|
Kapitel 6
Gunnlögs och Ramns tvekamp i Norge. Om Ramn berättas det, att han i Leroviken gjorde sitt skepp färdigt att
gå till sjöss. Tvenne hans fränder, Grim och Olof, utmärkta män, gingo
ombord med honom. All hans ätt på Island kände förlusten stor, när han stod
redo att draga bort; men han sade sina fränder, att han stämt Gunnlög till
holmgång därför, att han alls ingen fröjd hade av sitt gifte med Helga, och
en av dem måste vika för den andre, han eller Gunnlög.
Därefter gav han sig med sitt följe till havs.
De landade vid Trondhjem och stannade där vintern över utan att spörja något
till Gunnlög, och de bidade förgäves sommaren ut. Nästa vinter vistades Ramn
i den köping, som heter Levanger. Samman med Hallfred vandrådaskald gjorde Gunnlög ormtunga ett skepp
segelklart norr ut vid Melrackaslätten. De blevo mycket sent färdiga att
lägga ut. Omsider lämnade de land, när förlig vind gavs, och nådde kort före
vintern fram till Orkenöarna.
Där var Gunnlög åter Sigurd jarls gäst, till dess häri om våren drog med
honom ut i härnad. De
härjade vida omkring Söderöarna1 och Skottlands fjordar. De höllo många slag,
och överallt var Gunnlög den käckaste kämpen bland alla, oförsagd och
uthållig. Tidigt på sommaren vände jarlen åter hem, och Gunnlög skildes från
honom med stor vänskap. Han steg ombord med några köpmän och seglade till
Norge.
Här infann han sig hos Erik jarl i Lade och vart vänligt mottagen. Jarlen
hade redan sport allt det, som timat mellan honom och Ramn, och han sade
Gunnlög, att han förbjöd dem holmgång i Norges rike. Gunnlög genmälde blott,
att slikt ju stode i jarlens makt, och han stannade kvar över vintern, jämt
mycket ordkarg. En dag på våren gick Gunnlög samman med sin frände Torkel svarte ut ifrån
jarlsgården. Då de gått en stund, sågo de på slätten framför sig en krets
män. De vandrade dit, och inom ringen stodo två fullväpnade män och fäktade
lustigt med varandra. Man ropade där i flocken på Gunnlög och på Ramn, och
det sades, att islänningarna höggo just ej så dråpligt, och att de voro sena
att minnas sina ord. Gunnlög fann lätt, vem gycklet gällde, och kände svårt
det stora hån, här hördes. Han gick bort tigande.
Kort tid efter sade han jarlen, att han ej längre mäktade lida hans hirdmäns
spott och löje för den sak, han hade med Ramn Anundsson, och han bad
honom giva sig en vägvisare in till Levanger. Jarlen hade nyss hört, att Ramn dragit bort därifrån och givit sig öster ut mot Svitjod, och därför gav
han Gunnlög orlov att fara och lämnade honom tvenne ledsagare på färden. Med sex mans följe drog Gunnlög in till Levanger. När han kom dit om
kvällen, fick han veta, att Ramn på morgonen farit med fyra mans följe
därifrån. Han drog då till Veradalen, och han kom alltid om aftonen dit, där
Ramn övernattat.2 Så fortsatte han färden, till dess de nådde Sula gård, den
sista i dalen. Därifrån hade Ramn även farit på morgonen. Då ville Gunnlög
icke rasta mera utan satt till häst natten i ända.
I morgonbräckningen fingo de bägge sikte på varandra.
Ramn hade då hunnit till den slättmark, som kallas Glepnesmarken, och som
breder sig fram emellan tvenne sjöar. I den ena går ett litet näs ut, som
heter Dinganäs. Där stannade Ramn med sina fyra följeslagare. Bland dem voro
hans fränder Grim och Olof. Då Gunnlög nått fram, sade han:
— Väl är det, att vi omsider träffats. Ramn sade sig ej heller vilja lasta
mötet och bad honom strax bestämma, om de skulle slåss alla eller blott de
två tillsammans. Gunnlög svarade, att honom vore det lika kärt, vilket än
skedde. Då förklarade Ramns fränder Grim och Olof, att de ej ville sitta sysslolösa och se
på, huru de bägge kämpade; och Torkel svarte, Gunnlögs frände, instämde.
Gunnlög vände sig då till jarlens bägge män och sade: — I skolen hålla eder undan striden och sedan vittna om dess utgång. De drogo sig tillbaka.
Sedan gingo de andra emot varandra, och de slogos käckt alla.
Grim och Olof vände sig bägge emot Gunnlög, och deras kamp slöts så, att han
dräpte dem men vart själv icke sårad. Detta sannar skalden Tord Kolbensson i
ett kväde, som han diktat om Gunnlög ormtunga.3
Under tiden drabbade Torkel svarte och Ramn ihop. Torkel föll för hans hugg
och lät sitt liv.
Till sist voro alla följesmännen fallna.
