Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60

Olof Kolmodin har i marginalen till sin översättning angett årtal för olika händelser. Men dateringen som följer Livius kronologi avviker från den vi är vana vid (Varros kronologi). Till exempel anges att Roms grundläggande ägde rum år 751 f. Kr. istället för 753 f. Kr. Denna skillnad på två år upprepas sedan hela tiden fram till 448 då den utökas till tre år. Detta får som följd att den romerska republikens födelse anges till 507 f. Kr. istället för år 509 och gallernas plundring av Rom anges som år 387 istället för 390 f. Kr. I modern litteratur är Varros kronologi helt dominerande trots att Livius' är mer sannolik. Jag har därför valt att i rubrikerna ange de årtal som förekommer i Sture Linnérs moderna översättning medan Olof Kolmodins årtal redovisas på samma sätt som hans fotnoter, dvs. som punkt-noter i marginalen. Från bok 2 och framåt anges de traditionella dateringarna (Varros) inom parantes med grön text.

Kapitel 7 fortsätter här från föregående sida:

Romulus som kung
(753-717 f. Kr.)

Så blef nu Romulus ensam herrskare; staden anlades och fick namn efter anläggaren*). Palatium, der han sjelf blifvit uppfödd, var den första plats som han bebyggde. Gudarnes offertjenst inrättade han efter Albaniskt bruk; endast Hercules' efter Grekiskt, såsom den af Evander var anordnad. — Det berättas att Hercules, sedan han dödat Geryon1, till dessa trakter drifvit dess undersköna oxar och nära Tibern, der han, med hjorden framför sig, summit öfver floden, lägrat sig på en gräsrik plats, äfven sjelf trött utaf vandringen, och i afsigt att genom hvila och frodigt bete vederqvicka boskapen. Då han här, förtyngd af mat och vin, hade fallit i en djup sömn, har en herde i denna nejd, hvars namn var Cacus, trotsig öfver sin styrka och frestad af oxarnes skönhet, velat bortröfva detta byte. Men som, i fall han drifvit boskapen framför sig till sin kula, sjelfva spåren skulle hafva vägledt den sökande egaren, släpade han vid svansarne de utmärktast vackra oxarne bakvände in i hålan. Vaknad vid första morgonrodnaden, öfverskådade Hercules sin hjord, och då han fann några brista i antalet, gick han åt närmsta grotta, om till äfventyrs dit några spår skulle leda. Men då han såg dessa alla vända derifrån, och dock icke förande åt någon annan sida, började han. brydd och villrådig, att drifva sin hjord vidare, ifrån ett så osäkert ställe. Några kreatur af dem, som bortdrefvos, råmade, såsom vanligt, af trånad efter de qvarlemnade; ett ljud af de instängde svarade ifrån hålan och förmådde Hercules att gå tillbaka. Cacus, som med våld sökte hindra honom att gå till hålan, träffades af hans klubba och nedföll döende, under det han förgäfves anropade herdarnes bistånd2. — Evander, en flykting från Peloponnesus, styrde då dessa orter, mera genom anseende än verklig herrskaremakt: en man, vördad för underbarheten af skrifkonsten, en ovanlighet bland ett okunnigt folk; än mera vördad för sin moder Carmentas förmenta gudomlighet, hvilken, före Sibyllas ankomst till Italien, dessa folkstammar hade beundrat såsom ödets tolk Denne Evander hitfördes nu af herdarnes skockning, hvilka under häpna rörelser omgåfvo en främling, skyldig till ett uppenbart mord. Sedan han hört gerningen och gerningens orsak, och betraktat mannens gestalt och utseende, som hade något högre och majestätligare än en menniskas, frågar han hvilken han vore, och då han fått veta hans namn, fader och fädernesland, säger han: »Son af Jupiter, Hercules, var mig helsad! Om dig har min moder, gudarnes sannfärdiga tolk, mig förkunnat, att du skall öka de Himmelskas antal och ett altar åt dig på detta rum blifva invigdt, hvilket en dag jordens mäktigaste folk iskall kalla det Största**) och med en gudstjenst till din ära hålla heligt.»3 Hercules räckte honom handen och sade, att han emottoge spådomen och skulle uppfylla ödets vilja genom altarets upprättande och invigning. Ett utvaldt boskapskreatur togs derefter ur hjorden, och åt Hercules anställdes det första offer, hvarvid Potitier och Pinarier, de anseddaste familjer bland ortens då varande inbyggare, blefvo kallade till offertjensten och måltiden. Tillfälligtvis hände att Potitierne voro på rätt tid tillstädes, och de inre delarne af offerdjuren blefvo för dem framsatta; Pinarierne kommo, först sedan inelfvorna voro förtärda, till den öfriga måltiden. Derifrån har det bruk bibehållits, så länge som någon af Pinariska ätten var öfrig, att de icke fingo äta af offerdjurens inelfvor. Undervisade af Evander voro Potitierne i många mansåldrar föreståndare för denna offertjenst, tilldess man åt offentliga slafvar uppdrog detta heliga familjeembete, hvarefter hela Potitiska stammen utgick4. — Detta var nu, ibland alla, den enda främmande gudstjenst som Romulus upptog, redan då en vän af den odödlighet, som genom mandom förvärfvas och till hvilken hans eget öde honom ledde.

