Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60

Ancus Marcius1
(kung 639-616 f. Kr.)

KAP. 32 Enligt den författning, som redan ifrån början blifvit tagen, hade regeringen vid Tulli död*) hemfallit till senaten och denna utnämnt en riksföreståndare. Uti den valförsamling, som af honom hölls, blef Ancus Martius af folket vald till konung. Senaten bekräftade valet. Ancus Martius var dotterson af Numa Pompilius. Då han, ifrån sitt första anträde till styrelsen, erinrade sig så väl sin morfaders ära som sin närmaste företrädares regering, hvilken, i öfrigt förträfflig, likväl i ett afseende varit mindre lycklig, emedan gudarnes dyrkan dels blifvit försummad, dels på ett förvändt sätt förrättad; ansåg han det för sin heligaste pligt att sätta den offentliga gudstjensten åter i det skick, som den af Numa blifvit inrättad. Han befallde derföre öfverstepresten (Pontifex Maximus) att ur denna konungs skrifter på en hvit tafla uppteckna och på ett offentligt ställe anslå alla dertill hörande stadgar. Både hans medborgare, som önskade lugn, och de angränsande folken fattade deraf det hopp, att konungen skulle antaga sin morfaders grundsatser och handlingssätt. Redan hade derföre modet stigit hos Latinarne, med hvilka, under konung Tullus, ett fördrag var ingånget; ströfvande hade de infallit i Romarnes land, och när dessa yrkade skadestånd, gåfvo de ett trotsigt svar, i förmodan att den Romerske konungen, overksam, emellan tempel och altar, skulle föra sin regering. Men Ancus hade en sinnesart, som stod på en punkt midt emellan, och var bildad både efter Romulus och Numa. Han såg väl att för morfadrens styrelse öfver ett både nytt och vildt folk hade freden varit mera nödvändig, men tillika att det lugn, som denne njutit, skulle han svårligen, utan att oförrättas, kunna bibehålla, hans tålamod skulle frestas och frestadt föraktas, och tidställningen vore mera passande för en konung såsom Tullus, än för en Numa — men såsom Numa hade stadgat religionsbruk under freden, så ville ock han fastställa heliga bruk för kriget, att krig icke blott måtte föras, utan äfven med en viss högtidlighet förklaras; till den ändan lånte han af Æquicolerna2, ett gammalt folkslag, den lag, som Fecialerne nu hafva, för sättet att fordra upprättelse. Då sändebudet kommit till det folks gränser, af hvilket ersättning äskas, omlindar han hufvudet med filum (det är en betäckning af ull) och ropar: »Hör Jupiter! hören I landsändar! (han nämner här folkets namn som de tillhöra) höre mig den allmänna folkrätten! Jag är det Romerska folkets offentliga ombud; i rättvis, i helig afsigt skickad kommer jag, och mina ord vinne förtroende!» Nu anför han fordringarne. Derefter kallar han Jupiter till vittne: »Om jag orättmätigt och oredligt äskar att dessa personer och dessa saker åt mig, det Romerska folkets ombud, varda utlemnade, då — må du aldrig låta mig återse mitt fädernesland!» Detta säger han, när han stiger öfver gränsen; detta, åt den första man, som honom möter; detta, då han inträder genom stadsporten; detta, då han kommer på torget, endast med förändring af ett eller annat ord i formuläret och edsförpligtelsen. Om det som han fordrar icke utlemnas, så förklarar han krig, efter trettiotre dagars förlopp — ty