Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50

Kapitel 11
Konung Fjolnes död.

Fjolne, son till Inge-Frö, rådde därefter över svearna och Uppsala öd; han var mäktig och årsäll och fredsäll. Fred-Frode satt då i Leire. Emellan dessa båda konungar rådde vänskap, och de brukade bjuda varandra till sig. Då Fjolne for till Frode på Själland, tillreddes där ett stort gästabud, och till detta bjöds vida omkring i landen. Frode hade ett stort boningshus; där var byggt ett stort kar, många alnar högt och sammanfogat med grova timmerstockar. Det stod i en undre kammare, men ovanför var ett loft med öppet golv, så att man därifrån hällde ned brygden och blandade karet fullt med mjöd. Det var en övermåttan stark dryck. Om kvällen ledsagades Fjolne och hans följe till härbärge i det närmaste loftsrummet. Om natten gick han ut i svalgången för att göra sitt tarv. Han var yr av sömn och dödligt drucken. Då han vände tillbaka till sovrummet, gick han fram längs svalgången till den andra loftsdörren och steg in där, miste fotfästet och föll i mjödkaret och omkom där. Så säger Thjodolv från Hvine:

Svegde tog riket efter sin fader. Han avlade det löftet att uppsöka Gudhem och Oden den gamle, Han for med tolv män vida omkring i världen. Han kom ända ut till Turkarnas land och till Svithiod det stora och träffade där många fränder. På den färden var han i fem år; därefter kom han tillbaka till Svithiod och stannade hemma en tid. Han hade ute i Vanahem fått en hustru, som hette Vana; deras son hette Vanlande.

1. »Det vindlösa hornens hav» (det hav ur vilket hornen fyllas) mjödkaret.

Kapitel 12
Om Svegde.

Svegde for ännu en gång för att uppsöka Gud­hem. I östra Svithiod finns en stor gård som heter Sten; där ligger en sten så stor som ett hus. En kväll efter solnedgången, då Svegde gick från dryckeslaget till sovkammaren, tittade han bort emot stenen och fick se, att en dvärg satt under den. Svegde och hans män, som voro mycket druckna, sprungo bort till stenen. Dvärgen stod i öppningen och ropade på Svegde och bad honom gå dit in, om han ville träffa Oden. Svegde sprang in i stenen, men stenen slöt sig genast bakom honom, och Svegde kom icke igen. Så säger Thjodolv från Hvine:

1. Dvs. som fruktar dagsljuset; enligt folktron tålde dvärgarna icke dagsljuset.
2. »Dvärgasläktens salväktare», d. ä. väktaren av dvärgarnas sal (berget).
3. Dusles ättling betecknar Svegde; vem Dusle är, är emellertid obekant.
4. Sokkmime är namn på en jätte; »jättens glänsande sal» är berget. Enligt folktron bodde jättarna ofta i berg.

Kapitel 13
Om Vanlande.

Vanlande hette Svegdes son, som tog riket efter denne och rådde över Uppsala öd; han var en stor krigare och for vida omkring i landen. Han uppehöll sig en vinter i Finland hos Snö den gamle och fick där hans dotter Driva till äkta. Men om våren drog han bort. Driva stannade kvar, och han lovade att komma tillbaka efter tre år; men han kom icke på tio år. Då skickade Driva bud efter sejdkvinnan Huld, men sände sin och Vanlandes son Visbur till Svithiod. Driva köpte sejdkvinnan Huld till att genom trollkonster locka Vanlande till Finland eller i annat fall döda honom. Då trolldomen övades, var Vanlande i Uppsala; han fick strax lust att fara till Finland, men hans vänner och rådgivare förbjödo honom det och sade, att hans reslust måtte bero på häxeri av finnarna. Då blev han tung av sömn och lade sig att sova. Men just som han hade somnat, ropade han och sade, att maran trampade honom. Hans män sprungo fram och ville hjälpa honom, men när de togo i huvudet, så trampade hon på hans ben, så att de voro nära att brista; de togo då i benen, men då kramade hon huvudet, så att det blev hans bane. Svearna togo hans lik och brände det vid en å, som heter Skuta; där restes bautastenarna över honom. Så säger Thjodolv:

1. Viles broder är Oden. Att Vanlande visades till Oden, är en omskrivning för att han blev dödad.
2. »Nattens Hild», eg. »Nattens gudinna», är den under natten verksamma maran.
3. »Männens fiende» är krigaren, den krigiske fursten (Vanlande).
4. Då Skuta icke är uppvisat som verkligt namn på någon å i Sverige, har det av somliga forskare antagits, att skuta här borde fattas som appellativum, och att diktaren således ville säga, att Vanlande brändes på sitt skepp. Ett dylikt begravningssätt omtalas nedan i kapitel 23.

Kapitel 14
Visburs död.

