Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

TOLFTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36,
 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69

År 51 e. Kr.
(E. R. b. 804)

KAP. 41 Då Tiberius Nero1 för femte gången och Servius Cornelius Orfitus voro konsuler, ikläddes Nero, fastän underårig, den manliga togan2, på det han måtte synas skicklig att deltaga i statsförvaltningen. Claudius samtyckte ock med nöje till senatens smickrande beslut, »att Nero på sitt tjugonde ålders år skulle mottaga konsulatet3, och emellertid såsom utnämd hafva utom staden prokonsularisk makt4 och kallas ungdomens furste5.» Föräringar utdelades i hans namn till soldaterne och till menigheten*); och vid de spel som anstäldes i circus, för att tillvinna honom allmänhetens, ynnest, visade sig Britannicus i barnkläder, Nero i triumfdrägt. Folket skulle skåda den ene i imperatorisk skrud, den andre i barndomsdrägt, och deraf på förhand sluta till bådas öde. De centurioner och tribuner som ömkade Britannici läge blefvo vid samma tid aflägsnade under diktade förevändningar, och några under sken af befordran. Äfven om bland hans frigifna någon fans af obrottslig trohet, bortkördes han af följande anledning. Vid ett tillfälle, då ynglingarne möttes, helsade Nero Britannicus med hans namn, och Britannicus honom med namnet Domitius. Detta blef, såsom första steget till misshällighet, af Agrippina med mycken klagan anmäldt hos mannen. »Adoptionen föraktades,» sade hon, »hvad senaten tillstyrkt, hvad folket bifallit, upphäfdes inom palatset, och om deras ondska icke kufvades, som lärde så fiendtliga tänkesätt, skulle det utbryta till allmänt förderf.» Uppbragt af dessa beskyllningar, liksom de varit grundade, straffade Claudius med landsflykt eller död de bästa af sin sons uppfostrare, och satte till hans bevakning andra, dem styfmodern utvalt.
  1. Kejsarens fulla namn var Tiberius Claudius Drusus Nero Germanicus.
  2. Nero var nyss fyllda tretton. Efter Nero känner vi bara till två som anlagt manlig toga före fjorton års ålder. Commodus och Caracalla. Nero var givetvis den förste.
  3. Jfr vad som sägs om Augustus I, 3. Vanligen lät man kejserliga husets barn bli kvestorer fem år tidigare än normalt, och sedan avancera: minimiåldern för en konsul var på Ciceros tid fyrtio.
  4. Imperium proconsulare var den viktigaste av kejsarens befogenheter. Att ge någon annan prokonsularisk makt var ett sätt att utpeka en arvinge. Germanicus fick det (I, 14; II, 43). Men imperium proconsulare givet till någon annan än kejsaren gällde utanför staden, ej innanför pomerium.
  5. Princeps juventutis, en titel skapad efter förebild av princeps senatus, senatens främste (kejsaren). titeln kunde ges till flera men tolkades ofta som utpekande en arvtagare till riket.
    6.
  • De förra kallades donativum. de sednare congiarium.
KAP. 42 Ännu vågade dock Agrippina icke att försöka fullbordandet af sin plan, förrän Lusius Geta och Rufius Crispinus, hvilka hon ansåg tacksamma mot Messalinas minne och tillgifna dennas barn, blifvit entledigade från befälet öfver lifvakten. På hennes försäkran »att kohorterna genom tvennes kabaler söndrades i partier, och att under en endas styrelse strängare ordning kunde bibehållas, uppdrogs således befälet öfver dessa trupper åt Burrus Afranius1, en krigsman af utmärkt rykte, men som väl visste genom hvilkens inflytande han befordrades. Agrippina började nu äfven att omgifva sin egen höghet med större glans och färdades till capitolium i vagn*), ett bruk hvilket, af ålder förbehållet presterne och helgedomarna, gaf en ökad värdighet åt en qvinna hvilken, född af en imperator och syster, maka och moder åt regenter2, är till denna dag ett exempel utan like. Emellertid hände det att Vitellius, hennes förnämsta stöd, i njutningen af den högsta gunst och vid slutet af sin lefnad — så osäker är de stores ställning — blef föremål för en anklagelse. Angifvaren, senatorn Junius Lupus, påbördade honom majestätsbrott och afsigter på regeringen. Claudius skulle också lånat öronen deråt, om han icke af Agrippina, mera genom hotelser än böner, blifvit så omvänd, att han landsförviste anklagaren. Mera hade Vitellius icke yrkat.
