Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

TRETTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30,
 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58

År 56 e. Kr.
(E. R. b. 809)

KAP. 25 Då Qvintus Volusius och Publius Scipio voro konsuler, rådde yttre lugn, men inom staden bedrefs ett skamligt sjelfsvåld, i det Nero ströfvade omkring på stadens gator, bordeller och krogar, klädd i slafdrägt för att göra sig oigenkänlig. Hans följeslagare plundrade de till salu utstälda varorna och sårade de personer de mötte, utan allt afseende på hvem de anföllo, så att Nero sjelf fick uppbära hugg och bar spår deraf på sitt ansigte. Snart blef det bekant att det var Nero som svärmade omkring; misshandlingar af högt uppsatta män och qvinnor tilltogo, och då nu gärdet en gång var uppgifvet, började några att i Neros namn ostraffadt och med egna skaror bedrifva samma ofog. Natten förgick som i en eröfrad stad. Julius Montanus, af senatorisk rang, ehuru han ännu icke tillträdt embetet, stötte i mörkret händelsevis tillsammans med fursten; och emedan han kraftigt tillbakavisat hans häftiga anfall och derpå bedt om ursäkt, sedan han igenkänt honom, blef han tvungen att döda sig sjelf, alldenstund han liksom gjort fursten förebråelser. Nero, nu för framtiden mera rädd, omgaf sig med soldater och talrika gladiatorer, hvilka skulle låta grälen hafva sin gång, så länge de voro obetydliga och liksom emellan vanligt folk; men om de anfalna togo till kraftigare medel, anföllo de med vapen i hand. Äfven sjelfsvåldet på teatern och partierna för och emot skådespelarne lät han genom strafflöshet och belöningar öfvergå till ordentliga sammandrabbningar, hvilka han sjelf, osedd eller ofta äfven för alla synlig, bevittnade. Med anledning af splittringen bland folket och af fruktan för en svårare rörelse, fann man slutligen ingen annan bot än att fördrifva pantomimerne från Italien och åter låta soldater hålla vakt på teatern.

  

KAP. 26 Vid samma tid förehades i senaten frågan om frigifna slafvars dåliga uppförande, och man yrkade ifrigt »att patronerne skulle mot de ovärdiga få rättighet att upphäfva frihetsförklaringen.» Det var ingen brist på personer som röstade för saken, men konsulerne vågade icke, utan furstens vetskap, företaga saken till afgörande. Dock skrefvo de till honom om senatens enhälliga mening, med förfrågan*)1 »huruvida han icke ville bekräfta förordningen, då ju blott få hyste en afvikande mening», hvarvid någon knotande yttrade att den genom friheten stegrade bristen på aktning gått så långt, att de framstält den frågan till patronerne »om de skulle gripa till våld eller inleda en ordentlig rättegång med dem, och utmanande knutit handen till slag, under det de skamlöst afrådde allt användande af straff mot sig sjelfva. Hvad hade den förolämpade patronen för annan utväg än att förvisa den frigifne hundra mil bort till Campaniens kust?2 För öfrigt stodo de (patronen och den frigifne) på en gemensam, lika god rättsgrund. Man borde anskaffa ett vapen som icke kunde betraktas med förakt. För de frigifne kunde det icke vara tryckande att bibehålla friheten genom samma undergifvenhet hvarigenom de vunnit den; men de om brott öfverbevisade borde med rätta återgå till slafveri, på det fruktan måtte hålla dem i tygeln, hos hvilka välgerningar icke verkat någon förbättring.»
  • Texten är här korrumperad, och meningen således osäker
  1. Stället är korrupt. Någon säker emendation finns ej enligt Koestermann. Ordet <tvekade> insätts av Andresen. Detta avsnitt i Bertil Cavallins översättning lyder:
     "Men konsulerna vågade inte ta upp ärendet utan att fråga kejsaren till råds, men skrev till honom om senatens enhällighet på denna punkt. Nero <tvekade> om han kunde stödja förslaget då hans rådgivare, ehuru få, hade olika meningar;..."
  2. En mycket behaglig plats.
    3.

