Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

TOLFTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36,
 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69

År 50 e. Kr.
(E. R. b. 803)

KAP. 25 Under Caji Antistii och Marci Suilii konsulat påskyndades Domitii1 adoption genom Pallas' inflytande; hvilken, förbunden med Agrippina, både såsom befrämjare af hennes giftermål och sedan genom bandet af ett brottsligt umgänge, uppmanade Claudius »att sörja för det allmänna bästa och gifva ett stöd åt Britannici späda ålder. Så hade Augustus, ehuru omgifven af barnbarn, som uppehöllo hans ätt, upphöjt sina styfsöner till makt och anseende; så hade Tiberius, utom sin egen son, upptagit Germanicus. Så borde ock Claudius förstärka sig med en ung man, som kunde taga på sig en del af hans omsorger.» Öfvertygad af dessa skäl, upptog han Domitius till son och satte honom, såsom två år äldre, framför sin egen, nyttjande i sitt tal till senaten samma ord som han lärt af den frigifne. Det anmärktes af kännare att ingen adoption förut ägt rum i den patriciska claudiska ätten, hvilken allt ifrån Attus Clausus2 bibehållit sig utan afbrott.
  1. Domitius - Nero, nu 12 år och 2 månader.
  2. Jfr XI, 24.
KAP. 26 Tacksägelser aflades emellertid hos fursten, förenade med ännu utsöktare smicker för Domitius, och en lag antogs, hvarigenom han öfvergick i claudiska ätten, med namnet Nero.» Agrippina hedrades tillika med titel af Augusta. Sedan detta skett, var ingen nog känslolös att icke röras till medömkan öfver Britannici öde. Beröfvad efter hand all uppassning, äfven af trälar, bemötte han med åtlöje sin styfmoders otidiga artigheter, emedan han insåg deras falskhet. Ty det säges att hans naturgåfvor icke voro inskränkta, antingen att det verkligen så var, eller att han genom sina faror förvärfvat ett beröm som han utan pröfning fått bibehålla.  

KAP. 27 Agrippina, som äfven för våra bundsförvandter ville ådagalägga sin makt, utverkade att ett nybygge af veteraner, uppkalladt efter hennes namn*), anlades i ubiernes stad, der hon var född. Händelsen hade gjort, att det just var hennes morfader Agrippa som mottog detta folk under Roms beskydd, sedan det gått öfver Rhenströmmen. Vid samma tid stördes lugnet i öfre Germanien genom catternes infall och plundringar. Lucius Pomponius, som der förde befälet, beordrade derför vangionernes och nemeternes1 trupper, förstärkta af bundsförvandtsrytteriet, att gå emot dessa röfvare eller oförsedt kringränna dem, om de voro spridda. Soldaterne utförde med skicklighet anförarens plan. De delade sig i tvenne flockar; de som tagit vägen åt venster omringade dem, som, nyligen återkomna från plundring, öfverlemnat sig åt utsväfningar och voro förtyngda af sömn. Glädjen blef så mycket större, som man befriade några ur den träldom i hvilken de fyrtio år förut vid Vari nederlag2 hade råkat.
  • Colonia Agrippinse, det nuvarande Köln. (jfr I, 36)
  1. Vangioner och nemeter - väster om Rhen, i närheten av Worms och Speyer.
  2. Nederlaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. som sent glömdes. Jfr I, 3 och 62.
KAP. 28 Den andra afdelningen, som gått åt höger på genare vägar, gjorde större nederlag, emedan fienden kom till mötes och vågade drabbning. Rika på byte och ära återkommo alla till berget Taunus, der Pomponius väntade med legionerna, om catterne af begär att hämnas skulle gifva honom tillfälle till slagtning. Men dessa, som fruktade att blifva kringrända, på ena sidan af romarne, på den andra af cheruskerne, med hvilka de lefva i evig fiendskap, skickade till Rom sändebud och gisslan. Åt Pomponius beslöts triumfens heder, en ringa del af hans rykte hos efterverlden, inför hvilken han mest framstår genom sitt rykte som skald1.
  1. Pomponius skrev framför allt tragedier och nämns med vördnad, jfr Dialogus 13. Plinius och Quintilianus har mycket vackert att säga om honom. Jfr också V, 8.
