Livius - år 343-342 f. Kr. (bok 7, kapitel 29-42)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

SJUNDE BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42
Samniterkrigen inleds (343-342 f. Kr.) KAP. 29 *) (343 f. Kr.) Vigtigare, så väl i afseende på fiendernes styrka, som ländernas afstånd och längden af den tidrymd de upptogo, äro de krig som hädanefter skola beskrifvas; ty detta år grep man till vapen emot Samniterna, ett mäktigt och krigiskt folkslag. Efter det Samnitiska kriget, som fördes med omskiftande lycka, uppträdde Pyrrhus¹ såsom fiende; efter Pyrrhus följde Karthagerne². Hvilken massa af händelser! Huru ofta såg man sig bragt i de yttersta vådor, för att kunna upphöja det romerska väldet till denna storhet, som med möda bibehålles! Orsaken till Romarnes krig med Samniterna, med hvilka de genom förbund och vänskap voro förenade, kom likväl utifrån; den uppstod icke imellan dem sjelfva. Samniterna hade, emedan de voro starkare, angripit Sidicinarne med ett orättvist krig, och desse, som i sin svaghet nödgades söka hjelp hos mäktigare, förbundo sig med Campanerne. De af vällust förvekligade Campanerne, som till sina bundsförvandters försvar medförde mera ett namn än verkliga krafter, blefvo, af de genom vapenöfning härdade Samniterne, slagne på det Sidicinska gebitet och vände hela tyngden af kriget derefter emot sig sjelfva. Ty Samniterne lemnade nu Sidicinarne i fred och angrepo Campanerne, sjelfva skyddsmuren för de kringboende folken, ty här väntade de en lika lätt seger, men mera byte och ära. Sedan de med en stark besättning försäkrat sig om Tifeta — bergshöjder som beherrska Capua — ryckte de i slagtordning ned på slätten, som ligger imellan Capua och Tifata. Der hölls ett nytt fältslag: Campanerne blefvo slagne och drifne inom sina murar, och som de förlorat kärnan af sitt krigsfolk, och ingenting hade att hoppas af sina grannar, nödgades de att begära hjelp af Romarne.	E. R. b. 412. — F. Ch. f. 340. Pyrrhus, kung av Epirus, invaderade Italien för att hjälpa Tarentum mot Rom, och de följande striderna mellan 280 och 275 skildrades av Livius i tre förlorade böcker (XII-XIV). Det första puniska kriget (261-241) var huvudämnet för de förlorade böckerna XVI-XIX.
KAP. 30 Deras sändebud fingo företräde hos Senaten och talade ungefärligen på detta sätt: »Det Campanska folket har sändt oss såsom fullmäktige till eder, församlade fäder! att begära af eder vänskap för alltid, hjelp för det närvarande. Om vi i vårt välstånd hade sökt denna vänskap, skulle den väl snarare blifvit börjad, men också knuten med svagare band. Ty då — besinnande att vi, såsom edre likar, förbundit oss med eder — skulle vi, kanhända lika mycket som nu, vari edra vänner, men vi vore eder mindre undergifne och förpligtade. Nu deremot, vunne genom edert medlidande och i nöden försvarade genom eder hjelp, måste vi också vörda i eder våra välgörare, om icke vi skulle synas otacksamme och ovärdige all hjelp af Gudar och menniskor. Att Samniterne förut blifvit edra vänner och bundsförvandter, det tro vi visserligen icke böra hafva den verkan, att utesluta oss ifrån eder vänskap, utan blott att i ålder och rang gifva dem ett företräde; ty genom förbundet med Samniterna är det eder icke förbudet att ingå nya förbund. För eder har det väl alltid varit en tillräcklig orsak till vänskap, att den som sökte eder, ville blifva eder vän. Vi Campaner — ehuru den närvarande ställningen förbjuder oss att föra ett högt språk — dock, som vi hvarken i afseende på vidden af vår stad, eller bördigheten af dess egor, eftergifve något folk, utom eder, skole, vågar jag säga, såsom edra bundsförvandter, medföra en icke obetydlig tillvext i edert välstånd. Æquerne och Volskerne, dessa eviga fiender till denna stad, skola, vid hvarje rörelse som de göra, hafva oss bakom ryggen, och hvad j förut gjort för vår räddning, det skole vi framgent göra för eder makt och ära. När de folkslag blifvit kufvade, som äro imellan oss och eder — och att detta innan kort skall ske, försäkrar oss både eder tapperhet och eder lycka — då skall edert välde oaffbrutet sträcka sig ända till oss. Bitter och förödmjukande är den bekännelse, som vår ställning aftvingar oss. Det har kommit derhän, församlade fäder! att vi Campaner måste tillhöra antingen våra vänner eller våra fiender. Vi blifve edre, om j gifven oss beskydd, Samniternes, om j öfvergifven oss. Besinnen derför, om j heldre viljen att Capua och hela Campanien skola blifva en tillvext i eder eller i Samniternes makt. Det är visserligen billigt, Romare! att edert medlidande och edert bistånd står öppet för alla, men dock i synnerhet för dem, hvilka derigenorn att de lemnat andra, som anropat deras medlidande, ett bistånd, som öfverstigit deras krafter, hafva sjelfve samfällt råkat i denna nöd. Dock blott till namnet för Sidicinarne, i sjelfva verket är det för oss, som vi kämpat, då vi sågo ett närgränsande folk på nedrigt röfvarevis af Samniterne angripas, och att denna brand skulle utbreda sig till oss, så snart som Sidicinarne blifvit deraf förtärde. Ty äfven nu är det icke af harm öfver en liden oförrätt, utan af glädje öfver en gifven förevändning, som Samniterna komma att angripa oss. Vore afsigten härmed att utgjuta sin vrede, icke att finna tillfälle att mätta sin snålhet, månne det ej varit nog, att de först på sidicinska gebitet, sedan i sjelfva Campanien, hafva slagit våra härar? Hvilken är denna oförsonliga vrede, som det i tvenne slagtningar utgjutna blodet icke kunnat mätta? Läggom härtill åkerfältens sköfling, menniskor och boskap bortförda såsom byte, uppbrända och förstörda landtgårdar, allting förhärjadt med eld och svärd. Har vreden af detta icke kunnat mättas? Men det är snålheten, som skall mättas: det är hon, som rycker dem till Capuas bestormande. Den skönaste stad vilja de antingen förstöra eller sjelfve ega. Men j, Romare! bemäktigen eder heldre genom en välgerning denna stad, än att j skullen tillåta dem att vinna honom genom en illgerning. Jag talar icke till ett folk, som skyr rättmätiga krig; likväl, om j blott visen edra hjelptroppar, tror jag att något krig icke ens skall behöfvas. Ända till oss har Samniternas förakt hunnit: längre upp sträcker det sig icke. Med skuggan af eder hjelp, Romare, kunna vi således skyddas, och allt hvad vi sedan ege, allt hvad vi sjelfve blifve, det skole vi betrakta såsom edert. För eder skall det campanska fältet plöjas, för eder staden Capua bebyggas; eder skole vi anse såsom vare grundläggare, våre fäder, våre gudar. Ingen af edra kolonier skall öfverträffa oss i tillgifvenhet för eder och i trohet. Vinken, församlade fäder! åt Campanerne edert ja och edert oöfvervinnerliga beskydd, och bjuden dem hoppas, att Capua skall blifva beståndande! kunnen j föreställa eder den mängd af allt slags folk, som beledsagade oss vid vår afresa? huru vi lemnade allt uppfyldt af önskningar och af tårar? i hvilken väntan Capuas Senat och folk, våra makar och våra barn nu äro? Jag är viss att hela folkmängden står vid portarne, blickande fram åt den väg, som leder härifrån, under bekymmer och tvekan hvad j, församlade fäder, genom oss skolen låta dem förkunnas. Ett svar skall bringa dem frälsning, seger, ljus och frihet: ett annat .... jag ryser att säga dess följder. Rådplägen derföre om oss, såsom om dem, som antingen skola blifva edra bundsförvandter och vänner, eller alldeles upphöra att vara något.»
