| |
TRETTONDE BOKEN
1,
2, 3, 4,
5, 6, 7,
8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55, 56,
57, 58
Innehåll
Silanus blir genom Agrippinas ränker
förgifven. Narcissus tvingas till sjelfmord. Burri och Senecas
förtjenster. Agrippinas yttre ställning. Neros loftal öfver Claudius.
Hans lofvande ungdom. Agrippinas anspråk. Partherne anfalla Armenien.
Olika omdömen om Nero (kap. l—6). — Anordningar för kriget. Partherne
förlora Armenien. Corbulo blir dess styresman, vologeses gifver gisslan.
Nero bilägger tvisten mellan anförarne (kap. 7—9). — Neros mildhet.
Agrippina söker förgäfves hindra hans kärlek till Acte. Pallas aflägsnas.
Agrippinas hotelser (kap. 10—14). — Britannici mord och hastiga
begrafning (kap. 15—17). — Agrippina aflägsnas från hofvet, anklagas för
stämplingar, men försvarar sig. Hennes anklagare straffas (kap. 18—22).
— Angifvelser mot Pallas och Burrus. Större frihet vid teatern.
Reningsoffer (kap. 23, 24). — Neros nattliga utsväfningar. Montani död.
Några pantomimer fördrifvas från Italien. Förslag om otacksamma
frigifnes återgång till träldom förkastas (kap. 25—27). — Tribunernes
och edilernes makt inskränkes. Skattkammarens förvaltning. Åtskilliga
domar. Lucius Volusius dör (kap. 28—30). — Neros amfiteater.
Ståthållarne befrias från skyldigheten att gifva fäktarespel.
Senatsbeslut om slafvars bestraffning. Pomponia Grecina anklagad och
frikänd. Publius Celer, Cossutianus Capito och Eprius Marcellus anklagas
(kap. 31—33). — Messala blir konsul. Neros frikostighet. Nya strider med
partherne. Corbulos karakter. Pactius Orphitus straffas för olydnad
(kap. 34—36). — Tiridates' svek misslyckas. Armenien härjas.
Tacksägelsefest i Rom (kap. 37—41). — Suilius anfaller Seneca, men blir
förvisad från Rom. Octavius Sagitta mördar Pontia (kap. 42—44.) — Neros
kärlek till Poppea Sabina. Hennes man Otho aflägsnas till Lusitanien.
Cornelius Sulla landsförvist till Massilia (kap. 45—47). — Freden
återstäld i Puteoli. Öfyerläggning om gladiatorspelen i Syracuse. Petus
Thraseas frimodighet. Nero vill afskaffa alla indirekta skatter.
Uppbördsmännens godtycke hämmas. Två prokonsuler anklagade och frikända
(kap. 48—52). — Lucius Vetus tänker genom en kanal förena Mosel och
Saone, men hindras af Elius Gracilis. Frisierne söka bosätta sig vid_
Rhen. Ansibarierne göra samma försök, men nedgöras. Bojocali
ståndaktighet (kap. 53—56). — Catterne tillintetgjorda af hermundurerne.
Eldar uppstiga ur jorden och släckas med svårighet. Det ruminaliska
fikonträdet dör ut (kap. 57, 58).
Boken omfattar fyra års händelser,
ungefär 808—811 efter den romerska, eller 55—58 efter den kristna
tideräkningen. Konsuler voro:
Claudius
Nero. — L. Antistius Vetus.
Qvintus Volusius. — P. Cornelius Scipio.
Claudius Nero 2. — L. Calpurnius Piso.
Claudius Nero 3. — Valerius Messala.
|
År 54 e. Kr.
(E. R. b. 807)
KAP. 1 Den
förste som aflifvades under den nya styrelsen1, fastän utan
Neros vetskap, var prokonsuln i Asien, Junius Silanus. störtad genom
Agrippinas ränker; han hade icke genom våldsamt sinnelag framkallat sin
undergång — han var nämligen trög och föraktad af de föregående
styrelserna, och det i så hög grad, att Cajus Cesar2 plägat kalla honom
»det gyllene fåret» — men Agrippina, som tillstält hans broder Lucii
Silani3 död, fruktade i honom en hämnare. Det var bland allmänheten ett
gängse tal »att man framför Nero, som ännu knapt hunnit öfver barndomens
gräns och genom ett brott kommit på tronen, borde föredraga en man af
stadgad ålder och fläckfritt rykte, högättad och — hvad då för tiden
ansågs vigtigt — en ättling af Cesarerne; ty äfven Silanus härstammade i
fjerde led från den gudomlige Augustus. Detta var anledningen till hans
död. Som verktyg användes Publius Celer, romersk riddare, och Helius, en
frigifven, hvilka förvaltade furstens egendom i Asien. När de under en
måltid gåfvo prokonsuln gift, gingo de så öppet till väga, att någon
ovisshet icke kunde uppstå. Lika hastigt blef Narcissus, Claudii
frigifne, om hvars skarpa utfall mot Agrippina jag berättat*), genom ett
hårdt fängelse och den yttersta nöd drifven till sjelfmord. Detta skedde
mot furstens vilja, till hvars ännu dolda4 laster han genom sin girighet
och slöseri förträffligt passade.