så många äro fastställde — med följande ord: »Hör, Jupiter, och du, Juno, Quirinus, och alla gudar, himmelske, jordiske och underjordiske, hören! Jag ropar eder till vittnen, att detta folk (han nämner hvilket det är) är orättvist och icke fullgör hvad rätt är. Men om dessa saker skola vi i vårt land rådfråga de äldre, på hvad sätt vi må erhålla hvad oss tillkommer.» Härmed återvänder sändebudet till Rom för att rådpläga. — Strax tillfrågade konungen fäderna ungefär med följande ord: »I afseende på de saker, tvister och fordringar, öfver hvilka det Romerska folkets, Quiriternes Pater patratus har öfverenskomrnit med de gamla Latinarnes Pater patratus, hvilka saker bort gifvas, fullgöras, gäldas, hvilka saker de hvarken gifvit, fullgjort eller gäldat, säg (sade han till den, som han först tillsporde) hvad är din tanke?» »Då svarade denne: »Att de genom en öppen och rättvis fejd måste återkräfvas, är min tanke; så tillstyrker och röstar jag.» Nu blefvo de öfrige i sin ordning tillsporde, och då större delen af de närvarande instämde i samma mening, ansågs kriget vara enhälligt beslutadt. — Då var vanligt att krigshärolden (Fecialen) gick med en jernskodd eller i spetsen bränd och blodig lans till deras gränser, och i närvaro af minst tre manbara personer sade: »Alldenstund de gamle Latinarnes folk i allmänhet, och enskilde medborgare af de gamla Latinarne i synnerhet, emot Quiriternes Romerska folk hafva handlat och brutit, och alldenstund Quiriternes Romerska folk befallt, att krig skall vara med de gamla Latinarne, samt Quiriternes Romerska folks senat för godt funnit, öfverenskommit och enhälligt beslutit, att krig skulle blifva med de gamla Latinarne: fördenskull förklarar och begynner jag och det Romerska folket krig emot de gamla Latinarnes folk i allmänhet och emot hvar och en af de gamla Latinarne isynnerhet.» Då han detta sagt, kastade han lansen in öfver deras gränser. På detta sätt blef nu ersättning af Latinarne fordrad och krig förklaradt, och denna sed hafva efterkommande tagit.
  1. Ancus Marcius, Roms fjärde kung, kanske en mer historisk figur än föregångarna. Han var av sabinskt ursprung och dotterson till Numa Pompilius. Han sägs ha byggt den första bron över Tibern, Pons Sublicius, som gick från Forum Boarium nedanför Aventinen till flodens andra strand. Han lär också ha utsträckt det romerska territoriet ända till kusten och ha grundat hamnstaden Ostia. Senare tiders romare mindes honom som en populär och välvillig härskare; Ennius och Lucretius kallade honom »den gode« Han dog fredligt i sin bädd, den ende kungen utom Numa som gjorde så. Notera att han i Kolmodins översättning heter "Ancus Martius", det finns två olika varianter på hans namn varav "Ancus Marcius" är den vanligare.
  2. Aequicolerna, ett annat namn på aequerna, som härnäst nämns i kapitel 53. Ett fornitaliskt folk i bergslandet öster om Rom, söder om sabinarnas och norr om hernikernas land. Att fetialrätten härleds från dem kan bero på att man felaktigt tolkat namnet Aequicoli såsom »vårdare av rätt och billighet» (qui aequum colunt).
    3.
  • E. R. b. 114. — F. Ch. f. 638. (Här skiljer bara ett år mellan Kolmodins och Linnérs dateringar. Enligt Linnér var det interregnum åren 641-639 f. Kr.)