 
KAP. 27 Deremot invändes: «Det fåtal som försyndade sig borde drabbas af följderna, men man borde icke göra inträng nå allas rätt, ty denna folkklass hade vidsträckta förgreningar. Ifrån den rekryterades som oftast tribus, dekurier, biträden hos tjenstemän och prester, ja äfven stadskohorterna. Äfven de flesta riddarne och rnånga senatorer ledde sitt ursprung från samma håll. Om de frigifnes afkomlingar afsöndrades, skulle bristen på friborna blifva uppenbar. Icke utan skäl hade förfäderne, då de gåfvo stånden olika rang, gjort friheten till allas egendom. Ja, lagen stadgade två olika former för en slafs frigifvande,*)1 för att lemna tillfälle till ett återtagande eller till en fortsatt välgerning. Den som patronen icke genom beröring med frihetsstafven försatt i frihet, den vore ännu i viss mån bunden med slafveriets boja. Hvar och en skulle noga pröfva förtjensterna och med stor betänksamhet medgifva hvad som, en gång gifvet, icke kunde återtagas.» Denna mening segrade, och kejsaren skref till senaten att» de skulle få behandla af sina herrar anklagade frigifnes sak såsom en enskild angelägenhet, men icke göra intrång på allas rätt.» Icke långt derefter blef hans faster, liksom på grund af allmän lag, beröfvad sin frigifna slaf Paris — icke utan smälek för fursten, på hvars befallning domen om hans fria börd kommit till stånd.
  • Om dessa olika sätt se Lindfors' Antiqv. sidd. 370 och 371.
  1. Två former av frigivning fanns: justa manumissio, som gav romerskt medborgarskap, samt en mera privat. Till den rättsligt giltiga frigivningen hörde att censorn med sin stav skulle vidröra slaven. Då ej heller privat frigivning kunde återkallas bestod den frist texten talar om blott i att kunna vägra den formella frigivningen.
    2.
KAP. 28 Icke dess mindre förefans ännu en skugga af den fria författningen1. Ty emellan pretorn Vibullius och folktribunen Antistius uppstod en tvist, emedan tribunen låtit frigifva skådespelarnes fräcka vänner som pretorn insatt i fängelse. Fäderne tog pretorns parti och förklarade sitt missnöje med tribunens egenmäktiga förfarande. Tillika förbjödos tribunerne att inkräkta på pretorernes och konsulernes rätt, eller att ifrån Italien instämma*) personer, mot hvilka man kunde anlita lagen. Den utnämda konsuln Lucius Piso tillade ytterligare »att de inom sitt hus icke skulle få vidtaga någon embetsåtgärd2, och skattkammarens qvestorer skulle först efter fyra månader införa i allmänna räkenskaperna de af dem ådömda böter; under mellantiden kunde man inlägga protest deremot, och konsulerne skulle afgöra derom.» Äfven edilernes3 makt inskränktes, och det bestämdes huru stor pant de kuruliska och plebejiska edilerne fingo taga, och huru stora böter de fingo pålägga. Äfven hade folktribunen Helvidius Priscus en särskild tvist med skattkammarqvestorn Obultronius Sabinus, emedan denne i hans tanke »obarmhertigt förtyngde exekutionsväsendet för de fattiga.» Sedermera öfverflyttade fursten vården om statens räkenskaper från qvestorerne till prefekter.
  1. Jfr I, 74.
  2. En tribuns hem var alltid öppet för dem som önskade hans hjälp, men bestraffningar skulle vara offentliga.
  3. Två kuruliska, fyra folktribuner.
    4.
  • Tribunerne hade egentligen blott rätt att anlita lagen mot den som var personligen närvarande, men togo sig ofta friheten att utöfva samma makt äfven mot frånvarande.
KAP. 29 Förvaltningen af detta embetsverk1 vexlade och undergick täta förändringar. Ty Augustus öfverlät åt senaten att välja prefekter. Sedermera, då man misstänkte intriger vid valen af dem, bestämdes genom lottdragning hvilka bland pretorerne skulle sköta befattningen. Men icke heller detta valsätt räckte länge, emedan lotten föll på föga lämpliga personer. Claudius tillsatte då åter qvestorer dertill. Och för att icke dessa, af fruktan för att ådraga sig ovänner, skulle med mindre nit sköta sitt embete, lofvade han dem embeten utom den vanliga ordningen2. Men de som först beklädde detta embete saknade stadgad ålder. Derför valde Nero sådana som varit pretorer och ägde bepröfvad erfarenhet.
  1. Under republiken sköttes de (statens räkenskaper) av kvestorer fram till 45 f.Kr., då Julius Caesar gav uppdraget till två ediler. 28 f.Kr. överlät Augustus det åt prefekter, som skulle väljas av senaten, inte av kejsaren.
  2. Från kvestor direkt till pretor, utan de vanliga mellanstationerna tribun och edil.
    3.
KAP. 30 Under samma konsuler fick Vipsanius Lenas sin dom för sin snikna förvaltning af Sicilien. Cestius Proculus, anklagad af cretenserne*) för prejeri (utpressning), blef frikänd1. Clodius Qvirinalis undgick genom gift att blifva dömd derför att han, såsom befälhafvare öfver det i Ravenna förlagda sjöfolket, hade genom utsväfningar och grymhet hårdt förtryckt Italiens invånare, som om de varit det uslaste pack på jorden. Caninius Rebilus, särdeles framstående genom sin lagkunskap och stora rikedom, undandrog sig genom ådrornas öppnande de plågor som åtfölja en sjuklig ålderdom, ehuru man icke tilltrodde honom nog styrka att gifva sig sjelf döden, då han för sin liderlighet var utskriken som mer än qvinligt svag. Lucius Volusius deremot dog högt ansedd — han som uppnådde en ålder af nittiotre år och genom sparsamhet förvärfvade en betydande förmögenhet, oantastad under så många dåliga regenter.
  • Efter läsarten "Cretensibus".
  1. Bertil Cavallins har översatt denna mening till: "Cestius Proculus frikändes från utpressning då åklagarna avstod."
    Nipperdey vill istället för cedentibus (avstod) läsa Cretensibus = anklagad av Kreta.
    Angående ordet "prejeri" så definierar NE:s ordbok "preja" som: "ta (alltför mycket) betalt". Synonymer är pungslå och skinna. Varje gång ordet förekommer i denna översättning har jag tagit med Cavallins ordval inom parantes med grön text. I regel har han skrivit "utpressning" med undantag av ett fall då han skrev "förskingring".

