Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60

Tarquinius tyrannen1
(534-509 f. Kr.)

KAP. 49 Lucius Tarquinius tillträdde nu regeringen: en konung, hvilken dess gerningar förvärfvat tillnamnet Despoten*); ty sin företrädare nekade han — mågen sin svärfader — en högtidlig begrafning, under föregifvande att äfven Romulus obegrafven omkommit; de förnämsta bland rådet, hvilka han trodde hafva varit Servius tillgifne, lät han döda; och som han väl visste, att det exempel han gifvit, att genom brott förvärfva en krona, kunde, emot honom sjelf blifva begagnadt, omgaf han sig med en väpnad lifvakt. Ty till thronen hade han ingen annan rätt än våldet, emedan han hvarken genom folkets val eller genom rådets bekräftelse var konung. Härtill kom att, då han alldeles icke kunde räkna på sina undersåtares kärlek, måste han genom fruktan trygga sin regering. För att injaga denna hos flera, anställde han sjelf, ensam och utan rådgifvare, ransakningar öfver svårare förbrytelser och kunde under sådan förevändning döda, landsförvisa, döma till egendoms förlust icke blott misstänkta eller hatade personer, utan ock dem, af hvilka han ingenting annat kunde vänta än byte. Sedan han på detta sätt isynnerhet förminskat senatorernas antal, beslöt han att lemna deras rum obesatta, på det ståndet genom sjelfva antalets ringhet måtte blifva föraktligare och med mindre förtrytelse se sig försatt i overksamhet. Ty han var den förste konung som upphäfde den sed, hvilken hans företrädare, hvar efter annan, iakttagit, att uti allt rådfråga senaten. Efter enskildt uppgjorda planer styrde han staten; krig, fred, fördrag, förbund ingick och upphäfde han, efter eget godtycke, med hvilka han behagade, utan att inhemta folkets och senatens vilja. Isynnerhet sökte han att vinna den Latinska nationen, för att äfven genom främmande makt vara tryggare ibland egna medborgare, och med de förnämare ibland dem ingick han icke blott gästvänskap utan äfven familjeförbindelser. Åt Octavius Mamilius ifrån Tusculum2 — en man af det högsta anseende bland alla Latinare och, om man vill tro sagan, en ättling af Ulysses och gudinnan Circe — åt denne Mamilius gaf han sin dotter till äkta och tillvann sig genom denna förbindelse hans talrika anhöriga och vänner.

  
  • Superbus.
    E. R. b. 220. — F. Ch. f. 532.
  1. Den siste kungen var grym och nyckfull. Men också framgångsrik: under hans välde blev Rom den dominerande makten i mellersta Italien, och dess välstånd speglades i de monumentalbyggnader som nu växte upp. Tarquinius främsta bedrift var konstruktionen av det stora Jupitertemplet på Capitolium, ett av den tidens största och mest imponerande byggnadsverk. Just som helgedomen stod färdig, men innan kungen hann inviga den fördrevs han ifrån staden av en grupp aristokrater som införde republiken.
  2. Latinsk stad nära Frascati.
    3.
KAP. 50 Redan var Tarquinius hos de Latinska folkens hufvudmän i högt anseende, då han kallade dem att på en bestämd dag sammanträda i Ferentias lund1: det vore något rörande gemensamma angelägenheter som han ville föredraga. I talrik mängd samlades de vid dagens gryning. Tarquinius sjelf iakttog väl dagen, men kom först en kort stund förrän solen nedgick. Mycket hade i denna sammankomst hela dagen, öfver hvarjehanda ämnen, blifvit språkadt. Turnus Herdonius från Aricia2 hade med häftighet farit ut emot den frånvarande Tarquinius. »Icke underligt vore det, om man i Rom gifvit honom tillnamnet Despot.» (Ty redan då kallade man honom så, väl endast hviskande, men likväl allmänt.) »Vore väl något mera despotiskt, än att så gäcka hela Latinska nationen? att till ett ställe, långt ifrån hemmet, kalla dess hufvudmän, och sjelf — han som påbudit sammankomsten — icke komma tillstädes! Visserligen ställde han deras tålamod på prof, i afsigt att, om de emottoge oket, förtrycka dem såsom slafvar. Ty hvilken insåge icke att han sträfvade efter herravälde öfver Latinarne? Om hans egne medborgare gjort väl då de upplåtit honom herraväldet, eller omn det verkligen blifvit upplåtet och icke genom ett fadermord röfvadt — då borde äfven Latinarne uppdraga honom detta välde; — ehuru icke en gång då, åt en utländning. Men om tvärtom hans egne landsmän voro med honom missnöjde, då de hvar efter annan mördades, landsförvistes, förlorade sin egendom, hvad bättre kunde väl Latinarne hoppas? Ville man följa hans råd, så skulle hvar och en gå till sitt och icke mer iakttaga församlingsdagen, än han sjelf som den påbudit.» Under det denna oroliga och elaka menniska, som genom dylika konster i sitt eget land gjort sig ansedd, som bäst talade detta och annat, som gick ut på detsamma, inträdde Tarquinius, och talet hade dermed en ände. Alla vände sig ifrån honom för att helsa på Tarquinius, hvilken, sedan det blifvit tyst, erinrad af de närmast kringstående att ursäkta sin sena ankomst, sade, att han blifvit kallad till medlare mellan fader och son; genom bemödandet att förlika dem hade han blifvit uppehållen, och som denna förrättning upptagit den dagen, ville han den följande fullgöra hvad han ärnat. Äfven detta skall Turnus icke hafva lemnat utan anmärkning. »Ingen undersökning (har han sagt) fordrade mindre tid, än mellan fader och son: med få ord kunde den afgöras: vill sonen icke lyda fadren, så må olyckan drabba honom.»