KAP. 33  Sedan Ancus åt de för vissa gudomligheter särskildt tillsatte prester (Flamines) och åt öfriga religionstjenare uppdragit omsorgen om gudstjensten och upprättat en ny krigshär, gick han i fält, intog med storm Politorium1, en af Latinarnes städer, och flyttade alla dess invånare till Rom, följande deruti sina företrädares efterdöme, hvilket ökat Roms makt genom dess fienders upptagande till medborgare. Och emedan omkring Palatium, som var de gamla Romarnes hemvist, Sabinerne hade intagit Capitolium med borgen och Albanarne det Coeliska berget, så blef Aventinska höjden anvisad åt det nya folket; och sedan Tellenæ och Ficana2 icke långt derefter blifvit eröfrade, ökades dess folkmängd med nya invånare. Staden Politorium, hvilken, såsom folktom, de gamle Latinarne åter hade besatt, blef derefter ånyo eröfrad. Detta blef ock för Romarne en orsak att förstöra denna stad, på det den icke måtte blifva en beständig tillflyktsort för fienden. — Hela det Latinska kriget sammandrog sig slutligen till Medullia3. Länge kämpades der med oafgjord lycka och omskiftande segrar, ty staden var både genom fästningsverk skyddad och af en stark besättning försvarad, och ifrån ett läger, som på öppna fältet var uppslaget, hade den Latinska hären flera gånger ordentligen drabbat tillsamman med Romarne. Med användande af hela sin styrka segrade slutligen Ancus först i ett fältslag, och återvände sedan till Rom med ett rikt byte; äfven då blefvo många tusen Latinare upptagne till medborgare, för att förbinda Aventinus med Palatium, gaf man dem boningsplatser vid Murcias tempel4. Janiculum5 lades också till staden, icke för brist på rum, men af fruktan att det någon gång kunde tjena en fiende till fäste. Man fann för godt att icke allenast med en mur, utan också, till befrämjande af vägens beqvämlighet, genom en pålbrygga — den första som blifvit byggd öfver Tibern — sammanbinda detta berg med staden. Äfven Quiritgrafven, ett icke obetydligt försvarsverk för ställen som genom sin jemnhet voro lättare tillgängliga, är ett verk af konung Ancus. Och som, efter denna ansenliga tillväxt i makt, skilnaden emellan rätt och orätt i en så stor folkmängd lätt bortblandades och hemliga brott föröfvades, så blef, till skräck för den tilltagande fräckheten, midt i staden invid Forum ett fängelse uppbygdt. Men icke blott staden utan äfven dess område och gränser blefvo under denna konung utvidgade. Den Mæsiska skogen6 togs ifrån Vejenterna; väldet utsträcktes ända till hafvet; vid Tiberns mynning uppbyggdes staden Ostia; i dess grannskap anlades saltgrafvar, och efter ärofulla krigsbragder blef den Feretriske Jupiters tempel utvidgadt.
  1. Sannolikt mellan Tibern och sedermera Via Appia.
  2. Tellenae, stad söder om Rom. — Ficana, stad nära Tiberns mynning.
  3. Albansk koloni nordost om Rom.
  4. Detta område, mellan Palatinen och Aventinen, inkorporerades senare med Circus Maximus när denna utvidgades.
  5. Bergås på högra Tiberstranden mitt emot Marsfältet, kanske en gammal kultort för Janus. Brohuvud mot Etrurien.
  6. De skogklädda åsarna på högra Tiberstranden.

Tarquinius den gamle1
(616-579 f. Kr.)

