Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

TRETTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30,
 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58

År 58 e. Kr.
(E. R. b. 811)

KAP. 34 Då Nero för tredje gången var konsul, tillträddes samma embete af Valerius Messala1, hvars farfars farfader, talaren Corvinus, efter hvad några nu åldriga män ännu mindes, varit embetsbroder åt den gudomlige Augustus, Neros mormors morfader. Men det ädla husets glans ökades genom ett årligt anslag af femhundra tusen sestertier, att Messala sålunda skulle kunna bära sin oförvållade fattigdom. Äfven åt Aurelius Cotta2 och Haterius Antoninus3 anslog fursten en årlig summa, ehuru de genom utsväfningar förskingrat sina förfäders rikedomar. — I början af detta år blef det hittills obetydliga och uppskjutna kriget emellan parther och romare om Armeniens besittning med kraft upptaget, emedan å ena sidan Vologeses icke ville se sin broder Tiridates beröfvad den tron han skänkt honom, eller mottaga den som gåfva af en främmande makt, och å den andra Corbulo ansåg det värdigt romerska folkets storhet att återtaga Luculli och Pompeji fordna eröfringar. Dertill kom att armenierne visade sig opålitliga och inbjödo båda de stridande; men genom landets läge och likhet i seder stodo de dock partherne närmare och voro genom giftermål ömsesidigt befryndade, hvarför de, obekanta med frihet, kände sig mera dragna till dem — eller till en beroende ställning.
  1. Hans far III, 2, farfar I, 8.
  2. Son (sonson?) till Cotta Messalinus II, 32; VI, 7.
  3. Jfr XII, 58.
    4.
KAP. 35 Men Corbulo hade mera arbete med sina fega soldater än med trolösa fiender: ty de från Syrien förflyttade legionerna, förvekligade genom en långvarig fred, underkastade sig med största, motvilja den romerska krigstjenstens fordringar. Det är allmänt kändt att vid denna krigshär funnos gamla soldator som aldrig stått på post, aldrig skött nattvakten, — hvilka betraktade en vall och en graf som nya och underbara ting; ty utan hjelmar, utan harnesk, putsade och välbergade, hade de endast gjort garnisonstjenst. Sedan han derför afskedat de ålderstigna och sjukliga, begärde han förstärkningsmanskap. Utskrifningar höllos i Galatien och Cappadocien; en legion från Germanien jemte bundsförvandtsrytteri och fotfolk gåfvos honom till förstärkning. Hela hären fick bo i tält, ehuru vintern var så sträng, att, marken öfverdrogs med is och först efter uppgräfning erbjöd en möjlighet att uppslå tälten. Genom den starka kölden fingo många sina lemmar förfrusna, och några dogo under vaktgöring. Det berättades om en soldat som bar en knippa ved, att hans händer så stelnat, att de, fastfrusna vid knippan, föllo från de stympade armarna. — Sjelf var han, i en lätt drägt och med obetäckt hufvud, alltid närvarande under marschen, under arbetena, berömde de hurtiga, tröstade de svaga, föregick alla med sitt exempel. Sedermera, då många icke härdade ut med det hårda luftstrecket och den stränga krigstjensten, utan rymde, sökte han ett botemedel i stränghet. Han gjorde icke, som vid andra krigshärar var vanligt, — öfversåg med förseelsen en och två gånger, utan den som öfvergifvit fanan fick genast plikta med lifvet. Detta visade sig i sina följder helsosammare och bättre än medlidande, ty icke så många rymde från detta läger, som der man var öfverseende.  
KAP. 36 Sedan Corbulo hållit legionerna inom lägret, tilldess våren var inne, och förlagt kohorter af hjelptrupperna på tjenliga punkter, befaller han de förra att icke inlåta sig i strid. Befälet öfver posteringarna gaf han åt Paccius Orfitus, hvilken tjenstgjort som förste centurion. Ehuru denne skrifvit att barbarerne icke voro på sin vakt och erbjödo tillfälle till ett lyckligt företag, fick han dock befallning att hålla sig inom förskansningarna och afvakta större stridskrafter. Han bröt dock mot sin förmans order, och sedan några rytteriafdelningar ankommit från närmaste skansar och af oförstånd ropade på strid, inlät han sig med fienden och blef slagen. Förskräckta af hans nederlag, återvände de som bort komma till hjelp i brådskande flykt, hvar och en till sitt läger. Corbulo blef högligen missnöjd häröfver och låter den strängt upptuktade Paccius jemte prefekter och soldater lägra sig utom vallen. Med denna skymfliga behandling måste de hålla ut, och först på hela härens förböner blefvo de befriade.  