  1. Vid foten av Albanska berget.
  2. Mellan Albanosjön och Nemisjön, centrum för Dianakulten.
    3.
KAP. 51  Med dessa bittra uttryck emot Romerska konungen gick Aricinaren bort ur församlingen. Tarquinius, som upptog saken långt värre än han lät synas, uppgjorde strax ett anslag till hans undergång, för att hos Latinarne injaga samma skräck, hvarmed han hemma hade nedtryckt sina medborgares mod. Och som Turnus icke offentligen på hans befallning kunde dödas, störtade han den oskyldige genom en falsk angifvelse. Biträdd af några Aricinare utaf ett motsatt parti, förförde han med penningar en dess träl att tillåta, det man hemligen förde en stor mängd af vapen uti hans herberge. Sedan detta samma natt blifvit verkstäldt, kallade Tarquinius, kort före dagningen, till sig Latinarnes hufvudmän och sade, likasom bestört öfver någonting oförmodadt: »Hans dröjsmål i går, föranledt, såsom det tycktes, af en gudomlig försyn, hade ländt honom och dem till räddning. Det sades att Turnus stämplade hans och folkens hufvudmäns undergång för att ensam herrska öfver Latinarne. Under gårdagens sammankomst hade han skolat angripa dem. Saken hade blifvit uppskjuten, emedan sammankomstens upphofsman, hvilken det hufvudsakligen gällde, var frånvarande. Derifrån härledde sig dessa smädelser emot den frånvarande, som genom sitt dröjsmål bedragit hans hopp. Om det som angafs var sant, så vore det intet tvifvel, att han vid dagens början, så snart församlingen trädt tillhopa, väpnad och försedd med en skara af sammansvurna, der skulle inställa sig. Det sades att en stor myckenhet af svärd hos honom blifvit sammanförd. Om detta vore ogrundadt eller icke, kunde man i ögonblicket få veta. Han bad dem derföre att strax göra sig sällskap till Turnus.» — Mannens vilda lynne och det tal han förra dagen hållit, och konungens dröjsmål, som sannolikt kunnat vålla mordets uppskjutande — allt detta gjorde saken misstänkt. De gå således, väl med någon benägenhet att tro, men också med föresats att, om svärden icke funnos, anse äfven det öfriga för ogrundadt. Man kommer dit; Turnus väckt ur sömnen omringas af vakt; de slafvar, som af kärlek till sin herre bereda sig till motstånd, gripas, och när nu de gömda svärden från alla ställen i härberget framdrogos — då syntes saken visserligen uppdagad. Turnus belägges med fjettrar, och med stort larm kallas Latinarne genast tillsamman. Der, sedan svärden blifvit till allmänt åskådande framlagde, uppstod en så häftig förbittring, att han, utan att få tala till sitt försvar, dömd till ett helt nytt dödssätt, nedkastades i Ferentinska källan, betäcktes med ett flätverk, uppfyldt af stora stenar, och således dränktes.  

