Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

SEXTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35

Innehåll

Nero låter narra sig af en skattgräfvare och uppträder som sångare och citterspelare. Vespasiani fara (kap. l—5). — Poppeas död och Neros loftal öfver henne. Cajus Cassius och Lucius Silanus dödas (kap. 6—9). — Lucius Vetus jemte svärmoder och dotter tvingas till sjelfmord. Stormar och farsoter. Nero hjelper invånarne i den afbrända staden Lugdunum (kap. 10—13}. Neros utsväfningar och skändligheter. Antejus och Scapula anklagas för vidskepelse och döda sig sjelfva. Tacitus ber om ursäkt för anförandet af dessa mordscener (kap. 14—16). — Mela, Cerialis, Petronius och Crispinus dödas. Närmare uppgifter om Petronius. Silia landsförvist. Minucius Thermus mördad (kap. 17—20). — Petrus Thrasea och Berea Soranus anklagas och dömas. Helvidius och Paconius landsförvisas. Belöningar åt angifvarne. död (kap. 21—35).....

Det som finnes qvar af denna bok innehåller händelserna under en del af året 65 och år 66 efter kristna tideräkningen Konsuler voro Cajus Svetonius och L. Pontius Telesinus.

År 65 e. Kr.
(E. R. b. 818)

KAP. 1 Straxt derpå dref ödet sin lek med Nero till följd af hans lättrogenhet och de löften som gifvits af Cesellus Bassus, hvilken, till nationen en carthaginienser och med ett oredigt hufvud, förvandlade en nattlig drömbild till någonting verkligt att hoppas på. Han for till Rom, förskaffade sig genom penningar företräde hos fursten och uppdukar för honom »att på hans egendom hade man funnit en håla af oerhört djup, der en stor massa guld låge gömd, icke slaget till mynt, utan oarbetadt och endast efter forntida måttstock möjligt att uppskatta. Ty dernere låge tunga guldtackor och å en annan sida stode pelare, hvilket allt under så lång tid legat gömdt, för att öka det närvarande ögonblickets lycka. Men — såsom han gissningsvis yttrar — Dido1, flyktade  från pheniciska staden Tyrus, hade efter Garthagos anläggning doldt dessa skatter, på det det nya folkets seder icke genom för stora rikedomar skulle urarta, eller numidernes konungar, äfven derförutan fiendtligt sinnade, af lystnad eller guld eggas till krig.»
  1. Jfr Henrikson: Antikens historier II, s. 15-16.
    2.

KAP. 2 Utan att nog pröfva sagesmannens eller sjelfva sakens trovärdighet, utan att skicka några till undersökning af uppgiftens sannfärdighet, gifver således, Nero sjelf fart åt ryktet och skickar några att hämta rofvet, som vore det färdigt att taga. Krigsskepp och utvalda roddare anvisades för att befordra skyndsamhet. Under dessa dagar talade folket i sin lättrogenhet om ingenting annat, men de kloka förde ut ett rykte af alldeles motsatt innehåll. Och händelsevis firades just då, vid andra femårsperiodens slut, de vanliga femårsfesterna1, och talare togo sig deraf isynnerhet anledning att prisa fursten.. »Ty nu skördade man icke blott jordens vanliga alster eller ett med andra metaller förorenadt guld, utan jorden bar en förut ej spord rikedom, och gudarne räckte fram skatterna med öppna händer», och annat sådant som lågsinnade själar med största talförhet och lika mycket smicker kunde uppfinna, förvissade om att finna honom lätt öfvertygad.
  1. XIV, 20.
    2.
KAP. 3 Emellertid tilltog, såsom en följd af detta tomma hopp, slöseriet, och man gjorde slut på redan befintliga penningar, liksom hade man redan funnit andra att under en lång rad af år förslösa. Ja, han skänkte till och med bort deraf; och så blef väntan på rikedomarne en af orsakerna till den allmänna fattigdomen. Ty Passus hade nu gräft upp sin jord och sina vidsträckta åkerfält rundtomkring, och uppgifver på fullt allvar att den utlofvade hålan låg än här, än der; han åtföljdes icke allenast af soldaterne, utan äfven af landtfolket, som uppbådades till verkställande af arbetet. Slutligen upphörde hans sinnesvurm, och han uttalade sin förvåning öfver att »han, som förut aldrig haft osanna drömmar, nu för första gången blifvit af dem narrad», men genom en frivillig död undgick han ett skymfligt straff. Några uppgifva »att han blifvit bunden, men snart lösgifven: till ersättning för den kungliga skatten hade man indragit hans egendom.»  
KAP. 4 För att emellertid vid de tillstundande femårsspelen förekomma en vanärande handling, erbjuder senaten segerpriset för sång åt regenten och lägger dertill en hederskrans för vältalighet, hvarigenom det skymfliga af hans offentliga uppträdande som skådespelare skulle öfverskylas. Men Nero låter första »att han alldeles icke hade behof af någons protektion eller någon senatens embetsåtgärd; han gåfve sina medtäflare lika rätt, och blott genom prisdomrarnes samvetsgranna afgörande skulle han vinna en förtjent utmärkelse.» Till en börjar uppläste han ett stycke på scenen, folket enträget uppfordrade honom »att gifva allmänheten del af alla sina arbeten» — ty så lydde deras ord —, uppträder han på teatern, underkastande sig alla förhållningsregler för en citterspelare, såsom att icke sätta sig, om han blef trött; att aftorka svetten blott på de kläder han sjelf var iklädd, att man icke fick se honom spotta eller snyta sig. Slutligen föll han på knä, betygade hela församligen sin vördnad med en slängkyss och afvaktade med låtsad bäfvan prisdomrarnes utslag. Och pöbeln i hufvudstaden, som är van att genom bifall uppmuntra skådespelarne i deras rörelser, lät rummet dåna af taktmässiga rop och förut aftalade handklappningar. Man kunde tro att glädjen var allmän, och måhända var man glad af likgiltigheten för statens förnedring.  