  
  1. Geryon(eus) var en jätte med tre kroppar, som med sina stora och vackra boskapshjordar bodde längst i väster (enligt senare legend på en ö utanför sydspanska kusten). Ett av Herkules tolv stordåd var att han lyckades dräpa monstret, stjäla hjordarna och föra bort dem till Grekland.
  2. Både i Grekland och i Italien förekom sagan om hur någon försökte stjäla en guds boskap (ett urgammalt motiv med många paralleller, bland annat i den homeriska Hermeshymnen). De båda likartade versionerna smälte samman för att förklara Herkuleskulten vid Ara maxima. Cacus var från början en gammalromersk gud som ursprungligen dyrkades vid Palatinen men senare undanträngdes därifrån av Euander från Arkadien och flyttade till foten av Aventinen. Detta glömdes med tiden nästan helt bort vilket underlättade den felaktiga sammankopplingen av namnet Cacus med det grekiska ordet kakos, ond, och ställde honom i motsats till Euander (ett grekiskt ord som betyder välgörare).
  3. Ara Maxima; det låg på Forum Boarium vid ingången till Circus Maximus. Härifrån ledde den så kallade Cacus-trappan upp till Palatinen.
  4. Att Pinarierna (»de hungrande») bara fick fungera som tjänare vid offren medan Potitierna (»de förvärvande») blev föreståndare. har ingen historisk utan blott en etymologisk grund. — Potitierna lät år 312 f. Kr. förmå sig att överlämna denna familjekult till staten vilket ledde till att deras huvudman blev blind och att ätten dog ut.

  • Före Chr. Födelse år 751.
  • Ara Maxima.
KAP. 8 Sedan gudstjensten var på behörigt sätt inrättad, kallade han menigheten till en sammankomst och gaf henne lagar, ty icke annorledes än genom lagar kunde hon till en statskropp förenas. Och som han trodde, att dessa endast då kunde vinna helgd hos ett obildadt folk, om han sjelf genom yttre tecken af makt gjorde sig ansedd, gaf han sig ett mera vördnadsbjudande utseende, så väl genom sitt öfriga sätt att visa sig, som i synnerhet genom antagande af tolf liktorer. Somlige tro att han valt detta antal i likhet med antalet af de fåglar, som genom sin flygt bebådat honom konungavärdigheten. Jag tvekar icke att vara af deras tanka, som påstå att, äfvensom i allmänhet statsbetjenter och detta slag deraf, så har ock sjelfva deras antal härledt sig från de nästgränsande Etrusker, från hvilka äfven elfenbensstolen och den purpurbrämade togan*) härstamma; och att Etruskerne så brukat1, emedan, då utaf de tolf folken en gemensam styresman valdes, hvarje folk gaf honom en liktor. Emellertid tillväxte staden, då än en plats, än en annan intogs inom vallarna, emedan man byggde mera i hopp om en tillkommande folkmängd, än för det då varande antalet. Men på det stadens vidd icke måtte blifva utan ändamål, följde Romulus sedermera, till folkmängdens ökande, deras utväg som i forntiden grundlagt städer, hvilka samlade omkring sig en folkskara af oansenliga och ringa vilkor och föregåfvo, att ur jorden en afföda åt dem hade uppväxt: han öppnade en fristad på den plats, som nu vid nedgången emellan de tvänne lundarne finnes tillstängd. Dit flydde från de angränsande folken, utan åtskilnad, friborne och slafvar, alla de, som önskade en förändring i sin ställning, och detta blef första stammen till den började storheten. Nu mera utan bekymmer för (den yttre) styrkan, beredde han åt denna styrka en ledning. Han tillsatte hundrade senatorer, antingen emedan detta antal var tillräckligt, eller att blott hundrade funnos, som kunde nämnas till Fäder. Fäder (Patres) kallades de utan tvifvel af sin värdighet, och deras afkomlingar nämndes Patricier.
  • Sella curulis, Toga prætexta.
  1. Dvs. att de var tolv. När republikens högsta ämbetsmän, de båda konsulerna, framträdde offentligt banade liktorerna väg för dem; de bar spöknippen (fasces, jämför fascism) och i dem en yxa instucken för att symbolisera makten. En konsul hade tolv liktorer; senare-, när den verkliga makten övergått till kejsaren, eskorterades denne av först tolv, efterhand tjugofyra liktorer.— Elfenbensstolen, sella curulis, var en med elfenben inlagd fällstol utan rygg- och armstöd som vissa av de högsta ämbetsmännen använde. Den purpurbrämade tunikan bars av de högsta överhetspersonerna, vissa präster och friborna gossar.
    2.