KAP. 31 Sändebuden fingo nu afträda och Senaten råd piggade. Men ehuru en stor del tyckte, att denna stad, den största och rikaste i Italien, med ett land af den största bördighet och gränsande till hafvet, kunde vid inträffande missvexter blifva ett förrådshus för romerska folket, gällde dock redligheten mera än all denna förmån, och konsuln gaf i Senatens namn följande svar: »Campaner! Senaten anser eder förtjena att hjelpas; men det är tillbörligt att vår vänskap med eder börjas på det sätt, att någon äldre vänskap och förbindelse icke kränkes. Samniterne äro genom ett fördrag med oss förbundne. Derföre neke vi eder emot Samniterne våra vapen, hvilka mera skulle förolämpa gudarne än menniskor. Sändebud skola vi, såsom gudomlig och mensklig rätt medgifver, skicka till våra bundsförvandter och vänner, med böner, att intet våld må eder tillfogas.» — Härpå svarade beskickningens ordförande — ty sådan var den fullmakt de hemifrån medfört: — »Då j alltså icke viljen använda ett rättvist våld, till att skydda vår egendom emot våld och orättvisa, så skolen j åtminstone försvara eder egen. Derföre öfverlemne vi det campariska folket och staden Capua, dess egor, gudarnes tempel, allt hvad gudar och menniskor tillhör, åt eder, senatorer, och åt det romerska folket till egendom; allt hvad vi hädanefter komma att lida, det skole vi lida såsom edra undersåtare.» Vid dessa ord utsträckte alla sina händer emot konsulerna och nedkastade sig, badande i tårar, vid ingången till rådsalen. Djupt rördes Senaten af denna omväxling i menniskors öde, att detta, så öfvermåttan mäktiga, för sin yppighet och stolthet frejdade folk, som kort förut af sina grannar blifvit anropadt om bistånd, nu var till den grad modfäldt, att det öfverlemnade sig sjelf och all sin egendom i fremmande händer; sjelfva hedern tycktes nu fordra att de nye undersåtarne icke lemnades i sticket, och man tyckte att det samnitiska folket skulle handla obilligt, om det bekrigade ett land och en stad, som genom öfverlemnande blifvit romerska folkets egendom. Man beslöt derföre att genast affärda sändebud till Samniterna. Deras uppdrag var att för Samniterna berätta Campanernas böner, Senatens svar, som bevisade dess afseende på Samniternes vänskap, och det slutligen skedda öfverlemnandet. De skulle bedja dem att, såsom Roms bundsförvandter och vänner, skona dess undersåtare, och icke fiendtligt angripa det land, som blifvit romerska folkets tillhörighet. Om de med vänliga föreställningar ingen ting uträttade, skulle de i romerska folkets och Senatens namn antyda Samniterna, att afhålla sig ifrån staden Capua och det campanska området. — Denna framställning, som gjordes af sändebuden i Samniternas sammankomst, besvarades med sådan trotsighet, att de icke allenast förklarade att de skulle föra detta krig, utan äfven att deras styresmän, efter utgången ur rådhuset, i sändebudens närvaro, framkallade tropparnes befälhafvare, och med hög röst befallde dem att genast rycka ut, för att plundra på det campanska området.