KAP. 5 Men der funnos personer som voro från aflägsna municipier och från det allvarsamma, vid gamla seder ännu fasthållande Italien, äfvensom folk som genom provinsernas aflägsna läge voro obekanta med lösaktighet, hvilka kommit dit i egenskap af sändebud eller för enskilda värf. Dessa kunde icke uthärda en sådan syn, ej heller hålla ut med den nesliga mödan; i det de tröttnade med sina ovana händer, störde de dem som bättre förstodo*), och blefvo ofta slagna af soldaterne, som stodo öfverallt bland åskådarne, att icke ett ögonblick skulle gå förbi under mindre starka rop eller overksam tystnad. Kändt är att många riddare, under det de trängde sig igenom de trånga ingångarna och den tillströmmande folkmassan, blifvit. nedtrampade, och att andra, som dag och natt oafbrutet sutto på samma säte, angrepos af en farlig sjukdom. Ty ännu starkare var deras fruktan att uteblifva från skådespelet, då många öppet och ännu flere i hemlighet voro der, för att taga reda på namnen, minerna, det belåtna eller missnöjda utseendet hos dem som infunno sig. Härefter ådömdes ringare personer genast dödsstraff; mot de förnäma dolde man för ögonblicket sitt hat, men längre fram fingo de umgälla det. Man berättade om Vespasianus1 »att han af Phebus, en frigifven, blifvit förebrådd derför att han inslumrade, och att han endast med möda, blifvit skyddad af mäktiga personers böner; genom sin bestämmelse till något högre räddades han undan det hotande förderfvet.»
  • De klappade nämligen i otid.
  1. Vespasianus - nämnd blott här och III, 55. Han måste ha nämnts i förlorade partier i samband med sina bedrifter i Britannien och Judéen.
    2.

KAP. 6 Efter festens slut dog Poppea*), i följd af en tillfällig uppbrusning af mannen; i sitt hafvande tillstånd blef hon hårdt sparkad af honom. Ty jag tror icke på förgiftning, ehuru några författare uppgifva det — mera af hat än på grund af säker kännedom; ty han önskade sig barn och var fästad vid hustrun med kärlek. Hennes lik blef icke efter romersk sed brändt, utan efter bruket med främmande konungar balsameradt, hvarpå det insattes i juliernes graf. Likväl firades offentlig begrafning, och han höll sjelf från »rostra» loftal öfver »hennes skönhet och att hon varit moder till ett gudomligt barn», hvarjemte han upphöjde hennes andra yttre företräden, som om de varit dygder.
  • Om Poppea se 14 b. l, 59, 60 k.