KAP. 34 Det var under denna konungs regering*) som Lucumo, en verksam och genom sina rikedomar högt betydande man, flyttade till Rom, förnämligast drifven af begär och hopp att vinna stor ära, som han i Tarquinii2, emedan han äfven der var till börden en främling, icke haft tillfälle att förvärfva. Han var son af en Damaratus3 ifrån Corinth, hvilken, för borgerliga oroligheter flyktig från sitt fädernesland, tillfälligtvis hade nedsatt sig i Tarquinii, derstädes gift sig och blifvit fader till två söner. Desses namn voro Lucumo och Aruns. Lucumo öfverlefde sin fader och ärfde all hans förmögenhet. Aruns dog före fadren och efterlemnade sin hustru hafvande. Fadren lefde dock icke länge efter denna sonen, men som han, okunnig om sonhustruns hafvande tillstånd, hade aflidit, utan att i sitt testamente nämna sin sonson, så fick gossen, som efter farfadrens död föddes, utan minsta anspråk på hans förmögenhet, af sitt armod namnet Egerius4. Lucumo deremot, såsom arfvinge till hela förmögenheten, redan stolt af sina rikedomar, blef det ännu mera genom sitt gifte med Tanaquil, ett fruntimmer af ganska hög börd, och som icke gerna skulle förmå sig att i sitt giftermål nedstiga till en lägre rang än den, som genom födseln henne tillkom. Då Etruskerno föraktade Lucumo, såsom son af en landsflyktig främling, kunde hon icke fördraga denna förödmjukelse, och uppoffrande den medfödda kärleken till fädernehemmet blott för att se sin man hedrad, tog hon det beslut att flytta ifrån Tarquinii. Rom syntes henne dertill det bästa ställe. »Hos ett nytt folk, der allt adelskap är hastigt och genom förtjenst vunnet, vore stället för en behjertad och driftig man. Tatius, en Sabinare, hade der varit konung; Numa ifrån Cures blifvit kallad till thronen; äfven Ancus var son af en Sabinsk moder, och utan all annan börd, än sin skyldskap med Numa.» Lätt öfvertalade hon sin man, som sjelf var ärelysten och ansåg Tarquinii såsom blott på modrens sida sin fosterbygd. De flyttade således med sin egendom till Rom. De hade kommit till Janiculum. Der händer, under det han sitter i vagnen jemte sin hustru, att i örn sakta nedsänker sig på sväfvande vingar, borttager hans hatt, flaxar, under starkt skri, fram och åter öfver vagnen, och sätter, likasom skickad af någon gud till hans tjenst, hatten åter ordentligt på hans hufvud och försvinner i luften. Det säges, att Tanaquil, kunnig, såsom Etruskerne i allmänhet, uti tydning af himmelska under, med glädje upptagit detta fågeltecken. Hon omfamnar sin man och bjuder honom hoppas allt stort och högt. »En sådan fågel, från en sådan trakt af himmelen och en sådan guds budbärare vore kommen5. Omkring sjelfva hjessan af mannen hade han gifvit sitt tecken. Han hade borttagit den prydnad, som täckte en menniskas hufvud, för att i en guds namn den återlemna!» Med dessa förhoppningar och tankar inträdde de i staden, skaffade sig der en boning och antogo namnet Lucius Tarquinius Priscus. I sin egenskap af främling och rik man väckte han Romarnes uppmärksamhet; han sjelf befrämjade äfven sin lycka, i det han genom vänlighet i umgänge, höfliga inbjudningar och tjenstaktighet, så vidt det var möjligt, tillvann sig allas bevågenhet, till dess ryktet om honom uppnådde sjelfva hofvet. Den bekantskap, han hos konungen vunnit, hade han snart genom ett redligt och skickligt uppfyllande af sina pligter förvandlat till en förtrolig vänskap, så att han, i krig så väl som i fred, deltog i alla offentliga och enskilda rådslag, och, då han i allt funnits bepröfvad, slutligen blef, genom konungens testamente, utnämnd till förmyndare för dess barn.
  • E. R. b. 121. — F. Ch. f. 631.
  1. Tarquinius den gamle, delvis av etruskisk härstamning, utvidgade senaten och kavalleriet. En annan viktig insats var att han besegrade sabinarna, fornlatinarna och etruskerna. Moderna historiker anser vanligen att Tarquinius den gamle på ett genomgripande sätt förändrade Roms stadsplan och över huvud markerade början till ett nytt skede i Roms historia. Andra menar att brytningen i själva verket kom med den sjätte kungen, Servius Tullius.
  2. Stad i södra Etrurien.
  3. Tillhörde Bacchiadernas ätt, vars välde i Korinth störtades genom Kypselos revolution omkring 655 f. Kr.
    4.
  4. Egerius betyder »den behövande«.
  5. Dvs. den förnämsta av alla fåglar, helgad åt Jupiter, gudarnas konung, hade kommit från ett lyckobådande himmelsstreck.