KAP. 29 Det var också vid denna tiden som Vannius1, hvilken af Drusus Cesar blifvit satt till konung öfver sveverne, störtades från tronen. Berömd under de första åren af sin regering och älskad af sitt folk, hade vanan att herrska med tiden gjort honom öfvermodig, och grannarnes hat i förening med inhemskt uppror åstadkom hans fall. Hufvudmännen voro Vibillius, hermundurernes konung, samt Vangio och Sido, Vannii systersöner. Claudius ville icke, ehuru ofta ombedd, med vapen blanda sig i barbarernes strid: han lofvade blott Vannius »en säker fristad, om han blefve slagen,» och skref till Publius Atellius Hister, som var befälhafvare i Pannonien, »att han med en legion och hjelptrupper, värfvade i samma provins, skulle betäcka stranden af Donau, till skydd för de slagna och till skräck för segervinnarne, att icke dessa, öfvermodiga af sin lycka, måtte störa äfven vårt lugn.» Ty en oräknelig svärm af lygier och andra folkslag strömmade dit, lockade af ryktet om statens rikedomar, dem Vannius ökat genom trettio års plundringar och beskattningar. Hans egen här bestod af fotfolk, rytteriet af jazygiska sarmater2, otillräcklig emot en så stor mängd af fiender; derför hade han ock beslutit att försvara sig inom fästningarna och draga ut kriget på tiden.
  1. Jfr II, 63.
  2. Jazygerna hade drivit bort dacierna mellan Donau och Theiss, stod vid Pannoniens gräns och blev under Domitianus besvärliga för riket.
KAP. 30 Men jazygerne, som ledsnade att vara inspärrade och ströfvade omkring de närmaste fälten, gjorde en drabbning oundviklig, då de af lygierne och hermundurerne med häftighet anföllos. Vannius, således nödgad att lemna sina fästen, blef i ett fältslag öfvervunnen, men vann, oaktadt lyckan var honom vidrig, det beröm »att han både personligen kämpat och uppburit ärofulla, sår.» Han tog för öfrigt sin tillflykt till flottan, som väntade honom på Donau. Hans anhängare följde honom efter hand och fingo i Pannonien jord och hemvist. Vangio och Sido delade riket emellan sig, och voro utmärkta af trohet emot oss: af sina undersåter voro de, genom eget sinnelag eller träldomens natur, mycket älskade, under det de förvärfvade väldet, men ännu mer hatade, sedan de förvärfvat det.  

KAP. 31 I Britannien fann Publius Ostorius, vid sin ankomst såsom propretor, allt i villervalla. Fienderne hade öfversvämmat våra bundsförvandters land, så mycket våldsammare, som de icke förestälde sig att en ny härförare, med en armé den han icke kände och efter vinterns början, skulle bjuda dem spetsen. Men han, som visste att af krigets första uppträden alstras räddhåga eller tillförsigt, ilade mot dem med kohorterna, slog dem som gjorde motstånd och förföljde de skingrade. Men på det de icke åter måtte samlas, och en tvungen och opålitlig fred lemna hvarken befälhafvaren eller soldaten någon hvila, företog han sig att afväpna de misstänkta, och genom förskansningar vid floderna Aufona och Sabrina*)1 hålla dem alla i tygeln. Detta företag mötte först motstånd af icenerne2, ett mäktigt och af inga slagtningar försvagadt folk, emedan de frivilligt trädt i förbund med oss. Under dessas ledning valde de kringboende folken ett slagfält, omgifvet af en jordvall och med så trång ingång, att det för rytteri var otillgängligt. Dessa förskansningar beslöt den romerska fältherren att storma, fastän han, utan understöd af romerskt infanteri, endast hade hos sig bundsförvandtstrupper. Han stälde således kohorterna i ordning och betjenade sig äfven af rytteriet såsom fotfolk. Tecken blef gifvet, vallen genombröts, och fienderne, hindrade af sina egna förskansningar, bragtes i oordning. Men i medvetande af sitt uppror och utan möjlighet att undkomma, utmärkte de sig med många och lysande bragder. Marcus Ostorius, ståthållarens son, förvärfvade i denna slagtning medborgarekronan.