KAP. 7 Poppeas död, i yttre måtto beklagad, men glädjande vid en återblick på hennes sedeslöshet och blodtörst, gaf Nero åter anledning till en ny elakhet: han uteslöt Cajus Cassius*) från begrafningsakten. Detta var första tecknet till hans olycka, som icke heller länge lät vänta på sig. Men Silanus1 fick göra sällskap; någon anklagelse var visserligen icke gjord, men Cassius var för mycket framstående genom sin slägts gamla rikedom och sina stränga seder, Silanus genom lysande börd och ungdomlig sedlighet. Han skickade alltså till senaten ett tal, hvaruti han yrkade »att bägge borde aflägsnas från statsbestyren.» Han förebrådde dessutom Cassius derför »att han ibland bilderna af sina förfäder äfven bevisat sin vördnad för Caji Cassii2 bild, på hvilken var inristadt »partiets hufvud.» Hans mening dermed vore att förorsaka borgerligt krig och affall från Cesarernes hus. Och för att icke blott genom minnet af ett fiendtligt namn verka tvedrägt, hade han skaffat sig ett biträde i Lucius Silanus, en ung man af hög börd och häftigt lynne, hvilken han ville vid omstörtningen skjuta framför sig (såsom en lämplig tronföljare).»
  • Se 12 b. 11 k.
  1. XV, 52.
  2. Gajus Cassius - konspiratören mot Julius Caesar.
    3.

KAP. 8 Derefter anföll han Silanus med samma klagomål som han användt mot hans farbroder Torqvatus*) — »att han nämligen redan fördelade regeringsbestyren och tillsatte sina frigifne till skattmästare, till mottagare af böneskrifter och till handsekreterare» — allt oväsentliga saker som han derjemte gripit ur luften. Ty Silanus var af fruktan försatt i spänd väntan, och genom sin farbroders död så uppskakad, att han var ytterst varsam. Som angifvare låter han då personer uppträda, hvilka hopsmida den lögnen mot Lepida1, Cassii hustru och Silani faster, »att hon bedref blodskam med sin brorson och öfvade en afskyvärd offertjenst.» Såsom medbrottslingar indrogos i saken senatorerne Volcatius Tullinus och Marcellus Cornelius och romerska riddaren Calpurnius Fabatus. De vädjade till fursten och gjorde sålunda den hotande domen om intet. Sedermera undgingo de, såsom alltför obetydliga, Neros uppmärksamhet, som togs i anspråk af mera storartade ogerningar.
  1. Syster till Junia Calvina, XII, 4.
    2.

KAP. 9 Genom ett senatsbeslut dömas då Cassius och Silanus »till landsflykt; öfver Lepida skulle kejsaren fälla utslag.» Cassius affördes till ön Sardinien1, och med afseende på hans höga ålder lemnade man honom der. Silanus fördes till Ostia, liksom vore Naxos målet för hans resa; men sedermera inspärrade man honom uti en municipalstad i Campanien, vid namn Barium. Under det han der, som en vis man, uthärdade sitt oförtjänta öde, öfverfalles han plötsligen af en centurion, skickad att aflifva honom. Denne gaf honom det rådet att öppna ådrorna, men han sade »att hans själ visserligen vore beredd på döden, men han ville icke frikalla sin mördare från hans ärofulla uppdrag.» Men centurionen som såg att han, ehuru obeväpnad, var ganska stark och snarare visade förbittring än fruktan, låter soldaterna fasthålla honom. Men Silanus upphörde dock icke att göra motstånd och utdela slag så kraftiga han med blotta händerna förmådde; slutligen blef han af centurionen sårad i bröstet och stupade liksom i öppen strid.
  1. Sardinien - valt för sitt osunda klimat.
    2.