KAP. 37 Men Tiridates, som utom sina egna underlydande hade sin broder Vologeses till hjelp, började nu mera icke i hemlighet, utan helt öppet oroa Armenien och plundra dem som han ansåg trogna mot oss, och om trupper fördes honom till mötes, vek han undan, visade sig än här, än der, och väckte större skräck genom hvad som berättades om honom, än genom verklig strid. Då Corbulo således länge sökt strid, men förgäfves, fann han sig nödsakad att efter fiendens exempel öfverallt utbreda kriget, han fördelar sin styrka, så att legater och prefekter skulle angripa samtidigt och från skilda håll; tillika uppmanar han konung Antiochus att anfalla de honom närmast belägna kretsarna. Ty Pharasmanes*) hade dödat sin son Rhadamistus, som i hans tanke var en förrädare, och för att visa sin trohet emot oss, var han dess verksammare att låta armenierne erfara hans gamla hat. För första gången lockades moscherne, annars en förut med romarne förbunden folkstam, att anfalla de otillgängliga delarna af Armenien. Sålunda utföllo Tiridates' planer alldeles mot beräkning, och han skickade sändebud, hvilka å hans och parthernes vägnar begärde få veta »hvarför han beröfvades sin gamla äganderätt till Armenien, då han dock nyligen gifvit gisslan och förnyat vänskapen, som öppnade vägen äfven till nya tjenster. Endast derför hade Vologeses sjelf ännu icke rört på sig, emedan de hellre ville underhandla än bruka våld. Men om man framhärdade i kriget, skulle Arsaces' ättlingar icke svikas af tapperheten och lyckan, som de; många gånger redan pröfvat i romarnes nederlag.» Väl vetande att Vologeses var fullt upptagen af Hyrkaniens affall, gaf Corbulo till svar härpå Tiridates det rådet »att med böner vända sig till kejsaren. Han kunde utan blodsutgjutelse vinna ett fast grundadt välde, om han läte ett aflägset hopp på en sen framtid fara och hölle sig till en närvarande, mera lofvande utsigt.»
  • Om dennes förfarande mot sin broder Mithridates berättas 12 b. 47 k.
KAP. 38 »Emedan genom de fram och åter farande buden fredsverket i sin helhet icke gick framåt», beslöto de »att bestämma tid och ställe för ett personligt samtal.» »Tusen ryttare», sade Tiridates, »skulle han hafva med sig som skyddsvakt; huru många soldater af hvarje vapenslag skulle medfölja Corbulo ville han icke bestämma, blott de komme utan harnesk och hjelmar, till tecken af fredliga afsigter.» För hvilken menniska som helst — ännu mer för en gammal, försigtig fältherre — skulle barbarernes svek varit uppenbart: att å ena sidan bestämdes ett inskränkt antal, men å den andra lemnades öppet att medtaga ett större — endast i afsigt att förbereda ett bakhåll; ty om soldater med obetäckt kropp stäldes emot en i pilkastning öfvad ryttare, så hjelpte mängden föga. Han lät dock icke märka att han genomskådat planen, utan svarade att »vid öfverläggningar som rörde det hela, vore det rättare att samtala i närvaro af krigshärarna i sin helhet. Han valde ett ställe hvars ena del bestod af sakta uppstigande kullar, lämpliga att inrymma fotfolkets leder; på den andra delen som öfvergick till en vidsträckt slätt, kunde ryttareskarorna utbreda sig. På den bestämda dagen var Corbulo först på platsen och uppstälde bundsförvandtskohorterna och konungarnes hjelptrupper på flyglarna, i midten sjette legionen, i hvilken han instuckit tretusen man af tredje legionen, hvilka han under natten tillkallat från ett annat läger, — men med blott en örn, att det skulle se ut som en och samma legion. Först då dagen redan var i aftagande, intog Tiridates en aflägsen ställning, der man väl kunde se, men icke höra honom. Då sålunda intet samtal blef af, lät den romerska härföraren soldaterne återgå, hvar och en till sin lägerplats.  

KAP. 39 Konungen skyndade sin väg — antingen af fruktan för bedrägeri, då man samtidigt framryckte åt flera håll, eller för att uppsnappa våra provianttransporter, som öfver svarta hafvet kommo från staden Trapezunt. Men dels kunde han icke göra transporterna någon skada, emedan de gingo öfver de af våra vaktposter besatta bergen, dels rustar sig Corbulo att förstöra deras fästen, på det kriget icke skulle blifva oafgjordt och långvarigt, äfvensom för att tvinga armenierne att värja sitt eget land. Det starkaste fästet vid namn Volandum i denna provins tog han på sin egen del; de mindre lemnade han underbefälhafvaren Cornelius Flaccus och lägerprefekten Instejus Capito. Sedan han undersökt fästningsverken och vidtagit för stormningen nödiga anstalter, uppmanar han soldaterne »att förjaga den ostadiga fienden ur hans tillhåll — en fiende som hvarken var rustad för fred eller krig, och genom sin flykt nödgades erkänna sin trolöshet och feghet; derigenom skulle de bereda sig sjelfva både ära och byte.» Han ordnar nu hären på fyra kolonner och för en del, tätt packad och skyddad af ett stormtak, fram att undergräfva vallen, en annan låter han resa stormstegar mot murarna, många inslunga med kastmaschiner eldbränder och kastspjut. Skyttarne och slungarne fingo sig anvisadt ett ställe hvarifrån de på långt håll kunde kasta sina kulor, på det icke någon afdelning, lika hotad från alla håll, skulle kunna hjelpa de hårdt ansatta. Så stor var nu den kämpande härens ifver, att på mindre än fyra timmar voro murarna blottade på försvarare1, portarnas bommar sprängda, fästningsverken bestigna och alla fullvuxna af mankön nedgjorda, utan att någon soldat blef dödad; blott få blefvo sårade. Den värnlösa hopen såldes på auktion; det öfriga bytet tillföll segervinnarne. Samma lycka hade legaten och prefekten, och sedan de på en enda dag stormat tre fästen, uppgåfvos de öfriga i förskräckelsen, en del frivilligt af invånarne. Af allt detta hämtade man mod att anfalla nationens hufvudstad Artaxata. Likväl förde han icke legionerna den närmaste vägen dit. Ty om de på en brygga öfvergingo floden Araxes. som flyter invid murarna, voro de blottstälda för öfverfall. Längre bort gingo de öfver floden på breda grund.