KAP. 52 Derefter kallade Tarquinius Latinarne till en ny sammankomst, och sedan han prisat dem derföre, att de, såsom ett uppenbart förräderi förtjente, hade bestraffat den upprorsstiftande Turnus, fortfor han på följande sätt: »Han kunde väl åberopa sig en gammal rättighet, att alla Latinare, såsom härstammande från Alba, voro inbegripne uti det fördrag, genom hvilket hela Albanska staten tillika med dess nybyggen blifvit af Tullus införlifvad med Romerska väldet. Men för allas nytta trodde han det vara bättre, att detta förbund förnyades, och att Latinarne heldre gemensamt med Romerska folket njöto dess lycka än beständigt utsattes för att antingen frukta eller erfara samma förstörelser af sina städer och sköflingar af sitt land, som de först under Ancus och sedan under hans fader hade måst lida.» Utan särdeles svårighet läto Latinarne öfvertala sig, ehuruväl Romerska staten genom detta fördrag fick öfverhanden. Men dels sågo de att Latinska nationens hufvudmän voro konungen tillgifne och med honom ense, dels hade hvar och en uti Turnus en färsk varning för sin egen fara, i händelse han velat göra motstånd. Förbundet blef således förnyadt och de vapenföre Latinarne antyddes att, i kraft af fördraget, på en bestämd dag mangrannt och i vapen inställa sig vid Ferentias lund. Då de, enligt Romerska konungens påbud, utaf alla folken voro sammankomne, upprättade han blandade manipler utaf Latinare och Romare, så att han gjorde en utaf två, och två utaf en, på det de icke skulle hafva egen anförare, enskildt befäl eller egna fälttecken. För dessa så fördubblade manipler förordnade han centurioner.1
  1. Varje romersk och latinsk manipel delades först i två halvmaniplar eller centurior, och av två sådana olikartade hälfter bildades sedan en ny helmanipel. Eftersom de bestod av två sammanpassade hälfter kunde de kallas tvillingmaniplar. Över varje blandad helmanipel sattes två romerska centurioner.
    2.
KAP. 53 Ehuru orättvis konung i fred, var han dock icke uti krig en oskicklig anförare; ja, han skulle i detta yrke hafva uppnått sin företrädare, om icke hans urartande i andra afseenden hade fördunklat äfven denna ära. Han var den förste som emot Volskerna började det krig, hvilket längre än tvåhundra år efter hans tid fortsattes. Med storm eröfrade han ifrån dem Suessa Pometia. Sedan han der, af bytets försäljning, hade uppburit fyratio talenter silfver och guld1, uppgjorde han planen till ett Jupiters tempel af en storhet, som skulle vara värdig gudars och menniskors konung, värdig Romerska makten, värdig äfven sjelfva ställets herrlighet. Till uppbyggande af detta tempel aflade han den genom bytet erhållna penningesumman. Strax derefter företog han ett krig, som blef långvarigare än han förmodat, uti hvilket han, efter att förgäfves hafva stormat Gabii2, en närliggande stad, och, fördrifven från dess murar, äfven förlorat hoppet att vinna den genom belägring, slutligen angrep den med helt andra vapen än Romerska, — med list och bedrägeri. Ty under det han, likasom hade han öfvergifvit kriget, ställde sig sysselsatt med templets grundläggning och andra arbeten i staden, gick Sextus, den yngste af hans trenne söner, efter aftal öfver till Gabii och klagade öfver den odrägliga hårdhet, hvarmed han af sin fader behandlades. »Hans tyranni hade nu vändt sig ifrån oskylda emot hans närmaste; äfven en talrikhet af barn misshagade honom; den förödelse, han gjort uti rådkammaren, ville han äfven göra inom sitt eget hus, att han icke måtte efterlemna någon ättling, icke någon arfving till thronen. Han för sin del, undkommen sin faders svärd och dolkar, hade icke annorstädes trott sig finna någon säkerhet, än hos dem som voro fiender till Lucius Tarquinius. Ty man skulle icke låta sig bedragas: för dem varade ännu det krig, som låtsades vara nedlagdt, och vid ett gynnande tillfälle skulle han anfalla dem då de minst förmodade. Men om hos dem för hjelpsökande icke funnes någon tillflykt, skulle han genomirra hela Latium; han skulle derifrån gå till Volskerna och Æquerna och Hernikerna3, till dess, han funnit menniskor, som visste att skydda barn ifrån fäders tyranniska och onaturliga grymhet. Måhända att han ock skulle finna något mod till fejd och kamp emot den mest despotiska konung och det vildaste folk.» — Då det tycktes som han, om de icke sökte qvarhålla honom, skulle i förbittring gå derifrån, blef han med välvilja af Gabinarne upptagen. »Han borde icke undra», sade de, »om hans fader ändteligen emot sina barn visade sig sådan, som han varit emot landsmän, emot bundsförvandter. Emot sig sjelf skulle han slutligen rasa, om andra föremål saknades. För dem vore hans ankomst angenäm, och med hans bistånd hoppades de det innan kort skola ske, att kriget flyttades ifrån de Gabinska portarne till Roms murar.»
  1. Myntsorten tyder på att Livius utnyttjat en grekisk källa.
  2. Stad ungefär tjugo km öster om Rom.
  3. Volskerna, italisk stam i södra Latium; hernikerna, en sabinsk folkgrupp i mellersta Italien.
    4.
