Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

FEMTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74

År 64 e. Kr.
(E. R. b. 817)

KAP. 33 Cajus Lecanius och Marcus Licinius1 voro konsuler, då Nero intogs af ett för hvarje dag häftigare begär att beträda den offentliga skådebanan. Ty hittills hade han sjungit i palatset eller i sina trädgårdar vid juvenalfesterna2, hvilka han nu icke brydde sig om, såsom föga besökta och för inskränkta för hans väldiga röst3. Som han likväl icke vågade göra början i Rom, valde han dertill Neapel, såsom varande en grekisk stad4: »Det skulle utgöra, för honom ett uppslag till att, sedan han öfvergått till Achaja och vunnit dess lysande, från äldsta tider helgade segerkransar, kunna, rikare på ära, väcka sina medborgares håg för saken.» Derför samlades nu en hop stadsbor och annat folk, som ryktet om saken ditlockat från de närmaste kolonierna och municipierna; dessa jemte andra som följa efter fursten för att bevisa honom vördnad eller af hvarjehanda behof, äfvensom skaror af soldater fylla Neapels teater.
  1. Son till konsuln år 27 e.Kr., jfr IV, 62.
  2. de ungas spel - jfr XIV, 15.
  3. I själva verket ska kejsarens röst ha varit tunn och hes.
  4. Där alltså teatrar, gymnasier och festspel var något naturligt.
    5.
KAP. 34 Der tilldrog sig något som i mångas tanke var bedröfligt, men efter hans egen vittnade om gynsamt stämda gudamakters beskydd. Ty då folket som infunnit sig kommit ut och teatern blifvit tom, sammanstörtade den utan någons förvållande. Under det han med anledning häraf diktade en sång, hvaruti han besjöng sin tacksamhet mot gudarne och den lyckliga utgången af den nyligen timade olyckshändelsen, och tänkte på att fara öfver Adriatiska hafvet, dröjde han under tiden i Beneventum, hvarest ett talrikt besökt gladiatorsspel gafs af Vatinius. Vatinius var en bland detta hofs största vidunder i uselhet, uppfostrad till skomakareyrket, vänskaplig, osmaklig i sitt skämt och i början använd till hofnarr; sedermera blef han genom anklagelser mot de ädlaste män så betydande, att han genom gunst, penningar och förmåga att skada stod främst äfven bland skurkarne.  