  1. nudati propugnatoribus, en reminiscens från Caesar: De bello Gallico 2, 6, 2, som var så kär läsning för Daniel Drouin i Eyvind Johnson: Drömmar om rosor och eld.
    2.
KAP. 40 Men Tiridates var ett rof för blygsel och fruktan: om han nämligen lät det komma till belägring, skulle man tro honom vara oförmögen att hjelpa; om han sökte hindra den, skulle han insnärja sig och sina ryttareskaror på ställen der det var omöjligt att reda sig. Slutligen beslöt han sig för att erbjuda ordentlig strid och på en passande dag börja en sådan, eller genom en låtsad flykt bereda sig tillfälle till någon krigslist. Derför kringsvärmade han plötsligt romerska hären under marschen, men som vår fältherre icke var oberedd derpå, hade han ordnat hären likaväl till marsch som till strid. På högra flanken gick tredje, på venstra sjette legionen, i midten utvaldt manskap ur tionde legionen; trossen var intagen emellan lederna. Ryggen betäcktes af ett tusen ryttare, hvilka fått befallning att försvara sig, om fienderne trängde nära inpå, men icke förfölja, om de flydde. På flyglarna gingo bågskyttarne till fots och det öfriga rytteriet; venstra flygeln sträckte sin slaglinie långt öfver de lägre delarna af höjderna, för att, om fienden gifvit sig in deri, kunna mottaga honom både framifrån och i fördjupningen. Tiridates sprängde fram från motsatta sidan, dock icke inom skotthåll, utan än hotande, än med låtsad rädsla, om han skulle kunna bryta lederna eller sätta efter spridda afdelningar. Men då ingen var nog oförståndig att bryta ordningen, och ingenting mera tilldrog sig, än att en dekurion vid rytteriet, som sprängde fram för dristigt, blef genomborrad med pilar, samt genom sitt varnande exempel styrkte de mildra i lydnad, aftågade han vid mörkrets inbrott.  

KAP. 41 Sedan Corbulo utstakat lägret på stället, öfverlade han om han under natten skulle med lätta trupper rycka fram till Artaxata och instänga det; han trodde nämligen att Tiridates dragit sig dit. Sedermera, då kunskapare inberättat »att konungen tågat långt bort, men att osäkert vore om han begifvit sig till Medien eller Albanien», afvaktar han dagens inbrott, men skickar i förväg lätta trupper, som under tiden skulle kringgå murarna och börja belägringen på långt håll. Men invånarne i staden öppnade frivilligt portarna och öfverlemnade sig med all sin egendom åt romarne. Detta var deras räddning. Artaxata stacks i brand, förstördes och jemnades med jorden, emedan man för de vidsträckta murarna icke utan en stark garnison kunde bibehålla staden; vidare emedan våra stridskrafter icke voro så betydliga, att de kunde delas till två saker — att utgöra en stark besättning och derjemte utföra kriget; slutligen derför att, om staden lemades i det skick den var och utan bevakning, hade man hvarken nytta eller ära af dess eröfring. Man talar också om en underbar händelse, kommande, liksom från gudarne. Ty alla föremål voro ända till det ögonblicket belysta af solen*); men allt hvad som omgafs af murarna blef plötsligen insvept i ett svart moln och sönderdelades af blixtar, så att man ansåg staden af de, som det tycktes, vredgade gudarne invigd åt förderfvet. — I anledning af dessa händelser blef Nero utropad till imperator1, och enligt senatens beslut höllos tacksägelsefester; åt fursten beslötos bildstoder, triumfbågar och ständigt konsulat. Vidare beslöts att till festdagar räkna den dag, då segern vunnits, då underrättelsen derom kommit, då den föredrogs i senaten, och annat af samma slag, men till den grad öfverdrifvet, att Cajus Cassius**)2, som gillade öfriga ärebetygelser, i ett föredrag visade »att, om man ville tacka gudarne i förhållande till den stora framgången, skulle icke ens hela året räcka till tacksägelsefester, och derför borde man dela det i helg- och arbetsdagar, så att man kunde sköta sina pligter mot gudarne, men dock icke försumma de menskliga.»
  • Texten är här korrumperad och meningen osäker.
  • Denna Cassius nämnes i 11 b. l k.
  1. Jfr II, 18. Ledningen låg hos kejsaren; det var under hans auspicier fälttåg gjordes.
  2. Juristen, jfr XII, 12.
    3.