KAP. 9 Redan var Romerska staten så mäktig, att han i krig kunde mäta sig med hvilken som helst af grannstaterna; men af brist på qvinnor kunde dess storhet blott räcka en mansålder; ty hemma kunde ingen afföda väntas, och med grannarne voro inga äktenskapsförbindelser. Då skickade Romulus, på rådets tillstyrkan, sändebud till kringboende nationer, att åt det nya folket begära förbund och förening genom äktenskap. »Äfven stater, såsom allt annat, hade en ringa början, men kunde i längden, om de understöddes af egen mandom och af gudarnes bistånd, förvärfva stor makt och stor ryktbarhet. Det vore nog kändt att gudar deltagit i den Romerskas stiftelse, och mandom skulle ej heller brista. Man borde då icke tveka, menniskor med menniskor, att blanda sitt blod och sin skyldskap.» Ingenstäds blef beskickningen gunstigt afhörd: så mycket dels föraktade man Rom, dels fruktade man, för sig och efterkommande, denna stora midt ibland sig uppväxande styrka. Af de flesta affärdades sändebuden med den frågan: »Om de icke äfven för qvinnor öppnat en fristad? ty det vore just sättet att vinna dem anständiga förbindelser.» Med harm upptog Roms ungdom detta, och tydligen liknade det sig till våldsamma uppträden. Att åt dessa afpassa sin tid och sitt ställe, döljer Romulus sin förtrytelse och anställer i denna afsigt högtidliga spel till ära åt Neptunus Equester: han kallar dem Consus-festen*)1. Detta skådespel låter han kungöra grannarne; man tillreder det med all den prakt som man då kunde eller förstod, för att göra högtiden lysande och begärlig. Många menniskor samlades, äfven af begär att se den nya staden, i synnerhet dess närmaste grannar, Cæninenser, Crustuminer, Antemnater. Snart kom ock hela det Sabinska folket med hustrur och barn. Gästfritt inbjödos de i husen, besågo läget, murarne och den tätt bebyggda staden, och förundrade sig att den Romerska makten så hastigt tillväxt. När nu tiden till skådespelet var inne**), och icke mindre tankar än ögon voro derpå fästade, uppstår, efter aftal, ett våld, och på gifvet tecken rusa de unge Romarne, en hit, en dit, att röfva flickor. En stor del gripes utan val, hvar och en af den, i hvars våld hon råkat; några af öfverträffande skönhet, bestämda åt senatorerne, hemföras åt personer bland det ringare folket, åt hvilka detta blifvit uppdraget. En framför alla vida utmärkt af gestalt och skönhet säges blifvit gripen af en skara, som tillhörde en viss Talassius, och då månge frågade till hvilken hon skulle föras, ropades ideligen, på det ingen måtte våldföra henne: »till Talassius»; deraf skall detta hafva blifvit ett bröllops-utrop2. Genom förskräckelsen var nu skådespelet stördt; sorgsne flydde flickornas föräldrar, klagande att gästfrihetens lagar voro kränkta, och anropade den gud, till hvilkens högtidliga spel de kommit, bedragne genom sitt förtroende till gudsfruktan och redlighet. Icke heller var utsigten för de röfvade mera lofvande, eller mindre häftig deras förbittring. Men Romulus gick sjelf omkring och förklarade: »Detta vore en följd af deras fäders stolthet, som vägrat sina grannar att med dem besvågras; de skulle dock såsom äkta hustrur hafva (med sina män) gemensam egendom, gemensam medborgarerätt och, hvad bland allt vore för menniskor kärast, gemensamma barn. De skulle blott stilla sin vrede och åt dem, som händelsen skänkt deras personer, äfven skänka sina hjertan. Ofta hade af en oförrätt med tiden uppstått vänskap, och de skulle få så mycket bättre män, som hvar och en skulle vinnlägga sig att, sedan han för egen del uppfyllt sin pligt, äfven ersätta dem saknaden af föräldrar och fädernesland.» Härtill kommo männernas ömhetsbetygelser, som med häftigheten af sin kärlek undskyllade hvad de gjort: ett sätt att afbedja, som på qvinnohjertat är det mest verkande.
  • Consualia.
  • Efter Roms byggnad år 4. Före Chr. Födelse — 748.
  1. Consualia, en av de mest spektakulära av de tidiga festerna, uppkallad efter Consus, sädesmagasinens gud, firad vid skördetiden i augusti och vid vinterns ankomst i januari. Under etruskiskt inflytande kom den att högtidlighållas med hästtävlingar. Eftersom i grekisk mytologi Poseidon var hästens gud spred sig uppfattningen att festen var ägnad åt Neptunus Equester (Ryttaren).
  2. Denna anekdot är en av många som berättades för att förklara det mystiska ropet Talassio vid romerska bröllop.
    3.
