Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Kapitel 21
Konung Haralds giftermål.

Konung Harald hade många hustrur och många barn. Han äktade en kvinna vid namn Ragnhild, dotter till konung Erik av Jutland. Hon kallades Ragnhild den mäktiga; deras son var Erik blodyxe. Vidare äktade han Svanhild, dotter till Östen jarl; deras barn voro Olav Geirstada-alv, Björn och Ragnar »ryckaren». Än vidare hade konung Harald till hustru Åshild, dotter till Hring Dagsson uppe i Ringerike; deras barn voro Dag och Hring, Gudröd »ko» och Ingegerd. Det berättas, att då konung Harald gifte sig med Ragnhild den mäktiga, skilde han sig från nio hustrur; därom säger Hornklove:

Holmrygers¹ mör
och Hordars kvinnor,
alla från Hedemarken
och av Holges ätt²
försköt den ättstore
för sin danska drottning.

Konung Haralds barn uppfostrades vart och ett där det hade sin mödernesläkt. Härtig Guthorm hade vattenöst Haralds äldste son och givit honom sitt namn. Han knäsatte gossen och gjorde honom till sin fosterson och tog honom med sig österut till Viken. Där uppfostrades han hos härtig Guthorm. Härtig Guthorm hade hela styrelsemakten i Viken och Upplanden, då konungen var frånvarande.

1. Holmryger kallades innebyggarna på öarna i Rogaland.
2. De »av Holges ätt» äro innebyggarna i Hålogaland, som troddes vara uppkallat efter sin förste härskare, sagokonungen Holge.

Kapitel 22
Konung Haralds färd västerut.

Konung Harald sporde, att midtlandet¹ härjades vida omkring av vikingar, som om vintern uppehöllo sig väster om havet². Han hade då leding ute varje sommar och genomsökte öar och utskär, men så snart vikingarna blevo varse hans här, flydde alla, de flesta ut på havet. Då konungen ledsnade på detta, hände det en sommar, att han seglade med sin här västerut över havet. Han kom först till Hjaltland och dräpte där alla vikingar, som icke flydde undan. Därefter seglade han söderut till Orknöarna och rensade dem fullständigt för vikingar. Sedan for han ända till Suderöarna och härjade där. Han dräpte där många vikingar, som förut hade rådt över härsmakt; han utkämpade många strider och vann oftast seger Därefter härjade han i Skottland och hade där flera strider. Men då han kom västerut till Man, hade de där i förväg sport, vilket härnadståg han hade gjort där i landet, och allt folket flydde över till Skottland, så att ön blev alldeles tom på folk. De förde också med sig allt gods som de kunde, så att då konung Harald och hans män gingo i land, fingo de icke något byte. Så säger Hornklove:

Den kloke och givmilde fursten
förde mot ön i väster
sköldprydda skepp till härnad —
på fastlandet förut han segrat
I skräck för den kraftige krigarn
Skottarnas³ hela skara
dragit med husfolk och bohag
bort i förväg ur landet.

I en av dessa strider föll Ragnvald Mörejarls son Ivar, och i bot härför gav konung Harald, då han seglade hem, åt Ragnvald jarl Orknöarna och Hjaltland; men Ragnvald skänkte genast båda länderna åt sin broder Sigurd, och denne stannade kvar därute i väster, då konungen for därifrån. Dessförinnan gav han Sigurd jarlsvärdighet. Till honom slöt sig sedan Thorsten röde, son till Olav vite och Aud den djupsinniga⁴. De härjade i Skottland och lade under sig Katanes⁵ och Suderland ända ned till Ekkjalsbacke⁶. Sigurd jarl dräpte den skotske jarlen Melbrigde tand och band hans huvud vid sin sadelrem, men sårade sig i låret av tanden, som sköt ut ur huvudet. Såret svullnade upp, och han fick sin bane därav; han är högsatt på Ekkjalsbacke. Därefter styrde hans son Guthorm landet ett år och dog barnlös. Sedan satte danska och norska vikingar sig fast i landet.