    6.
KAP. 35 Fyra och tjugu år regerade Ancus, i krigets och i fredens yrken och ära jemförlig med hvar och en bland sina företrädare. Redan närmade sig hans söner till den manliga åldern. Så mycket ifrigare yrkade Tarquinius, att folket till val af ny konung med det snaraste skulle sammankallas. Då valdagen var utlyst, skickade han ynglingarne, omkring den tiden, på jagt. Det säges att han varit den förste, som både genom eget bemödande sökt regeringen, och som hållit ett tal, just inrättadt för att vinna hopens hjertan1. »Hans ansökning», sade han, »vore icke ovanlig; han vore nemligen icke den förste — ty i den händelsen kunde det väcka någons harm eller undran — han vore den tredje främling som eftersträfvade styrelsen af Rom. Tatius, ifrån att icke vara en främling blott, utan äfven en fiende, hade blifvit dess konung. Numa, utan att en gång känna staden, hade frivilligt blifvit kallad till en
thron, som han icke sökte. Han sjelf deremot hade, ifrån den tiden han varit sin egen herre, med sin hustru och all sin förmögenhet flyttat till Rom. Af den ålder, som man vanligen egnar åt statens tjenst, hade han framlefvat en större del i Rom, än i sitt fordna fädernesland. Hemma så väl som i fält hade han under en lärare, med hvilken han icke borde vara missnöjd, under konung Ancus sjelf, inhemtat Roms lagar och Roms seder. I undergifvenhet och vördnad för konungen hade han täflat med alla, i välgörande mot andra med sjelfva konungen.» — På dessa icke ogrundade föreställningar blef han af folket med stor enhällighet vald till konung*). Det fikande efter folkgunst, som således röjde sig hos den i öfrigt förträfflige mannen, vid denna ansökning, följde honom äfven på thronen. Ej mindre omtänkt att stadga sin egen makt, än att förkofra statens, upptog han i rådet hundra medlemmar, hvilka sedermera blifvit kallade senatorer af lägre familjer**), ett parti, som utan tvifvel skulle blifva konungens, genom hvilkens ynnest de inkommit i rådkammaren. — Sitt första krig förde han med Latinarne och intog med storm deras stad Apiolæ2. Sedan han derifrån återkommit med ett byte, som var större än kriget gaf anledning att vänta, anställde han skådespel med större prakt och fullkomlighet, än någon bland hans företrädare. Vid detta tillfälle utstakades först ett rum för den rännarebana som nu kallas den stora (Circus maximus3). Platser utdelades åt fäderna och åt riddarne4, der hvar och en egde att åt sig inrätta skådebänkar, som kallades Fori, hvilka hvilade på bockar, tolf fot högt öfver marken. Skådespelet utgjordes af hästar och af knytnäfvekämpar (Pugiles), hvilka till större delen voro ifrån Etrurien inkallade. Dessa spel blefvo sedan årligen firade, än under namn af de Romerska, än af de Stora spelen. Af denne konung blefvo äfven åt enskilda personer platser omkring Forum utdelade för att bebyggas, samt pelaregångar och bodar derstädes anlagde5.
  • E. R. b. 121. — F. Ch. f. 631.
  • Patres minorum gentium.
  1. Tidigare hade kungavalet skett på förslag av en interrex.
  2. En volskisk stad nära Aricia.
  3. I sänkan mellan Palatinen och Aventinen.
  4. Riddarna, equites, stod i den senare republiken närmast under senatorerna på den sociala rangskalan. Ursprungligen var de kavallerister i armén, men längre fram övertog allierade kontingenter denna funktion. Den bild Livius här ger är helt anakronistisk, ty riddarna fick inte speciella platser på Circus Maximus förrän 67 f. Kr.