Visbur tog arv efter sin fader Vanlande. Han tog till hustru en dotter till Aude den rike och gav henne i bröllopsgåva tre stora gårdar och ett guldsmycke. De hade två söner, Gisl och Andur¹. Men Visbur övergav henne och tog en annan hustru, och hon for då hem till sin fader med sina söner.

Visbur hade en son, som hette Domalde. Domaldes styvmor lät trolla olycka över honom. Då Visburs söner voro tolv och tretton år gamla, foro de till honom och krävde sin moders bröllopsgåva, men han ville icke betala ut den. Då spådde de, att guldsmycket skulle bliva till bane för den bäste mannen i hans ätt, och foro därifrån och hem.

Nu grepo de åter till trolldom, och sejd övades för att de skulle få makt att dräpa sin fader. Sejdkvinnan Huld sade dem, att hon genom sina trollkonster skulle kunna åstadkomma detta och det med, att släktdråp skulle ständigt förekomma inom Ynglingarnas ätt alltsedan. De samtyckte därtill. Därefter samlade de folk, överföllo Visbur oförvarandes om natten och brände honom inne. Så säger Thjodolv:

Huld övar trolldom mot Domalde.

1. Gisl betyder »skidstav» och Andur »skida». De äro liksom de i kapitel 13 omtalade Snö och Driva mytiska vinterliga väsen.
2. Havets (Hle´s broder) är enligt en gammal mytisk genealogi elden (Loge).
3. »Försvararna av kungasätet» äro de förskjutna sönerna, som gjorde sina arvsanspråk på tronen gällande.
4. Dvs. elden.

Kapitel 15
Domaldes död.

Domalde tog arv efter sin fader Visbur och rådde över riket. I hans dagar blev det i Svithiod svält och nöd. Då anställde svearna stora offer i Uppsala. Första hösten blotade de oxar, men årsväxten förbättrades icke. Den andra hösten blotade de människor, men äringen blev som förut eller sämre. Den tredje hösten kommo svearna manstarka till Uppsala, då bloten skulle äga rum. Hövdingarna höllo rådslag och blevo ense om att Domalde, deras konung, var skuld till missväxten, och tillika, att de skulle offra honom för att få en god äring, överfalla och dräpa honom och färga altaret med hans blod. Så gjorde de också. Så säger Thjodolv:

1. Dvs. krigarna, männen.
2. »Jutarnas ovän» är Domalde.

Kapitel 16
Domars död.

Domar hette Domaldes son, som därnäst rådde över riket. Han regerade länge, och det var god äring och fred i hans dagar. Om honom förtäljes icke något annat, än att han dog sotdöden i Uppsala och fördes till Fyrisvallarna och brändes där på åbrinken; och där stå hans bautastenar. Så säger Thjodolv:

Kapitel 17
Dyggves död.

Dyggve hette Domars son, som därnäst rådde över riket. Om honom förtäljes intet annat, än att han dog sotdöden. Så säger Thjodolv:

Dyggves moder var Drott, dotter till konung Danp, son till Rig, som först av alla kallades »konung» på nordiskt tungomål. Hans ättlingar buro sedan ständigt konunganamnet som sitt förnämsta värdighetsnamn. Dyggve var den förste av sin ätt som kallades konung; förut kallades de »drottnar» och deras hustrur kallades drottningar och hirden⁵ kallades »drott». Men Inge eller Ingune kallades alltid var och en av den ätten, och alla tillsamman kallades de Ynglingar. Drottning Drott var syster till konung Dan den högmodige, efter vilken Danmark har fått sitt namn.

1. Hels (dödsrikets) härskarinna, d. ä. dödsgudinnan.
2. Dödsgudinnan Hel är enligt den fornnordiska mytologiska diktningen syster till Fenresulven och halvsyster till Narve. Alla tre äro barn till Loke.
3. Se noten ovan.
4. Inges folk är svearna. Jfr kapitel 10 ovan.
5. Hird kallades i gammal tid i Norge den krigarskara, som utgjorde konungens närmaste omgivning (livvakt) och kärntruppen i hans här. Institutionen som sådan är (ehuru under annat namn) ur­gammal, men fick under vikingatiden och tiden närmast därefter en fastare organisation och indelades i olika klasser med skilda tjänsteuppdrag och värdigheter. Snorre har här överfört namnet på svenska förhållanden.

Kapitel 18
Om Dag den vise.

Dag hette konung Dyggves son, som tog konungadömet efter honom. Han var en så vis man, att han förstod fåglarnas tal. Han hade en sparv, som sade honom många tidender; den plägade flyga till olika länder.

