|
av Emil Olson
Omslagen till de tre banden av Snorre Sturlassons
konungasagor som kom ut 1919-1926
Behovet av en ny översättning av Snorre Sturlassons
även för Sveriges historia betydelsefulla verk, Norges Konungasagor,
torde tillräckligt motiveras genom att erinra om att det i år är jämnt
femtio år, sedan första delen av den senaste fullständiga svenska
översättningen, Hans Hildebrands, lämnade tryckpressen. Hildebrands
»Konungaboken»
var ett for sin tid mycket förtjänstfullt arbete, särskilt på grund av
de många och viktiga resultat av självständiga historiska och
litteraturhistoriska forskningar, som han nedlagt i inledningar och anmärkningar. Efter fem årtionden är verket emellertid helt naturligt i
många stycken föråldrat.
Den nu föreliggande översättningen är avsedd att
läsas av en större bildad allmänhet och är därför icke försedd med en i
egentlig mening vetenskaplig apparat. De åtföljande anmärkningarna
åsyfta endast att giva läsaren de upplysningar som fordras för att rätt
förstå texten, sådan som den föreligger. Någon mera ingående historisk
eller kulturhistorisk kommentar är icke avsedd, än mindre någon
genomförd kritik av Snorres sakuppgifter eller någon diskussion om de
olika åsikter, som inom den filologiska och den historiska vetenskapen
framträdt rörande åtskilliga delar av Snorres framställning. Av
topografiska upplysningar rörande skandinaviska ortnamn ha i
anmärkningarna under texten i regel lämnats endast sådana, som äro av
omedelbart intresse for det ifrågavarande textstället. Beträffande
själva texten må blott anmärkas, att vid översättningen av kvädena
trohet mot originalets mening och en korrekt nysvensk sprakform varit
huvudsyftena; för dessa har översättaren ansett sig böra offra
originalens invecklade rimformer, detta så mycket mera, som dessa
allitterationer och inrim näppeligen fullt uppfattas av ett modernt öra
och i varje fall en någorlunda fast rytm torde vara tillräcklig för att
för en nutida läsare giva stroferna karaktären av vers.
Översättningen är avsedd att utkomma i tre delar. Tredje delen kommer
att åtföljas av ett fullständigt person- och ortnamnsregister jämte en
karta över det forntida Norge. Till densamma kommer dessutom att fogas
en bibliografi over viktigare texteditioner och översättningar jämte ett
antal arbeten, företrädesvis av historisk och kulturhistorisk art, som
äro ägnade till hjälpmedel vid ett djupare studium av Snorres arbete.
Med hänsyn till denna bibliografi torde det har vara nog att anmärka,
att den föreliggande översättningen är gjord efter den sista och bästa
texteditionen, Finnur Jónssons av år 1911. Bland hjälpmedel må dessutom redan här framhållas den förträffliga norska
översättningen med inledning och anmärkningar av Gustav Storm (första upplagan
1899), till vilken även översättaren av detta arbete sedan gammalt står i tacksamhetsskuld.
Inledning till Heimskringla
|