KAP. 32 När sändebuden med detta besked återkommit till Rom, lät Senaten alla andra angelägenheter hvila, och sedan krigshärolder blifvit skickade för att fordra upprättelse, och krig, — emedan upprättelsen vägrades — på vanligt sätt var förklaradt, beslöts att denna sak, så fort som möjligt, skulle föredragas hos folket, efter hvars beslut begge konsulerne med tvenne arméer aftågade från staden, Valerius till Campanien, Cornelius till Samnium. Den förre slog läger vid berget Gaurus, den sednare vid Saticula. Valerius var den som först stötte på Samniternes härar, emedan desse trodde att krigets hela styrka skulle vändas åt den sidan; tillika äggades de af vrede emot Campanerne, som voro så beställsamme, att emot dem än lemna, än påkalla hjelptroppar. Men när de sågo det romerska lägret, fordrade hvar för sig med trotsighet af befälhafvarne tecken till slagtning och försäkrade, att Romarne skulle med samma lycka bistå Campanerne, som Campanerne hade bistått Sidicinarne. Efter några få dagars dröjsmål, användt till lätta träffningar, för att försöka fienden, hissade Valerius stridsflaggan, sedan han med få ord uppmuntrat sina krigare. »Det nya kriget (sade han) och den nye fienden borde icke förskräcka dem. Ju längre ifrån Rom de förde sina vapen, dess fegare och fegare folkslag skulle de träffa på sin väg. De borde icke bedömma Samniternes tapperhet efter Sidicinarnes och Campanernes nederlag. Ehurudane de kämpande folken måtte varit, var det dock nödvändigt, att ettdera måste blifva öfvervunnet. Hvad Campanerne angick, hade de otvifvelaltigt blifvit besegrade mera genom yppighetens förslappning och sin egen veklighet än genom fiendernas styrka. Hvad betydde för öfrigt tvenne lyckliga krig, som Samniterne fört under så många århundraden, jemförde med så många ärorika bragder af det romerska folket, som räknade nästan flere triumfer, än år från sin stads grundläggning; som med sina vapen kufvat allt omkring sig, Sabinare, Etrurier, Latinare, Herniker, Æquer, Volsker, Aurunker? som slagit Gallierna i så många drabbningar och slutligen nödgat dem att fly i hafvet och på skeppen? De borde då gå i striden, hvar och en med förtröstan på sin krigsära och egen tapperhet, men tillika betrakta den, under hvilkens anförande och befäl slagtningen skulle företagas: om den, som de måste lyda, vore blott en prunkande uppmanare, modig endast i orden, utan kännedom af krigets yrken, eller en, som också sjelf förstode att handtera vapen, att gå i spetsen för sin här, att vistas midt uti häftigaste elden. Soldater!» fortfor han, »det är mina gerningar, icke mina ord, som jag vill att j skolen följa; jag vill att j tagen af mig icke föreskrift blott, utan äfven exempel. Det är icke genom partier, icke genom kabaler, så brukliga hos de förnäma, utan genom denna arm, som jag nyligen förvärfvat mig tre konsulat och den högsta ära. Det var en tid då man hade kunnat säga: Ja, ty du var adelig och en ättling af fäderneslandets befriare, och den ätten erhöll konsulatet samma år, som denna stad erhöll en konsul. Numera står konsulatet lika öppet för oss patricier och för eder plebejer och är icke mer, såsom förut, bördens utan förtjenstens belöning. Derföre, soldater! gören alltså den högsta ära till edert syftemål. Om också detta nya tillnamn Corvus¹ (korp) är, efter gudarnes vink, af eder menniskor mig gifvet, har jag dock icke förgätit det tillnamn Publicola² (folkvän), som vår ätt af ålder har burit. Min tillgifvenhet för romerska menigheten är och har varit i krig och i fred, i mitt enskilda stånd och i de ämbeten, lägre och högre, som jag förvaltat, såsom tribun och såsom konsul, och sedermera, under alla mina konsulat, alltid densamma. Nu till verket, soldater! följen mig, att genom gudarnes nådiga bistånd förtjena en ny och af ingen tillförne firad triumf öfver Samniterna!»	Originaltexten har tydligen namnformen "Corvinus": Samma namnform förekommer i kap. 40. I övriga fall använder Livius den tidigare varianten, corvus. Publicola eller Poplicola var den titel som gavs till Publius Valerius, traditionellt en av de första konsulerna och en populär lagstiftare, uppges vara den som införde rätten att överklaga en ämbetsmans beslut; jfr II, 8,1
KAP. 33 Aldrig har någon fältherre varit mera förtrolig med sitt manskap, ty utan missnöje delade han med de lägsta soldater alla tjenstens pligter. Nedlåtande dessutom och vänlig äfven i deras krigiska lekar, då kamraterna inbördes täflade i snabbhet och styrka, sågs han med samma min vinna eller förlora, och aldrig försmå någon, som erböd sig till hans medtäflare. I sitt handlingssätt var han frikostig med urskillning, i sitt tal ej mindre uppmärksam på andras frihet, än på sin egen värdighet, och — det som framför allt annat bidrager att vinna en allmänhets kärlek — han visade sig i ämbetets förvaltning den samme, som han visat sig vid dess sökande. — Med otrolig munterhet emottog derföre hela arméen sin fältherres uppmaning och ryckte ut ur lägret. En slagtning börjades nu, om någonsin någon, med lika hopp, lika styrka å båda sidor, med förtroende till sig sjelf, utan förakt för fienden. Samniternes mod stärktes af deras nya bedrifter och en dubbel seger, för få dagar sedan vunnen; Romarnes deremot af fyra seklers ära och en seger, lika gammal som deras stad, men begges omhugsan ökades deraf, att de hade för sig en ny fiende. Slagtningen visade den anda, som lifvade dem, ty de kämpade så, att på en lång stund ingen rubbning i linien på någondera sidan förmärktes. I afsigt att sprida förvirring ibland fienden, då han med styrka icke kunde drifvas tillbaka, försökte nu konsuln att med ett anfall af sitt rytteri bringa de första lederna i oordning. Men när han såg huru sqvadronerne förgäfves bråkade att utbreda sig på den trånga platsen, utan att kunna öppna sig väg till fienden, red han tillbaka i spetsen för fotfolket, kastade sig af hästen och ropade: »Soldater! Oss infanterister tillhör detta arbete; hurtigt derföre! såsom j sen mig, ehvart jag gär, med svärdet bana mig väg in i fiendernes linie, så kasten också j hvar för sig öfverända allt hvad eder möter. Hela denna rymd, der nu upphöjda lansar blänka, skolen j snart se öppnad, genom ett stort nederlag.» Knappt hade konsuln sagt dessa ord, förr än rytteriet på hans befallning skyndade till sina rum på flyglarne, och lemnade vägen till centern öppen för legionerna. Konsuln sjelf gick främst af alla emot fienden och nedhögg den förste, som händelsevis kom honom i vägen. Eldade af denna syn började de hvar för sig, till höger och venster, en minnesvärd kamp. Samniterne stodo orubblige emot, ehuru de bekommo flere sår än de gåfvo. Redan länge hade slagtningen varat; grufligt var blodbadet omkring Samniternes fanor, men ännu ingenstädes någon flykt; så fast var deras föresats, att endast af döden besegras; Romarne, som redan kände sina krafter aftyna af trötthet, och sågo att af dagen icke mycket var öfrigt, störtade sig derföre brinnande af raseri emot fienden. Då först märktes ett tillbakavikande och en början till flykt; då blefvo Samniterne tillfångatagne, dödade, och få hade blifvit öfrige, om icke natten hade satt en gräns, mera för segren än för slagtningen. Romarne erkände, att de aldrig hade kämpat med en mera ihärdig fiende, och Samniterne å sin sida svarade — när man frågade hvad första orsaken varit, som efter en sådan ståndaktighet förmått dem till flykt.? — att de sett eldslågor i Romarnes ögon, ursinnighet i deras blickar, raseri i deras anletsdrag; detta hade mer än något annat ingifvit dem förskräckelse. Denna förskräckelse röjdes också icke allenast genom slagtningens utgång, utan äfven genom deras nattliga aftågande. Följande dagen intogo Romarne fiendens toma läger, och hela campanska folket strömmade dit, att aflägga sin lyckönskan.