KAP. 10 Icke mindre behjertadt möttes döden af Lucius Vetus*)1, hans svärmoder Sextia och hans dotter Pollitta. De voro fursten misshagliga, emedan de, så länge de lefde, voro för honom liksom en förebråelse för mordet på Rubellius Plautus, L. Vetus' måg**). Men det första tillfället till afslöjande af den grymma afsigten gaf en frigifven, Fortunatus, som tillgripit sin patrons tillhörigheter och nu blef hans anklagare; han tog Claudius Demianus till hjelp, hvilken för sina skändligheter blifvit fängslad af Vetus, när han var prokonsul i Asien, men nu till belöning för sin anklagelse frikändes af Nero. Men så snart den anklagade erfor att han och hans frigifne stäldes mot hvarandra med lika rätt, begaf han sig undan till sin egendom vid Formie. Der ställes han i hemlighet under bevakning af soldater. Hos honom befann sig hans dotter, häftigt upprörd både af den förestående faran och af en långvarig smärta, från den stund hon såg sin man Plautus i mördares händer; hon hade omfattat hans blodiga hals och bevarade ännu blodet och de nedstänkta kläderna — en enka försjunken i ändlös sorg och ej förtärande mera, än som behöfdes för att hålla döden ifrån sig. På faderns uppmaning reser hon då till Neapolis. Då hon icke fick företräde hos Nero, passade hon på, så snart han gick ut. »Han skulle höra en oskyldig och icke låta sin fordna embetsbroder blifva ett offer för en slaf»: så ropade hon, än jämrande sig som en qvinna, och än glömde hon sitt kön och lät höra hotande ord; under tiden visade sig Nero känslolös för både böner och förebråelser.
  1. Jfr XIII, 11 och XIV, 58 (Antistius).
    2.
KAP. 11 Derför skickade hon bud till fadern och ber honom uppgifva hoppet och skrida till det yttersta. Tillika kom till deras kunskap »att de hade att vänta en undersökning i senaten och en hård dom.» Några uppmanade honom »att insätta kejsaren till hufvudarfvinge och på detta sätt. tillförsäkra sina dottersöner återstoden. För att icke på sistone genom en slafvisk handling besudla ett lif som han tillbragt som en fri man, afvisade han detta, men utdelade bland sina slafvar alla penningar som han hade till hands. Hvad annat kunde bortföras ber han hvar och en taga med sig och endast låta tre sängar stå qvar till hans sista stunder. Derpå låta de öppna ådrorna i samma rum och med samma svärd; och för anständighetens skuld insvepta, hvar och en i sina kläder, låta de i hast föra sig i badet, hvarest fadern betraktar dottern, mormodern dotterdottern och hon dem bägge; de bedja med täflande ifver om ett snart slut på det utsinande lifvet, och att de måtte lemna de sina att ännu lefva en tid och sedan dö en naturlig död. Ödet störde icke den vanliga ordningen: de båda åldriga dogo först, sedan hon, som ännu var ett barn. Efter begrafningen kom anklagelsen, och domen blef: »De skulle straffas på forntida sätt.» Men Nero trädde emellan och förlänade dem »en död utan vittnen.» Sådana narrspel uppförde man med personer som redan voro döda.  

KAP. 12 Den romerska riddaren Publius Gallus blef landsförvist, emedan han varit god vän med Fenius Rufus och icke främmande för Vetus. Den frigifne som var anklagaren fick till lön för sin medverkan en plats på teatern bland tribunernes tjensteandar. Maj månad, som följer efter april eller den så kallade Neros månad, fick sitt nya namn efter Claudius, och juni månad efter Germanicus, hvarvid Cornelius Orfitus, som röstat derför, förklarade »att namnet »juni månad» blifvit utstruket, emedan redan två med namnet Torqvatus blifvit för sina brott dödade och sålunda, gifvit juniska namnet en obehaglig klang.»

  

KAP. 13 Detta år, som fläckades af så många illbragder, gjordes af gudarne märkligt genom stormar och sjukdomar. Campanien ödelades af en stormvind, som utan åtskilnad nedslog landtgårdar, buskar och jordfrukter; och den sträckte sin häftiga framfart ända till hufvudstadens granskap, i hvilken en häftig farsot1 bortryckte menniskor af alla stånd, utan någon, åtminstone märkbar, rubbning i väderleksförhållandena. Men husen voro fulla af lik, gatorna af liktåg; intet kön, ingen ålder var fritagen från fara. Slafvar, likaväl som friborna af folket dogo plötsligen, under makars och barns jämmerrop; hvilka, under det de sitta bredvid och begråta den döde, ofta hunno brännas på samma bål. Äfven bland riddare och senatorer voro dödsfallen icke ovanliga, men väckte mindre sorg, då de ju genom den allmänna dödligheten blott gingo furstens blodtörst i förväg. — Samma år höllos utskrifningar i hela Gallia narbonensis och Afrika och Asien, för att förstärka de illyriska legionerna, från hvilka många af ålderdomssvaghet och sjuklighet fingo afsked. Den olycka som träffade Lugdunum mildrades af fursten genom en skänk af fyra miljoner sestertier, på det man skulle kunna återställa hvad staden förlorat — en penningsumma som lugdunenserne förut gifvit som hjelp i hufvudstadens betryck.

Kapitel 14-35 (år 66 e.Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Kolera?