  1. Burrus höll ämbetet till sin död (XIV, 51).
  2. Imperator, en titel som hennes fader Germanicus fick (I, 58). Agrippina var syster till Caligula, maka till Claudius samt moder till Nero.
  3. Jfr XI, 2.
  • Carpentum
KAP. 43 Många järtecken skedde detta året. Olycksbådande foglar satte sig på capitolium; hus kullstörtades af täta jordbäfningar, och då man fruktade en vidsträcktare olycka, blefvo i folkträngseln de svagare ihjeltrampade. Missväxt på säd, och deraf uppkommen hungersnöd, ansågs äfven såsom järtecken. Icke endast i tysthet klagade man deröfver, utan med upproriskt skri skockades folket omkring Claudius, en dag då han skipade lag, och dref honom under våldsam trängsel till yttersta lindan af forum, tilldess han med en trupp af soldater bröt sig genom den förbittrade folkhopen. Det är visst att i staden fans då af lifsmedel ej mera än femton dagars förråd, och blott genom gudarnes synnerliga nåd och vinterns mildhet räddades man från den yttersta nöd. Likväl är det en sanning, att arméerna fordom i aflägsna provinser erhöllo tillförsel från Italien. Landet är ej heller nu ofruktbart, men vi odla hellre Afrika och Egypten, och romerska folkets lif är öfverlemnadt åt skeppsfarten och dess vådor1.
  1. Något överdrivet har det sagts att Rom var beroende av Egypten i fyra månader, av Afrika i åtta.
KAP. 44 Ett krig uppkom detta år emellan armenierne och ibererne, och blef äfven för partherne och romarne en orsak till de våldsammaste brytningar. Öfver parthiska folket regerade Vologeses, hvilken, ehuru på mödernet son af en grekisk frilla, genom sina bröders1 begifvande erhållit tronen. Pharasmanes beherrskade Iberien genom gammal häfd; hans broder Mithridates Armenien genom romarnes makt. Pharasmanes hade en son, vid namn Rhadamistus, af skön och reslig växt, utmärkt af kroppsstyrka, undervisad i sitt lands idrotter, och i högt anseende hos de angränsande folken. Denne beklagade sig »att Iberiens obetydliga rike genom faderns långa lifstid undanhölles honom,» och han gjorde det så häftigt och så ofta, att hans herrsklystnad ej kunde misskännas. Pharasmanes, som vid slutet af sin lefnad fruktade den herrsklystna och af folkets tillgifvenhet understödda ynglingen, rigtade derför hans tankar åt ett annat håll och gaf honom utsigt på »Annenien, ett rike,» sade han, »som han sjelf, efter parthernes fördrifvaude, hade gifvit åt Mithridates; men han borde tills vidare afhålla sig från våld och hellre använda list, för att öfverraska honom oberedd.» Under förevändning af misshällighet med sin fader och omöjligheten att uthärda en styfmoders hat, begifver sig således Rhadamistus till farbrodern. Emottagen af honom med mycken godhet och behandlad såsom hans egna barn, förleder han armeniska adeln till upproriska stämplingar, under det Mithridates, långt ifrån att misstänka, öfverhopar honom med välgerningar.
  1. Tiridates och Pacorus.
KAP. 45 Under antaget sken af försoning återvänder han till sin fader, och berättar »att allt hvad genom list kunnat uträttas vore; färdigt: det öfriga måste verkställas med vapen.» Pharasmanes uppfinner emellertid orsaker till krig: »då han förde krig emot albanernes konung och kallade romarue till hjelp, hade hans broder varit honom emot, och den oförrätten ville han hämnas med hans undergång.» Tillika öfverlemnade han en talrik armé åt sin son, hvilken genom ett plötsligt inbrott förskräckte Mithridates och nödgade honom, fördrifven ur fältet, att innesluta sig i Gornee, ett fäste, försvaradt genom sitt läge och af en romersk besättning, som stod under befäl af prefekten Celius Pollio och centurionen Casperius. Det är intet som barbarerne så litet förstå, som bruket af maschiner och konsten att belägra; af oss är deremot denna del af krigsvetenskapen isynnerhet känd. Sedan derför Rhadamistus förgäfves eller med förlust försökt några anfall emot fästningsverken, börjar han en blockering, och då med styrka intet uträttades, köper han med penningar den giriga prefekten, oaktadt Casperius besvor honom »att icke genom ett nidingsverk och för penningar uppoffra en konung, vår bundsförvandt, och Armenien, en skänk af romerska folket.» Slutligen, då Pollio förebar fiendernes myckenhet, Rhadamistus sin faders befallningar, slöt centurionen ett stillestånd och gick bort, med föresats att — så framt han icke kunde afskräcka Pharasmanes från kriget — underrätta ståthållaren i Syrien, Titus Ummidius Qvadratus, om den ställning hvaruti Armenien befann sig.  