KAP. 54 Ifrån den tiden egde han tillträde uti deras offentliga rådplägningar. Och ehuru han dervid uti alla öfriga mål sade sig gilla de äldre Gabinarnes tankar, hvilka deraf egde bättre kännedom, styrkte han för egen del beständigt till krig; i denna punkt tillegnade han sig en öfverträffande insigt, emedan han kände båda folkens krafter och visste att konungens tyranni, hvilket icke en gång hans barn kunde uthärda, var för hans undersåtare i sanning förhatligt. Då han således småningom uppäggade Gabinarnes hufvudmän till krigets förnyande, då han sjelf med de raskaste af deras ynglingar utgick på plundringar och ströftåg, då han genom ord och gerningar, alla syftande att bedraga, ökade det falska förtroendet, så blef han slutligen vald till anförare i kriget. — Då nu, under menighetens okunnighet om den verkliga afsigten, några mindre träffningar emellan Rom och Gabii föreföllo, i hvilka Gabinarne merändels hade öfverhanden, så täflade snart alla Gabinare, de högsta med de lägsta, i den öfvertygelsen, att Sextus Tarquinius var dem af gudarne skänkt till fältherre. Hos soldaterna åter vann han, genom ett lika deltagande i faror och mödor, samt ett frikostigt öfverlemnande af bytet, en sådan kärlek, att Tarquinius fadren icke var mäktigare i Rom, än sonen var uti Gabii. Ändteligen då han såg sig nog stark till alla företag, skickade han en af sitt folk till Rom, för att fråga fadren hvad han nu borde göra, sedan gudarne förlänt honom, att han ensam förmådde allt i Gabii. Denne budbärare erhöll icke något muntligt svar, förmodligen emedan han ansågs för opålitlig. Såsom fördjupad i betraktelser gick konungen, åtföljd af sonens utskickade, ned i husets trädgård. Tyst vandrade han der fram och åter, och afslog, som det berättas, med en käpp de högsta vallmohufvuden. Trött att fråga och afbida svar återreser budbäraren, såsom med oförrättadt ärende, till Gabii, berättar hvad han sjelf sagt och hvad han sett, att konungen, vare sig af vrede, af hat, eller af det högmod, som var honom naturligt, icke yttrat ett ord. Sextus, som insåg hvad fadren ville, och hvad han genom detta stumma bildspråk föreskref, bragte nu de förnämsta af stadens invånare om lifvet, en del genom falska beskyllningar hos folket, andra redan blottställda genom det hat de sjelfve sig åsamkat. Månge blefvo offentligen, någre, emot hvilka en anklagelse skulle synts mindre sannolik, hemligen dödade. Någre unnades tillfälle till en frivillig flykt, andre blefvo landsförviste, och de frånvarandes egendom icke mindre än de aflifvades lemnades till delning. Genom förförelsen af skänker, byte och enskild vinning qväfdes känslan af den allmänna nöden, och det Gabinska samhället, beröfvadt allt råd och all hjelp, lemnades slutligen utan svärdshugg i den Romerska konungens händer.1
  1. Skildringen i kapitel 53 och 54 är ett uppenbart plagiat av två berättelser från Herodotus (III, 154 och V, 92). I originalet är det den persiske storkungen Kyros som erövrar Babylon genom att en av hans män, Zopyros, låtsas avfalla från honom och anförtros befälet över babyloniernas här. Den andra berättelsen handlar om Periander som var tyrann i Korint och skickade ett sändebud till Miletos tyrann Trasybulos för att få råd om hur han ska styra sin stad, varpå Trasybulos inte sa ett ord utan bara högg av den högsta och bästa grödan på sitt sädesfält.

KAP. 55 Sedan Gabii gått öfver, slöt Tarquinius fred med Æquernas folk och förnyade förbundet med Tuskerna. Derefter vände han sin omsorg till statens angelägenheter. Det första bland dessa var, att på det Tarpejiska berget1 efterlemna ett Jupiters tempel, såsom minne af sin regering och sitt namn, att det i framtiden måtte heta, att detta tempel hade tvänne Tarquinier, begge konungar, fadren lofvat, sonen fullbordat. Och på det platsen, ledig från all annan gudstjenst, hel och hållen måtte vara egnad åt Jupiter och hans tempel som der skulle byggas, beslöt han att, efter fåglarnes rådfrågande, utdöma några heliga orter och kapell, som på detta ställe af konung Tatius, i det afgörande ögonblicket af striden emot Romulus, först blifvit lofvade, och sedermera helgade, samt under fågeltecken invigde. Vid sjelfva början af grundläggningen till denna byggnad skola gudarne hafva gifvit en vink till betecknande af detta rikes tillkommande storhet; ty då fåglarne medgåfvo alla kapellens utdömande, tillstadde de det icke med Gränsgudens2 helgedom. Detta betydningsfulla fågeltecken förklarades så: »att Gränsgudens boning icke blifvit rubbad, och att han ensam bland gudarne icke låtit sig utkallas ifrån den honom helgade omkrets, det betecknade att det hela skulle förblifva oryggligt och beståndande.» Efter detta förebud till rikets fortfarande bestånd följde ett annat järtecken, som förutsade dess storhet. Ett menniskohufvud med oskadadt ansigte skall hafva blifvit funnet af dem, som gräfde grunden till templet. Denna syn bebådade icke otydligt, att här skulle blifva rikets borg och maktens hufvudsäte. Så förkunnade äfven siarne, så väl de som voro i staden, som de, hvilka från Etrurien blifvit inkallade att deröfver rådfrågas3. Konungens smak för kostnader tilltog, och det Pometinska bytet, som varit anslaget för att ända till spetsen uppföra byggnaden, blef knappt tillräckligt för dess grundläggning. Så mycket snarare vill jag tro Fabius, utom det att han också är äldre, att det endast varit fyratio talenter, än Piso, som skrifver att fyratiotusen mark silfver till detta ändamål blifvit aflagde: en summa som af en enda stads byte då för tiden icke kunde väntas, och som skulle öfverstigit kostnaden till grundläggningen af hvar och en äfven bland vår tids praktfulla byggnader4.