KAP. 42 Derpå föll domen öfver en anklagad som genomgått många vexlande öden och ådragit sig mångas hat, — icke utan förklenande omdömen om Seneca. Det var Publius Suilius*), under Claudii regering fruktansvärd och fal, men oaktadt tidernas förändring icke så ödmjuk, som hans fiender önskade; han ville nämligen hellre anses brottslig än bönfallande. För att nu störta honom, hade man, som det troddes, upplifvat ett senatsbeslut och den cinciska lagens1 straffbestämmelse mot dem som för penningar uppträdt som sakförare. Suilius sparade icke på klagomål och förebråelser, ty utom sin naturliga fräckhet kunde han för sin höga ålder tala fritt, och utfor häftigt mot Seneca: »Han förföljde (sade han) Claudii vänner, emedan han under hans tid utstått en mer än välförtjent landsflykt. Van vid en död, boklig kunskap och vid okunniga ynglingars umgänge, bleknade han af afund mot dem som under försvaret af medborgare öfvade en lifskraftig, icke förkonstlad vältalighet. Hvad honom sjelf angick, hade han varit Germanici qvestor, — den andre hade i dennes hus uppträdt som förförare2. Månne det förtjenade en strängare dom att med partens begifvande uppbära ersättning för en hederlig handräckning, än att befläcka furstliga fruntimmers läger? Genom hvilken vishetslära, genom hvilka filosofiska grundsatser hade han under fyra års furstlig vänskap samlat trehundra miljoner sestertier? I Rom föllo testamenten och faderlösa liksom i ett af honom utspändt nät; Italien och provinserna utsögos genom hans oerhörda ocker; han deremot hade en genom arbete förvärfvad, måttlig förmögenhet. Beskyllning, rättegång — allt skulle han hellre lida, än med det goda namn han länge ägt och genom vältalighet förvärfvat, ödmjuka sig för en uppkomling.»
  1. Lex Cincia - jfr XI, 5 samt 7-8.
  2. Det var Messalina som genom att beskylla Seneca för äktenskapsbrott med Germanicus dotter Julia fick honom landsförvisad till Korsika. Om Suilius som Germanicus kvestor jfr IV, 31.
    3.
KAP. 43 Det var ingen brist på sådana personer som i samma eller ännu svårare ordalag framförde detta till Seneca. Anklagarne, som man letade upp, angåfvo Suilius för »att hafva plundrat bundsförvandterne, när han var ståthållare i Asien, samt för försnillning af allmänna medel.» Sedermera, då de skaffat sig ett års uppskof för samlande af bevis, tyckte de den kortaste vägen vara att börja med anklagelserna som härledde sig från staden och för hvilka man hade vittnen nära till hands. »Att Qvintus Pomponius1 genom en hätsk anklagelse blifvit nödgad till borgerligt krig; att Drusi dotter Julia och Sabina Poppea blifvit drifna till sjelfmord; att Valerius Asiaticus, Lusius Saturninus och Cornelius Lupus blifvit störtade; ja, att hela skaror af romerska riddare blifvit dömda — med ett ord, alla af Claudius utöfvade grymheter» lade de Suilius till last. Till sitt försvar anförde denne att »af egen drift hade han icke företagit något af detta, utan blott lydt furstens vilja», tilldess Nero hejdade honom i talet härom, förklarande sig »med säkerhet hafva inhämtat af sin faders papper att han aldrig framtvingat en anklagelse mot någon.» Då ursäktade han sig med »Messalinas befallningar», men hans försvar började nu mattas. »Ty hvarför hade ingen annan blifvit vald att låna den tygellösa och osedliga qvinnan sin röst? Man borde straffa verktygen för brotten, då de, sedan de vunnit lönen för sina dåd, läto andra bära skulden för sjelfva ogerningarna.» Man tog således ifrån honom en del af hans egendom — ty sonen och sondottern fingo en del; äfven undantogs hvad de fått genom sin moders eller farmoders testamente, — och han sjelf förvisades till baleariska öarna, men hvarken under sjelfva rättegången eller efter domen visade han sig nedslagen. Också sade man att han genom kräsligt och yppigt lefnadssätt gjort sin förvisningsort ganska dräglig. Då åklagarne ville antasta hans son Nerullinus för det hat som fadern ådragit sig och med beskyllning för prejerier (förskingring), trädde fursten emellan; man hade nu, tyckte han, fått tillräcklig hämd.