KAP. 46 Prefekten, som genom centurionens bortresa såg sig befriad från en uppsyningsman, tillstyrker Mithridates att sluta en förlikning. Han föreställer honom »blodsbandet emellan bröder, Pharasmanes' företräde i ålder och deras öfriga skyldskapsförbindelser: att han hade sin broders dotter till äkta; att han sjelf var Rhadamisti svärfader. Ibererne, oaktadt för närvarande öfverlägsna, voro icke obenägna för fred. Armeniernes trolöshet vore nog känd, och han hade ej annan tillflykt än en borg, utblottad på lifsmedel. Han borde derför ej tveka i valet emellan krig och fördelar som utan blod kunde vinnas.» Under det Mithridates dröjde att förklara sig och misstrodde prefektens råd, emedan denne förfört en af hans frillor och ansågs kunna köpas till all slags nedrighet, anländer Casperius till Pharasmanes och fordrar »att ibererne skulle upphäfva belägringen.» Pharasmanes gaf offentligen obestämda, ofta också gynnande svar, men antydde emellertid Rhadamistus genom hemliga budskap, att på livad sätt som helst påskynda eröfringeu. Priset för förräderiet blef således ökadt, och genom hemliga förförelser förmår Pollio sina soldater att yrka fred med hotelser att öfvergifva fästningen. I denna ytterlighet emottog Mithridates dag och ställe till fördragets afslutande och gick utur borgen.  
KAP. 47 Rhadamistus kastar sig straxt med häftighet i hans famn, hycklar undergifvenhet, kallar honom svärfader och fader. Han förpligtar sig äfven med ed »att icke med svärd, icke med gift tillfoga honom något våld,» och förer honom under detta till en närbelägen lund, der det påbjudna offret, sade han, vore tillredt, på det deras försoning i gudarnes åsyn måtte bekräftas. Det är ett bruk hos (orientens) konungar, så ofta de afsluta ett förbund, att räcka hvarandra högra handen och sammanbinda tummarne med en hårdt tilldragen knut. När nu blodet trängt sig till yttersta lederna, göres en obetydlig skåra, så att något blod utrinner, hvilket de å ömse sidor uppsuga. Detta anses för ett högst heligt förbund, såsom med bådas blod besegladt. Men den som vid detta tillfälle skulle förrätta ombindningen låtsade att falla, fattade Mithridates om knäna och drog honom omkull; straxt blef han, under tillopp af flere, lagd i bojor och med en kedja om benen bortsläpad, hvilket hos barbarerne anses såsom en vanheder; äfven folket, som han med hårdhet beherrskat, anföll honom med smädelser och slag. Dock funnos äfven de som af hans lyckas förunderliga hvälfning rördes till medlidande. Hans maka, som följde honom med sina späda barn, uppfylde luften med sin klagan. De inneslötos särskildt i täckta vagnar, tilldess man inhämtat Pharasmanes' befallningar. Hos honom var begäret till en krona starkare än kärleken till en broder och dotter, och hans själ var färdig till brott. Likväl skonade han sina ögon från åsynen af deras mördande. Rhadamistus, liksom af aktning för sin ed, använde icke svärd, icke gift emot sin syster och farbroder, utan lät dem kastas omkull på marken och qväfvas till döds under en myckenhet af tunga kläder. Äfven Mithridates' söner dödades, emedan de gråtit öfver sina föräldrars mord.  