KAP. 34 Men denna glädje var nära att förbittras genom en stor olycka i Samnium. Ty konsuln Cornelius, som uppbrutit ifrån Saticula, förde sin armé oförsigtigt in i en skogsmark, genom hvilken vägen gick uti en djup dal, och som rundt omkring var besatt af fienden. Han märkte ock icke att fienden var öfver hans hufvud, förr än det var honom omöjligt att med säkerhet draga sig tillbaka. Under det Samniterne endast väntade, till dess hela hären skulle hinna längst ned i dalen, upptäckte krigs-tribuneu Publius Decius en hög kulle i skogen, som beherrskade det fiendtliga lägret, och af en här med bagasch svårligen kunde bestigas, men utan möda af dem, som endast buro sina vapen. Han vände sig derföre till den bestörte konsuln: »Ser du, Aulus Cornelius,» sade han, »den der bergsspetsen ofvanför fienden? Den är en borg för vårt hopp och vår räddning, om vi ofördröjligen bemäktiga oss den, som Samniterne i sin blindhet lemnat obesatt. Du behöfver icke gifva mig mera än hastati och principes (den första och andra linien) af en enda legion; när jag med dem har uppnått spetsen, gå du utan all fruktan härifrån, och rädda dig och krigshären. Ty fienden nedanför oss och utsatt för alla våra skott skall icke utan sitt förderf kunna röra sig ur stället. Oss skall sedan antingen romerska folkets lycka, eller vår egen tapperhet befria.» — Öfverhopad af konsuln med beröm gick han med det erhållna manskapet i tysthet genom skogen, utan att upptäckas af fienden förr, än han nalkades till stället, dit han syftade. Under det alle af förundran häröfver stodo bestörte, och allas ögon voro vände åt honom, gaf han ej allenast konsuln tid att oförmärkt föra arméen till ett beqvämare ställe, utan uppnådde äfven sjelf spetsen af kullen. Samniterne, som vände sig än åt den ena, än åt den andra sidan, förlorade imellertid tillfället på begge, och kunde hvarken förfölja konsuln, om icke genom samma dal, der de kort förut haft honom blottställd för sina pilar, ej heller bestiga den höjd, som Decius ofvanför dem hade intagit; dock retade dem dels harmen mera emot dessa, som hade beröfvat dem tillfälle till en lycklig drabbning, dels också ställets närhet, och sjelfva det ringa antalet. Än ville de på alla sidor omgifva kullen med beväpnade, för att afskära Decius ifrån konsuln, än lemna en väg öppen, för att angripa dem, när de kommit ned i dalen. I denna villrådighet öfverraskades de af natten. Decius smickrade sig i början med det hoppet att ifrån sin högre ståndpunkt få kämpa emot fienderna, när de sökte att bestiga kullen; förundran intog honom sedan, då de hvarken började något anfall, ej heller — om de af ställets obekvämlighet afskräcktes ifrån en sådan tanka — kringstängde honom med förskansning och pålverk. Nu kallade han till sig centurionerne. »Hvilken okunnighet i krigsväsendet,» sade han, »hvilken försumlighet är detta? Huru är det möjligt, att desse kunnat segra öfver Sidicinarne och Canpanerne? j sen huru de marschera fram och tillbaka, än draga sig tillhopa på en punkt, än åter skiljas. Ingen är som börjar arbeta, ehuru vi redan kunnat vara omgifne med ett pålverk. Men vi skulle i sanning likna dem, om vi dröjde här längre än det är oss lägligt. Upp derföre, följen mig, och medan ännu något är qvar af dagsljuset, låtom oss utforska på hvilka ställen de utlotta poster, och hvar någon utväg härifrån är öppen.» — Allt detta undersökte han, höljd i en gemen soldatkappa och åtföljd af centurioner, som äfven voro klädde i simpla soldatkläder, på det fienderna icke måtte märka att det var anföraren, som patrullerade.
KAP. 35 Sedan nattvakterne derefter voro utsatte, lät han åt alla de öfriga utdela hemliga order, att i tysthet samlas hos honom, så snart som tecken till andra nattvakten med trumpeten var gifvet. När de, såsom han befallt, stillatigande infunnit sig, sade han: »Denna tystnad, soldater, måsten j vid mitt afhörande iakttaga, utan att på vanligt soldatvis yttra edert bifall. Då jag framställt för eder mitt förslag, så träde de, som det gilla, tigande på min högra sida: den mening, som af de flesta bifalles, skall blifva gillande. Hören nu hvad jag har i sinnet. Det är icke såsom irrande flyktingar, icke såsom af tröghet qvarblifna, som fienden här har kringränt eder. Genom tapperhet hafven j intagit ställe; genom tapperhet måsten j komma härifrån. Genom eder hitkomst hafven j åt romerska folket räddat en förträfflig armé; rädden nu genom er bortgång härifrån eder sjelfva. J förtjenen den äran, att till antalet så få hafva hulpit många, och sjelfve icke hafva behöft någons hjelp. Vi hafve att göra med en fiende, som i går af tanklöshet icke begagnade tillfället att förstöra hela vår krigshär; som icke förr såg denna så förmånliga höjd öfver dess hufvud, än den af oss var intagen; som med så många tusende man, hvarken hindrade vår lilla hop att uppstiga, eller, sedan vi voro der, kringstängde oss med en förskansning, ehuru så mycket af dagen ännu återstod. En fiende, som seende och vaken blilvit af eder så gäckad, den bören j ock, då han sofver, kunna narra, ja, j måsten det. Ty sådan är vår ställning, att jag nu mera visar eder hvad som är nödvändigt, än tillstyrker hvad som är rådligt. Ty här kan icke vara frågan, om j skolen qvarblifva eller gå härifrån, då lyckan — utom vapen och mod att föra vapen — icke lemnat eder något öfrigt, och vi måste omkomma af hunger och törst, om vi mera frukte för svärdet, än det höfves män och Romare. Således återstår blott en räddning: att bryta ut och gå hädan. Detta måste ske antingen om dagen eller om natten. Se här en annan ännu mindre betänklighet. Ty om dagsljuset afbidas, hvad hopp hafve vi, att icke fienderne, hvilka nu, såsom j sen, med sina kroppar på alla sidor instängt denna kulle, skola kringgärda oss med ett oafbrutet pålverk och en graf. Men om natten är gynnande för ett utfall, såsom hon verkligen är, så är denna stund på natten visserligen den tjenligaste. J hafven samlats här vid tecknet till andra nattvakten, en tid då menniskorna äro försänkte i den djupaste sömn. J skolen gå midt ibland sofvande, och antingen genom eder tystnad undgå de sorglöses uppmärksamhet, eller med ett plötsligt anskri förskräcka dem, om de något märka. Följen blott mig, som j hittills följt! jag vill följa densamma lycka, som fört mig hit. J, som finnen detta förslag nyttigt, välan, träden nu på den högra sidan.»