KAP. 10 Redan voro de röfvade flickorna temligen blidkade; men just då sökte deras föräldrar, i sorgedrägt med tårar och klagan, att uppvigla folken. Det var icke blott inom sig sjelfva som de yttrade sin förtrytelse, utan från alla sidor kommo de tillsamman hos Titus Tatius, Sabinernas konung, och hos honom samlades äfven beskickningar, emedan namnet Tatius var i dessa orter i högsta anseende1. Cæninenserne, Crustuminerne och Antemnaterne voro de som denna oförrätt till en del hade träffat2. För dem syntes Tatius och Sabinerne handla alltför långsamt; för egen del rustade sig derföre dessa tre folk gemensamt till krig. Men för Cæninsernes hetta och förbittring voro icke en gång Crustuminerne och Antemnaterne nog skyndsamme i sina rörelser. För sig allena gör derföre den Cæninska nationen ett infall i Romerska landet. Men der deras ordningslösa härjningar möter dem Romulus med en här och visar dem i en lätt kamp fåfängan af en vrede utan krafter. Han slår deras krigshär på flykten, förföljer de slagna, dödar deras konung i striden och afkläder honom sin rustning. Sedan fiendernas anförare stupat, eröfrar han i första anfallet deras stad, och då han derifrån återfört den segrande hären, träder han — en man stor i bragder, men som ock ej mindre visste att prunka med sina bragder — upp på Capitolium3, sjelf bärande på en dertill enkom förfärdigad bår den dödade fiendtlige fältherrens vapenrustning. Här nedlägger han den vid en ek, som af herdarne hölls helig; bestämmer, tillika med denna föräring, platsen för ett Jupiters tempel och tillägger guden ett binamn. »Jupiter Feretrius», sade han, »dig bringar jag, konung Romulus, segrande dessa konungsliga vapen och helgar dig ett tempel inom den krets, som jag nu i tankarna utstakat till förvaringsort för de dyrbara vapenbyten*), hvilka, af slagna fiendtliga konungar och härförare, mina efterkommande, följande mitt exempel, skola vinna.» Sådant är upphofvet till det tempel, som först af alla i Rom blifvit invigdt. Sedan har det varit gudarnes behag, att tempelstiftarens ord väl icke skulle blifva ouppfyldt, då han förklarade att efterkommande skulle vinna sådana byten, men också att äran af denna skänk ej skulle vanhelgas genom mängden af dem som den vunno. Blott tvenne dylika vapenbyten hafva sedan, under så många år, i så många krig, blifvit förvärfvade. Så sällsynt var lyckan att vinna denna ära.
  1. Titus Tatius, kung i den sabinska staden Cures, se kapitel 13 not 1. En färglös figur, kanske en personifikation av det sabinska inslaget i Rom och möjligen skapad för att förklara namnet på en av ryttar-centuriorna, titienserna, se kap. 13, slutet. Senare blev han Romulus medregent i romarnas och sabinarnas dubbelstat; därmed fick man en kunglig förebild till det senare dubbelkonsulatet, och kontinuiteten i traditionen framhävdes. — Sammansmältningen av romare och sabiner blev särskilt aktuell på 80-talet när den användes som propaganda för integrationen av romare och andra folk i Italien.
  2. Caenina låg mycket nära Rom. Inga spår finns kvar av staden. —Crustumerium, stad på vänstra Tiberstranden, två och en halv mil från Rom. — Antemna, några kilometer norr om Rom, där Anio (nu Aniene) mynnar ut i Tibern. Miste mycket tidigt sin självständighet till Rom.
  3. Jupiter var romarnas främste gud, motsvarande grekernas Zeus, och kallades Jupiter Optimus Maximus (Jupiter, bäst och störst). Tillnamnet Feretrius är av omstridd härkomst. Möjligen hänger det samman med ferre, bära, och syftar på frambärandet av vapen som offer.
    4.
  • Spolia opima.
KAP. 11 Medan Romarne här voro på detta sätt sysselsatta, gjorde Antemnaternas krigshär, gynnad af tillfället, då han icke träffade motstånd, ett fiendtligt anfall på deras gränser. Hastigt fördes äfven emot dessa den Romerska legionen, som, öfverraskade dem medan de ströfvade på landet. Slagne blefvo således vid första anfallet och härropet dessa fiender och deras stad eröfrad. Då nu med glädjen öfver en dubbel seger Romulus återkom, bad honom hans maka. Hersilia, bevekt af de bortröfvades enträgna böner, att förlåta deras föräldrar och upptaga dem uti samhället; genom denna förening kunde ock staten vinna i styrka. Utan svårighet beviljades detta. Derpå gick han emot Crustuminerna, som börjat fiendtligheter. Der blef striden ännu obetydligare, ty genom de andras nederlag hade deras mod fallit. Till båda ställena sändes nybyggare. Störst var antalet af dem, som för jordmånens bördighet läto anteckna sig för Crustuminum. Derifrån gjordes också många utflyttningar till Rom, i synnerhet af de röfvade qvinnornas föräldrar och anhöriga*). Det sista kriget börjades af Sabinerna, och detta var utan jemförelse det svåraste. Ty här företogs ingenting med hetta och öfverilning; man visade icke kriget förr än man började det, och jemte klokhet begagnade man sig äfven af list. Spurius Tarpejus förde befälet på Romerska borgen. Hans ogifta dotter blef af Tatius köpt med guld att i borgen insläppa väpnadt manskap1. Hon hade just då gått utom fästningsverken att hemta vatten till offren. De insläppte slogo henne till döds med sina sköldar, antingen på det borgen skulle synas vara med styrka intagen, eller för att med exempel visa, att en förrädare aldrig bör vänta någon trohet. Sagan har fått den tillökning att hon — emedan Sabinerne vanligen buro på venstra armen tunga armband af guld och sköna ringar prydda med kostbara stenar — skall hafva betingat sig det som de buro på venstra handen, och så, i stället för guldsmycken, blifvit med sköldarne öfverhöljd. Någre säga att hon, i kraft af öfverenskommelsen att lemna det som bars på venstra handen, uttryckligen fordrat vapnen, och således ansedd att handla försåtligt, blifvit dödad med den lön hon sjelf betingat.