|
- Jfr början av Tiberius regeringen,
I, 6.
- Gajus Caesar - Caligula.
-
Lucius Silanus - jfr XII, 8.
-
Så också om Tiberius, vars rätta natur först så småningom blev
uppenbar.
|
KAP. 2 Nu
skulle blodbadet börja, men Afranius Burrus och Anneus Seneca trädde
emellan. Dessa, som voro den unga furstens handledare och — hvad som är
sällsynt i fråga om gemensam makt — sinsemellan eniga, utöfvade på olika
sätt ett lika stort inflytande: Burrus genom sin krigiska verksamhet och
sina stränga seder; Seneca genom undervisning i vältalighet och genom
ett angenämt och värdigt skick. De understödde hvarandra, i afsigt att,
om också fursten under de slippriga ungdomsåren aflägsnade sig från
dygdens väg, söka med mera framgång hålla honom inom gränserna af
tillåtna nöjen. Bägge måste de gemensamt kämpa mot Agrippinas obändiga
lynne; drifven som hon var af alla herrsklystnadens onda lidelser, hade
hon på sin sida Pallas, tillstyrkaren af det blodskändande giftermål och
den skickelsedigra adoption, hvarigenom Claudius beredde sin egen
undergång. Men dels var Neros lynne icke sådant, att det lät sig styras
af en slaf, dels hade Pallas i sitt dystra högmod glömt sin egenskap af
frigifven och sålunda väckt leda. — I yttre måtto öfverhopades Agrippina
med allehanda ärebetygelser, och då tribunen efter vanligt krigsbruk
begärde lösen, gaf fursten honom »den bästa modern.» Senaten beslöt
derjemte för henne två liktorer och ett till Claudii ära instiftadt
prestembete, samt för Claudius censors begrafning och derpå förgudning. |
|
KAP. 3 På
begrafningsdagen började fursten sitt loftal öfver honom. Så länge han
höll sig vid uppräknande af de många anorna och förfädernes konsulat och
triumfer, var han sjelf allvarsam och åhörarne uppmärksamma; äfven
omnämnandet af hans lärda sysselsättningar och att under hans regering
staten icke träffats af någon olycka, utifrån åhördes med benägna
sinnen; men när han öfvergick till prisande af hans klokhet och vishet,
då kunde ingen hålla sig från skratt, ehuru talet, såsom författadt af
Seneca, företedde mycken yttre prydlighet. Ty denne man ägde en
intagande stil och en för den tidens öron fängslande diktarförmåga.
Gammalt folk, som till tidsfördrif bruka anställa jämförelser emellan
det förflutna och det närvarande, anmärkte att Nero var den förste af de
på tronen upphöjda furstarne, som tog en annans vältalighet i anspråk.
Ty diktatorn Cesar täflade med de största talarne. Äfven Augustus ägde
förmåga att enkelt och flytande uttrycka sig, såsom det anstod en
furste. Tiberius förstod äfven konsten att väl väga sina ord och var
dessutom djuptänkt, eller yttrade sig med afsigt tvetydigt. Icke ens
Cajus Cesars vanvett inverkade skadligt på hans talareförmåga. Så ofta
Claudius yttrade sig öfver ämnen som han förut öfvertänkt, saknade man
icke heller hos honom smak i uttrycken. Nero gaf redan som gosse sin
lifliga själ en skef riktning till andra sysselsättningar: han
graverade, målade, öfvade sig som sångare eller körsven; stundom
författade han verser, som visade att han inhämtat första grunderna till
vetenskaplig bildning. |
|
KAP. 4 Sedan
Nero nu spelat sin hycklade bedröfvelse sill slut, uppträdde han i
rådsförsamlingen, talade först om fädernes offentligt uttalade vilja och
soldaternes samtycke, samt ordade vidare om de goda råd och föredömen
han hade för att väl handhafva regeringen. Under sin ungdom hade han
icke varit inblandad i de borgerliga krigen eller den inre tvedrägten;
intet hat, ingen liden oförrätt, intet begär att hämnas förde han med
sig. Derefter utvecklade han grunddragen af sin blifvande styrelse,
hvarvid han isynnerhet visade från sig allt hvaröfver oviljan ännu
lågade oförminskad. »Han skulle (sade han) icke vara domare i alla
angelägenheter, så att anklagare och anklagade vore inskränkta inom
området af ett enda hus, och derigenom några få personers inflytande
kunde göra sig gällande. Inom hans hus skulle ingenting vara falt eller
tillgängligt för intriger; hofvet och staten skulle vara skilda saker.