  1. Jfr VI, 18. Han var consul suffectus 41. Vid Caligulas död verkade han för republikens återinförande.
KAP. 44 Vid samma tid hände det, att folktribunen Octavius Sagitta, intagen af en vansinnig kärlek till ett gift fruntimmer, vid namn Pontia, genom stora skänker lockade henne till otrohet och derpå följande skilsmässa från sin man, samt lofvade henne äktenskap och betingade sig detsamma af henne. Men så snart hon väl var fri, gjorde hon svårigheter, förebar sin faders motvilja, och sedan utsigt öppnat sig till en rikare förbindelse, sökte hon undandraga sig sina löften. Octavius deremot använde än klagan, än hotelser, bedyrande att hans rykte var förstördt, hans tillgångar uttömda; sitt lif — det enda som återstod — lade han slutligen i hennes händer. Men då han lernnades ohörd, begär han till tröst en enda natt; sålunda tröstad, skulle han för framtiden vara förnuftig. Natten bestämdes, och Pontia stälde en förtrogen tjenarinna till vakt vid sängkammaren. Han kommer åtföljd af en enda frigifven och bär en dolk dold under kläderna. Som vanligt är vid en lidelsefull kärlek, vexlade osämja och böner, förebråelser och försoning; en del af natten egnades åt nöjet. Ännu glödande deraf, genomborrar han den intet anande med dolken, håller med ett sår den tillskyndande tjenstflickan på afstånd och störtar ut ur sängkammaren. Följande dagen blef mordet bekant, och mördaren var icke omtvistad, alldenstund han blef öfverbevisad om att der hafva tillbragt natten. Men hans frigifne förklarade sig vara gerningsmannen: »han hade hämnats sin herres skymf». Med sitt högsinta beteende hade han gjort ett visst intryck, då tjenstflickan, återstäld efter såret, uppdagade sanningen. Af den mördades fader instämdes han för konsulerne, sedan han nedlagt sitt embete, och genom fädernes dom förklarades han skyldig enligt lagen om lönmord.  

KAP. 45 Icke mindre förargelseväckande var under detta år ett osedligt förhållande som utgjorde uppslaget till stora olyckor för staten. I staden lefde Sabina Poppea1 dotter af Titus Ollius, men hon hade tagit namn efter sin morfader, den ryktbare Poppeus Sabinus, lysande med en konsuls och triumfens äretecken. Ty Ollius blef, innan han ännu beklädt något embete, störtad genom sin förbindelse med Sejanus. Denna qvinna var utrustad med alla företräden — utom sedlighetskänsla. Ty hennes moder, som i skönhet öfverträffat sin tids fruntimmer, hade lemnat henne både rykte och skönhet i arf; förmögenheten svarade mot ättens glans. Hennes samtal var angenämt, hennes själsanlag ganska goda. Hennes yttre bar prägel af blygsamhet, men hon var öfvad i lättfärdighet. Sällan gick hon ut, och hade då ansigtet till en del beslöjadt, för att icke låta någon se sig mätt, eller derför att det bäst klädde henne. Om sitt rykte var hon aldrig nogräknad; om det var en gift man eller en annan älskare var henne likgiltigt. Icke beherrskad af egen eller andras passion, sökte hon njutningen der utsigt till vinst öppnade sig. Hon lefde alltså i äktenskap med den romerska riddaren Rufius Crispinus2, med hvilken hon hade en son, då Otho3 förförde henne med sin ungdom och sitt slöseri, samt derigenom att han ansågs som Neros mest gynnade vän. Det dröjde ej länge, innan giftermål följde på äktenskapsbrottet.
  1. Poppaea Sabina - dotter till den Poppaea som nämns XI, 1.
  2. Jfr XI, 1; XII, 42; XV, 71.
  3. Jfr kap. 12.
    4.
KAP. 46 Otho började inför fursten berömma sin hustrus skönhet och behag, antingen af obetänksam kärlek, eller för att upptända hans begär och, om de hade samma älskarinna, äfven genom detta band öka sin makt. Ofta då han uppstod från kejsarens bord, hörde man honom säga »att han nu ginge till sin ädelsten, till den skönhet han lyckats vinna, föremålet för allas önskningar och alla lyckliggjordas vällust.» Verkan af dessa och dylika retande uttryck lät icke länge vänta på sig. Men efter erhållet företräde vann Poppea först insteg genom smicker och fintlighet: hon låtsade sig vara »öfverväldigad af kärlek och betagen i Neros skönhet.» Då fursten snart lågade af kärlek, spelade hon den stolta, och om hon qvarhölls öfver en och annan natt, lät hon ofta höra »att hon vore gift, att hon icke kunde uppgifva sitt äktenskap, att hon vore bunden vid Otho genom ett lefnadssätt hvari ingen gick upp emot honom. Han vore högsint och hans lefnadssätt lysande; hos honom såge hon egenskaper värdiga en tron. Nero deremot, som var bunden vid en vanbördig älskarinna och vid umgänget med en Acte, hade från denna endast en slaf passande förening blott hämtat låga tankar och smutsiga seder.» Otho aflägsnas från det vanliga förtroliga förhållandet, sedermera från furstens umgänge och följe; och för att icke rivalen skulle vara i staden, gjordes han slutligen till ståthållare i Lusitanien1, hvarest han ända till de borgerliga krigen lefde2 — icke efter hvad man kunnat vänta af hans förra dåliga rykte, utan fri från egennytta och oklanderlig, i sitt hemlif öfverdådig, men i tjensten med god hållning.
  1. På pyreneiska halvön, ungefär nuv. Portugal.
  2. År 69.
    3.