KAP. 35 Under deltagandet i detta fäktarespel, ja icke ens under sina nöjen upphörde Nero att begå brott. Just under dessa dagar var det som Torqvatus Silanus1 drefs till sjelfmord, emedan han, utom den juniska slägtens lysande anor, kunde berömma sig af att hafva Augustus till stamfader, hans åklagare ålades att beskylla honom »för öfverdrifvet slöseri i penningutdelningar och att han endast af statshvälfningar hade något att hoppas. Ja, han hade på sina landtgårdar personer, hvilka han kallade handsekreterare, mottagare af ansökningar, räkenskapsförare, namn som tydde på högt syftande anslag.» Derjemte blefvo hans förtrognaste frigifne fängslade och bortsläpade. När domen tillstundade. afskar Torqvatus ådrorna på armarna. Först efteråt höll Nero som vanligt ett föredrag2. »Ehuru han varit en straffvärd person (sade han) som med rätta uppgifvit hoppet om att kunna försvara sig, skulle han dock fått lefva, om han afbidat domarens mildhet.»
  1. Jfr XII, 58 (Decimus Junius).
  2. Jfr XIV, 49 och II, 31 (Tiberius).
    3.
KAP. 36 Sedan han för närvarande — af obekanta orsaker — uppgifvit tanken på Achaja, återvände han straxt derpå till Rom, hvarest han i ensamma stunder sysselsatte sina tankar med orientens provinser, isynnerhet Egypten. Uti ett derefter utfärdadt edikt försäkrade han »att hans frånvaro icke skulle räcka länge, och att allt som rörde det allmänna skulle fortgå lika orubbadt och lyckligt.» I anledning af denna resa trädde han upp på Capitolium. Der åkallade han gudarne, och gick äfven in i Vestas tempel, men började hastigt darra i alla leder, antingen nu gudinnan lät en skräck falla på honom, eller han genom minnet af sina illgerningar aldrig var fri från fruktan; men företaget öfvergaf han, sägande »att alla hans önskningar voro i hans ögon af mindre värde än fosterlandskärleken. Han hade märkt folkets sorgsna uppsyn, han hörde en sakta klagan öfver att han tänkte företaga en så lång resa. — han, som man icke gerna såg företaga obetydliga utflykter, emedan de voro vana att mot ödets slag lugnas af furstens åsyn. Liksom derför i enskilda förhållanden de närmaste slägtskapsbanden betyda mest, så hade äfven romerska folket öfver honom mest att säga, och då det höll honom qvar, måste han stadna.» Dessa och dylika uttryck voro i det lägre folkets smak, ty det drefs af lystnad efter nöjen, och fruktade under hans frånvaro för brist på lifsmedel — dess första och förnämsta bekymmer1. Senaten och de förnäma visste icke om han frånvarande eller närvarande skulle anses fruktansvärdast. Dessutom — den egenheten vidlåder stor nöd — ansågo de hvad som inträffat vara det värsta.
  1. Bröd och skådespel, panem et circenses.
    2.
KAP. 37 För att nu göra troligt att han ingenstädes fann sig så väl som der, anstälde han på offentliga platser måltider och betedde sig så, som om hela staden varit hans eget hus. Mest beryktade för sitt öfverdådiga slöseri voro de af Tigellinus anordnade måltider, hvilka jag vill anföra som ett exempel, för att icke flera gånger behöfva tala om dylikt fråsseri. Så lät han på Agrippinas dam bygga en flottbro, på hvilken måltiden anrättades och som sattes i rörelse genom att dragas af andra fartyg. Skeppen voro inlagda med guld och elfenben, och till roddare användes otuktiga gossar, som indelades efter ålder och skicklighet i liderlighet. Han hade skaffat foglar, vilddjur från skilda länder och hafsdjur ända från oceanen. Vid dammens kajer lågo bordeller, uppfylda af högättade fruntimmer; helt öppet visade sig afklädda skökor. Dertill kommo oanständiga åtbörder och ställningar, och då mörkret inbröt, genljödo hela den närliggande lunden och husen af sång och upplystes af facklor. Sjelf sölade han sig i tillåtna och otillåtna utsväfningar och dref skändligheten så långt, att han icke kunde blifva mera lastbar; dock — några dagar derefter lät han med vanliga ceremonier viga sig vid en menniska af denna afskyvärda skara, hvilken hette Pythagoras. Man hängde på kejsaren brudslöjan, der såg man vittnen, hemgift, brudsäng och äktenskapsfacklor; med ett ord man fick skåda allt hvad natten, till och med vid föreningen med en qvinna, insveper i mörker.  
KAP. 38 Nu inträffade en olycka — osäkert om genom en slump eller genom furstens elakhet, ty författarne uppgifva bägge delarna — den svåraste och fasligaste af alla som genom vådeld drabbat denna stad. Början skedde i den del af circus som stöter intill palatinska och celiska kullarna; der utbröt elden i några bodar, i hvilka varor funnos som gåfvo näring deråt, och den vann ögonblickligen styrka; drifven af vinden, fattade den i circus i hela dess längd. Ty der lågo inga med brandmurar försedda hus, eller af murar omgifna tempel, eller något annat hinder. Först for elden med våldsam fart öfver de lägre qvarteren, steg sedan till de högre delarna och förhärjade så åter de nedre, samt tillintetgjorde genom sin olycksbringande snabbhet alla släckningsförsök. Med sina trånga och åt alla håll sig bugtande gator och oregelbundna qvarter, sådant det gamla Rom såg ut, var staden till spillo gifven. Dertill kommo nu klagorop af de förskräckta, af qvinnor, af orkeslösa gubbar och hjelplösa barn; de personer som ville rädda sig sjelfva och andra, och som, under det de släpade med de orkeslösa eller väntade på dem, än stadnade, än ilade framåt, åstadkommo fullkomlig villervalla. Under det de sågo bakom sig, blefvo de ofta instängda från sidan eller framifrån; eller om de kommit undan till närmaste granskap, fattade elden äfven i detta, och de ställen, som de trodde vara långt aflägsna, funno de i samma sorgliga läge. Slutligen ovissa hvad de skulle undvika, hvart de skulle vända sig, stodo de packade på gatorna, eller utbredde sig på landsbygden; några hade förlorat all sin egendom, äfven maten för dagen, andra hade af kärlek till sina anhöriga, som de icke kunnat rädda, omkommit, oaktadt flykten stod dem öppen. Ingen vågade hejda elden, emedan många ofta med hotelser förbjödo all släckning, och andra till och med kastade eldbränder och ropade att de hade en tillskyndare, — antingen för att dess friare kunna röfva, eller på befallning.  
KAP. 39 För tillfallet var Nero i Antium och återkom icke förr till staden, än elden närmade sig hans hus, genom hvilket han förenat palatset och Mecenas' trädgårdar. Likväl var det omöjligt att förekomma, att palatset och huset och allt omkring förhärjades. Men till tröst för folket, som var utan tak öfver hufvudet och flyktigt, öppnade han Marsfältet och Agrippas anläggningar samt sin egen park. Han lät uppföra provisoriska byggnader, som kunde inrymma det rådvilla folket. Från Ostia och närliggande municipier ditfördes husgerådssaker, och priset på spanmål föll ända till tre sestertier. Allt detta, ehuru menniskovänligt det än var, blef utan verkan, ty det ryktet hade kommit ut »att han under sjelfva branden trädt upp på sin enskilda scen och besjungit Trojas undergång, förliknande den nuvarande olyckan med den forntida.»  
KAP. 40 Först på sjette dagen lyckades man att längst ned vid esqvilinska kullen blifva herre öfver elden, derigenom att man på ett vidsträckt område ref ned byggnader, på det jemn mark och så att säga fullkomlig tomrymd skulle mota det allt förhärjande elementet. Ännu hade fruktan icke lagt sig, då elden åter utbröt lika våldsamt och rasade i de öppnare delarna af staden, hvarigenom förlusten af menniskolif blef mindre, men gudarnes tempel och de till lustvandring uppförda portikerna instörtade på en lång sträcka. Äfven medförde denna brand mycket ondt tal, emedan den utbrutit i Tigellini emilianska egendomar, och man trodde sig veta att Nero traktade efter äran att blifva grundläggare af en ny, efter honom uppkallad stad. Rom är nämligen deladt i fjorton qvarter, af hvilka fyra voro oskadade, tre jemnade med marken; i de sju öfriga åter qvarstodo några lemningar af hus, stympade och till hälften förbrända.  