KAP. 48 Då Qvadratus fick veta att Mithridates var förrådd, och mördarne i besittning af hans rike, sammankallar han sitt råd, berättar hvad som skett och frågar om han skulle hämnas. Få bekymrade sig om statens heder: de flesta tillstyrkte det som var säkrast. »Alla brott,» sade de, »som af utländningar sinsemellan föröfvas, borde betraktas med glädje. Man borde till och med utså frön till hat, såsom ofta Roms furstar, under sken af frikostighet, bortskänkt detta samma Armenien, för att väcka oenighet mellan barbarerne. Måtte derför Rhadamistus njuta hvad han brottsligt förvärfvat, blott han njuter det afskydd och föraktad, ty detta vore mera nyttigt (för romarne), än om han vunnit det med ära.» Denna mening blef antagen. Dock, för att ej synas hafva gillat våldsgerningen, och af fruktan att Claudius kunde gifva motsatt befallning, lät man genom bud antyda Pharasmanes »att draga sig ifrån Armeniens gränser och återkalla sin son.»  

KAP. 49 Cappadociens1 styresman, med titel af prokurator, var den tiden Julius Pelignus, en man, lika föraktlig för sin själs feghet som för sin kropps löjliga fulhet, men en förtrolig vän af Claudius, den tiden då han, ännu en privat man, i umgänge med narrar muntrade sin tröga sysslolöshet. Denne Pelignus hade sammandragit trupper i provinsen, i afsigt, som han sade, att återtaga Armenien, men som han mera plundrade bundsförvandterne än fienden, blef han genom de sinas bortgång, vid barbarernas anfall, utan försvar och tog sin tillflykt till Rhadamistus. Vunnen af dennes skänker, uppmanar han honom sjelf att anlägga det kungliga diademet, och är såsom tillstyrkare och lifknekt närvarande vid högtidligheten. När ryktet om denna skändlighet utspriddes, och man befarade att äfven andra (romare) skulle bedömas efter Pelignus, sändes legaten Helvidius Priscus i spetsen för en legion, att efter omständigheterna afhjelpa oroligheterna. Han gick derför skyndsamt öfver berget Taurus och hade redan, mera genom foglighet än våld, till någon del återstält lugnet, då han fick befallning »att återvända till Syrien, för att ej gifva anledning till krig; med partherne.»
  1. Kappadokien blev provins under Tiberius II, 56.
KAP. 50 Ty Vologeses, som fann att tillfälle yppat sig att anfalla Armenien, som fordom tillhört hans förfäder och nu genom ett nidingsbrott innehades af en främmande konung, sammandrog trupper och ärnade upphöja sin broder på denna tron, på det ingen gren af hans hus måtte vara utan en krona. Vid parthernes antåg skingrades ibererne utan slagtning, och armeniernes hufvudstäder, Artaxata1 och Tigranocerta2, mottogo oket. Men en oblid vinter eller otillräckligt anskaffade lifsmedel, och en smitta, som af bägge orsakerna uppkom, nödgade snart Vologeses att för det närvarande öfvergifva sin eröfring, och Rhadamistus bemäktigade sig det åter lediga Armenien, grymmare än förut, såsom emot affällingar, beredda vid första tillfälle till nytt uppror. Men de, ehuru vana vid träldom, förlorade tålamodet, grepo till vapen och, kringrände palatset, och Rhadamistus hade ej annat medel till räddning än hästarnes snabbhet, på hvilka han frälste sig och sin gemål.
  1. Vid Araxes, brändes av Corbulo; XIII, 41.
  2. Grundat av Tigranes I, förstört 69 f.Kr. av Lucullus. Läget omtvistat.
KAP. 51 Hans maka, som var hafvande, uthärdade väl af fruktan för fienden och af kärlek till sin man, så godt hon kunde, flyktens första besvärligheter; men då under en fortsatt skyndsamhet hennes underlif stöttes och alla inelfvor våldsamt skakades, bad hon »att genom en hederlig död blifva befriad från fångenskapens vanära.» Han tog henne först i sina armar, tröstade, uppmuntrade henne, än beundrande hennes dygd, än plågad af fruktan, att någon annan skulle blifva egare af hennes person, om hon af honom öfvergafs. Slutligen hänförd af kärlekens raseri och icke ovan vid våldsamheter, drager han sabeln, sårar henne, släpar henne till stranden af Araxes och öfverlemnar henne åt floden, på det icke en gång hennes lik skulle kunna bortröfvas. Han sjelf fortsätter i ilande fart sin flykt till Iberien, sin faders rike. Zenobia — detta var qvinnans namn — blef emellertid i lugnvattnet upptäckt af några herdar; hon andades ännu och gaf tydliga tecken till lif. Slutande af hennes ädla skapnad till en högre börd, förbundo de såret och använde landtliga läkemedel; men sedan de hört hennes namn och olycka, förde de henne till staden Artaxata, hvarifrån hon genom allmän omsorg beledsagades till Tiridates, der hon blef med välvilja emottagen och behandlad med kunglig heder.  