  1. Tarpejiska berget är en äldre benämning på Capitolium, särskilt dess sydvästra topp. — Om Jupitertemplet jämför kapitel 38, slutet.
  2. Terminus var en gränssten, i vilken en gudomlig kraft (numen) ansågs bo. Guden Terminus representerade alla gränsstenar på romerskt område.
  3. Sagan om människohuvudet, caput, avser att förklara namnet Capitolium.
  4. Piso förutsätter att de 40 talenterna blott var kungens tiondel av bytet, vilket han alltså totalt uppskattar till 400 talenter. Dessa 400 talenter räknar han vidare om till 40 000 pund, medan man vanligen kalkylerade med 80, inte 100 pund per talent. 1 talent = 25 kg silver.
    5.
KAP. 56 Ifrigt sysselsatt med fullbordandet af tempelbyggnaden, inkallade han arbetare ifrån alla orter i Etrurien och använde dertill icke allenast statens medel, utan äfven det ringare folkets dagsverken. Och ehuru denna möda, som i och för sig sjelf icke var ringa, också förenades med krigstjensten, fann likväl folket det mindre tryckande att med sina händer uppbygga gudarnes tempel. Men sedermera nyttjades det äfven till andra arbeten, som hade mindre anseende, men voro långt mödosammare, såsom att uppföra skådebänkar på rännarebanan och att under jorden anlägga den stora kanalen*), som upptager all stadens orenlighet; tvänne verk, med hvilka äfven denna nyare tidens prakt knappt kan uppte något som är jemförligt1. Med dessa arbeten hade konungen sysselsatt det ringare folket, och som han trodde, att en folkmängd, af hvilken man icke drog nytta, vore staden till last, och han dessutom genom anläggande af nybyggen ville utvidga rikets gränser, sände han kolonister till Signia och till Circeji2, som från landet och från sjösidan skulle blifva skyddsvärn för hufvudstaden. Under dessa sysselsättningar syntes honom ett förfärligt järtecken. Utur en träpelare framkom en orm3, som gjorde, att alla i förskräckelse flydde till konungaborgen; konungens eget bröst träffades dock mindre af en ögonblicklig bäfvan, än det uppfylldes af qväljande bekymmer. Derföre, ehuru vid järtecken, som ansågos röra samhället, endast Etruriske spåmän rådfrågades, beslöt han, förskräckt af denna likasom husliga syn, att skicka till Delphi, till verldens berömdaste Orakel. Och som han icke vågade att åt någon annan anförtro ödets svar, sände han två af sina söner, genom då för tiden okända länder och ännu ökändare haf, till Grekland. Titus och Aruns reste. Till sällskap gafs dem Lucius Junius Brutus, son af konungens syster Tarquinia, en yngling af helt andra naturgåfvor, än dem han låtsade. Ty då han fatt höra att de mest ansedde medborgare och ibland dem hans egen broder blifvit af morbrodren bragte om lifvet, beslöt han att hvarken genom sin personlighet gifva konungen någon anledning till fruktan, eller genom sin förmögenhet någon retelse åt hans roflystnad, och att i föraktet finna den trygghet, som lagen icke förmådde skydda. Derföre antog han med flit ett sken af farlighet, lemnade sin person och sin egendom till pris åt konungen, och lät äfven utan motsägelse kalla sig Brutus (den dumme), på det att den höga sjal, som en dag skulle gifva Romerska folket friheten, dold under täckelset af detta tillnamn, måtte afbida sin stund. Denne Brutus, som nu af Tarquinierne medtogs till Delphi, mera såsom narr än såsom sällskap, skall, såsom det berättas, hafva bragt Apollo till föräring en guldstaf, innesluten uti en till den ändan urhålkad staf af benved, en förtäckt bild af hans egen sinnesart. Sedan de anländt och uträttat fadrens uppdrag, uppstod hos ynglingarne en lust att fråga, hvilken ibland dem den Romerska kronan skulle tillfalla. Från djupet af grottan skall då en röst hafva svarat: »Högsta makten i Rom skall den af eder, I ynglingar, hafva, som först kysser sin moder.» Tarquinierne befallde, att detta med största flit skulle förtigas, på det Sextus, som qvarstannat i Rom, måtte förblifva okunnig om gudasvaret och utstängd ifrån regeringen. Sins emellan läto de det bero af lottning, hvilkendera, vid återkomsten till Rom, först skulle kyssa modren. Men Brutus, som trodde att Pythias ord hade en annan syftning, låtsade såsom han snafvat och fallit, och kysste jorden, emedan hon nemligen vore alla dödliges gemensamma moder. De återkommo nu till Rom, der man med all makt rustade sig till krig emot Rutulerna.