KAP. 36 Alle gingo dit och följde Decius, som tog vägen imellan de fiendtliga vakterna. Redan hade de hunnit genom halfva lägret, då en soldat, som klef öfver de sofvande posterna, stötte emot en sköld och förorsakade buller. Vaktkarlen, som häraf vaknade, stötte på sin granne, begge stego upp och väckte de öfriga, utan att veta om det var kamrater eller fiender, om besättningen på kullen gjorde ett utfall, eller om konsuln hade intagit lägret. När Decius såg, att de voro upptäckte, befallde han sitt folk att uppgifva ett anskri, hvarigenom de redan af sömnen förvirrade nu äfven åt förskräckelse så förlorade all sansning, att de, likasom fjettrade, hvarken förmådde att skyndsamt gripa till vapen, eller stänga vägen, eller förfölja. Under Samniternes förvirring och larm nedhögg den romerska troppen de vakter, som stodo i dess väg, och framträngde till konsulns läger. Ännu var en god stund af natten öfrig, och redan tycktes de vara i säkerhet; då sade Decius: »Hell edert hjeltemod, romerske krigare! Edert tåg och edert återtåg skola alla århundraden med lof omtala. Men för att skåda en sådan tapperhet, fordras ljus och dager. Också, hafven j icke förtjent, att tystnad och natt höljer eder så ärorika återkomst till lägret, låtom oss här roligt afbida dagen.» Man lydde hans ord, och sedan i första dagningen ett förebud blifvit skickadt till konsuln i lägret, företogs marschen med största glädje. Knappt var det på orderna kungjordt, att de, som till allas räddning hade blottställt sina personer för en ögonskenlig fara, nu återkommo oskadade, förr än hvar och en ilade dem till mötes, prisade, lyckönskade, kallade alla samfällt och en hvar enskildt sina frälsare, lofvade och tackade gudarne och upphöjde Decius till himmelen. Detta var en lägertriumf för Decius, som i spetsen för sin väpnade tropp tågade midt igenom lägret, under det alle följde honom med sina blickar och visade tribunen uti allt lika ära som en konsul. Då tåget hunnit till fältherretältet, lät konsuln med trumpeten sammankalla arméen och började redan att tilldela Decius de loford han förtjenat, då Decius sjelf avbröt hans tal och förmådde honom att uppskjuta sammankomsten. Han tillstyrkte att sätta allt annat å sido, medan man hade tillfället i händerna, och öfvertalade konsuln att angripa fienderna, som både af den nattliga skräcken voro förbryllade, och dessutom på serskilda vaktplatser spridde omkring kullen; han trodde äfven att någre, som blifvit utsände till hans förföljande, ströfvade omkring i skogsbergen. Legionerna fingo befallning att väpna sig; de ryckte ut ur lägret, och som skogen nu genom kunskapare var bättre känd, fördes de på en öppnare väg emot fienden. Honom öfverraskade de alldeles oberedd, och då Samniternes soldater, spridde åt alla sidor och till större delen obeväpnade, hvarken kunde samla sig på en punkt, eller hemta sina vapen, eller draga sig tillbaka inom vallen, drefvo de honom först bäfvande till sitt läger, och eröfrade derpå, under vakternes förvirring, sjelfva lägret. — Larmet utbredde sig rundt omkring kullen och jagade hvar och en ifrån sin post. Så lemnade många fältet åt en frånvarande fiende. De som förskräckelsen drifvit inom vallen — de voro omkring trettio tusen — blefvo alle nedhuggne; lägret gafs till sköfling.
KAP. 37 Efter denna lyckliga förrättning kallade konsuln hela krigshären tillsamman och fullbordade icke allenast det förut började loftalet öfver Publius Decius, utan ökade det äfven med tolkningen af hans nya förtjenst. Utom andra krigsbelöningar förärade han honom tillika en gyldene krona¹ och hundrade oxar, samt en utvald hvit och fet oxe, hvars horn voro förgylde. De soldater, som åtföljt honom på (den förut nämnda) posten, erhöllo för alltid dubbla portioner af säd och för det närvarande hvardera en oxe och tvenne lifrockar såsom sin egendom. Efter konsulns begåfning, satte legionerne, under allmänt bifallsrop, på Decii hufvud en af gräs flätad belägringskrans. En annan krans, sinnebild af samma ära, påsattes honom af hans egen tropp. Prydd med dessa hederstecken offrade han åt Mars den utvalda oxen; de öfriga hundrade skänkte han åt de krigare, som deltagit i hans förrättning. Åt hvardera af samma krigare förärade legionerne en mark mjöl och ett halfstop vin*). Allt detta skedde med största munterhet, under högljudt rop af krigshären, till tecken af allas bifall. — Vid Suessula hölls en tredje slagtning. Der hade den Samnitiska hären, som af Marcus Valerius blifvit slagen, beslutit att i en afgörande kamp försöka sin lycka och derföre ditkallat hela kärnan af landets stridbara manskap. Från Suessula kommo hastiga budskap till Capua och derifrån ridande kurirer till konsuln Valerius att bedja om undsättning. Straxt skedde uppbrott; trossen qvarlemnsdes i lägret under stark betäckning; arméen fördes i ilmarsch och uppslog icke långt ifrån fienden sitt läger, på ett ganska inskränkt rum, emedan han, utom tjensthästarne, icke hade något annat medfölje af dragare eller betjening. Samniternes krigshär ställde sig i startordning, såsom om slagtningen utan uppskof skolat börjas; men då ingen kom dem till mötes ryckte de med flygande fanor fram emot fiendernas läger. När de här sågo soldaterna på vallen, och deras åt alla sidor utsände kunskapare berättade huru trång den omkrets var, som