  • Nu Avon och Severn
  1. Trent och Severn - texten osäker, stället mycket diskuterat, ej minst i engelska utgåvor av Annalerna.
  2. Icenerna - i Norfolk, Suffolk och Cambridgeshire.
KAP. 32 Genom icenernes nederlag lugnades de som vacklade mellan krig och fred, och hären fördes vidare emot cangerne1. Landet sköflades, öfverallt gjordes byte, ty fienden vågade icke något fältslag, och om han försåtligt sökte att oroa marschen, straffades sveket. Redan hade man hunnit nära det haf som ligger gent emot ön Hibernia*), då den oenighet som uppstått hos briganterne2 återkallade fältherren, hvilken fast föresatt sig att icke inlåta sig i nya företag, utan att vara säker om de förra. Hos briganterne blef väl lugnet återstäldt, genom några upprorsmakares dödsstraff och de öfrigas benådning; men på silurerne3 verkade hvarken stränghet eller mildhet: de fortforo att öfva fiendtligheter och kunde blott genom en besättning af legionssoldater tyglas. Till lättande af denna utväg anlades vid Camulodunum4 i det eröfrade landet ett nybygge, med en talrik hop af veteraner, för att skydda mot rebeller och vänja bundsförvandterne till lydnad för lagarna.
  1. Decangerna - i North Wales?
  2. Briganterna - en av de starkaste stammarna i Britannien, levde norr om Mersey och Humber.
  3. Silurerna - South Wales, Monmouthshire, Herefordshire.
  4. Vid Colchester.
  • Irland.
KAP. 33 Derefter anträddes marschen emot silurerne. Utom sitt naturliga mod förlitade sig dessa på Caractaci1 styrka, hvilken många äfventyrliga, många lyckliga bragder hade upphöjt, så att han fördunklade britannernes öfriga härförare. Öfverlägsen så väl i list som i kännedom af landet, men svagare i härsmakt, flyttade han nu kriget på odovicernes område, förstärkte sig med alla som skydde Roms öfverherrskap, och vågade en afgörande slagtning. Till valplats hade han utsett ett ställe der anfall, reträtt, allt var obeqvämt för vår armé och förmånligare för hans egen. Branta berg omgåfvo platsen, och om sidorna någonstädes voro sluttande, förebygdes uppgången med stora stenar, liksom med en vall: framför flöt en å af osäkert djup, och skaror af soldater bevakade förskansningarna.
  1. Caratacus - keltiska carat = älskad. Formen Caractacus är vanlig i engelsk litteratur men väcker språkmännens förakt, liksom den felaktiga formen Boadicea för Boudicca (XIV, 31). Det var Caratacus som efter att ha sett Roms praktbyggnader ska ha undrat varför de som åstadkommit så storartade ting hade kämpat om hans eget folks enkla tält.
  2. Ordovicerna - norra och mellersta Wales.
KAP. 34 Dertill kom att de särskilda folkens härförare gingo omkring öfverallt, förmanade, uppmuntrade med föreställningar, tjenliga att skingra fruktan, att lifva hoppet, att uppelda krigslystnaden. Caractacus, framför alla, flög från led till led och ropade »att denna dag, denna slagtning skulle blifva början antingen till återvunnen frihet eller till evig träldom.» Han anropade »namnen af deras förfäder, som förjagat diktatorn Cesar1, dem, genom hvilkas tapperhet de ännu lefde fria från romerska yxor och gärder, ännu behöllo sina makars och barns personer oförkränkta.» Ett bifallssorl af manskapet besvarade hans tal; en hvar förpligtade sig vid det som för hans folk var heligast, »att icke vika för vapen eller sår.»
  1. 55 och 54 f.Kr. Retorisk överdrift.