KAP. 47 Hittills hade Nero sökt draga ett täckelse öfver sina skändligheter och brott. Mest fruktade han Cornelius Sulla1: dennes slöhet tydde han som motsatsen och fattade honom som en listig hycklare. Graptus, en af kejsarens frigifne, som genom erfarenhet och lång lifstid var väl bevandrad inom hofvet allt ifrån Tiberii tid, ökade hans fruktan med följande dikt. Mulviska bron2 var på den tiden ofta skådeplatsen för nattliga förförelser. Dit kom Nero ofta för att utom staden kunna svärma så mycket friare. Han uppdukar nu den historien, »att man stält försåt för honom, då han skulle återvända den flaminiska vägen, och att han genom ödets skickelse undgått detta, genom att taga en annan återväg till de sallustianska trädgårdarna; anstiftare af detta försåt vore Sulla.» Händelsevis hade nämligen några af ungdomligt öfvermod — då för tiden öfverallt mycket vanligt — på återvägen injagat en tom skräck hos furstens tjenare. Ingen af Sullas slafvar eller klienter blef igenkänd, och hans egen personlighet, föga aktad och ur stånd till något vågstycke, var fullkomligt oförenlig med anklagelsen. Likväl fick han, som om han blifvit förvunnen till brottet, befallning att lemna fäderneslandet och hålla sig inom Massilias3 murar.
  1. Jfr kap. 23; XII, 52 och XIV, 57.
  2. Pons Mulvius - nu Ponte Molle.
  3. Nu Marsielle. Jfr IV, 43.
    4.
KAP. 48 Under samma konsulers tid afhörde man beskickningar från Puteoli, hvilka rådet och folket i olika afsigt skickat till senaten: det förra — för att klaga öfver folkets våldsamhet, det sednare öfver embetsmännens och de förnämas snikenhet. Också hade denna söndring redan gått så långt som till stenkastning och hotelser om mordbrand, men på det den icke skulle framkalla blodsutgjutelse och vapenmakt, valdes Cajus Cassius att vidtaga botemedel. Emedan de icke härdade ut med hans stränghet, öfverlemnades på hans egen begäran ledningen af denna angelägenhet åt bröderna Scribonius, som fingo med sig en kohort af lifvakten. Af fruktan för denna och efter någras aflifvande återgingo invånarne till enighet.  

KAP. 49 Jag skulle icke omtala ett senatsbeslut af vanligaste slag, hvarigenom »staden Syracuse fick tillåtelse att öfverskrida det bestämda antalet vid hållande af fäktarespel», om icke Petus Thrasea1 hade talat deremot och gifvit sina vedersakare anledning att ogilla hans yttrande. »Ty hvarför (sade de) skulle han jaga efter sådana småsaker, om han trodde att staten led brist på frimodigt språk bland senatorerne? Hvarför talade han icke för eller emot, när det gälde krig eller fred, skatter och lagar och annat som för romerska staten vore af väsendtlig vigt? Fäderne finge ju, så ofta deras tur kom att afgifva sin röst, framlägga hvilket förslag som helst och fordra öfverläggning derom. Eller var detta det enda som behöfde förbättras — att fäktarespel i Syracuse icke gåfves med för stora kostnader? I alla delar af förvaltningen vore väl allt annat i så förträffligt skick, som om icke en Nero, utan en Thrasea hade ledningen deraf i sin hand? Men om det viktigaste kunde öfverhalkas, som såge man det icke, med huru mycket större skäl kunde man då icke låta det obetydliga vara?» — Tillfrågad af sina vänner om orsaken, gaf Thrasea till svar »att det icke var af okunnighet om det närvarandes kraf som han sökte ändring i sådana senatsbeslut, utan han gjorde det för senatens heder, att det skulle blifva uppenbart att de icke tänkte vårdslösa saker af vigt, om de också egnade de obetydligaste sin uppmärksamhet.»
  1. Paetus Thrasea - här för första gången omnämnd.
    2.
KAP. 50 Samma år och efter flerfaldiga uppfordringar af folket, som klagade öfver uppbördsmännens tilltagsenhet, visade sig Nero böjd för att upphäfva alla indirekta skatter och dermed gifva verlden den herrligaste skänk. Efter mycket prisande af hans ädla afsigter, hejdade dock senatorerne hans hugskott, visande »att riket hotades med fullkomlig upplösning, om de inkomster minskades på hvilka statens bestånd hvilade: ty efter upphäfvandet af de indirekta skatterna följde omedelbart att man skulle fordra borttagande af de direkta. Ganska många förpaktarföreningar1 hade blifvit stiftade af konsuler och folktribuner på en tid då romerska folkets frihet ännu var vid friskt lif. Andra bestämmelser vore sedan så uppgjorda, att beräkning af inkomster och nödiga utgifter ginge ihop. Man borde dock stäfja förpaktarnes egennytta, att icke saker som man under så många år fördragit utan klagan skulle genom ökadt betryck väcka ovilja.»
  1. Publikanerna - en sammanslutning av romerska riddare (jfr IV, 6) som skötte indrivning av skatter.
    2.
KAP. 51 Fördenskull utfärdade fursten ett edikt »att de hittills hemlighålna arrendekontrakten om hvarje skatteuppbörd skulle offentliggöras; efter ett års förlopp finge man icke åter upptaga ersättningsanspråk för försummade inbetalningar; i Rom skulle pretorn, i provinserna propretorn och prokonsuln utom vanlig ordning fålla dom i käromål mot förpaktare; soldaterne skulle vara fria från skatter, utom för varor hvarmed de drefvo handel,» och andra ganska rättvisa föreskrifter, som under en kort tid iakttogos, men sedermera lemnades utan afseende. Likväl qvarstår upphäfvandet af fyrtiondedels-och femtiondedels-afgiften, och hvad andra namn förpaktarne uppfunnit på sina olofliga utsökningar. I provinserna på andra sidan hafvet blef spanmålstransporten lättad, och det stadgades »att skeppen icke skulle räknas som en tillökning i köpmännens förmögenhet, hvarför de skulle betala skatt.»  