inneslöt lägret, hvaraf de slutade till fiendernes ringa antal: då ropade hela arméen, att man skulle fylla grafvarne, nedrifva pålverken och bryta in i lägret; och om befälhafvarne icke hade hämmat soldaternes hetta, skulle kriget genom detta öfverdåd varit fulländadt. Då likväl deras talrika myckenhet, som var svår att förse med lifsmedel, dels genom sitt förra vistande vid Suessula, dels genom det uppskof, som nu gjordes med träffningen, var nära att sakna alla förnödenheter, så beslöts att utsända troppar på landet, för att anskaffa säd, under det rädslan höll fienderne instängde. Imellertid hoppades man att äfven Romarne, hvilka utan allt bagasch endast hade medfört så mycket säd, som hvar och en jemte vapen kunde bära på ryggen, skulle råka i yttersta brist. Då konsuln såg fienderna spridda kring fälten, och vaktplatserne svagt besatta, förde han, efter en kort uppmaning, sina soldater till att bestorma lägret. Sedan detta vid första härskriet och anfallet var intaget, och flere af fienden omkommit i sina tält än vid portarne och på vallen, lät han på ett ställe sammanföra de eröfrade fälttecknen, och lemnade tvenne legioner (kohorter?) till bevakning och försvar, med sträng befallning att afhålla sig ifrån plundring, till dess han sjelf vore tillbakakommen. Derefter aftågade han i full slagtordning, och då det förutskickade rytteriet, likasom vid ett skall, dref de skingrade Samniterna emot honom, anställde han ett stort blodbad. Ty i sin förskräckelse kunde de hvarken afgöra vid hvad tecken de skulle samlas, ej heller om de skulle begifva sig till lägret eller företaga en, längre flykt; och så stor var flykten och rädslan, att man förde till konsuln omkring fyratiotusende sköldar, ehuru visserligen icke så många hade stupat, och omkring etthundradesjuttio fälttecken, dem inberäknade, som voro tagne i lägret. Nu gick man tillbaka till fiendernes läger, der allt bytet gafs åt soldaterna.	Den engelska översättningen har istället för "gyldene krona" orden "wreath of grass" (lagerkrans?) samt följande not: Detta är beskrivet i Plinius, N H, XXII, 6. Traditionellt var den gjord av gräs från den belägrade platsen. Sextarius, en sjettedel af en Congius = 1 Engelskt Pint, eller något mer än l ½ qvarter. En engelsk pint motsvarar ungefär 0,57 liter.
KAP. 38 Den lyckliga utgången af denna kamp, förmådde Faliskerna att, i stället för den vapenhvila de hade, anhålla hos Senaten om förbund, och Latinarne, att med sina redan utrustade härar vända emot Pelignerne det anfall, som var ämnadt emot Romarne. Ja, ryktet om dessa segrar stannade icke inom Italiens gränser: äfven Karthagerne skickade, för att betyga sin fägnad, sändebud till Rom, med en guldkrona till föräring, som skulle nedläggas på Capitolium i Jupiters tempelchor. Dess vigt var tjugefem marker. Begge konsulerna triumferade öfver Samniterna; efter dem följde Decius, lysande af beröm och äreskänker, under det tribunens namn blef i soldaternes konstlösa skämtqväden icke mindre prisadt än konsulernes. — Campanernes och Suessulanernes beskickningar fingo derefter företräde, och på deras anhållan beviljades att en besättning skulle ditsändas i vinterqvarter, för att afvärja Samniternes ströfverier. Men Capua, som redan den tiden var ingen ting mindre än helsosam för krigstukten, förtjusade så genom de medel den gaf till alla njutningar, soldaternes sinnen, att de förlorade åtankan af fäderneslandet, och anslag uppgjordes i vinterlägret, att afhända Campanerne Capua genom ett lika nidingsverk, som de sjelfve hade röfvat denna stad ifrån de gamla invånarne)¹. »Ty det vore icke obilligt att deras eget efterdöme användes emot dem sjelfva. Och hvarför skulle Campanerne, som hvarken kunde försvara sig eller sin egendom, innehafva det bördigaste land i Italien, och en stad, värdig detta land, heldre än den segerrika här, som med sin svett och sitt blod derifrån förjagat Samniterna? Vore det billigt, att ett folk, som gifvit sig under deras välde, njöte all denna fruktbarhet och denna sköna natur, medan de sjelfve, utmattade af krigstjenst, brottades omkring Rom med en osund och torr jordmån, eller inom Rom med den inrotade smittan af dagligen tillväxande skulder?» — den nye konsuln, Cajus Marcius Rutilus, hvilken befälet i Campanien genom lottning hade tillfallit, medan hans ämbetsbroder Quintus Servilius qvarblef i Rom*) (342 f. Kr.), fann (vid sin ankomst) sådana planer i hemliga klubbar afhandlade, men ännu icke meddelade åt alla. Sedan han genom tribunerne (legions-öfverstarne) blifvit underrättad om allt som före lupit, ansåg den af år och erfarenhet vise mannen — han var nämligen nu för fjerde gången konsul, och hade varit både diktator och censor — för den bästa utvägen att gäcka soldaternas hetta, genom förlängande af deras hopp att kunna verkställa sitt anslag, enär de behagade. Han lät derföre utgå ett rykte, att besättningarne äfven det följande året skulle öfvervintra på samma ställen; ty de voro nu fördelade i Campaniens städer, och från Capua hade stämplingarne utbredt sig till hela arméen. Genom detta rådrum, som gafs åt anläggningarne, blef utbrottet för det närvarande hämmadt.	4 B. 37 k. E. R. b. 413. — F. Ch. f. 339. Dvs. etruskerna. Jfr IV, 37,2, Livius säger dock att det var samniterna som tog staden under en nattlig massaker.