  • Cloaca Maxima.
  1. Skådebänkarna uppfördes enligt kapitel 35 redan av Tarquinius den gamle. — Den stora kloaken, Cloaca Maxima, en bäck mellan Capitolium och Palatinen som efterhand kanaliserades och (troligen först senare än 200 f. Kr.) täcktes.
  2. Signia, stad i mellersta Latium, ungefär fem mil svdöst om Rom, numera Segni; rester av den antika staden och dess tempel finns kvar.
    Circeji, stad på en udde i södra Latium; där bodde enligt legen den Circe, som förvandlade Odysseus män till svin (49). Enligt historikerna grundat av Tarqiunius tyrannen som ett skvddsvärn mot volskerna.
  3. Ormen ansågs förebåda någons död.
    4.
KAP. 57 Ardea1 tillhörde Rutulerna, ett folk, som för den orten och för den tiden var utmärkt af rikedom. Just detta var också orsaken till kriget, ty Romerska konungen sökte dels att rikta sig sjelf, sedan han genom prakten af offentliga byggnader blifvit utblottad, dels att genom byte blidka sina undersåtare, hvilka, hans öfriga tyranni oberäknadt, äfven af den orsak fattat hat till enväldet, att det förtröt dem, det de af konungen så länge blifvit nyttjade till arbeten, som tillhörde handtverkare och träar. Man försökte om Ardea vid första stormlöpningen kunde eröfras. När detta misslyckades, började man att med blokering och skansverk bringa fienden i trängsel. I detta ståndläger var, såsom vanligtvis i ett krig, som är mera långvarigt än häftigt, friheten att resa fram och tillbaka temligen obehindrad, dock mera för befälhafvarne än för manskapet. Konungasönerne för sin del fördrefvo stundom sin lediga tid med omvexlande måltider och dryckeslag. En gång, då de drucko hos Sextus Tarquinius, der äfven Tarquinius från Collatia, son af Egerius, spisade, föll talet händelsevis på deras fruar: hvar och en gaf sin egen de högsta loford. Då tvisten häröfver blef lifligare, sade Collatinaren: »Här behöfdes inga ord; inom få timmar kunde man öfvertyga sig, huru mycket hans Lucretia öfverträffade de öfriga. Om vi ega ungdomsstyrka, (tillade han) hvarföre stiga vi icke till häst och undersöka på stället våra hustrurs lynnen? Det bör synas hvar och en det säkraste, som vid mannens oförmodade ankomst möter hans ögon.» De voro upphettade af vinet. Må göra! ropade alla, och i sporrsträck ila de till Rom. Sedan de vid första skymningen ditkommit, fortsatte de vidare resan till Collatia. Här funno de Lucretia, icke såsom konungens svärdöttrar, hvilka de sett uti gästbud och yppighet bland sina likar fördrifva tiden, utan sysselsatt med ullberedning satt hon på sena natten midt i huset omgifven af sina vid ljus arbetande pigor. Priset i denna qvinliga täflan tillföll Lucretia. Hennes hemkommande mat» och Tarquinierne blefvo vänligt emottagne, och den segrande maken bjöd höfligt de kungliga ynglingarne till gäst. Här intogs Sextus Tarquinius af ett brottsligt begär att våldsamt kränka Lucretia. Så väl hennes skönhet som hennes bepröfvade dygd tände hans brånad. För denna gången återreste de likväl, efter detta nattliga ungdomsnöje, till lägret.
  1. Rutulisk handelsstad i Latium söder om Rom nära kusten. Malarians härjningar gjorde att staden övergavs mot slutet av republikansk tid, jämför Aeneiden (som för övrigt nämner orten som kung Turnus residensstad) 7, 411 ff.:

    Av ålder är Ardea namnet;
    Än bär staden sitt namn, men dess makt och härlighet svunnit.

    Utgrävningar har företagits här av bland andra Axel Boéthius och Arvid Andrén.