Det hände en gång, att sparven flög till Reidgotaland¹ till en gård, som hette Vorve. Han flög till en bondes åker och tog sig föda; bonden kom ut, tog upp en sten och slog ihjäl sparven. Konung Dag blev illa till mods över att sparven icke kom hem. Han offrade då en galt för att utforska saken och fick det svaret, att hans sparv hade blivit dräpt på Vorve. Sedan uppbådade han en stor här och for till Gotland², och när han kom till Vorve, gick han i land med sin här och härjade; folket flydde undan vidt och bredt omkring. När det led mot kvällen, förde Dag sin här ned till skeppen; han hade då dräpt många människor och tagit många till fånga. Men då de gingo över en å vid ett ställe, som heter Skjotansvad eller Vapnavad, sprang en arbetsträl fram på åkanten och slungade en hötjuga midt i flocken; den träffade konungen i huvudet, och han föll genast av hästen och dog. På den tiden kallades en krigande hövding för »gram», och krigarna kallades »gramar». Så säger Thjodolv:

1. Reidgotaland är eg. Reidgoternas (dvs. östgoternas) land i sydöstra Europa. I de gamla nordiska källorna betecknar det emellertid dels Jutland, dels Danmark. Det senare synes här vara åsyftat.
2. Gotland här = det nyss nämnda Reidgotaland.

Kapitel 19
Om Agne.

Agne hette Dags son, som var konung efter honom, en mäktig och berömd man, en stor krigare och en framstående man i alla stycken. Det hände en sommar, att konung Agne for med sin här till Finland och gick i land och härjade där. Finnarna drogo samman mycket folk och foro till strid. Froste hette deras hövding. Där blev en väldig drabbning, och konung Agne segrade; Froste föll och mycket folk med honom. Konung Agne for härjande omkring i Finland, underlade sig landet och tog ett ofantligt byte. Han tog också och förde med sig Frostes dotter Skjalv och dennas broder Loge.

Då han kom hem, lade han till vid Stocksund. han lät resa sina tält söderut på ängen, som då var skogbevuxen. Konung Agne innehade då det guldhalsband, som Visbur hade ägt. Konung Agne gick att taga Skjalv till hustru. Hon bad honom att göra arvöl efter hennes fader, och han bjöd då till sig många stormän och gjorde ett präktigt gästabud. Han hade blivit mycket namnkunnig genom denna färd. Där höllos stora dryckeslag. Då konung Agne blev drucken, bad Skjalv honom att väl taga vara på smycket, som han hade om halsen; han tog smycket och band det säkert fast vid halsen, innan han gick att sova. Tältet stod vid skogen, och ett högt träd reste sig över det, som skulle skydda mot solhettan. Men då konung Agne hade somnat, tog Skjalv ett tjockt snöre och fäste det under halsbandet; hennes män slogo omkull tältstängerna, kastade öglan av snöret upp i trädets grenar och drogo sedan till, så att konungen kom att hänga ända uppe vid grenarna. Detta blev hans bane.

Skjalv och hennes män flydde ombord på skeppen och rodde bort. Agnes lik blev bränt där, och detta ställe, öster om Tören och väster om Stocksund¹, kallas sedan för Agnafit². Så säger Thjodolv;

1. Tören avser troligen det nuvarande Södertörn.
2. Belägenheten av de här omtalade Stocksund och Agnafit är mycket omtvistad. Enligt den vanligaste meningen betecknar Stocksund det nuvarande Norrström, Agnafit någon del av Stadsholmen i Stockholm. Om detta är riktigt, borde det i st. f. öster om Tören och väster om Stocksund rätteligen heta: norr om Tören och söder om Stocksund.
3. Loges (eldens) syster är Skjalv (jfr texten ovan). Dessa och deras fader Froste (kölden) äro mytiska personligheter.
4. Signys make är Hagbard. Uttrycket »Hagbards häst» betecknar galgen, med syftning på den bekanta sagan om Hagbard och Signe, enligt vilken Hagbard, då han förklädd besökte sin älskade, blev tagen till fånga och av hennes fader Sigar dömd till att hängas.

Kapitel 20
Om Alrek och Erik.

Agnes söner, som voro konungar efter honom, hette Alrek och Erik. De voro mäktiga män och stora krigare och väl förfarna i alla färdigheter. De hade för sed att rida på hästar och att tämja dem både till gång och hastigare lopp. De kunde detta bäst av alla och tävlade ivrigt om vem som red bäst eller hade de bästa hästarna. Det hände en gång, att de båda bröderna redo ensamma bort från de andra männen med sina bästa hästar. De redo ut på några slätter och kommo icke tillbaka. Man for och letade efter dem och fann dem båda döda och med krossade huvud, men de hade inga andra vapen än betslen till hästarna, och man tror, att de slagit ihjäl varandra med dem. Så säger Thjodolv:

Ynglingaättens historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Ynglingaättens förstasida

1. Inges ätt, dvs. konungar av Ynglingaätten.