|
Kapitel 3
Sven Söm-Åsason. Konung Harald drog genom landet på gästning, såsom danakonungars sedvänja
var.
Palnatoke redde till ett gille och bjöd konungen hem till sig. Han kom och
satt i hans gård länge som gäst. Hos Palnatoke var en kvinna, som hette Åsa
och kallades Söm-Åsa.1 Fattig var hon men mycket förfaren i det, hon hade att
ombestyra. Hon sattes att betjäna konungen, medan han var vid gästabudet.
Mycket täcktes hon honom. När konungen omsider bröt upp, valdes ut åt
honom goda gåvor. Då det vårades, skönjde man, att Åsa gick med barn, och Palnatoke talade i enrum med henne och sporde, vem samman med henne ägde
barnet. Hon genmälde, att det ingen annan vore än konung Harald Gormsson.
— Hittills har jag icke för någon utom dig yppat
detta, sade hon.
— Först och främst, förklarade Palnatoke, giver jag dig lov att stanna här,
till dess du varder förlöst.
Och tiden gick, tills Åsa nödgades hålla sig inne i kvinnokammaren. Hon
födde en gosse, som fick namnet Sven; sedan vart han efter sin moder kallad
Sven Söm-Åsason.2 Han växte upp hos Palnatoke på Fyn, och denne gav honom god
omvårdnad.
När Sven var tre år gammal, bar det så till, att konung Harald åter hade att
draga kring Fyn på gästning.
Då han infann sig hos Palnatoke, sade denne till Åsa:
— Nu skall du med svennen vid din hand träda inför konung Harald och tala
så: här leder jag efter mig denne pilt; jag säger, herre, att ingen annan
man än I äger honom tillsammans med mig! Huru konungen än tager detta, så
var dock dristig. Jag skall giva svaren och stödja din sak.
Hon gick fram till konungen och sade de ord, Palnatoke lagt henne på tungan.
Harald sporde, vad det där vore för en kvinna.
Hon nämnde sitt namn.
— En förunderligt djärv kvinna är du, sade han. Drag dina färde och
fördrista dig icke att tala slikt, såvida du vill behålla liv och lemmar!
Palnatoke inföll:
— Herre, hon nödgas att tala så. Vi känna henne. Hon är ej som andra
löperskor eller skökor; snarare är hon en god kvinna, fastän hon är fattig;
och torde det, hon sagt, vara sant. Fördenskull hava vi
tagit svennen till oss, och därmed har i varje fall eder ära vuxit.
— Det väntade jag icke av dig, Palnatoke, sade konungen, att du på sådant
vis ville vid mig häfta denna sak.
— Som din son skall jag akta honom, svarade Palnatoke, och höja hans
ställning; men nu skola vi sluta detta samtal.
Kort därefter drog konungen bort från gästabudet — men utan gåvor.
Det var kyligt mellan honom och Palnatoke.
Kapitel 4 - Sven och hans fader Harald
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i Jomsvikingarnas saga. |