1. Med midtlandet menas det norska västlandet, från Agder till och med Sunnmöre.
2. Väster om havet (Nordsjön), dvs. i de nordiska nybygdema på de skotska öarna.
3. Med skottar betecknas här den gaeliska (iriska) folkstammen, till vilken även invånarna på ön Man hörde.
4. Olav vite var en berömd norsk vikingakonung, som grundade ett nordiskt konungadöme i Dublin, där han regerade mellan år 853 och år 870. Hans hustru Aud den djupsinniga, enligt isländsk tradition dotter till en norsk hövding Ketil flatnäsa, utvandrade efter sin makes och sin sons död med sina sonsöner och tjänare till Island och blev stammoder för mäktiga och ansedda isländska släkter. Olavs och Auds son, som i iriska källor kallas Östen, erövrade är 874 ett rike i Skottland, men blev dräpt året därpå.
5. Katanes (Caithness) är namnet på den nordostliga spetsen av Skottland.
6. Suderland (Sutherland) är landet söder om Katanes. Dess gräns i söder bildades av floden Ekkjal (Oikill). Ekkjalsbacke är den höga stranden av denna flod.

Kapitel 23
Konung Harald låter klippa sitt hår.

Konung Harald var på gästabud hos Ragnvald jarl på Möre; han hade nu underlagt sig hela landet. Då tog konung Harald där ett bad och lät kamma sitt hår, och Ragnvald jarl klippte håret, som varit oklippt och okammat i tio år. De kallade honom under den tiden Harald »luva»¹, men sedan gav Ragnvald honom tillnamn och kallade honom Harald den hårfagre, och alla som sågo honom sade, att det var ett mycket passande namn, ty han hade både stort och vackert hår.

1. Se ovan kapitel 18 not 8.

Kapitel 24
Gånge-Rolv blir fredlös.

Ragnvald Mörejarl var konung Haralds käraste vän, och konungen satte stort värde på honom. Ragnvald var gift med Rolv näsas dotter Hild; deras söner voro Rolv och Thore. Ragnvald jarl hade också oäkta söner; den ene hette Hallad, den andre Einar, den tredje Hrollaug; de voro vuxna, då deras äktafödda bröder voro barn.

Rolv var en väldig viking. Han var så stor till växten, att ingen häst kunde bära honom, och därför gick han till fots, vart han än färdades; han kallades därför Gånge-Rolv. Han härjade mycket i österväg. En sommar, då han kom till Viken från en vikingafärd österut, gjorde han strandhugg där. Konung Harald befann sig just då i Viken. Han blev mycket vred, när han fick höra detta, ty han hade strängeligen förbjudit att plundra inom landet. Konungen kungjorde på tinget, att han gjorde Rolv fredlös i Norge. Då Rolvs moder Hild sporde detta, uppsökte hon konungen och bad om fred för Rolv. Men konungen var så vred, att hennes böner tjänade till intet. Då kvad Hild detta:

Du förskjuter Näsas namne¹;
du jagar flyktig ur landet
stormäns kloke ättling.
Vi far du fram så våldsamt?
Med sådan ulv att retas
det är ej rådligt, furste!
Han skonar ej kungens hjordar,
om så till skogs han drives.

Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-Rolv

Gånge-Rolv for sedan västerut över havet till Suderöarna och därifrån till Valland². Han härjade där och underlade sig ett stort jarldöme; där lät han många nordmän bosätta sig, och det landet kallas sedan dess för Normandiet. Från Rolv härstamma jarlarna av Normandiet³. Gånge-Rolvs son var Vilhelm, fader till Rikard, fader till Rikard den andre, fader till Robert långsvärd⁴, fader till den engelske konungen Vilhelm bastarden. Från denne senare härstamma alla Englands konungar.

Drottning Ragnhild den mäktiga levde i tre år, sedan hon kommit till Norge; efter hennes död for hennes och konung Haralds son Erik för att fostras hos hersen Thore Hroaldsson i Fjordarna. Han uppfostrades där.

1. Gånge-Rolv var uppkallad efter sin morfader Rolv näsa.
2. Med Valland betecknas här Frankrike.
3. Denna norsk-isländska tradition, enligt vilken det normandiska härtigdömets grundläggare, som i franska källor kallas Rollo, är Ragnvald Jarls son Rolv, har — ehuru försvarad av flera norska historiker — säkerligen med rätta blivit bestridd av den moderna historieforskningen. Efter all sannolikhet var Rollo en dansk hövding.
4. Detta tillnamn gives här oriktigt åt Robert i stället för åt Rollos (Rolvs) son Vilhelm.

Kapitel 25
Om jätten Svåse.