År 57 e. Kr.
(E. R. b. 810)

KAP. 31 Då Nero för andra gången och Lucius Piso voro konsuler, inträffade icke många märkvärdiga händelser, såvida det icke lyster någon1 att fylla hela böcker med loftal öfver de grundstenar och bjelkar, med hvilka Nero hade bygt den storartade amfiteatern på Marsfältet; men det har annars befunnits förenligt med romerska folkets värdighet att införa märkliga händelser i stadens årsböcker, men dylika småsaker i dess dagliga tidningar2. — För öfrigt blefvo kolonierna Capua och Nuceria förstärkta med nya veteraner. Åt folket gafs en föräring af fyrahundra sestertier på person, och fyrtio miljoner sestertier nedlades i statskassan för att uppehålla den allmänna krediten. Äfven blef fyraprocents-afgiften för slafvar som såldes efterskänkt, dock mer till namnet än i verkligheten, ty när säljarne skulle betala den, steg priset i samma mån för köparne. Kejsaren utfärdade ett påbud »att en embetsman eller prokurator, som styrde en provins, icke behöfde gifva gladiatorspel, djurfäktningar eller någon annan lustbarhet.» Ty förut plågade de sina underlydande lika mycket genom denna slags bestickning som genom penningrofferier, i det de genom inställsamhet sökte öfverskyla hvad de i sin tygellöshet förbrutit.
  1. Plinius d.ä.? Någon gång nämner Tacitus honom med viss ringaktning, eller i alla fall misstro, jfr XV, 53. Plinius d.y., Tacitus vän, torde ha varit död när Annalerna skrevs varför någon hänsyn inte har behövt spela in.
  2. Acta diurna, började år 59 f.Kr. Senatens beslut upptecknades också och var tillgängliga för senatorer. Tacitus har givetvis nyttjat dem.
    3.
KAP. 32 Ett senatsbeslut utfärdades — lika mycket för att upprätthålla straffrätt som trygghet —: »om någon dödades af sina egna slafvar, skulle äfven de som genom testamente voro rättsligen frigifna, men stadnat qvar i samma hus, straffas som slafvar». — Konsularen Lucius Varus1, förut störtad genom anklagelse för girighet, insattes åter i senaten. Pomponia Grecina, ett förnämt fruntimmer och gift med Plautius, som för sin seger öfver Britannerne återvände i den mindre triumfen, blef anklagad för utländsk vidskepelse, men hennes man skulle få döma öfver henne. Enligt ett gammalt bruk anstälde denne i slägtingarnes närvaro med sin hustru en undersökning gående på lif och ära, samt förklarade henne oskyldig. Denna Pomponia lefde sedan länge och i ständig sorg. Ty sedan Drusi dotter Julia blifvit dödad genom Messalinas kabaler, gick hon i hela fyrtio år beständigt sorgklädd och vid dystert lynne — något som, under Claudius lemnadt utan afseende, sedermera lände henne till berömmelse.
  1. Han bör ha nämnts i någon av de förlorade böckerna, likaså Plautius mindre triumf (ovatio) över britannerna.
    2.

KAP. 33 Under samma år blefvo ännu flere instämda för rätta. En af dessa, Publius Celer, anklagades af Asien, och som kejsaren icke kunde frikänna honom, drog han ut på tiden, tilldess han dog af ålderdomssvaghet. Ty då Celer, såsom jag berättat*), mördat Silanus, blefvo genom detta nidingsdåd hans öfriga förbrytelser stälda i skuggan. Cilicerne hade angifvit Cossutianus Capito »såsom en liderlig och lastbar sälle som trott sig kunna gå lika fräckt till väga i provinsen som i hufvudstaden.» Ansatt af en ihärdig anklagelse, afstod han slutligen från allt försvar och dömdes efter lagen för prejeri (utpressning). För Eprius Marcellus, hvilken lycierne stämde för utpressningar, verkade sidoinflytande så kraftigt, att några af hans anklagare landsförvistes, »såsom de der anklagat en oskyldig.»

Kapitel 34-58 (år 58 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Jfr XI, 6.
  2. Jfr XII, 4.