KAP. 39 Sedan konsuln utfört tropparne i sommarläger, företog han sig, medan Samniterne höllo sig stilla, att rensa arméen genom afskedandet af oroliga hufvuden, en del under föregifvande, att de fullbordat sin tjenstetid, andra, att de redan voro för gamle, eller till krafter försvagade. Somlige blefvo hemförlofvade, först en och en i sender, sedermera äfven några kohorter, af orsak att de tillbragt vintren långt ifrån sitt hem och sin egendom. Äfven under sken af tjenstförrättningar, för hvilka nu en, nu en annan bortskickades, blef ett stort antal aflägsnadt. Alle desse qvarhöllos sedan i Rom af den andra konsuln och af prætorn, under föregifvande af det ena hindret efter det andra. I förstone misstänkte de icke något gäckeri, och återsågo icke ogerna sina hem! Men när de sågo, att de förste icke återkommo till sina fanor, och att knappt någon annan än de, som öfvervintrat i Campanien, och bland dem förnämligast upprorets hufvudmän blefvo bortskickade; då betogos de först af förundran, och sedan af en ganska sannolik fruktan, att deras anslag voro yppade. »Snart skulle de hafva att utstå ransakningar, snart angifvelser, snart hemliga afrättningar af en efter annan, och konsulernes och adelns öfvermodiga och grymma tyranni.» Så talade sins imellan i hemlighet de som voro i lägret, när de sågo huru sammangaddningens senor genom konsulns slughet voro bortskurne. — En kohort stannade, när den var icke långt ifrån Anxur, vid Lautulæ, i ett trångt pass imellan hafvet och bergen, för att uppsnappa dem, hvilka konsuln, såsom förut sades, under hvarjehanda förevändningar bortskickade. Snart var denna hop i afseende på antalet ganska stark, och för att föreställa en riktig armé felades ingenting annat än en anförare. Utan ordning således ströfvande kommo de på det Albanska området, och förskansade sitt läger med en vall nedanför bergsryggen vid Alba Longa. Då detta arbete var färdigt, tvistade de det öfriga af dagen öfver valet af anförare, emedan de icke hade fullt förtroende till någon af de närvarande. »Men hvilken skulle man kunna kalla ifrån Rom? Hvilken af adeln eller menigheten skulle vetande utsätta sig för en så stor fara? eller hvilken skulle man med trygghet kunna anförtro en armées sak, som af en oförrätt blifvit uppbragt till raseri?» Följande dagen, då samma öfverläggning ännu fortfor, berättade någre af deras kringströfvande plundrare att de fått höra, det Titus Quinctius¹ på det Tusculanska gebitet odlade en landtegendorn, utan att vidare bry sig om staden och äreställen. Denne var en man af adelig slägt, hvilken sedan ett sår förlamat hans ena fot, och derigenom satt en gräns för hans ärorika krigstjenst, hade beslulit att tillbringa sin lefnad på landet, fjerran ifrån ärelystnad och stadsbuller. Så snart de hörde namnet igenkände de genast personen, och befallde att han i Gudarnes namn skulle efterskickas. Men det var föga hopp att han skulle göra något godvilligt; man beslöt derföre att använda trug och skrämsel. Sedan alltså de, som skickades till denna förrättning, under nattens tystnad inträdt i den landtliga boningen, och antydt Quinctius, hvilken de öfverraskade i djup sömn, att han icke hade något annat val, än antingen befäl och ära, eller — om han tredskades och icke följde dem — döden, släpade de honom till lägret. Straxt vid ankomsten utropas han till fältherre; de öfverlemna den af en så sällsam öfverraskning förskräckte mannen de tecken som tillhörde detta ämbete, och anmoda honom att föra sig till Rom. Derefter bröto de, mera af egen drift, än eller fältherrens afsigt, upp lägret och kommo i slagtordning ända till åttonde milstenen på den väg som nu kallas den Appiska². De skulle ock genast hafva framryckt till staden, om de icke fått höra, att en armé kom dem till mötes, och att Marcus Valerius Corvus emot dem blifvit utnämnd till diktator, samt Lucius Æmilius Mamercinus till rytteri-öfverste.	Titus Quinctius Poenus, konsul år 351; jfr kap. 22,3, där Livius säger att hans praenomen också uppges vara antingen Caeso eller Gaius. Via Appia gick söderut via Campanien till Brundisium. Den åttonde milstenen stod alltså ungefär 12 kilometer söder om Rom.
KAP. 40 Knappt hade de kommit inom ögonsigte och igenkänt vapnen och fälttecknen, förr än minnet af fäderneslandet stillade allas förbittring. Ännu voro de icke så tappre att utgjuta medborgares blod, ännu kände de inga andra krig, än emot utländska fiender, och en söndring från sina medborgare ansågs ännu såsom det yttersta af raseri. Både befäl och manskap sökte derföre snart å ömse sidor sammanträden till underhandling. Quinctius, som redan var matt att bära vapen för fäderneslandet, än mera emot fäderneslandet, och Corvus, som med kärlek omfattade alla medborgare, i synnerhet soldaterna, och framför alla sin egen armé, — framträdde till ett samtal. Så snart som den sednare igenkändes, gafs honom, icke mindre af motpartiet, än, af sina egna, en vördsam tystnad. »Soldater!» (så talade han) »de odödliga Gudarne — edert och mitt fäderneslands Gudar — har jag vid mitt aftåg från staden derom åkallat och knähöjd anropat deras nåd, att de i afseende på eder värdes beskära mig, icke seger, utan äran af återställd endrägt. Nog tillfälle har gifvits, Och skall ännu gifvas, att förvärfva krigsära: här är det fred, som skall sökas. Hvad jag under högtidliga löften af de odödliga Gudarne begärde, — denna önskan kunnen j förhjelpa mig att vinna, om j viljen komma ihåg, att det är icke i Samnium, icke heller i Volskernes land, utan på romersk jord, som j hafven edert läger; att desse kullar, som j sen, äro edert fäderneslands kullar, att denna armé består af edra medborgare, att jag är eder konsul, under hvilkens anförande och öfverbefäl j förlidet år tvenne gånger slogen Samniternes härar, tvenne gånger med storm eröfraden deras läger. Ja, soldater! jag är Marcus Valerius Corvus, hvilkens adelskap j blott genom njutna välgerningar, icke genom oförrätter, lärt känna; som aldrig emot eder föreslagit någon tyrannisk lag, aldrig något omildt senatsbeslut, som under alla sina befäl varit strängare emot sig sjelf, än emot eder. Och likväl — om börd, om personlig förtjenst, om äfven höghet och äreställen kunnat ingifva någon menniska stolthet — så härstammade jag ifrån sådana förfäder, jag hade aflagt sådana prof, jag hade i den ålder erhållit konsulatet, att jag kunde, en tre och tjugoårig konsul¹, visa mig stolt icke allenast emot menigheten, utan äfven emot adeln. När hafven j dock försport en hårdare gerning eller ett hårdare ord af mig såsom konsul, än såsom krigstribun? Med samma jemnhet har jag förvaltat tvenne följande konsulat; så skall äfven denna oinskränkta diktatur förvaltas, att jag emot dessa, mina och mitt fäderneslands soldater, icke visar mig mera mild, än emot eder — jag ryser att säga det — dess fiender. J skolen således förr emot mig, än jag emot eder, draga svärdet. Från eder sida skall krigstrumpeten skälla, från eder fältskriet och anfallet först begynna, om det måste blifva en drabbning. — Fatten då ett beslut, som edre fäder och förfäder icke fattat: ej de, som utvandrade till det heliga berget, ej de, som sedermera besatte det Aventinska.² Vänten, till dess mödrar och makar komma med utslagna hår ifrån staden hvar och en af eder, såsom fordom Coriolanus, till mötes.³ Då blefvo Volskerne härar stilla, ty de hade en Romare till anförare, och j — en romersk här — skulle icke afstå ifrån ett gudlöst krig? Och du, Titus Quinctius, i hvad ställning du der står, antingen frivillig eller tvungen, om en slagtning måste företagas, drag dig tillbaka till de eftersta; ja, det skulle göra dig mera ära att fly och vända ryggen åt medborgare, än att kämpa emot fäderneslandet. Nu kan du till fredstiftande med förmån och heder stå ibland de främsta, och blifva en nyttig medlare i denna underhandling. Fordren och emottagen billiga villkor; ehuru det är bättre att åtnöjas äfven med obilliga, än att med hvarandra begynna ett gudlöst handgemäng.» — Flytande i tårar vände sig Titus Quinctius till de sina. »Äfven i mig, soldater,» sade han, »— om jag till något är duglig — skolen j hafva en bättre anförare till fred än till krig. Ty det är icke en Volsk eller en Samnit, utan en Romare, som talat dessa ord; det är eder konsul, eder fältherre, soldater; den lycka, som åtföljer hans befäl, hafven j för eder erfarit, söken icke att erfara den emot eder. Senaten hade äfven andra härförare, som skolat bekriga eder med mera hätskhet; han valde den, som mest skulle skona eder såsom sina soldater, och för hvilken j, såsom för eder fältherre, skullen hysa det mesta förtroende. Fred vilja äfven de, som kunna segra; hvad böre då vi vilja? ja, lemnom vreden och hoppet, dessa bedrägliga rådgifvare, och öfverlemnom oss sjelfva och allt hvad oss tillhör åt en bepröfvad redlighet.»	Jfr kap. 26,12. Jfr II, 32,2 och III, 50,13. Jfr II, 40.