KAP. 52 Två anklagade från provinsen Afrika, hvilka der styrt som prokonsuler, Sulpicius Camerinus och Pomponius Silvanus frikändes af kejsaren, den förre tvärt emot enskildas och några få personers begäran, hvilka anklagade honom mera för grymhet än för penningrofferier. Silvanus åter omringades af anklagare i mängd, hvilka fordrade uppskof för inkallande af vittnen; den anklagade begärde att på stället få försvara sig. Rik, barnlös och gammal, fick han sin vilja fram; och han öfverlefde dem genom hvilkas tillställning han gått fri från ansvar.  

KAP. 53 Ända dittills hade det varit lugnt i Germanien1 till följd af anförarnes tänkesätt, hvilka ansågo triumfens utmärkelse alltför hvardaglig och hoppades vinna större ära genom fredens bibehållande. Paulinus Pompejus2 och Lucius Vetus3 förde vid den tiden befälet. För att likväl icke hålla soldaten i overksamhet, fullbordade den förre en af Drusus sextiotre år förut påbörjad vall4 till skydd mot Rhen. Vetus gjorde anstalt att förena Mosel och Saone genom en emellan bägge gräfd kanal, på det provianten skulle kunna föras öfver hafvet, sedan uppför Rhone och Saone, vidare genom denna kanal och på floden Mosel in i Rhen, och slutligen komma ned till oceanen. Efter aflägsnande af vägens svårigheter skulle skeppsfart kunna öppnas emellan vesterns och nordens kuster. Elius Gracilis, som styrde Belgien, såg företaget med afundsamma ögon och afskräckte Vetus från »att föra sina legioner in i en annan provins och söka vinna sympatier i Gallierna5», sägande »att detta vore för regenten någonting betänkligt» — en hotelse hvarmed man merändels hindrar hedrande företag.
  1. Förra omnämnandet XII, 27-28.
  2. Far eller bror till Senecas hustru (XV, 60). Jfr XV, 18.
  3. Jfr kap. 11.
  4. Nämns också i Historiae 5, 19. (Bertil Cavallins översättning har "damm" istället för  "vall".)
  5. Legionerna i Övre Germanien måste gå in i Belgien.
    6.
KAP. 54 Men genom krigshärarnas ständiga overksamhet fick det ryktet fart att »underbefälhafvarne voro förbjudna att tåga mot fienden.» Derför läto frisierne1 öfver skogarna och träsken det krigsdugliga manskapet, och öfver sjöarna de till krigstjenst odugliga närma sig stranden och slå sig ned på det oupptagna och för soldaternes behof afsedda landet, dertill uppmanade af Verritus och Malorix, hvilka voro konungar öfver detta folk, för så vidt germanerne styras af konungar. Redan hade de uppfört hus, besått fälten och odlade landet som sin fädernejord, när Dubius Avitus, som efterträdt Paulinus i styrelsen, hotade dem med Roms öfvermakt, om icke frisierne återvände till sina gamla boningsplatser, eller af kejsaren utbådo sig ett nytt hem, hvarigenom han förmådde Verritus och Malorix att falla till föga. De reste till Rom, och under det de väntade på företräde hos den med andra saker upptagna Nero, kommo de — bland annat som visades barbarerne, att de måtte få se folkets storhet — in i Pompeji teater. Under det de der sutto sysslolösa — ty för deras ringa bildning roade skådespelet dem icke — och frågade om den åskådande publiken, om skilnaden emellan stånden, hvilka riddarne voro, hvar senatorerne sutto, varseblefvo de på senatorernes platser några män i utländsk drägt. De frågade hvilka de voro, och då de fått höra att en så stor ära vederfors sändebuden från de folk som utmärkte sig genom tapperhet och vänskap med romarne, utropa de att ingen dödlig stode i tapperhet och trohet framför germanerne, hvarpå de stiga ned och sätta sig bland senatorerne. Detta blef af åskådarne med all vänlighet upptaget såsom ett drag af forntida varm känsla och ädel täflan, Nero förlänade bägge romersk medborgarrätt, men ålade frisierne att utrymma landet. Men då de icke brydde sig derom, så skickade man öfver dem bundsförvandtsrytteriet och tvang dem till lydnad; de som envisast gjort motstånd tillfångatogos eller nedgjordes.
  1. Friserna - jfr XI, 19.
    2.
