Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

Kapitel 1
Åke och Palne.

En man hette Toke1. Han bodde i Danmark, i det härad, som kallades Fyn2. Han var en mäktig och dugande man. Hans husfru hette Torvar. De hade tre söner, som alla komma före i denna saga. Den äldste hette Åke; närmast honom i ålder var Palne. Den yngste bar namnet Fjolne. Han var frilloson. Toke var nu en gammal man. En höst sjuknade han och dog. Sedan led det ej lång tid, förrän även Torvar vart krank och gick hädan. All kvarlåtenskapen tillföll Åke och Palne. De togo den ock under sig. Fjolne sporde sina bröder, vad de tillärnade honom av arvet efter fadern Toke. Det var en ansenlig rikedom, de ärvt, både jordar och lösören. Bröderna gåvo det svaret, att en tredjedel av lösörena skulle de avstå men alls ingen av jordarna. Fjolne krävde då tredjedelen av all förmögenheten, såsom om han varit sann arvtagare; men bröderna förklarade, att de ej ville giva honom mera än vad de bjudit. Han vart mycket missnöjd med att icke få samma arvslott som sina bröder, och han menade, att han nog någon gång skulle stå dem emot. Därmed for han med det gods, han fått. Han drog till konung Harald Gormsson och vart hans handgångne man och rådgivare. Fjolne var klok, rådig och ondskefull, och konungen var icke djupsinnig. Snart belackade Fjolne inför honom sin broder Åke.

Ingen, som icke bar furstligt namn, var i Danmark vid denna tid ansenligare man än Åke Tokesson. Varje sommar låg han i härnad, och nästan alltid vann han seger. Han var vettig och vänsäll; och många gåvo sig till honom, när konungen syntes dem hård. Fjolne sade konung Harald, att han ingalunda ensam komme att hållas för konung i Danmark, så länge Åke vore i livet. Han ordade härom så länge för kungen, att dennes stämning emot Åke till sist ej vart så ofarlig.

Åke fann alltid ett fredligt tillhåll och god vänskap hos jarl Ottar i Götland. En gång drog han till honom på gästabud med två skepp och hundra man, alla väl försedda med vapen och kläder. Han stannade där någon tid. Vid avskedet fick han gåvor av jarlen och vände sedan hem.

Så snart konung Harald sport, att Åke dragit ur landet, lät han rusta ut tio skepp och femhundra man. Han bjöd dem fara åstad och invänta Åke, när han vore på hemvägen, samt taga livet av honom och allt hans följe. Konungsmännen gåvo sig av. De spejade snart ut Åkes färd. Det gick lätt, ty han visste ej om att han skulle vakta sig. På Selands3 kust föll hären en natt oförvarandes över honom och hans folk. Den drev mot dem en skur av pilar och andra vapen, rev ned tälten4, som de lagt sig att sova i, och fällde dem alla. Därefter förde männen till konungen allt det byte, de tagit. Han förklarade sig mycket nöjd och menade, att nu kunde han för Åkes skull vara ensam konung. Fjolne fann allt väl beställt: nu hade han givit någon gengäld, för det han icke kom åt arvet.

Dessa tidender spordes till Fyn. När de nått Palne, grepo de honom så hårt, att han lade sig till sängs. Om hämnd hade han intet hopp, enär den skulle tagas på konungen själv.5 Hans fosterbror hette Sigurd, en förslagen och rik man. Hos honom sökte han råd, huru han nu skulle förfara. Sigurd sade sig vilja å hans vägnar gilja till en kvinna. Palne sporde, vem hon vore. Han svarade, att hon hette Ingeborg, dotter av jarl Ottar i Götland.

— Jag fruktar, sade Palne, att jag icke kan få den mön; men visst tänker jag, att min sorg säkrast skulle lindras, om jag blott finge henne.

Sigurd gjorde sig resfärdig. Med ett skepp och sextio man drog han norr ut till Götland. Han kungjorde jarlen sitt ärende och bad å Palnes vägnar om hans dotter; han sade, att guld icke tröt denne på Fyn, men hans liv stod på spel för sorgens skull. Slutet vart, att jarlen lovade bort dottern, och skulle han själv bringa Palne bruden. Sigurd vände åter till Fyn med detta budskap; och strax vart det mycket bättre med Palne. Ett ståtligt gille tillrustades, och intet vart därvid sparat. På den utsatta dagen kom jarl Ottar med stort följe till Fyn. Där hölls sedan ett yppigt gästabud. Hedersamt vart Palnes bröllop drucket.

Den första aftonen somnade Ingeborg fort in. Hon fick en dröm. Då hon vaknade, sade hon Palne den.

— Jag drömde, berättade hon, att jag var här i denna gård. Jag tyckte mig hava uppe en lingrå väv; mycket var ej färdigt av den. Ränningen var behängd med sina vikter; i det jag nu vävde, föll ifrån dess. mitt baktill en vikt ned, och jag tog upp den. Då såg jag, att alla dessa vikter voro manshuvud6; det, som lossnat och jag upplyft, betraktade jag. Och jag kände igen det.

Palne sporde, vem det huvudet tillhört.
Hon svarade: — Harald Gormsson!
— Det är bättre drömt än odrömt, sade han.

Gillet slöts, och gästerna drogo hem med ansenliga gåvor.

Kapitel 2 - Palnatoke
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida


De viktigaste platserna och landskapen i Jomsvikingarnas saga.

 

Texten från och med "Dessa tidender spordes till Fyn" har placerats i det följande kapitlet av Lee M. Hollander.

  1. Namnet betyder "tokig", precis som det schweiziska Tell. Båda var mytiska hjältar kända för deras våghalsiga mod och skicklighet som bågskytt respektive armborstskytt.
  2. Den stora danska ön väster om Själland.
  3. Detta är en äldre stavning av Själland. Den version av sagan som Lee M. Hollander har översatt (troligen en mer ursprunglig) nämner inte var överfallet ägde rum.
  4. Tälten täckte skeppen när de låg i hamn.
  5. I sagolitteraturen finns det flera exempel på tappra män som gick till sängs i förtvivlan över möjligheten till hämnd.
  6. Motivet med manshuvuden som vikter på en vävstol  verkar vara en reminiscens av den kända "Valkyriornas sång" i Njals saga.