Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Gunnlög reser till de Brittiska öarna och Västergötland
(fortsättningen på kapitel 4)

Nu seglade Gunnlög med sina följesmän ut till Englandshav, och de landade om hösten söder ut i London. Över England rådde då konung Adalråd, Jåtgers son, en god furste.1 Denna vinter hade han sitt hov i London. Vid den tiden talades samma tungomål i England som i Danmark och Norge. Gunnlög trädde utan dröjsmål inför konungen och hälsade honom väl och vördsamt. Konungen sporde från vad land han var.Gunnlög sade honom det —
— och jag har fördenskull dragit hit till eder, tillade han, att jag diktat ett kväde om eder, som jag ville se eder lyssna till.
Konungen sade sig vilja höra det. Och Gunnlög framförde det väl och eftertryckligt; detta är omkvädet däri:

Högt som himlens egen
herre Englands fruktas:
Adalråd, den ädle,
äras av allt folket.

Konungen tackade honom för dikten och gav honom i sångarlön en scharlakanskappa, smyckad med de yppersta skinn och med gyllene bräm ned i flikarna. Han korade honom till sin hirdman, och Gunnlög stannade i stor aktning kvar över vintern.

En dag mötte Gunnlög tidigt på morgonen tre män i en gata. Den förnämste av dem hette Tororm. Han var en stark och storvuxen man, fruktansvärd för alla.

— Nordman, sade han, giv mig till låns något mynt!
— Ej är det rådligt att låna ut sitt mynt åt okänd man, svarade Gunnlög.
— Jag skall gälda dig det igen på utsatt dag, sade mannen.
— Då skall jag göra försöket, sade Gunnlög och lämnade honom penningarna.
Kort efter råkade Gunnlög konungen och förtalde honom penninglånet.
— En mindre lycklig träff, sade konungen, ty den mannen är den störste rånare och viking, och hav intet med honom att skaffa! Men jag skall giva dig lika mycket mynt igen.
— Illa står det till med oss, edra hirdman, sade Gunnlög, om vi antasta saklöst folk men låta sådana våldsmän råna oss på våra ägodelar. Slikt skall aldrig ske.

Kort därefter träffade han på Tororm och krävde av honom penningarna. Men denne svarade, att han aldrig gitte lämna det silvret igen. Gunnlög kvad då denna visa:

Slikt kan även storväxt
stigman våda vålla.
Du med list, o lömske,
lätt dig trott mig gäcka.
Hör mitt namn: bland härmän
heter jag Ormtunga!
Veta skall du, viking,
vasst mitt svärd ock biter.

— Må lagen döma mellan oss, fortsatte Gunnlög, antingen gäldar du mig åter mina penningar, eller ock går du till envig med mig efter tre dagars frist.
— Före dig har ingen dristat sig att bjuda mig holmgång, sade vikingen, fastän mången av mig måst lida mycket. Jag är visst redo till detta.

Och så skildes de åt för den gången. Gunnlög förtalde konungen mötet; och han yttrade:

— Det artar sig ängsligt. Denne man mäktar döva varje vapen. Nu skall du följa mitt råd: här skänker jag dig ett svärd; med det skall du slåss, men du skall visa fram för honom ett annat.

Gunnlög tackade konungen mycket. Då Gunnlög och Tororm stodo inför varandra, färdiga till kamp, frågade Tororm honom, hur svärdet såg ut, som han förde med sig. Gunnlög ryckte sitt eget ut ur skidan och visade upp det, men konungsskänken bar han fäst om armen med en lycka vid handtaget. När bärsärken såg svärdet, utbrast han:

— Det där skrämmer mig icke — och högg till Gunnlög, så att nästan hela skölden klövs bort. Gunnlög svängde i blinken konungssvärdet — och bärsärken stod där lugn utan sköld, ty han trodde det vara samma vapen, han nyss sett på. Gunnlög gav honom med ens dödshugget.

Konungen tackade honom för bragden, och han vann av den stor frejd i England och annorstädes vida kring. När skeppen om våren började gå mellan landen, bad han konung Adalråd om orlov att draga ut på segelfärd. Konungen sporde, vad han då ärnade.

— Jag vill fullgöra ett löfte, jag gjort mig, sade han, att besöka två jarlar och tre kungar.
— Gör det, skald, sade konungen och gav honom en guldring, som vägde sex öre2.
— Men det skall du lova mig, tillade han, att du nästa höst kommer till mig, ty jag vill ej undvara dig för din diktkonsts skull.

Sedan seglade Gunnlög med köpmännen norr ut till Dublin. Irlands konung var då Sigtrygg silkeskägg, Olof Kvarans son. Han hade endast i kort tid styrt riket.3 Gunnlög trädde, inför honom med god och hövisk hälsning; och konungen tog hult emot honom.

— Jag har gjort ett kväde om eder, sade han. och äskar jag ljud för det.
— Så vitt har aldrig någon förr gått, svarade konungen, att han givit mig ett kväde. Jag skall visst lyssna.

Då kvad Gunnlög dråpan4, och dess omkväde lyder:

Sigtrygg fodrar bäst
var jättinnas häst.5

Och detta finnes även däri:

Den av kungaätt,
jag vill rosa rätt,
lov jag rikt beskär —
Kvarans son du är!
Konung, hög och huld,
skonar ej sitt guld.
Aning skalden säger:
ringar snart han äger.
Säg mig, konung, du,
om du hörde nu,
hur jag dyrbart sang —
det har dråpans klang!