År 52 e.Kr.
(E. R. b. 805)

KAP. 52 Då Faustus Sulla1 och Salvius Otho2 voro konsuler, blef Furius Scribonianus drifven i landsflykt, på beskyllning »att han genom chaldeer sökte utforska furstens dödstid.» I hans brott invecklades hans moder Junia, »såsom otåligt bärande sin förra olycka,» ty äfven hon var landsförvist. Scriboniani fader Camillus3 hade fordom i Dalmatien uppväckt ett krig, och Claudius ville hafva det ansedt såsom en mildhet, att han för andra gången skonade en fiendtlig ätt. Den landsförviste lefde dock icke länge efter detta: om hans död var tillfällig eller tillskyndad genom gift — derom utspriddes, efter hvars och ens öfvertygelse, olika rykten. »Om astrologers4 fördrifvande från Italien» gjordes ett strängt, men fruktlöst senatsbeslut. Fursten berömde sedan i ett tal de senatorer »som för knappa vilkor frivilligt nedlade sin värdighet,» och afsatte dem »som med fattigdom förenade oblygheten att qvarblifva.»
  1. Make till Claudius dotter Antonia; dödad av Nero år 62, XIV, 57.
  2. Bror till kejsar Otho.
  3. Camillus var konsul år 32, VI, 1. Scribonianus farfar nämns II, 52 (Camillus).
  4. Bertil Cavallins översättning har "matematiker" istället för "astrologer" och förklarar det i en not med "kaldéer".
KAP. 53 Vid samma tid väcktes hos fäderne förslag »om straff för de qvinnor som gifte sig med trälar.» Man stadgade »att de som, utan husbondens vetskap, begått denna låghet skulle sjelfva anses vara i träldom, men, om han dertill samtyckt, behandlas såsom frigifna.» Åt Pallas, hvilken Claudius hade uppgifvit såsom upphofsman till detta förslag, tillstyrkte den utnämda konsuln Barea Soranus »pretors värdighet och femton miljoner sestertier.» Cornelius Scipio tillade »att man skulle offentligen aflägga tacksägelser för det att han, som härstammade från Arkadiens konungar1, uppoffrade sitt urgamla adelskap för statens nytta och tillät sig räknas ibland furstens tjenare.» Claudius försäkrade »att Pallas, nöjd med hedern, ville qvarblifva i sin förra fattigdom.» Och ett senatsbeslut blef offentligen anslaget, hvaruti en frigjord slaf, egare af 300 miljoner sestertier, öfverhopades med beröm för gammaldags tarflighet.
  1. Scipio vill göra gällande att Pallas härstammade från de arkader som under Evanders ledning befolkade Palatinen och som härstammade från en kung Pallas. Jfr Vergilius: Aeneiden 8, 54.
KAP. 54 Men hans broder, med tillnamnet Felix, iakttog icke en lika återhållsamhet. Han hade långt förut blifvit satt till styresman öfver Judeen och trodde sig, så mäktigt understödd, kunna ostraffad begå alla illgerningar. Det är sant att judarne hade gjort sig misstänkta för uppror sedan den resning som uppstod, då de vägrade att lyda Cajus Cesar; denna stillades väl, sedan hans mord blifvit bekant, men fruktan fortfor att någon annan regent kunde gifva samma befallning*)1. Emellertid förvärrade Felix det onda genom otidiga botemedel, och Ventidius Cumanus, som styrde en del af provinsen, var hans medtäflare i elakhet. Delningen var sådan, att Cumanus hade galileerne, Felix hade samariterne under sin lydnad: nationer, som af ålder varit oeniga och nu, af förakt till sina styresmän, mindre än någonsin betvingade sin hätskhet. De plundrade således å ömse sidor, skickade ut röfvareband, lade försåt, höllo äfven någon gång ordentliga drabbningar, och förde bytet och rofvet till prokuratorerne. Dessa fägnade sig i början deröfver; sedermera, då oordningen tilltog, och de ville afstyra den med vapen, blefvo deras soldater slagna, och krigslågan skulle förtärt hela provinsen, om icke Syriens ståthållare Qvadratus hade kommit till räddning. Hvad de judar beträffade som gått så långt i våldsamhet, att de dödat soldaterne, tvekade man icke länge om att de med lifvet borde umgälla sitt brott; Cumanus och Felix väckte betänklighet, ty Claudius, sedan han hört orsakerna till upproret, hade gifvit fullmakt att fälla dom äfven öfver prokuratorerne. Men Qvadratus tog Felix upp på domsätet och visade honom ibland domrarne, för att afskräcka de anklagades nit. Cumanus blef således ensam sakfäld för de brott hvartill bägge gjort sig skyldiga, och lugnet återstäldes i provinsen.