    2.
KAP. 58 Några dagar derefter reste Sextus Tarquinius, utan Collatinarens vetskap, med en enda följeslagare till Collatia. Man emottog honom vänligt, ty man kände icke hans afsigt, och förde honom efter aftonmåltiden i gästrummet. När allt omkring honom tycktes vara säkert och alla insomnade, går han, i brånaden af sin kärlek, med draget svärd till den sofvande Lucretia, trycker venstra handen emot hennes bröst och säger: »Tyst Lucretia! jag är Sextus Tarquinius, ett svärd är i min hand; du dör, om du ger från dig ett ljud.» När qvinnan, uppvaknad med förskräckelse, ser ingen hjelp, ser döden framför sig, då tillstår Tarquinius sin kärlek, han beder, han blandar hotelser med böner, han bestormar från alla sidor det qvinliga hjertat. När han såg henne obeveklig och icke en gång vacklande af fruktan för döden, förenade han dermed fruktan för vanära. »En mördad slaf (sade han) skulle han lägga naken vid sidan af hennes lik, att man måtte säga det hon uti ett smutsigt äktenskapsbrott blifvit dödad.» Genom förskräckelsen af detta hot eröfrades den obevekliga oskulden, och brottet tyckte sig hafva segrat. Stolt att hafva vunnit på qvinnans ära, reste Tarquinius derifrån. Då sände Lucretia, tröstlös öfver ett sådant olycksöde, samma bud till sin fader i Rom och till sin man uti Ardea, med begäran att hvardera måtte, åtföljd af en pålitlig vän, komma till henne. Det vore nödigt att detta skedde och skedde fort; en gruflig händelse hade timat. Spurius Lucretius1 kom med Publius Valerius, Volesi son, och Collatinaren med Lucius Junius Brutus, i hvilkens sällskap han var på resan till Rom, då han händelsevis träffades af sin hustrus utskickade. De finna Lucretia djupt bedröfvad sittande i sin sängkammare. Vid sina älskades ankomst brast hon i tårar, och då hennes man frågade om allt stod väl till, svarade hon: »Visst icke, ty hvad är väl för en qvinna, då hon förlorat sin ära? Märken efter en främmande man äro i din säng, Collatinus. Dock endast kroppen är oskärad, själen är ren. Min död skall bevittna det. Men gifven mig hand och löfte, att nidingen icke skall blifva ostraffad. Sextus Tarquinius är det, som, fiende i stället för gäst, väpnad våldförde mig förliden natt och röfvade ifrån detta ställe en glädje, hvilken skall kosta mitt och — ären I män — också hans lif.» — Alla, hvar efter annan, gifva henne sitt löfte, trösta henne i sin bedröfvelse, fritaga henne, den tvungna, ifrån all skuld, den de endast tillskrifva våldsverkaren. Det vore själen, icke kroppen, som bröt, och der intet uppsåt varit, vore ock intet brott. »Hvad han har förskyllt», sade hon, »mågen I döma: hvad mig beträffar, jag frikänner mig från brottet, men jag befriar mig dock icke från straffet. Aldrig skall i en framtid någon qvinna lefva, sedan hon förlorat sin ära, med åberopande af Lucretias exempel.» Vid dessa ord tryckte hon i hjertat en dolk, den hon hade dolt under kläderna, och föll döende i sitt blod. — Mannen, fadren gåfvo ett anskri.
  1. Spurius Lucretius, Lucretias fader.
    2.