KAP. 41 Att uppgifva antalet af hus, tomter och tempel som gingo förlorade torde vara omöjligt, men den uråldriga helgedom som Servius Tullius invigt åt mångudinnan; det stora altare och gudahus som arkadiern Evander helgat åt den honom bevågna Hercules1; det tempel som Romulus tillegnat Jupiter Stator, Numas konungaborg och Vestas tempel med romerska folkets penater2 blefvo lågornas rof; vidare dyrbarheter förvärfvade genom så många segrar, grekiska konstskatter, dessutom urgamla äkta snilleverk; likväl, i all den herrlighet hvarmed staden åter reste sig, påminde sig de åldrige mycket som var oersättligt. Man har antecknat att denna eldsvåda tog sin början den 19 juli, samma dag som senonerne hade antändt den intagna staden3. Somliga hafva gått så långt i sin noggranna beräkning, att de räkna lika många år, månader och dagar emellan de båda eldsvådorna4.
  1. Jfr XII, 24.
  2. Husgudar.
  3. Senonerna - gallerna 386 f.Kr.
  4. 418 år, 418 månader, 418 dagar.
    5.
KAP. 42 Men Nero begagnade sin fädernestads förstöring till att bygga sig ett hus1, hvarest man icke så mycket beundrade ädelstenar och guld — något som redan var alltför vanligt och genom slöseriet allmänt — som ängar, dammar och — i likhet med ett obebodt land — här skogar, der öppna platser och utsigter, allt under ledning och efter plan af Severus och Celer, hvilka hade snille och djerfhet nog att genom konst söka åstadkomma det som naturen sagt nej till, och att dertill missbruka furstens makt. Ty de hade lofvat att från sjön Avernus leda en segelbar kanal ända till Tiberns mynning, med öde stränder eller genom mötande berg. Ty vatten kan icke fås från något annat vattenrikt ställe än pontinska träsken; landet är för öfrigt brant uppstigande eller torrt, och om man också kunde spränga sig igenom, vore det ett oerhördt och illa beräknadt arbete. Men Nero, som älskade det orimliga, gjorde försök att gräfva igenom de omkring Avernus liggande åsarne, och ännu synas spår af det misslyckade företaget.
  1. Palats - se Henrikson: Antikens historier II, s. 241 f. och Suetonius: Nero, 31.
    2.