Konung Harald for en vinter på gästning i Upplanden och lät tillreda åt sig ett gästabud på Thoftin¹. På julaftonen kom jätten Svåse utanför dörren, och sände bud till konungen, att denne skulle komma ut till honom. Konung Harald blev vred över denna budsändning, och samme man som hade burit in budet bar ut konungens vrede; men Svåse bad honom icke desto mindre att framföra ärendet för andra gången och sade sig vara den finne, som konungen hade givit lov att sätta sin hydda på den andra sidan om backen där. Konungen gick då ut och samtyckte till att fara med honom hem och gick över backen; han gjorde detta på tillskyndan av några av sina män, medan andra avrådde. Där reste sig Svåses dotter Snöfrid, en mycket fager kvinna, och iskänkte åt konungen ett kärl fullt med mjöd. Han tog emot det och fattade på samma gång hennes hand, och genast var det, som om eld kom i hans kropp, och han ville genast ha umgänge med henne samma natt. Men Svåse sade, att det skulle icke ske med hans vilja, med mindre konungen trolovade sig med henne och tog henne till hustru efter lagen. Då fäste konungen Snöfrid och tog henne till hustru; han älskade henne med sådant raseri, att han försummade sitt rike och allt vad som ålåg honom. De fingo fyra söner: Sigurd »oäkting»², Halvdan högben, Gudröd stråle och Ragnvald »likben»³.

Därefter dog Snöfrid, men hennes färg förändrades alls icke, hon var lika röd som då hon levde. Konungen satt ständigt över henne och trodde, att hon skulle vakna till liv igen. Så gick det i tre år; han sörjde över hennes död, men allt folket sörjde över hans vanvett. För att stilla detta vansinne kom Thorleiv den vise till hjälp, och han botade hans dårskap med stor klokhet genom att först tala honom till lags på detta sätt: »Icke är det underligt, att du minnes en så fager och storättad kvinna och ärar henne på dun och skarlakan⁴, såsom hon bad dig. Men din och hennes heder är dock mindre än det anstår eder däri, att hon ligger för länge i samma kläder; det är mera passande, att man flyttar henne och skiftar kläderna under henne». Men så snart hon flyttades ur sängen, slog det ut ur kroppen en svår liklukt och allt slags ond stank. Man skyndade sig då att göra ett bål och bränna henne; men dessförinnan blånade hela kroppen, och ormar och ödlor, grodor och paddor och alla slags vidriga krypdjur krälade fram därur. Så sjönk hon till aska; men konungen återfick sitt förstånd och glömde sin dårskap, styrde sitt rike och styrktes och gladdes av sina män och de av honom och riket av bådadera.

1. En gård (nu Tofte) i Dovre herred i Gudbrandsdalen.
2. Detta tillnamn visar, att äktenskapet med finnflickan av Haralds övriga hustrur och barn icke ansågs för likvärdigt med hans andra äktenskap.
3. »Likben»: som har lika ben.
4. Dvs. genom att lata henne vila på dunbolster och skarlakanstäcken.

Kapitel 26
Om Thjodolv från Hvine.

Sedan konung Harald hade rönt finnkvinnans svek, blev han så vred, att han drev bort ifrån sig alla sina söner med henne och ville icke se dem. Gudröd stråle uppsökte då sin fosterfader Thjodolv från Hvine¹ och bad honom fara med sig till konungen, ty Thjodolv var en kär vän till konungen; denne befann sig då i Upplanden. De begåvo sig åstad, och då de kommo till konungen sent om aftonen, satte de sig längst ned vid dörren och höllo sig dolda. Konungen gick på golvet och såg på bänkarna; han hade gästabud, och mjödet var blandat. Då kvad han detta tyst för sig själv:

Talrikt ha mina kämpar,
gamla och grå i håret,
mjödlystna hit kommit.
Vi ären I så många?

Då svarade Thjodolv:

I stridens lekar fordom
vi med den vise fursten
delade hårda huggen.
Då voro vi ej för många.

Thjodolv tog av hatten, och då kände konungen igen honom och hälsade honom vänligt. Thjodolv bad nu, att han icke skulle förakta sina söner — »ty», sade han, »de skulle gärna velat ha ett bättre möderne, om du hade givit dem det». Konungen biföll hans bön och bad honom taga Gudröd med sig till sitt hem, där han förut hade varit; Sigurd och Halvdan bad han fara till Ringerike och Ragnvald till Hadeland. De gjorde, såsom konungen befallde, och blevo alla raska män och väl övade i alla färdigheter. Konung Harald satt nu i lugn och ro i landet, och det var god fred och goda år.

1. Se prologus not 1.

Kapitel 27
Om jarlen Torv-Einar på Orknöarna.