KAP. 59 Under det desse öfverlemnade sig åt smärtan, rycker Brutus dolken ur Lucretias sår och upplyfter den, drypande af blod. »Jag svär», säger han, »vid detta blod, det renaste, innan det af en konungsson skändades, och eder, I gudar! tager jag till vittnen, att jag ifrån denna stund, med svärd, med eld, med hvarje våldsamt medel i min förmåga, skall förfölja Lucius Tarquinius Despoten, hans gudlösa maka och hela hans stam, och aldrig tillåta att de, eller någon annan, såsom konungar, herrska i Rom.» Han lemnar sedan dolken åt Collatinaren, derefter åt Lucretius och åt Valerius, hvilka förvånades af det underbara uppträdet, hvadan i Bruti bröst denna nya natur hade uppstått. De svärja, såsom han dem förestafvat, och från sorgen helt och hållet öfvergående till hämd, följa de Brutus såsom sin ledare, hvilken kallar dem redan nu till envåldsmaktens störtande. De bära Lucretias lik ifrån huset ut på torget, och samla, såsom vanligen sker, en hop folk till åskådande af det så ovanliga och så hämdkräfvande uppträdet. Enhvar för sig klagar öfver den kungliga illbragden och våldsamheten. Här röres man af en faders djupa smärta, der eldas man af Brutus, hvilken, tadlande dessa tårar och denna overksamma klagan, uppmanar dem att, såsom män. såsom Romare egnar, fatta vapen emot dem, som vågat att handla såsom fiender. Hvarje behjertad yngling inställer sig frivilligt med vapen; äfven det öfriga vapenföra manskapet följer. Nu qvarlemnades i Collatia en tillräcklig besättning vid portarne, och vakter utsattes, att ingen måtte underrätta de kungliga om denna rörelse; de öfriga tågade, väpnade och anförde af Brutus, till Rom. Man kommer dit: förskräckelse och larm utbredes öfverallt, der den väpnade skaran framtågar; men åter, då man i spetsen för henne ser de första af Roms medborgare, slutar man till något vigtigt, ehvad det ock måtte vara. En så gruflig händelse väckte också i Rom icke mindre jäsning i folkets sinnen, än den väckt i Collatia. Ifrån alla trakter i staden hastar man derföre till Forum. Så snart folket der församlat sig, kallas det af en härold till öfversten för lifvakten*), hvilket ämbete Brutus just då beklädde. Då höll han ett tal, hvilket ingalunda röjde det lynne och den sinnesart, som han till den dagen hade hycklat: om Sexti Tarquinii otyglade brånad; om Lucretias afskyvärda kränkning och ömkliga död; om Tricipitini barnlöshet, för hvilken dock förlusten af en dotter var mindre smärtande och beklagansvärd en dess orsak. Vidare talade han om sjelfva konungens tyranni, och om menighetens elände och mödor, hvilken nedsänktes under jorden att arbeta på grafvar och kanaler. Romerske män, som besegrat alla kringboende folk, hade från krigare blifvit gjorde till handtverkare och stenhuggare. Han påminde dem huru skändligt Servius Tullius blifvit mördad, och huru dottren åkt på den afskyvärda vagnen öfver fadrens lik — han anropade slutligen gudarne, förolämpade föräldrars hämnare. Genom dessa och andra, förmodligen än rysligare, målningar, hvilka, ingifne af ögonblickets harm öfver ställningen, icke lätt kunna af häfdatecknaren efterhärmas, förmådde han den upphetsade folkmängden att förklara konungen riket förlustig och döma honom, Lucius Tarquinius, med maka och barn, till landsförvisning. Han sjelf gick med ett utvaldt och väpnadt manskap, som frivilligt erbjöd sin tjenst, till lägret vid Ardea, för att uppresa hären emot konungen. Befälet i hufvudstaden uppdrog han åt Lucretius, som redan förut blifvit af konungen förordnad till stads-kommendant**). Under detta tumult flyktade Tullia ur huset, förföljd, hvar hon framgick, af mäns och qvinnors förbannelser, som anropade hennes föräldrars hämnande vålnader.
  • Tribunus Celerum.
  • Præfectus Urbis.
    •

KAP. 60 Då tidningar1 om allt detta hade kommit till lägret, skyndade konungen, bestört öfver den oförmodade händelsen, till Rom, i afsigt att dämpa upploppet. Brutus, som fått veta hans annalkande, tog då en sidoväg, för att icke möta honom, och nästan vid samma tid kommo de på olika vägar, Brutus till Ardea och Tarquinius till Rom. För Tarquinius blefvo portarne tillslutne och landsförvisning afkunnad; Roms befriare mottogs i lägret med glädje, och konungens söner blefvo derifrån bortjagade. Två af dem åtföljde fadren, och gingo i landsflykt till Cære i Etrurien. Sextus Tarquinius, som begaf sig till Gabii, såsom till sitt rike, mördades der af fiender, hvilka uppoffrade honom åt ett gammalt hat, som han genom mord och plundringar sjelf hade ådragit sig. — Lucius Tarquinius Despoten regerade i tjugofem år. Tvåhundrade fyratiofyra år hade Rom varit styrdt af konungar, ifrån stadens grundläggning till dess befrielse. Nu blefvo uti en valförsamling, der omröstningen skedde efter centurier*), såsom Servius Tullius hade föreskrifvit, under stads-kommendantens ordförande, två Konsuler valde, nämligen Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius från Collatia.

Livius andra bok
Tillbaka till Livius förstasida.
  1. "Tidningar" är äldre svenska för "nyheter".
  • Comitia centuriata.
    E. R. b. 245. — F. Ch. f. 507. (Det traditionella årtalet för denna händelse är som tidigare har nämnts 509 f. Kr. Den datering som Kolmodin har valt (Livius egen) är dock mer sannolik. Den traditionella Varroniska kronologin har nämligen visat sig innehålla fyra ohistoriska årtal. Men det finns fler tveksamheter än så i både Varros och Livius tideräkning. Eftersom det inte finns någon självklar korrekt kronologi har man i modern litteratur valt att använda sig av de traditionella årtalen trots att dessa bevisligen är felaktiga.