Då gingo Gunnlög och Ramn varandra inpå livet med stora hugg och dristiga
utfall; och de voro allt hetsigare. Gunnlög förde det svärd, som Englands
konung skänkt honom och som var ett ypperligt vapen. Han gav omsider Ramn
ett så väldigt hugg, att ena foten rök av. Ramn föll dock icke men kravlade
sig hän till en trästubbe, som han stödde stumpen emot. — Nu är du icke kampför
längre, sade Gunnlög, och jag vill icke slåss mera med dig — en krympling!
— Sant är det, svarade Ramn, att jag kommit svårt till korta i kampen,
måhända skulle jag ha gott av, om jag finge något art dricka.
— Svik mig då ej, sade Gunnlög, ifall jag bringar dig vatten i min hjälm!
— Jag skall icke svika dig, svarade Ramn. Då gick Gunnlög hän till en bäck, fyllde hjälmen med vatten och räckte den
åt Ramn. Han sträckte ut vänstra handen för att taga emot den, men i
detsamma högg han med den högra Gunnlög i huvudet, så att där vart ett
gapande sår. — Illa svek du mig nu, utbrast Gunnlög, och du skickade dig omanligt, då jag
litade på dig.
— Sant är det, genmälde Ramn, men jag högg, enär jag icke unnar dig Helga
den fagras famntag. Och de kämpade åter häftigt. Omsider vart det så, att Gunnlög fick makt med
Ramn, och livet gick ur honom.
Då trädde jarlens båda män fram och förbundo såret i Gunnlögs huvud. Han
satt under tiden och kvad denna visa: Ramn, den raske kämpen,
ryggat ej för huggen.
Mig i dag han modigt
mött med
dragen klinga.
Ha i tidig timme
tindrat hugg kring Gunnlög.
Dovt kring Dinganäset
dån av
sköldar ljudit. Männen jordade de döda, lyfte Gunnlög upp på hans häst och förde honom med
sig ned till Levanger.
Där låg han i tre dagar och fick all tjänst av prästen. Sedan dog han och
vart begraven invid kyrkan.
Alla tyckte det vara stor skada, att de bägge, Ramn och Gunnlög, lämnat
livet efter allt, som timat mellan dem. Innan dessa tidender spordes hit ut till Island, hade Illuge svarte om
sommaren en dröm hemma på Gilsbacke. Han tyckte sig i sömnen se Gunnlög
komma mot sig. Han var mycket blodig, och han sjöng för honom en visa. När
Illuge vaknade, mindes han den, och han kvad den sedan för andra: Väl av Ramn
var vapnet
vasst — det fick jag röna.
Raskt från kvinnorånarn
rök dock starka benet.
Plats i Gunnlögs panna
plöjde sig hans vapen:
rikt ur
röda fåran
rann åt örnen blodet. Samma natt hände sig söder ut på Mossfjäll, att Anund drömde, det hans son
Ramn visade sig för honom helt och hållet höljd i blod. Han kvad denna visa: Kring mig svala svärdshugg
susat, tills jag blödde.
Stora hugg ha stannat
starkt i sköldar fjärran.
Blod ur bleknad kämpe
blodig korpflock druckit.
Glupska fåglar glammat
glatt i sårens bäckar. Nästa sommar sade Illuge svarte på alltinget till Anund:
— Vad vill du lämna mig i böter för sonen min, som Ramn, din son, svek emot
all given tro?
Anund svarade:
— Icke menar jag mig vara pliktig att bota — efter all den smärta, som
ock vållats mig av deras strid; men ej vill jag bedja om någon bot för min
son.
— Då skall till slut någon av dina fränder eller ättmän få umgälla det, sade
Illuge. Och efter tinget var Illuge under hela sommaren mycket tungsint.
Då hösten kommit, red han från Gilsbacke gård med ett följe av trettio man
och kom bittida en morgon till Mossfjäll. Anund räddade sig
med sina söner in i kyrkan, men Illuge tog tvenne hans fränder och lät dräpa
den ene och hugga fötterna av den andre. Därefter red han åter hem, och
aldrig krävdes av Anund skadestånd för detta.
Men Illuges son Hermund, som tog brodern Gunnlögs död mycket när sig,
menade, att full hämnd ännu ej var tagen. En vårdag red han norr ut till
Rutafjorden, där Anunds brorson Ramn, en god farman4, hade sitt skepp
förtöjt. Hermund såg honom uppe i land samman med sitt skeppsfolk, och han
red strax fram och lade spjutet genom honom samt vände sedan hem igen. Och
Ramns män stodo blott och sågo förvånade efter honom. För detta dråp gåvos
ej heller böter. Och härmed slöts all ofred mellan Gunnlögs och Ramns
fäder, Illuge svarte och Anund på Mossfjäll.
Kapitel 7 - Helgas andra giftermål och död.
Tillbaka till sagans förstasida |
Gunnlög ormtungas hemort vid Borgarfjorden. |