Konungen tackade honom för kvädet och kallade till sig sin skattmästare.
— Varmed skall man löna dikten?
— Ja, varmed önsken I, herre? svarade skattmästaren.
— Hur vid pass är den lönad, ifall jag giver honom två handelsskepp? frågade ånyo konungen. Han svarade:
— Det är alltför mycket. Andra konungar giva i sångarlön goda dyrbarheter, kostliga svärd eller goda guldringar.

Konungen gav då Gunnlög sin egen klädnad av nytt scharlakan, en metallbrämad kortrock och en kappa med utsökt pälsverk, samt därtill en guldring, som vägde en mark6. Gunnlög tackade honom väl för gåvorna, stannade vid hans hov en kort tid och drog därifrån till Orkenöarna.

Över dem härskade Sigurd jarl Ladversson7. Han var vänligt stämd mot alla islänningar. Och då Gunnlög efter hövisk hälsning sagt, att han bar på ett kväde till honom, förklarade han sig gärna vilja höra det, helst som skalden var av sådan stormansätt på Island. Gunnlög framsade kvädet, och det var en flock, vackert diktad. Som skänk fick han en bredbladig, silversirad yxa, och jarlen bad honom stanna i hirden. Gunnlög tackade för gåva och tillbud men sade, att han nu måste fara öster ut till Svitjod. Han gick sedan ombord med köpmännen och seglade till Norge. Om hösten lade de till öster ut vid Kungälv. Torkel, hans frände, följde honom ständigt.

Här fingo de sig en vägvisare, som ledsagade dem upp till Västergötland, där de nådde fram till den köpstad, som heter Skara. Här hade jarlen Sigurd8 sitt säte. Han var då tämligen gammal. Gunnlög trädde fram för honom, hälsade honom höviskt och sade sig hava diktat ett kväde om honom. Jarlen bjöd djup tystnad i salen, och Gunnlög framsade kvädet, som var en flock9, och jarlen lönade honom väl och bad honom taga uppehåll där om vintern.

Sigurd jarl hade sedan ett stort julgille. Dagen, innan julen gick in, kommo sändebud från jarl Erik i Norge. De voro tolv man i följet och förde med sig skänker till Sigurd. Denne tog med stor fägnad emot dem och gav dem plats i salen bredvid Gunnlög. Där gick det mycket muntert till vid dryckeslagen, och götarna ordade om, att ingen jarl funnes mera frejdad än Sigurd, deras egen. Men norrmännen menade på, att jarl Erik vore än förträffligare. Härom trättes de, och bägge flockarna togo omsider Gunnlög till skiljeman. Han kvad då denna visa:

Jarl, varom I orden,
är nu grå och gammal.
Dock har vita, vilda
vågor gubben skådat.
Men jarl Erik minnes
muntert ifrån härtåg
öster ut bland skären
ännu flera sjöar.

Alla voro väl till freds med hans utslag; norrmännen dock mest. När julen gått, vände sändebuden åter hem med de gåvor, Sigurd sände jarl Erik. De förtalde honom, hur Gunnlög slitit tvisten. Jarlen tyckte, att han visat trohet och vänskap, och lät ord falla om att Gunnlög skulle hava frid, vart han kom i hans rike. De orden sporde Gunnlög sedan. På hans begäran skaffade Sigurd jarl honom en ledsagare till Tiundaland i Svitjod.10

Slutet på kapitel 4 - Gunnlög blir ovän med Skald-Ramn
Tillbaka till sagans förstasida


Gunnlög ormtungas hemort vid Borgarfjorden.
  1. Adalråd är det norröna namnet på Æthelred II som regerade 978-1013 och 1014-1016. Fadern Jåtger hette i själva verket Edgar och var kung av England 959-975.
  2. Lite drygt 160 gram. Åtta öre = 1 mark = ca 215 gram.
  3. Sigtrygg silkeskägg var inte kung över hela Irland utan enbart över vikingariket Dublin. Han regerade där åren 989-1036. Hans far Olof Kvaran var kung av Dublin 945-980 och av York 941-943 och 949-952.
  4. Dråpa, sannolikt egentligen ett skaldestycke som upplästes under beledsagning av strängaspel, är inom den isländska poesien benämning på ett längre och mera konstfullt inrättat lovkväde, vanligen bestående av tre avdelningar: inledning, "stävmål" och avslutning. "Stävmålen" utgöra diktens längsta och förnämsta del och utmärkas genom på regelbundna avstånd mötande "stäv" eller omkväden (därav namnet). I motsättning till den förnämligare dråpan står den enklare flocken, som skiljer sig från den förra därigenom, att den är kortare och saknar omkväde. Man ägnade en "flock" åt hövdingar, jarlar o. d., men ej gärna åt konungar eller andra, som man särskilt ville hedra, ty "flocken" ansågs mindre ärofull än dråpan.
  5. Vargen med lik
  6. En mark vägde under vikingatiden ungefär 215 gram.
  7. Sigurd Ladversson var jarl över Orkneyöarna cirka 985-1014.
  8. Denne jarl omnämns bara i denna saga.
  9. En flock var en mindre konstfull hyllningsdikt som till skillnad från dråpan inte har ett omkväde. Jämför punkt-noten nedan.
  10. Tiundland är det gamla folkland som omfattar norra Uppland med Uppsala. Svitjod var benämningen på det område som beboddes av svear, dvs. Svealand.