KAP. 43 Det utrymme som staden hade qvar efter palatsets byggande blef icke smaklöst eller på en slump bebygdt, såsom efter galliska branden, utan regelbundna qvarter och breda gator utstakades, husens höjd inskränktes1, öppna gårdar anordnades och pelargångar tillbygdes till skydd för framsidan af husen. Nero lofvade att på sin bekostnad uppbygga dessa pelargångar och åt ägarne lemna gårdsplatserna obelamrade. Derjemte utsatte han pris efter hvars och ens stånd och förmögenhet, och bestämde en viss tid, inom hvilken husen och familjebostäderna skulle vara fullt färdiga, för att man skulle kunna erhålla dem. »För grusets afstjelpande bestämde han träsken vid Ostia, äfvensom att skeppen, som förde spanmål uppför Tibern, skulle taga grus i barlast; sjelfva byggnaderna skulle till en viss bestämd del uppföras icke af bjelkar, utan af gabinsk och albansk sten»; ty denna sten är eldfast. »Och på det vattnet icke skulle genom enskildas tilltag undanstjälas, utan i ymnigare mått och på flera ställen vara allmänt tillgängligt, skulle uppsyningsmän finnas, och hvarje husägare skulle vara försedd med eldsläckningsredskap; inga gemensamma väggar finge användas, utan hvart hus skulle omgifvas af egna murar.» Dessa bestämmelser, som för sin nytta väl upptogos, bidrogo äfven till den nya stadens prydlighet. Likväl trodde några »att det gamla byggnadssättet varit helsosammare, emedan de trånga gatorna och de höga hustaken mera hindrade solhettan att tränga igenom; nu deremot var den öppna, breda gatan, utan den ringaste beskuggning, utsatt för en ännu starkare upphettning.»
  1. Ett gammalt problem. Jfr Gösta Säflund: Romerskt, s 85 ff.
    2.