Senaten skulle behålla sin gamla verkningskrets; för konsulernes domstol
skulle Italien och statens provinser inställa sig; de skulle införa dem
till senaten. Sjelf skulle han draga försorg om de åt honom anförtrodda
krigshärarna.» |
|
KAP. 5
Löftet blef icke ouppfyldt. Med full beslutande rätt utfärdade senaten
många förordningar: »för lön eller skänker finge ingen köpas till
rättegångsbiträde; de utnämda qvestorerne vore icke förbundna att gifva
fäktarespel.» Agrippina gjorde väl invändningar, som skulle Claudii
regeringsåtgärder derigenom göras om intet, men fäderne genomdrefvo sin
vilja. De plägade kallas till furstens palats, för att hon, inträdande
genom en löndörr, skulle kunna stå gömd af ett förhänge, som väl
hindrade henne att se, men icke att höra. Ja, när armeniernes sändebud
försvarade sina landsmän inför Nero, var hon färdig att stiga upp på
kejsarens tron och dela den med honom. De öfriga stodo af häpnad liksom
fastnaglade, men Seneca bad fursten »skynda sin moder till mötes, medan
hon ännu var på väg.» Under sken af sonlig vördnad förekom han sålunda
ett skymfligt uppträde. |
|
KAP. 6 Vid
årets slut kommo oroväckande rykten om »att partherne åter brutit fram
och härjade Armenien, sedan de förjagat Rhadamistus*); många gånger
uppsatt på och åter fördrifven från tronen, hade denne nu uppgifvit all
tanke på motstånd. I den pratsjuka hufvudstaden frågade man nu »huru en
knapt sjuttonårig furste skulle kunna bjuda spetsen åt ett sådant
stormanlopp eller afvända det? hvad stöd man kunde finna hos den som
styrdes af en qvinna? om skolmästare förstode sig på att hålla
drabbningar, belägra städer och sköta andra krigets göromål?» Andra
deremot påstodo »att olyckan nu kom vida mindre olägligt, än om den af
ålder svaga och viljelösa Claudius skulle blifvit nödgad till
krigstjänstens mödor, för att taga förhållningsorder af sina slafvar.
Burrus och Seneca vore dock kända såsom män af mångsidig erfarenhet; och
huru lång tid hade väl fursten qvar till manlig ålder, då Cnejus
Pompejus vid aderton år. Cesar Octavianus vid 19 års ålder hade varit
anförare i borgerliga krig? På samhällets höjder uträttades mera genom
förutseende och klok ledning än genom vapen och armar. Han kunde nu till
fullo visa om han hade rättskaffens eller annorlunda sinnade vänner,
såvida han nämligen, med åsidosättande af all enskild ovilja, valde en
duglig anförare i stället för en rik och gynnad, som genom intriger
blifvit framskuffad.» |
|
KAP. 7 Under
det dessa och dylika samtal upptogo allmänheten, låter Nero i de
närmaste provinserna uppbåda friskt manskap och föra det till
förstärkning af legionerna i Orienten, hvarjemte han förlägger dessa
närmare Armenien. Två gamla konungar Agrippa1 och Antiochus
fingo befallning att hålla sina trupper färdiga till infall på
parthernes område; öfver floden Eufrat blefvo bryggor slagna. Det mindre
Armenien förlänade han åt Aristobulus och området Sophene åt Sohemus
jemte kunglig värdighet, I tjenlig tid uppträdde en medtäflare till
Vologeses, nämligen hans son Vardanes. Partherne utrymde Armenien,
liksom tänkte de uppskjuta kriget. |
- Agrippa Herodes, Apostlagärningarna 25. Son
till den Agrippa som nämns XII, 23.
|
KAP. 8 Men i senaten väcktes öfverdrifvet smickrande förslag af några
som röstade för hållande af tacksägelsefester, att under festligheterna
fursten skulle ikläda sig triumfdrägten och i den mindre triumfen intåga
i staden, samt att hans bild, af lika storlek som Mars hämnarens, skulle
uppställas i samma tempel. Utom af vanligt smicker voro de nämligen
glada öfver att fursten stält Domitius Corbulo*) i spetsen för
Armeniens försvar, och således förtjensten fått utsigt till befordran.