  • Detta läsningssätt anses för det bästa, ty texten är här korrumperad. C. Cesar, (Caligula) hade befalt att hans bild skulle uppsättas till dyrkan i Jerusalems tempel. Hellre än att underkasta sig detta, ville Judarne gripa till vapen, men uppresningen stillades, sedan de fått veta att han var mördad.
  1. Orden inom <de av Gajus Caesar fått order att ställa upp kejsarens bildstod i templet; och ehuru> insätts av av Haase (jfr Historiae 5, 9).
KAP. 55 Det var icke långt derefter, som de vilda ciliciska folken, som man kallar eliter, hvilka äfven förut mer än en gång varit oroliga, under anförande af Troxobores, förskansade sig på otillgängliga berg, hvarifrån de gjorde utfall till kusten eller städerna, och föröfvade öfvervåld emot landtbrukare och stadsbor, men isynnerhet emot köpmän och sjöfarande. De belägrade äfven staden Anemurium, och det rytteri som ifrån Syrien sändes under prefekten Curtius Severus till dess undsättning blef skingradt, emedan den ojemna marken omkring staden, tjenlig för fotfolk till strid, icke tillät en rytteridrabbning. Men slutligen, sedan Antiochus1, konung i detta land, genom vänlighet emot manskapet och list emot anföraren, hade söndrat barbarernes styrka, lät han döda Troxobores och några få af hufvudmännen, och stillade genom mildhet de öfriga.
  1. Antiochus Epiphanes IV.
KAP. 56 Sedan ett berg emellan sjön Fucinus och floden Liris vid denna tiden var genombrutet, så blef — på det prakten af detta arbete måtte skådas af flere — en sjöslagtning tillredd i sjelfva sjön, i likhet med den som fordom Augustus i en på denna sidan Tibern gräfd dam, men med lätta fartyg och mindre manskap, hade anstalt. Claudius utrustade galärer med tre och fyra roddarbänkar och bemannade dem med nitton tusen stridsmän. Omkretsen var stängd med färjor till förekommande af en oordentlig flykt; dock lemnades tillräckligt utrymme för att visa roddarnes styrka, styrmännens skicklighet, skeppens anfall och allt som i ett sjöslag är vanligt. På färjorna stodo de pretoriska kohorterna till fot och till häst, och framför dem voro bröstvärn uppförda, från hvilka man kunde skjuta med katapulter och ballister. Det öfriga af sjön intogo de stridande, på däckade fartyg. En oräknelig folkskara från närmaste städer och några från sjelfva Rom uppfylde stränder och kullar och bergshöjder, såsom på en amphiteater, dels af nyfikenhet dels af höflighet emot fursten. Han sjelf, i en präktig fältherremantel, och bredvid honom Agrippina, i en gyllene kappa, innehade högsätet. Slagtningen, fastän emellan brottslingar, hölls med ett mod som egnade tappra män, och efter mycken blodsutgjutelse befriades de från ett allmänt mördande.  

KAP. 57 Sedan skådespelet var slutadt, öppnades vägen för vattnet. Då såg man tydligt huru vårdslöst arbetet var gjordt och att kanalens djup icke svarade emot de djupaste ställena eller midten af sjön. Efter någon tid gjordes djupare gräfningar, och för att åter samla en mängd af åskådare, gafs ett fäktarespel på bryggor lagda öfver kanalen, till att föreställa en infanteriträffning. En måltid var äfven anrättad vid sjöns utlopp, som förorsakade hos alla stor förskräckelse, ty vattnet, som med häftighet framstörtade, förde med sig allt som var närmast, och skakade eller skrämde genom brakande och dån dem som voro på längre afstånd. Agrippina begagnade sig straxt af furstens förskräckelse för att anklaga Narcissus, som haft inseende öfver arbetet, för egennytta och roffande. Narcissus blef icke heller svarslös, utan förebrådde henne qvinligt öfvermod och gränslös ärelystnad.

Kapitel 58-59 (år 53-54 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.