KAP. 44 Allt detta var försigtighetsmått som af mensklig klokhet vidtogos. Snart såg man sig om efter medel att försona gudarne; man rådfrågade sibyllinska böckerna, och efter dessas råd bad man till Vulcanus, Ceres och Proserpina; Junos nåd sökte matronorna att vinna, först på Capitolium, sedan vid närmaste haf, hvarifrån man hämtade vatten att dermed bestänka gudinnans tempel och bild. Äfven firades gudamåltider och nattliga fester af fruar, hvilkas män ännu lefde. Men hvarken genom menskligt bemödande eller genom furstens penningutdelningar eller genom försoningsoffren till gudarne upphörde det elaka pratet, utan man trodde att branden varit anlagd. För att nu göra slut på detta rykte, lät han försåtligen anklaga och med de utsöktaste straff aflifva de för sina villfarelser förhatliga menniskor som gemenligen kallades kristna. Kristus, af hvilken detta namn uppkommit, hade under Tiberii regering blifvit aflifvad af prokuratorn Pontius Pilatus1. För ögonblicket undertryckt, frambröt åter detta afskyvärda svärmeri, icke blott öfver Judeen, dess vagga, utan spred sig äfven till hufvudstaden, dit allt som väcker fasa och blygd från alla kanter sammanströnnnar och vinner anhang. Derför antastades först de som bekände, sedan genom deras angifvelse en oerhörd mängd2, som icke just för beskyllningen om morbranden, men deremot för sitt hat mot menniskor förklarades skyldiga. Äfven vid deras död dref man gäck med dem, så att man insvepte dem i djurshudar och lät dem sönderslitas af hundar, eller fastnaglas vid kors, eller användas till bränsle och, när dagen var slut, brinna till nattlig belysning. Nero hade öppnat sina trädgårdar för denna förevisning och gaf circensiska spel, hvarvid han, klädd som körsven, blandade sig ibland mängden, eller stod på vagnen. Följden häraf blef att dessa straffbara menniskor, som förtjente det svåraste straff, väckte medömkan, ty man tyckte att de dogo icke till allmänt bästa, utan till mättande af en enda persons mordlystnad.
  1. Enda gången en romersk historieskrivare nämner honom.
  2. Säkerligen en retorisk överdrift. Jfr VI, 19.
    3.
KAP. 45 Emellertid utarmades Italien genom skatteindrifningar, provinserna, de förbundna folken och de så kallade fria städerna bragtes till undergång. Äfven gudarne hemföllo under denna sköfling, då templen i hufvudstaden plundrades, allt det guld borttogs som romerska folket under hela sin tillvaro, vid triumfer, vid bönefester, i medgång eller i fara hade helgat. Ja, i Asien och Achaja borttogos icke blott de åt gudarne invigda skänkerna, utan äfven deras bilder, i det man till dessa provinser skickade Acratus och Secundus Carinas. Den förre var en frigifven, färdig till hvad nedrighet som helst; den andre, som var så pass bevandrad i grekiska litteraturen att han talade språket, hade icke låtit sin själ blifva delaktig af någon förädling. Man berättade att Seneca, för att vända från sig oviljan öfver helgerånet, bedt om tillåtelse att få draga sig undan långt bort på landet; men då han fick afslag, förebar han sjuklighet — han led, som han sade, af nerfsvaghet — och lemnade icke sin sängkammare. Några hafva uppgifvit att hans egen slaf, vid namn Cleonicus, på Neros befallning tillredt gift åt honom; men att Seneca gått fri derför, antingen genom slafvens förräderi eller af egen aning, i det han uppehöll lifvet genom den enklaste föda och vilda frukter, och när törsten lät känna sig, njöt af flytande vatten.  

KAP. 46 Vid samma tid försökte gladiatorerne i staden Preneste1 att bryta sig ut, men tuktades af den garnison som der höll vakt, och folket som alltid önskar, men tillika fruktar omstörtningar, talade redan om Spartacus2 och de gamla onda tiderna. Straxt derpå led flottan en förlust — icke genom krig, ty aldrig annars har man haft en så ostörd fred — utan till följd af Neros befallning att flottan, utan afseende på hafvets förhållanden, skulle på bestämd dag återvända till Campanien. Ehuru hafvet stormade, lade styrmännen ut från Formie. Under det de försökte passera misenska udden, blefvo de af en stark vestsydvestlig vind kastade på kusten vid Cume och förlorade om hvart annat många krigsskepp och mindre farkoster.
  1. Praeneste - nu Palestrina.
  2. Hans uppror ägde rum 73-71 f.Kr. och började med blott sjuttiofyra gladiatorer.
    3.

KAP. 47 Vid årets slut fick allmänheten mycket att tala om järtecken, som bebådade stundande olyckor. Aldrig hade blixtarna följt tätare på hvarandra än då, och en komet syntes, till hvars försonande Nero som vanligt använde ädelt blod1. Nyfödda barn och andra djur med tvenne hufvuden lågo kastade på gatan, eller fann man dem vid de offer, vid hvilka det är brukligt att använda drägtiga djur. I trakten af Placentia föddes nära vägen en kalf, hvars hufvud var fästadt vid benet. Offerskådarne uttydde det så, att »ett nytt öfverhufvud öfver verlden vore på väg, men det skulle ej komma till makt, ej heller blifva doldt, emedan det blifvit qväfdt i moderlifvet eller sett dagen på gatan.»

Kapitel 48-74 (år 65 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Retorisk överdrift? Efter den förra kometen (XIV, 22) nämner Tacitus blott ett offer, Rubellius Plautus, XIV, 57-59.