KAP. 35 Denna munterhet förvånade den romerska fältherren: dessutom, denna flod, som låg i hans väg, denna uppresta vall, dessa branta berg, allt detta, hotande och uppfyldt med krigare, förskräckte honom. Men soldaten fordrade slagtning: »allt kan besegras genom mod,» ropade han, och prefekterne och tribunerne. som förde samma språk, uppeldade härens ifver. Sedan derför Ostorius undersökt på hvilka ställen det var möjligt eller icke möjligt att framtränga, ställer han sig i spetsen för de stridslystna och går utan mycken svårighet öfver floden. Då han nalkades vallen och striden ännu fördes med kastvapen, träffades romarne af flera sår, och många stupade. Men sedan de under skydd af ett sköldtak kullkastat de grofva och oformliga stenmassorna och på jemn grund drabbade tillsammans med fienden, drogo barbarerne sig tillbaka till bergshöjderna. Men äfven dit frambröto de lätta trupperna och sjelfva det tunga fotfolket, de förra skärmytslande med pilar, de sednare man mot man uti handgemäng. Britannernes leder blefvo deremot brutna, ty de hade icke någon betäckning af harnesk eller hjelmar; om de fattade stånd emot hjelptrupperna, genomrändes de af legionssoldaternes svärd och pikar; om de vände sig emot dessa, blefvo de nedgjorda af hjelptruppernas sablar och spjut. Lysande var denna seger: Caractaci maka och dotter togos till fånga; äfven hans bröder gåfvo sig åt segervinnaren.  
KAP. 36 Han sjelf hade sökt beskydd hos Cartismandua, briganternes drottning, men — för de olyckliga finnes sällan någon trygghet! — han blef lagd i bojor och utlemnad åt segervinnarne, på nionde året sedan kriget i Britannien börjades. Också hade hans rykte, fördt öfver öarna, utbredt sig omkring närmaste provinser och firades i sjelfva Italien; man längtade att se den man som i så många år trotsat den romerska makten. Äfven i Rom var Caractaci namn icke oberömdt, och Claudius, då han upphöjde sin egen ära, spridde ny glans öfver den besegrade. Ty folket var kalladt, såsom till ett lysande skådespel. Pretorianerne stodo under vapen, på fältet framför deras läger. Då framvisades först, under procession af konungens underhafvande, sadelrustningar och halskedjor, och det byte han i utländska krig förvärfvat: derefter hans bröder, hans maka och hans dotter: slutligen skådades han sjelf. De öfriga förnedrade sig af fruktan till böner: Caractacus, utan att hvarken med nedslagna blickar eller med ord tigga medlidande, talade på följande sätt, sedan han trädt fram för tribunalet:  
KAP. 37 »Om jag i medgången varit lika återhållsam i begär, som mitt stånd och min lycka voro lysande, skulle jag hafva kommit till denna staden, icke såsom fånge, utan såsom vän; och du skulle icke hafva försmått att emottaga såsom bundsförvandt en ättling af berömda förfäder, en beherrskare af flera nationer. Mitt närvarande öde är för dig lika ärofullt som för mig förnedrande. Jag hade hästar, manskap, vapen, rikedomar: hvad under om jag ogerna förlorade detta? Om J viljen herrska öfver alla, månne väl deraf följer att alla skola frivilligt emottaga träldomen? Hade jag genast lemnat mig i ditt våld, så skulle hvarken min olycka eller din ära deraf blifvit lysande. Äfven nu skall glömska följa mitt dödsstraff; men om du låter mig lefva, skall jag vara ett evigt exempel af din mildhet.» Claudius benådade på dessa föreställningar honom sjelf samt hans maka och broder. Lösta från sina bojor, gingo de att äfven för Agrippina, som syntes ej långt derifrån på en annan upphöjning, betyga samma vördnad och tacksamhet som för fursten. I sannning ett nytt och i forntiden okändt uppträde, att en qvinna satt såsom befälhafvande framför de romerska fanorna! Hon sjelf gjorde anspråk på delaktighet uti ett välde som af hennes förfäder blifvit förvärfvadt.  

KAP. 38 Fäderne, som derefter tillkallades, utbredde sig i många och prunkande uttryck öfver Caractaci fångenskap: »Det var (sade man) icke mindre lysande, än då Siphax1 af Publius Scipio, Perses af Lucius Paullus2 eller andra konungar af andra fältherrar framstäldes i bojor för romerska folket.» Man beslöt åt Ostorius triumfens hederstecken. Hittills gynnad af lyckan, erfor han snart dess vidrighet; antingen derför att krigstukten hos oss förslappades, då man efter Caractaci undanrödjande ansåg kriget såsom slutadt, eller att fienderne, af medlidande för en så stor konung, häftigare eldades till hämd. De kringrände en lägerprefekt och några legionskohorter, som voro qvarlemnade till fästningars anläggande hos silurerne. Och om icke från närmaste byar och fästen snar undsättning hade kommit, hade trupperna i grund blifvit nedgjorda. Icke dess mindre stupade prefekten och åtta centurioner jemte de raskaste soldaterne. Ej långt derefter slogo de våra furagerare och det rytteri som sändes till deras betäckning.