KAP. 55 Samma landsträcka intogs då af ampsivarierne, ett folk som var mägtigare icke blott genom sitt antal, utan äfven genom grannfolkens deltagande, alldenstund de, fördrifna af chaucerne och utan boningsplats, endast begärde en tryggad förvisningsort. De hade med sig en bland dessa folk ansedd och äfven oss trogen man, vid namn Bojocalus. Denne påstod »att vid cheruskernes affall1 hade han på Arminii befallning blifvit slagen i bojor, och sedan gjort krigstjenst under Tiberius och Germanicus. Till en femtioårig lydnad lade han ytterligare den förtjensten att göra sitt folk till vår egendom. Huru stor landsträcka låge icke der öde öfver hvilken soldaternes får och hornboskap någon gång skulle föras? Under det folket led hungersnöd, kunde man väl åtminstone bereda dess hjordar en tillflykt*); man skulle blott icke anse ödslighet och folktomhet bättre än vänligt sinnade folk. Dessa åkerland hade fordom tillhört chamaverne, sedan tubanterne och sist usiperne. Liksom himmelen blifvit gudarne beskärd, så hade jorden tillfallit menniskoslägtet; det land som var oupptaget vore gemensam egendom.» Derpå såg han upp emot solen, och åkallande de andra stjernorna, frågade han dem, liksom de varit honom nära, »om de ville blicka ned på ett öde land? Hellre skulle de låta hafvet strömma in mot inkräktarne af jorden.»
  1. Mot Varus 9 e.Kr. Chatter, cheruscer jfr I, 55.
    2.
  • De olika läsarterna gifva olika mening. Här följes "receptus .... famem".
KAP. 56 Allt detta gjorde intryck på Avitus. »De måste (sade han) foga sig efter de mäktigares vilja. De gudar de anropade hade så velat att hos romarne låge afgörandet om hvad de ville gifva, hvad de ville taga; några andra domare än sig sjelfva ville de icke underkasta sig.» Detta svar gaf han ampsivarierne i gemen. Bojocalus sjelf lofvade han att, med afseende på hans vänskap, tilldela en landsträcka. Men denne afvisade det, i tanke att det var priset för hans förräderi, och tillade: »Ett land att lefva på, kan man låta oss sakna, men icke ett stycke jord att dö på»; och ömsesidigt förbittrade skildes de sålunda åt. De kallade bructerer, tencterer och äfven aflägsnare folk till deltagande i kriget. Avitus skref till Curtilius Mancia, befalhafvare vid den öfre hären, »att öfvergå Rhen och hota med anfall i ryggen.» Sjelf för han sina legioner in på tencterernes område, hotande med undergång, om de icke skilde sin sak från de andras. Då nu dessa drogo sig tillbaka, intogos bructererne af samma fruktan. Och då äfven de öfriga icke ville kläda skott för främmande, blefvo ampsivarierne lemnade ensamma och drogo sig undan till usipernes och tubanternes land. Förjagade från deras område, begåfvo de sig till chatterne, sedan till cheruscerne, och efter en lång irrfärd på främmande område, än som gäster, än som tiggare, än som fiender, nedhugges det stridbara manskapet, de till krigstjenst odugliga delas som byte.  

KAP. 57 Samma sommar hölls en väldig strid emellan hermundurerne1 och chatterne, hvilka ville bemäktiga sig en flod2 som var rik på salt och låg på gränsen. Begäret att afgöra allt med vapen ökades af den inrotade vantron »att dessa ställen låge himmelen närmast, och att menniskors böner ingenstädes kunde af gudarne höras på närmare håll. Derför alstrades genom gudarnes nåd salt i denna ström och i dessa skogar, icke såsom hos andra folk genom hafvets öfversköljning, då vattnet afdunstade, utan här göts det öfver en hop brinnande trädstammar, och genom de oförenliga elementen eld och vatten bildade saltet sig.» — Men kriget var för hermundurerne lyckligt, för chatterne olycksbringande, emedan segervinnarne hade invigt den fiendtliga hären åt Mars och Mercurius, och till följd af detta löfte nedgjordes hästar, män och allt som föll i deras händer. Så vände sig fiendernes hot till deras eget förderf. Äfven våra vänner ubierne träffades hårdt af en oförutsedd olycka. Ty eldar, som frambröto ur jorden, antände öfverallt landtgårdar, åkerfält och byar, samt spridde sig inom sjelfva murarne af den nyligen anlagda kolonien3. De kunde icke släckas hvarken genom det fallande regnet eller genom flodens vatten eller något annat vått. Sedan började några landtmän, i sin rådvillhet och förbittring öfver sin förlust, att kasta stenar derpå — först på långt håll; sedermera, då lågorna hejdades, trädde de närmare, och med slag af påkar och andra verktyg drefvo de undan elden, liksom man gör med vilda djur. Slutligen refvo de kläderna af kroppen och kastade derpå, och ju orenare och mera nedsmutsade dessa voro, dess tjenligare voro de att släcka elden.
  1. Jfr II, 63.
  2. Werra?
  3. Colonia Agrippina, jfr XII, 27.
    4.

KAP. 58 Samma år hände det, att det ruminaliska trädet på forum1, hvilket åttahundratrettio år förut beskuggat Remi och Romuli barndom, genom grenarnas bortdöende och stammens förtorkande dog ut, hvilket ansågs som ett dåligt tecken, tilldess det åter lefde upp i nya telningar.

Annales fjortonde bok
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Comitium - den äldsta platsen för folkförsamling, mellan Forum och senatshuset. (Cavallin har skrivit "comitium" istället för "forum".)