  5. Så långt vi kan följa Forums historia löpte rader av bodar (butiker), tabernae, längs Forums norra och södra långsida. På nordsidan, framför Basilica Aemilia, blev bodarna kvar hela kejsartiden.
    6.

KAP. 36 Han ärnade äfven att omkring staden uppföra en stenmur, då ett krig med Sabinerna afbröt företaget. Så hastigt uppkom detta, att fienderna redan passerat Anio, förr än Romerska hären hann att gå dem till mötes och hindra öfvergången. I Rom uppkom deraf bestörtning, och i den första träffningen som hölls var segren oafgjord, men nederlaget å ömse sidor betydligt. Sedan fiendens troppar derefter dragit sig tillbaka i lägret och Romarne vunnit tid att ånyo rusta sig till kriget, beslöt Tarqinius, som funnit att rytteri var det som isynnerhet felades hans härsmakt, att till de centurier, som Romulus hade upprättat, Ramnenserne, Titienserne och Lucererne, lägga några nya och till sitt minne benämna dem efter sitt eget namn. Men emedan Romulus hade gjort detta efter anställd fågelskådning, så påstod Attas Navius, en på den tiden berömd Augur, att utom fåglarnes bifall ingen förändring eller ny inrättning kunde göras. Konungen blef deröfver förtörnad, och sade (berättas det) för att göra gäck af hans konst: »Hör på, du profet, spörj dina fåglar, om det, som jag nu tänker, kan verkställas.» — Sedan Navius genom fågelskådning undersökt saken, svarade han, att den visserligen vore möjlig. »Ja, men hvad jag tänkte», sade konungen, »var detta, att du med en rakknif skulle sönderskära en brynsten. Tag dessa och gör det, som dina fåglar spå vara möjligt.» Då skall denne utan dröjsmål hafva sönderskurit stenen. — Augurns bildstod, med betäckt hufvud, har varit rest på det ställe der detta hände, nämligen på församlingsplatsen (Comitium), i sjelfva trappan till venster om rådhuset1. Äfven stenen skall på samma ställe varit förvarad, för att lemna åt efterverlden ett minne af detta under. Det är åtminstone visst, att Augurernes vetenskap och deras embete vunno den aktning, att icgen förrättning, tare sig i krig eller fred, ifrån den tiden företogs utan fåglarnes rådfrågande; att folkets sammankomster upplöstes, uppbådade härar åtskildes, de vigtigaste värf uppskötos, då fåglarne icke gifvit sitt bifall. Också gjorde Tarquinius för den gången ingen förändring med rytteriets centurier; han fördubblade endast deras styrka, så att dessa tre centurier nu bestodo af ett tusen åtta hundra man. De som tillkommit behöllo samma namn, endast att de kallades de nyare; men nu, sedan centuriernas antal blifvit fördubbladt, kallar man dem de Sex centurierna2.
  1. Från folkförsamlingsplatsen comitium, på nordvästra sidan av Forum, ledde trappor upp till senatsbyggnaden, Curia Hostilia.
  2. Man fick på så sätt nu Ramnenses, Titienses, Luceres posteriores (»de nyare«) i motsats till dem Romulus upprättat, och som kallades priores (»de äldre«). Jämför kapitlen 13 och 43. Sagan om Attus Navius vill förklara varför de sex äldre ryttarcenturiorna hade särskilda namn, medan de tolv yngre, som upprättades av Servius Tullus, saknade namn.
    3.