  • Efter Roms byggnad år 5. — Före Chr. Födelse 747.
  1. Livius säger visserligen inte uttryckligen att Tarpeia var vestal men han beskriver henne som sådan för att göra hennes förräderi ännu värre. Vestalerna tjänstgjorde som prästinnor åt Vesta, den husliga härdens, hemmets och kyskhetens gudinna. De hämtade dagligen vatten från Camenernas källa utanför Porta Capena.
    2.
KAP. 12 Emellertid voro Sabinerna i besittning af borgen, och då Romerska hären följande dagen, uppställd till slagtning, hade uppfyllt hela fältet emellan Palatinska höjden och den Capitolinska, nedstego de icke förr derifrån på slätten än Romarne, hvilkas mod äggades af harmen och begäret att återvinna skansen, uppryckte för att angripa dem. Då börjades striden å ömse sidor, hos Sabinerna af Mettus Curtius1, hos Romarne af Hostus Hostilius. Främst i spetsen upprätthöll denne genom mod och djerfhet, fastän på ett ofördelaktigt ställe, Romarnes vapenlycka. Men Hostus föll; straxt börjar Romerska slagtlinien vika och jagas tillbaka ända till den gamla porten på Palatium2. Då höjer Romulus, som äfven sjelf bortfördes med hopen af de flyende, sina händer emot himmelen och säger: »Jupiter! befalld utaf dina fåglar, lade jag här på Capitolium första grundvalen till en stad. Nu innehafva Sabinerna min borg, den de köpt med ett bofstycke. Derifrån tåga de väpnade emot oss; redan hafva de hunnit öfver halfva dalen. Men du, gudars och menniskors Fader! härifrån åtminstone drif fienden tillbaka: tag förskräckelsen ifrån Romarne och hämma den nesliga flykten. Här lofvar jag dig, såsom Jupiter Stator3, ett tempel, som för efterkommande må blifva en minnesvård, att staden genom din mäktiga hjelp blifvit frälsad.» Så bad han och sade, likasom, han känt sig vara bönhörd: »Här, Romare, befaller den gode, den store Jupiter oss stanna och förnya striden.» Romarne stanna såsom befallde af en röst från himmelen. Sjelf ilar Romulus fram i första linien. Mettus Curtius hade i spetsen för Sabinerna hastat ned ifrån borgen och jagat de flyktande Romarne framför sig öfver hela den rymd, som Forum nu intager. Redan var han ej långt från porten till Palatium och ropade: »Besegrat hafva vi dessa trolösa värdar, dessa fega fiender. Nu veta de att det är helt annat att röfva flickor, annat att kämpa med män.» Under det han så skryter angriper honom Romulus med en skara af sitt oförskräcktaste manskap. Mettus kämpade just då till häst; derigenom var lättare att tränga honom tillbaka. Romarne förfölja den tillbakadrifne, medan den öfriga Romerska hären, eldad af sin konungs mod, slår Sabinerna på flykten. Mettus, hvars häst genom bullret af de förföljande blifvit skygg, störtade i ett kärr, och denna händelse hade äfven vändt Sabinerna dit, der en så betydande man var i fara. Under vinkar och rop af de sina hemtade han dock mod utaf så mångas deltagande och arbetade sig upp ur kärret. Romarne och Sabinerne förnyade striden i dälden emellan båda bergen, men de Romerska vapnen hade öfverhanden.
  1. Mettius Curtius är inte en historisk figur utan uppdiktades av annalisten Piso för att förklara namnet Lacus Curtius, Curtius-sjön ett kärr på Forum.
  2. Porta Mugonia (»Bölporten«), på norra sidan av Palatinen Namnet efter de råmande boskapshjordar som passerade genom den på väg till och från betena omkring byn.
  3. »Hejdaren«, som ger hären kraft att hålla stånd mot fienden.
    4.

KAP. 13 Då segrade nöden öfver den qvinliga räddhågan, och de Sabinska qvinnorna, af hvilkas oförrättande kriget hade uppstått, vågade, med utslagna hår och rifna kläder, att kasta sig midt ibland de flygande pilarne och, inrusande från sidan, åtskilja de fiendtliga härarne och hämma raseriet, här besvärjande sina fäder, der sina makar, att icke på ett onaturligt sätt, svärfäder och magar, söla sig med hvarandras blod, icke med slägtmord befläcka deras afföda, de förre sina barnabarn, de sednare sina barn. »Om denna inbördes skyldskap, om detta äkta blodsband misshagar eder, vänden då emot oss eder vrede: vi äro orsak till kriget, orsak till sår och död för våra makar och fäder. Bättre skall det vara oss att dö, än att utan endera af eder lefva, enkor eller faderlösa.» Soldater icke mindre än anförare röras af detta uppträde. Det blir en tystnad, en plötslig stillhet. Ändtligen framträda fältherrarne till att afsluta ett fördrag*), och de göra icke blott fred, utan ock en enda stat af tvenne; de förena sin kungliga makt och flytta hela styrelsen till Rom. Men på det man efter detta stadens fördubblande äfven måtte visa Sabinerna någon heder, blef folket kalladt Quiriter efter Cures1. Till ett minne af denna strid gaf man det ställe, der hästen först hade arbetat sig upp ur kärret och satt Curtius på det torra, namn af Lacus Curtius2. Den glada fred, som oförmodadt följde efter ett så bedröfligt krig, gjorde Sabinskorna mera dyrbara för deras män och fäder, och för Romulus sjelf framför alla. Derföre, när han indelade folket i trettio Curier, gaf han dessa Curier namn efter dem3. Det berättas likväl icke, — då qvinnornas antal ostridigt var långt större än detta — antingen det var efter åldern, efter deras egen eller männens värdighet eller genom lottning som de blefvo valde, hvilka skulle namngifva Curierna. Vid samma tid blefvo äfven tre ryttarecenturier upprättade: Ramnenserne, benämnde efter Romulus; Titienserne efter Titus Tatius; Lucererne, hvilkas ursprung, äfvensom anledningen till namnet, är osäkert4. Från denna tiden förde de tvenne konungarne icke blott en gemensam, utan äfven en endragtig regering.