  1. Syphax - numidisk kung, förd i romerskt triumftåg 201 f.Kr.
  2. Paulus triumferade 167 f.Kr. över Perseus av Makedonien.
KAP. 39 Då skickade Ostorius emot dem några lätta kohorter: likväl hade han icke derigenom hejdat flykten, om icke legionerna uppträdt i slagtningen. Genom deras tapperhet blef jemvigten återstäld, och striden lyktades till vår fördel. Fienden flydde, men med ringa förlust, ty dagen led till sitt slut. Från den tiden höllos beständiga trätfningar, oftast liknande röfverier, i skogar, i kärr, ledda af slump eller tapperhet, oförberedt eller med öfverläggning, af förbittring eller för byte, på befallning af anförarne och stundom utan deras vetskap. Utmärktast var silurernes hårdnackenhet; dem retade ett yttrande som var utspridt efter den romerska fältherren, »att såsom fordom sugambrerne blifvit förstörda och öfverförda till Gallien, så borde ock silurernes namn i grund utplånas.» Således uppsnappades de tvenne kohorter af hjelptrupperna, som för prefekternes snålhet fördes till plundring utan nog varsamhet; och genom utdelande af rof och fångar förledde de äfven andra nationer till affall, då Ostorius, dignande under sina bekymmer, afgick med döden, till glädje för fienden, att åtminstone kriget, om icke en slagtning, förkortat en fruktansvärd fältherres dagar.  

KAP. 40 Då Claudius fått underrättelse om ståthållarens död, förordnade han Aulus Didius1 i hans ställe, på det provinsen ej måtte blifva utan styresman. Men ehuru skyndsamt denne reste, fann han icke mer sakerna i samma ställning, ty en legion, som kommenderades af Manlius Valens, hade emellertid i en drabbning blifvit slagen. Ryktet om denna händelse förstorades icke allenast af fienderne, i afsigt att förfära den ankommande fältherren, utan ock af honom sjelf, som derigenom sökte vinna en större ära, om han dämpade oroligheterna, eller en billigare ursäkt, om de fortforo. Det var silurerne som tillfogat oss äfven denna förlust, och de fortforo att vidt och bredt ströfva, tilldess de vid Didii ankomst förjagades. Britannernes utmärktaste fältherre efter Caractaci fångenskap var Venutius af brigantiska stammen, såsom jag ofvanför berättat2: han var länge romarne tillgifven och beskyddad af deras vapen, så länge han var gift med drottning Cartismandua; men efter deras skilsmässa, som genast åtföljdes af krig, hade han äfven emot oss blifvit fiendtlig. I början fördes likväl striden endast emellan dem sjelfva, och Cartismandua uppfångade genom list Venutii broder och anhöriga. Detta förbittrade hennes fiender, hvilka jemväl, eggade utaf skymfen att beherrskas af en qvinna, med en stark och utvald krigshär inföllo i hennes riken. Vi hade förutsett detta, och några kohorter, som sändes till hennes hjelp, höllo med dem en häftig slagtning, som i början var tvifvelaktig, men till slutet lyckligare. Med lika utgång fäktade den legion som anfördes af Cesius Nasica. Ty Didius sjelf, tung af år och mätt af äreställen, åtnöjdes med att handla genom sina underhafvande och endast afvärja fienden. Dessa händelser, ehuru de timade på flera år3 och under två propretorer Ostorius och Didius, har jag sammanbundit, af fruktan att, de, söndrade, ej lika lätt skulle fästas i minnet. Jag återvänder nu till tidens ordning.

Kapitel 41-57 (år 51-52 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Samme som i kap. 15. Hans utnämning sätts allmänt till år 52.
  2. I förlorat parti av Annalerna.
  3. 47-58. Fortsättningen följer XIV, 29.