KAP. 37 Sedan denna del af tropparne var ökad, hölls en ny drabbning med Sabinerna. Men utom det, att den Romerska hären till antalet blifvit förstärkt, betjenade man sig äfven i hemlighet af en list: man skickade nämligen folk för att kasta en stor myckenhet af timmer, som låg vid stranden af Anio, brinnande uti floden. Vädret fortdref det antända timret, hvilket, till större delen hopslaget till flottor, fastnade vid bropålarne och antände bryggan. Detta förskräckte Sabinerna redan under striden. Det hindrade äfven deras flykt, sedan de voro slagne, och månge, som undsluppit fienden, omkommo i floden; deras vapen1 flöto utför Tibern till staden, igenkändes der och gjorde segren bekant nästan tidigare än den hunnit bebådas. I denna slagtning förvärfvade rytteriet en utmärkt ära. Uppstäldt på båda flyglarne skall det, då centern, som utgjordes af fotfolket, redan började vika, med sådan styrka hafva inbrutit i flankerna, att det icke allenast hejdade de Sabinska skarorna, som med häftighet eftersatte de vikande, utan äfven nödgade dem att hastigt taga flykten. I fullt hopp togo Sabinerne vägen åt bergen; men få uppnådde dem; de flesta blefvo, som redan är sagdt, af ryttarne jagade i floden. Tarquinius, som trodde sig böra förfölja de förskräckta, skickade bytet och fångarne till Rom, uppbrände, i följd af ett löfte till Vulcanus2, de i en stor hög samlade fiendtliga rustningarne, och ryckte med krigshären längre in i Sabinska landet. Så olyckligt som det redan aflupit för Sabinerna och så litet de kunde hoppas en bättre lycka, gingo de honom dock till mötes med ett i hast uppbådadt manskap; ty deras ställning lemnade dem icke tid till öfverläggning. För andra gången blefvo de slagne, och, då nu nästan allt var förloradt, bådo de om fred.
  1. Framför allt scuta, sköldar av trä och flätverk.
  2. Eldens gud.
    3.
KAP. 38 Collatia1, tillika med allt kringliggande område, afhändes Sabinerna, och Egerius, konungens brorson, qvarlemnades i Collatia med en besättning. Jag finner att Collatinerne öfverlemnat sig på följande sätt, och att det är den vanliga uppgifningsformeln. Konungen frågade: »Ären I sändebud och fullmäktige, skickade af det Collatinska folket, för att öfverlemna eder och det Collatinska folket? — Vi äro det.:— Är det Collatinska folket sjelfständigt? — Ja. — Öfverlemnen I eder och det Collatinska folket, stad, land, vatten, gränser, tempel, husgeråd, allt hvad gudar och menniskor tillhör, uti mitt och det Romerska folkets våld? — Vi öfverlemne. — Och jag emottager.» — Efter fulländadt krig med Sabinerna återvände Tarquinius till Rom i triumf. Derefter bekrigade han de gamla Latinarne. I detta krig kom det aldrig till någon afgörande slagtning; emot en stad efter den andra vände han sina vapen och underkufvade derigenom hela den Latinska nationen. Corniculum, Gamla Ficulea, Cameria, Crustumerium, Ameriola, Medullia, Nomentum — dessa städer eröfrade han från de gamla Latinarne, eller från dem som gått på deras sida2. Fred blef derefter sluten. — Med större lust företog han nu fridens yrken, än han förut med ansträngning fört krig, så att folket hemma icke var mindre sysselsatt än det i fält hade varit. Ty han företog sig att med en stenmur omgifva staden på de ställen, som ännu icke voro befästa — ett verk, som i sin början blifvit afbrutet af Sabinska kriget — och som vattnet ifrån flackare ställen icke utan svårighet afleddes, uttorkade han genom underjordiska rännor, som sluttande leddes till Tibern, de sidländta trakterna omkring Forum och andra emellan höjderna belägna dälder. Han inhägnade äfven på Capitolium en plats till grund för ett Jupiters tempel, hvilket han under Sabinska kriget hade utlofvat; ty redan då anade hans själ den herrlighet, som en dag skulle tillhöra detta ställe.

Kapitel 39-48 (Servius Tullius)
Tillbaka till Livius förstasida.
  1. Gammal stad i Latium några mil öster om Rom.
  2. Alla dessa platser ligger norr om Anio och öster om Tibern, någon eller några mil nordöst om Rom.