  • Efter Roms byggnad år 7. — Före Chr. Födelse 745.
  1. Forntida sabinsk stad  35 km norr om Rom. Ruiner finns i dag kvar vid byn Correse. Enligt antik tradition skall kung Titus Tatius från Cures ha lett koloniserandet av Quirinalen. Benämningen quiriter bör emellertid inte, som Livius menar härledas från ordet Cures. Möjligen hör det samman med det sabinska ordet curis, lans, eller med curia. Quiriter kom att användas för romarna i uttryck som populus Romanus Quiritium = quiriternas romerska folk, och särskilt för de romerska medborgarna i fred i motsats till krigsfolk samt vid statsmäns och fältherrars högtidliga tilltal av medborgare. Cures var hemort för kung Numa Pompilius
  2. En helig brunn på Forum, betraktad som en ingång till underjorden. Livius har en alternativ förklaring till sjöns namn i VII, 6.
  3. Kuriorna var troligen från början lokala släktförbund med gemensam gudsdyrkan. Livius tillskriver Romulus den politiska kurieindelningen, men den hör till den etruskiska tiden.
  4. Jämför angående ryttarcenturiorna kapitlen 36 och 43. De tre namnen är i själva verket av etruskiskt ursprung och betecknade ursprungligen klaner eller stammar.
    5.
KAP. 14 Några år derefter*) hände, att anförvandter af konung Tatius misshandlade Laurenternes sändebud, och då Laurenterne efter folkrätten äskade upprättelse, voro hos Tatius hans fränders anseende och böner mera gällande. Derigenom vände han deras straff emot sig sjelf; ty, då han för en offerfest begifvit sig till Lavinium, blef han der i ett upplopp dödad. Man säger att Romulus beifrade denna sak mindre än den förtjente, antingen emedan redlighet emot medregenter icke eger rum, eller att han trodde det Tatius icke orättvist blifvit dödad. Något krig började han således icke, men på det sändebudens förnärmande och konungens mord likväl måtte försonas, blef förbundet emellan städerna Rom och Lavinium förnyadt. Så vanns väl med detta folk en oförmodad fred, men ett annat krig uppstod mycket närmare Rom och snart sagdt vid dess portar. Fidenaterne, som tyckte att denna makt i deras grannskap alltför mycket tilltog, skyndade att anfalla henne med krig, innan dess styrka blefve så stor, som den sannolikt skulle blifva1. En väpnad tropp sändes öfver gränsen och hela landet emellan Rom och Fidenæ blef ödelagdt. Derefter vände de sig åt venster — på högra sidan stängdes de af Tibern — och sköflade, till stor förskräckelse för landtfolket; larmet utbredde sig hastigt från landet till staden och tjenade i stället för budskap. Uppskrämd häraf lät Romulus sin här utrycka — ty ett så nära krig kunde icke tillåta något dröjsmål — och slog läger ett tusen steg2 ifrån Fidenæ. Här lemnade han en liten besättning, uppbröt med hela den öfriga styrkan och beordrade en del af manskapet att lägga sig i bakhåll på dolda ställen, omgifna af täta buskar. Med den större delen och hela rytteriet fortsatte han tåget och utlockade, enligt sin afsigt, fienden genom ett larmande och hotande anfall, ridande nästan fram till dess portar; och som detta anfall gjordes till häst, blef också anledningen till den flykt han ville låtsa derigenom mindre besynnerlig. Då nu rytteriet syntes vackla mellan besluten att strida och att fly, och äfven fotfolket drog sig tillbaka, störtade fienderne på en gång ut ur de fulla portarne, trängde undan den Romerska hären och fördes af ifvern att eftersätta och förfölja till bakhållet. Hastigt uppstego nu Romarne och föllo den fiendtliga hären i flanken. Skräcken ökades då äfven de utryckte, som i lägret varit qvarlemnade såsom besättning. Således träffade af en mångdubbel förskräckelse, vände Fidenaterne ryggen nästan förr än Romulus och det rytteri som åtföljt honom hunnit vända sina hästar, och långt hastigare — ty denna flykt var verklig — skyndade nu de till staden tillbaka, som nyss förut hade förföljt dem, hvilkas flykt var låtsad; likväl undkommo de icke fienden. Romarne följde dem tätt i spåren och inträngde, likasom de med dem utgjort samma tropp, förr än portarne hunno tillstängas.