Ragnvald jarl på Möre fick veta, att hans broder Sigurd fallit, och att vikingar satt sig fast i riket. Då sände han sin son Hallad västerut. Denne antog Jarls namn och hade en stor här med sig dit ut. När han kom till Orknöarna, slog han sig ned i landet; men både om hösten och om vintern svärmade vikingarna omkring på öarna, plundrade på näsen och gjorde strandhugg. Hallad jarl ledsnade då på att sitta på öarna; han avsade sig jarlsvärdigheten, antog åter en fri bondes ställning och for sedan österut till Norge. Då Ragnvald jarl sporde detta, visade han sig missbelåten med Hallads beteende och sade, att hans söner icke torde komma att likna sina föräldrar. Då svarade Einar: »Jag åtnjuter föga heder av dig, och jag har föga kärlek att skiljas ifrån. Jag skall fara västerut till öarna, om du lämnar mig någon hjälp. Jag skall lova dig något som du säkert skall finna stor glädje i, nämligen att aldrig komma tillbaka till Norge». Ragnvald svarade, att det gladde honom, att han icke kommo tillbaka – »ty», sade han, »jag väntar icke, att dina fränder skola få heder av dig, eftersom din mödernesläkt är hel och hållen trälfödd»¹. Ragnvald gav Einar ett långskepp och utrustade det åt honom.

Om hösten seglade Einar västerut över havet. Då han kom till Orknöarna, lågo där vikingarna Thore träskägg och Kalv »skurva»² med två skepp. Einar lade genast till strid emot dem och vann seger, och de föllo båda. Då blev detta kvädet:

Då gav han Träskägg åt trollen,
Torv-Einar dräp Skurva.

Han fick namnet Torv-Einar, emedan han lät skära torv och använde den till bränsle, ty det fanns icke skog på Orknöarna. Sedan blev Einar jarl över öarna och en mäktig man. Han var ful och enögd, men hade likväl mycket skarp syn.

1. Einar var en av Ragnvalds oäkta söner; jfr ovan kapitel 24.
2. »Skurva» betyder skorv.

Kapitel 28
Konung Erik Emundssons död.

Härtig Guthorm uppehöll sig vanligen i Tunsberg; han hade styrelsen över hela Viken, då konungen var frånvarande, och hade sig anförtrott att försvara landet där. Landet hemsöktes mycket av vikingar, och det rådde ofred uppe i Götaland¹, så länge konung Erik Emundsson levde. Han dog, då Harald hade varit konung i Norge i tio år.

1. Med »Götaland» åsyftas här Västergötland.

Kapitel 29
Härtig Guthorms död.

Efter Erik var hans son Björn konung i Svithiod i femtio år. Han var fader till Erik segersäll och Olav, Styrbjörns fader. Härtig Guthorm dog sotdöden i Tunsberg. Då lämnade konung Harald styrelsen över hela riket¹ åt sin son Guthorm och satte honom till hövding över detta.
 

1. Dvs. Viken; jämför kapitel 28.

Kapitel 30
Ragnvald Mörejarls död.

Då konung Harald var fyrtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; de voro alla tidigt utvecklade. Det kom då därhän, att de voro missnöjda med att konungen icke gav dem riken, utan satte en jarl i varje fylke¹, och menade att jarlarna voro av lägre börd än de själva.

En vår drogo Halvdan högben och Gudröd stråle åstad med ett stort följe, överraskade Ragnvald Mörejarl, omringade hans hus och brände honom inne med sextio män. Därpå tog Halvdan tre långskepp, utrustade dem och seglade västerut över havet, men Gudröd slog sig ned i de områden, som Ragnvald jarl förut hade haft. Då konung Harald sporde detta, for han genast med en stor här emot Gudröd, och denne såg ingen annan utväg än att giva sig i konung Haralds våld; konungen sände honom österut² till Agder. Konung Harald satte sedan Ragnvald Jarls son Thore till styresman över Möre och gav honom sin dotter Ålov »årbot»³ till hustru. Jarlen Thore den tystlåtne innehade sedan samma rike, som hans fader Ragnvald jarl hade haft.

Harald hårfagres historia - kapitel 31-40
Tillbaka till Harald hårfagres förstasida

1. Jfr kapitel 6 not 2.
2. Rättare: söderut.
3. »Årbot» betyder: »den som genom sin lycka förbättrar årsväxten». Med avseende på senare leden av ordet kan jämföras det bekanta tillnamnet »Danabot», som bars av Gorm den gamles gemål Thyra.