KAP. 41 Då alle högljudt yttrade sitt bifall, trädde Quinctius fram för fanorna och förklarade att soldaterne skulle underkasta sig diktatorns vilja; han bad att denne ville åtaga sig sina olyckliga medborgares sak, och vårda den med samma nit, som han varit van att besörja det allmänna bästa. »För sig enskildt gjorde han intet förbehåll; han ville icke bygga sitt hopp på något annat än sin oskuld; men för soldaterna borde den säkerhet betingas, som fordom hos Senaten blifvit betingad, en gång för menigheten, och andra gången för legionerna nemligen, att resningen icke skulle ådraga dem något ansvar.» Sedan diktatorn berömt Quinctius och bedt de öfriga vara vid godt mod, red han i sporrstreck tillbaka till staden, och utverkade, med Senatens bifall, i Petelinska lunden ett folkbeslut, att ingen af soldaterna för resningen skulle ställas till ansvar. Han utbad sig äfven af alla medborgare såsom en ynnest, att ingen skalle hvarken på skämt eller allvar förevita någon denna sak. Vid samma tillfälle gjordes för arméen en lag, hvars öfverträdande belades med fredlöshet)¹, att ingen inskrifven soldats namn skulle, utan dess egen vilja, utstrykas,² hvartill lades, att ingen, som en gång varit krigs-tribun, skulle sedermera kunna blifva centurion. Detta yrkades af de sammansvurna med afseende på Publius Salonius, hvilken nästan hvart annat år hade varit ömsom krigs-tribun, ömsom förste centurion, eller, som man nu kallar det, primipilar). Emot honom voro soldaterne förbittrade, emedan han alltid hade motarbetat stämplingarne, och för att undgå att deltaga i dem, rymt ifrån Lautulæ**). Då nu Senaten för Salonii skull icke ville bifalla denna ena punkt, besvor Salonius sjelf senatorerne att icke göra mera afseende på hans heder, än på samhällets endrägt, och utverkade att äfven detta blef antaget. Lika öfverdrifven var den fordran, att i ryttarnes sold, som den tiden var tredubbel (emot fotfolkets), en åtdragning skulle göras, emedan de hade satt sig emot sammansvärjningen.	Lex sacrata militaris. Centurio primipili. Efter ett sannolikt lättare läsningssätt: ne particeps eorum esset, ab lautulis fugisset. Dvs. en lag som brott emot gjorde en man sacer, fredlös och tillägnad underjordens gudar. Jfr IX, 39,5. Detta eftersom en man som gjorde militärtjänst inte kunde få sin egendom konfiskerad av fordringsägare eller nekas en andel av krigsbytet.
KAP. 42 Utom detta läser man hos några författare, att menighets-tribunen Lucius Genucius föreslagit hos folket en lag, som förböd att för utlånta penningar taga ränta äfvensom att det genom andra menighetsbeslut blifvit stadgadt, att ingen inom tio år skulle å nyo få mottaga samma ämbete, ej heller på samma år förvalta tvenne ämbeten, och att det skulle tillåtas att välja begge konsulerne af plebejståndet. Om allt detta verkeligen blifvit menigheten beviljadt, så synes deraf tydligt, att upproret icke haft obetydlig styrka. I andra tideböcker berättas att icke Valerius blifvit nämnd till diktator, utan hela saken afgjord af konsulerna; att det icke varit före ankomsten till Rom, utan i sjelfva Rom, som den sammansvurna skaran rusat till vapen, att det nattliga inbrottet icke skett på Titi Quinctii landtgård, utan i Caji Manlii hus, och att denne blifvit af de sammansvurne gripen, för att blifva deras anförare; att de derpå aftågat till den fjerde milstenen¹ (från Rom) och lägrat sig på ett förskansadt ställe; att frågan om förlikning icke först blifvit väckt af anförarne, utan att arméerne sjelfve, sedan de framträdt rustade till slagtning, plötsligen helsat hvarandra, och soldaterne blandade sins emellan, börjat att räcka händerna och med tårar omfamna hvarandra, samt att konsulerne, när de sågo soldaternas obenägenhet för en slagtning, blifvit nödsakade att göra Senaten förslag, om endrägtens återställande. Således är det ingen punkt, hvarom de gamla häfdatecknarne äro ense, utom den, att ett uppror varit, och att det blifvit dämpadt. — Så väl ryktet om detta uppror, som det svåra krig man företagit emot Samniterna, söndrade flera folk ifrån Romarnes förbund, och oberäknadt att Latinarne redan länge varit opålitlige bundsförvandter, gjorde äfven Privernarne ett plötsligt infall, och plundrade Norba och Setia, tvenne romerska nybyggen i deras grannskap. Tillbaka till Livius förstasida.	Ungefär sex kilometer från Rom.