  • Efter Roms byggnad år 12. — Före Chr. Födelse 740.
  1. Den etruskiska staden Fidenae låg en knapp mil från Rom, på Tiberns vänstra strand, på samma sida som Rom.
  2. Dubbelsteg (passus) — romerskt längdmått, 1,479 meter. Tusen dubbelsteg utgjorde en romersk mil (1 479 meter). Linnér skriver "dubbelsteg" istället för Kolmodins "steg".
    3.
KAP. 15 Smittan af det Fidenska kriget spridde sig till Vejenterna, hvilka — dels såsom blodsfränder, (ty äfven Fidenaterne voro Etrusker), dels emedan de uppmanades af sjelfva ställets närhet, om Roms vapen skulle hota alla dess grannar1 — gjorde på Romerska området ett infall, som dock mera var ett ströftåg, än det liknade ett ordentligt krig. Således, utan att slå läger, utan att afbida den fiendtliga hären, vände de tillbaka till Veji, med det byte de på landsbygden hade röfvat. Romarne deremot, då de icke funnit fienden på fältet, gingo öfver Tibern, rustade och med föresats att hålla en afgörande slagtning. Då Vejenterne hörde att de slogo läger och syntes vilja framrycka emot staden, gingo de dem till mötes, för att heldre afgöra saken genom ett fältslag, än inspärrade fäkta för sina hus och murar. Utan att genom någon krigslist understödja styrkan, segrade den Romerske konungen här endast genom sina gamla krigares tapperhet. Han förföljde de slagna fienderna ända till deras murar, men angrep icke staden, hvilken både med murar var starkt belastad och tryggad genom sjelfva läget. Under återtåget sköflade han landet, mera af hämdlystnad än begär till byte. Förödmjukade, icke mindre af denna förödelse än af den olyckliga slagtningen, skickade Vejenterne sändebud till Rom, att begära fred. Man straffade dem med förlusten utaf en del af deras land och beviljade ett hundraårigt stillestånd. — Detta är hufvudsakligen de bedrifter; hvilka Romulus såsom konung hemma och i fält har utfört. Deribland är intet som motsäger tron på hans gudomliga ursprung och på hans erkända gudomlighet efter döden: icke det mod, hvarmed han återvann sin morfaders rike, icke den vishet, hvarmed han grundlade staden och uti krig och fred gaf honom styrka. Ty genom de krafter, som staden från denna förkofran vunnit, blef den så mäktig, att den i fyratio påföljande år njöt en säker fred. Af menigheten var dock Romulus mera älskad än af de förnäma, men framför allt egde han i hög grad soldaternas tillgifvenhet. Till sin lifvakt hade han, i fred ej mindre än i krig, trehundra väpnade, hvilka han kallade Celeres.
  1. Veji låg dryg sexton kilometer norr om Rom. Krigen mot de båda städerna är uppdiktade. Veji, med Fidenae som brohuvud mot Rom, blev inte en makt att räkna med förrän på 400-talet. Mot slutet av detta sekel lyckades romerska befälhavare, främst bland dem Camillus, besegra den, och för att finna en tidigare förebild för framgången gick man tillbaka till Romulus.
KAP. 16 När han efter dessa odödliga bragder, till krigshärens mönstrande höll ett möte på fältet vid Getträsket1, uppstod plötsligen ett oväder med häftigt dunder och åskslag och höljde konungen i ett tjockt töcken, som bortgömde honom för folkets ögon.*) Och ifrån denna stund var Romulus icke mera på jorden. Då bestörtningen omsider saktat sig och, efter en så stormig dag, ett klart och mildt ljus åter uppgått, såg det Romerska manskapet sin konungs stol tom; och ehuru de väl trodde rådet, som stått honom närmast, att han af stormvinden blifvit uppryckt i himmelen, bibehöllo de dock en stund, likasom förskräckte öfver sin värnlöshet, en hemsk tystnad. Men snart, sedan några gjort början, helsade alla Romulus såsom gud och gudason, såsom Romerska stadens konung och fader. De anropade hans nåd, bönfallande att han, bevågen och mild, ville i alla tider välsigna sina barn. Troligen funnos äfven då några, som i tysthet påstodo att konungen blifvit af senatorerna sliten i stycken, ty äfven en sådan sägen har, ehuru ganska dunkelt, blifvit fortplantad. Beundran för hjelten och ögonblickets bestörtning gjorde dock den förra mera allmän, och genom en enskild mans klokhet skall den hafva vunnit ett ökadt förtroende; ty under det folket var upprördt öfver förlusten af sin konung och förbittradt emot rådet, uppträdde, säger man, i församlingen Proculus Julius, en väl betrodd sagesman, ehuru till den underbaraste sak. »Quiriter», sade han, »Romulus, denna stadens fader, sänkte sig i dag vid första ljusningen hastigt ned ifrån himmelen och ställde sig framför mig. Genomträngd af rysning och vördnad stod jag inför honom och bönföll, att mig måtte tillåtas att skåda hans ansigte; gå, sade han då, och förkunna Romarne, att det är gudarnes vilja, att mitt Rom skall blifva jordkretsens hufvud; må derföre krigsväsendet blifva deras yrke och må de veta, och fortplanta det till sina efterkommande, att ingen mensklig makt kan emotstå de Romerska vapnen. Så talade han, höjde sig och försvann.» — Det är undransvärd hvad förtroende man gaf den man, som berättade detta, och huru saknaden af Romulus hos folket och krigshären mildrades genom den öfvertygelse man fått om hans odödlighet2.
