fästa mig en kvinna.
— Det är en lätt sak, svarade Torsten och sade honom, hur han skulle
förfara.
— Nu skall du se till, om jag förstått dig rätt, återtog Gunnlög. Jag skall
taga dig i hand och låtsa, som om jag fäste mig Helga, dotter din.
— Det är ett onödigt göra, svarade Torsten.
Gunnlög grep om hans hand och
sade:
— Gör mig nu blott till viljes i detta!
— Så gör som du vill, sade Torsten, men det skola alla veta, som äro här
inne, att detta skall vara, som vore det ogjort, och inga lönntankar skola
ligga härunder. Därpå nämnde Gunnlög sig vittnen, fäste sig Helga
och sporde sedan, om allt gått laga till. Torsten menade, att det kunde gå
an, och alla, som voro tillstädes, hade stor gamman av detta. Vid denna tid timade det, som varit den yppersta händelsen här på Island:
allt landet vart kristet, och folket övergav sin gamla tro.2 Gunnlög ormttunga var sedan under två år3 ömsevis på Borg hos Torsten och på Gilsbacke hos sin fader Illuge. Han var nu aderton år gammal, och
förhållandet emellan far och son vart under den tiden mycket bättre. Gunnlög bad ännu en gång sin fader om medel till en utlandsfärd.
— Nu skall du få din vilja fram, sade denne, ty nu har du fått bättre skick
på dig. Illuge gav sig strax hemifrån och köpte av Ödun fästegram åt Gunnlög hälften
av ett skepp, som stod uppe i Guvåns mynning. När Illuge kom hem, tackade
Gunnlög honom kärligt.
En Illuges nära frände, som vistades i hans hus och hette Torkel svarte,
rustade sig att göra Gunnlög följe, och deras varuladdning forslades ned
till skeppet. Men Gunnlög var på Borg, medan detta gjordes segelklart, ty
han fann det gladare att där tala med Helga än att möda sig samman med köpmännen. En dag frågade Torsten honom, om han ville
rida med honom upp till
Långådalen att där se om
några hästar. Gunnlög var villig. När de kommo fram till Torstens säter,
gingo där fyra hästar i flock, röda till färgen. Hingsten var ett vackert
djur, ännu föga prövad i hetsning. Torsten sade, att han ville skänka
Gunnlög den, men han menade sig ej hava bruk för hästar nu, då han ärnade
lämna landet. De redo hän till en annan flock: där gick en grå hingst bland
fyra ston. Det var den bäste hingsten i hela Borgarfjorden, och Torsten bad
Gunnlög taga den som gåva. — Den vill jag lika litet ha som den andre, sade Gunnlög, men varför bjuder
du mig ej det, som jag vill taga emot?
— Vad är det? frågade Torsten.
— Helga den fagra, dottern din, svarade Gunnlög.
— Det bestämmes nog icke i en sådan fart, sade Torsten och begynte att tala
om annat.
Därpå redo de mot hemmet ned med Långan. Gunnlög sade:
— Veta vill jag, vad svar du vill giva mig på frieriet.
— Ej sköter jag om ditt joller, svarade Torsten.
— Detta är mitt fulla allvar och icke joller, sade Gunnlög.
Torsten återtog:
— Först borde du veta, vad du rätt ville. Är du icke besluten att draga
utomlands, och dock låtsar du, som om du skulle gifta dig? Du är ej ett
passande
gifte för Helga, så länge du är så ostadig. Och på detta kommer här icke mer
att tänkas.
— Hur högt siktar du med din dotters giftermål, utbrast Gunnlög, då du ej
vill lämna henne åt Illuge svartes son? Eller var bo de män i Borgarfjorden,
som äro ansenligare än han?
— Jag giver mig icke in på några jämförelser, svarade Torsten, men vore du
sådan man som han skulle du ej ha visats bort.
Gunnlög sporde:
— Med vem vill du då hellre gifta bort dotter din — än med mig?
— Här är mäkta gott om dugande män, svarade Torsten, Torfinn på Rödamel äger
sju söner, alla karska karlar.
— Ingen här i bygden, sade Gunnlög, varken Torfinn eller den andre
storbonden, Anund på Mossfjäll, är min faders vederlike: själv går du
uppenbart icke upp mot honom. Eller vad har du att ställa fram mot hans kamp
på Torsnäs ting med Torgrim gode, Kjallaks son, och med hans söner: där drev
fader min ensam igenom det, som striden gällde.4
— Jag drev Stenar, Anund sjones son, från hus och hem, och var det ett
vackert stordåd, sade Torsten.5
— Det var Egil, din fader, som halp dig den gången, återtog Gunnlög,
dessutom går det ej många bönder väl, om de vägra mig mågskap.
— Sök du att med ditt skrävel skrämma dem
där uppe på fjällen. Slikt gör dig intet gagn här ute på Myrarna. Om kvällen voro de åter hemma på Borg. När det blev morgon, red Gunnlög upp
till Gilsbacke och bad sin fader som böneman göra följe ned till Borg. — Du är en ostadig man, sade Illuge, du har ju föresatt dig att fara
utomlands och likväl låtsar du nu, som om du ville möda dig med
giljarfärder. Jag vet, att sådant är icke efter Helgas fader Torstens sinne.
— Jag ärnar likväl göra utlandsfärden, sade Gunnlög, och jag varder icke
till freds, förrän du stött min sak. Därefter redo de med en flock av tio man ned till Borg, och Torsten tog väl
emot Illuge. Bittida om morgonen bad denne om ett samtal med honom. Torsten
ville, att de skulle gå upp på klinten, varunder gården låg, och där tala
samman. De vandrade dit upp, och Gunnlög följde dem. — Gunnlög, min frände, började Illuge, säger sig å egna vägnar ha fört fram
ett frieri, i det han bett dig om Helga, din dotter, men nu vill jag veta,
vad slut detta mål skall få. Hans ätt är dig känd, och du vet vår rikedom.
Från vår sida skall ej sparas på jordegendom och hövdingskap, ifall han
därmed bättre når sin åstundan.
— Blott det har jag emot Gunnlög, svarade Torsten, att han synes mig så ostadig. Vore han dig lik i lynnet, skulle jag ej
sinka länge med svaret.
— Finner du mig och min son ovärdiga eder ätt, skall med detsamma all vår
vänskap slitas, utbrast Illuge.
— För dina ords och vår vänskaps skull, svarade Torsten, skall Helga under
tre års bidan vara Gunnlögs löfteskvinna men ej hans fästekvinna. Han skall
draga utomlands och bilda sig efter goda mäns skick och seder. Men jag skall
varda friad från allt avtal, om han, ej inom tre år åter är på Island, eller
han icke artat sig till min belåtenhet. Härmed skildes de. Illuge red hem, och Gunnlög drog ned till skeppet. När
god vind gavs, styrde han med sina följeslagare ut på havet.
Kapitel 4 - Gunnlög ormtunga utomlands.
Tillbaka till sagans förstasida |
Gunnlög ormtungas hemort vid Borgarfjorden. |