Trupperna i Orienten delades så, att en del af hjelptrupperna jemte två
legioner stadnade i provinsen Syrien hos dess styresman Qvadratus
Ummidius; ett lika antal medborgare och bundsförvandter stodo under
Corbulo, med tillägg af de kohorter och rytteriafdelningar som
öfvervintrade i Cappadocien. De förbundna konungarne fingo befallning
att, allt efter som kriget fordrade, vara till hands. Dessas sinnen voro
mera böjda för Corbulo. För att vinna för sig den allmänna rösten, som
vid nya företag är af största vigt, gjorde han en hastig marsch till Ege,
ett samhälle i Cilicien, hvarest han stötte på Qvadratus, som framryckt
dit, af fruktan att Corbulo, om han inkommit i Syrien för att öfvertaga
trupperna, skulle draga allas ögon till sig, såsom en man af reslig
gestalt och lysande vältalighet, samt utmärkt såväl genom erfarenhet och
klokhet som äfven genom yttre företräden1. |
- Jfr XV, 30.
|
KAP. 9 För
öfrigt skickade bägge sändebud till konung Vologeses och uppmanade honom
»att hellre välja fred än krig, gifva gisslan och fortsätta den hyllning
för romerska folket, hvilken under hans företrädare blifvit sedvanlig».
Och för att i all beqvämlighet få rusta sig, eller, under namn af
gisslan, aflägsna dem han misstänkte som medtäflare, utlemnade Vologeses
de förnämsta af arsaciderne. De mottogos af centurionen Instejus, som
var skickad af Ummidius och händelsevis i en tidigare angelägenhet
uppvaktat konungen. Då Corbulo fått veta detta, lät han kohortchefen
Arrius Varus tåga åstad och hämta de till gisslan utlemnade. Deraf
uppstod emellan centurionen och hans förman en tvist, men för att icke
längre väcka utländingarnes uppmärksamhet, lemnades dess afgörande åt de
till gisslan utlemnade och åt sändebuden som åtföljde dem. För hans
friska krigareära och till följd af en äfven hos fiender befintlig
förkärlek valde de Corbulo. Af denna anledning uppväxte oenighet emellan
anförarne. Ummidius klagade öfver att man ryckte honom ur händerna de
fördelar han genom sina kloka mått och steg hade vunnit; Corbulo åter
påstod att just hans val till anförare i kriget hade förbytt konungens
hopp till fruktan, ty icke förr hade denne sett sig föranledd uti
erbjuda gisslan. För att försona de tvistande, lät Nero kungöra saken i
följande ordalag: »för det af Qvadratus och Corbulo lyckligt utförda
kriget fästades lagern vid imperatorns fascer.» Ehuru dessa händelser
skjuta in på ett annat år, har jag här sammanfört dem på ett ställe1. |
- Jfr VI, 38;
XII, 40.
|
KAP. 10 Samma
år begärde Nero en bildstod för sin fader Cnejus Domitius1
och en konsuls hederstecken
för Asconius Labeo, som varit hans förmyndare; deremot afslog han för
egen räkning alla anbud om bildstoder af massivt silfver eller guld*).
Och ehuru senaten hade beslutat att året skulle börja med december
månad, i hvilken Nero var född, bibehöll han dock den gamla häfdvunna
seden att börja året med den första januari. Icke heller drog han inför
rätta senatorn Carinas Celer, som anklagades af sin slaf, eller riddaren
Julius Denser, hvilken man lade till last hans vänskap för Britannicus.
Kapitel 11-24 (år 55 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
|
- Jfr IV, 75. Suetonius
(Nero, 5) kallar honom i alla avseenden avskyvärd. Neros fader hade nu
varit död ungefär 15 år.
- Texten är här något korrumperad. Ordet "adversus" torde rättast böra
utgå.
|
|