  • Efter Roms byggnad år 37. — Före Chr. Födelse 715.
  1. Fältet = Marsfältet, nordväst om Capitolium och öster om Tiberns båge. Getträsket låg på den lägsta delen av Marsfältet nära Pantheon.
  2. Romulus nedstigande från himlen, hans epifani, är en helt grekisk föreställning. Den förekommer redan i de homeriska dikterna och förblev ett stående drag i grekisk religion men upptogs blott halvhjärtat i romersk rit.
    3.

Interregnum
(717-715 f. Kr.)

KAP. 17 Täflan om konungamakten och begäret derefter arbetade emellertid i fädernas sinnen. Ännu voro dock icke af enskilda personer några partier stiftade, ty i den nya staten var ingen som betydligen utmärkt sig; det var folkklasserna som stridde med hvarandra. Sabinernes afkomlingar ville hafva en konung vald af sin stam, för att icke i en samfundsförening, grundad på jemnlikhet, förlora besittningen af styrelsen, då efter Tatii död ingen på deras vägnar hade regerat. De gamle Romarne försmådde en främmande konung. I denna olikhet af viljor, ville dock alla hafva en konung, ty frihetens sötma hade de ännu icke smakat. Snart började ock senatorerne befara, att i denna ställning, då många af de kringboende folken voro fiendtligt stämde, någon utländsk makt kunde angripa staten, utan regering, hären, utan anförare. Något öfverhufvud ville man således hafva, men ingen kunde förmå sig att lemna den andra företrädet. De hundrade senatorerne förenade sig derföre om styrelsen på det sätt, att de gjorde tio decurier, och i hvarje decurie valde de en, som skulle förestå det hela. Tio regerade således; en hade högsta maktens tecken och liktorerna; efter fem dagar upphörde hans regering och omvexlade kretsvis bland dem alla. Denna tid, då man var utan konung, utgjorde ett år; af sakens beskaffenhet kallades den mellanregering (Interregnum), en benämning som ännu bibehålles1. Ändtligen började menigheten att knota: träldomen, sade de, vore mångdubblad; för en herre hade det blifvit hundrade; blott en konung, och denne vald af dem sjelfva, syntes de hädanefter vilja fördraga. Då senatorerne märkte att sådant var å bane, trodde de sig frivilligt böra erbjuda hvad de dock skulle förlora; genom högsta maktens upplåtande åt folket tillvunno de sig dess välvilja, dock så, att den rättighet de afträdde icke var större än den de bibehöllo. Ty de beslöto, att sedan folket valt en konung, skulle valet då först vara giltigt, när det af rådet bekräftades. Ännu i dag, vid lagars stiftande och vid val af embetsmän, utöfvas denna rätt, men dess kraft är förlorad; ty förr än folket skrider till omröstning, bekräftar rådet, på en ännu osäker utgång, församlingens beslut2. — Vid detta tillfälle kallade riksföreståndaren (Interrex) folket tillsamman, och sade: »Måtte det ske i en god, en lycklig, välsignad stund! Quiriter, väljen en konung, så är senatens vilja. Senaten skall sedan — om den J valt är värdig att räknas för den andre efter Romulus — bekräfta edert val.» Så angenämt var detta för folket, att det, för att icke synas öfverträffadt i välvilja, endast beslöt och förklarade, att senaten skulle bestämma den, som borde blifva Roms konung.

Kapitel 18-21 (Numa Pompilius)
Tillbaka till Livius förstasida.
  1. Interregnum betecknar här tiden mellan (på latin inter) två kungar (reges). Senare kom ju ordet att få flera betydelser: tillfällig styrelse mellan en härskares avgång eller avsättning och valet av efterträdare; den tid under vilken en sådan styrelse verkar; i allmänt språkbruk även längre uppehåll i en ledning eller en verksamhet.
  2. Romerska författningshistoriker var ense om fiktionen att kungarnas makt i någon form hade överförts till konsulerna. Denna teori stred mot fakta men uppstod ur ett konservativt tänkande som ville se en kontinuerlig tradition i de romerska institutionerna. Eftersom senaten på 100-talet gjorde anspråk på och i viss mån ägde ett allmänt överinseende över konsulernas handlingar betydde det att senaten under kungatiden måste ha haft något att säga till om vid valet av kungar. Å andra sidan måste kungavalet ha godkänts av folket. På det sättet vann den versionen tilltro att kungarna valdes och fick sin makt av senatorerna men att detta ratificerades av folket (auctoribus patribus, iussu populi), och det är denna version som exemplifieras i detta kapitel. Versionen saknar historisk grund men speglar de politiska problemen på 80-talet.