Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Kapitel 31
Om Olav.

Olav, en son till Gudbrand Skavhuggsson och konung Östen Magnussons dotter Maria¹, uppfostrades hos Sigurd »agnhatt» på Upplanden. Medan Erling var i Danmark, reste Olav och hans fosterfader en flock mot honom, och till den slöto sig många uppländingar. Olav blev tagen till konung där. De drogo med sin skara omkring på Upplanden, och stundom foro de till Viken eller österut till Markerna². De hade inga skepp. När Erling fick höra talas om denna flock, for han med sin här till Viken; han låg ute på sina skepp under sommaren, men på hösten begav han sig till Oslo och höll gästabud där om julen. Han hade kunskapare ute i landet för att utspeja flockens förehavanden och for också själv tillsamman med Orm »konungsbroder» upp i landet för att söka efter dem. Då de kommo till ett vatten däruppe³, togo de alla skepp som lågo där vid stranden.

1. Jämför Maguussönernas historia kapitel 16.
2. Se ovan kapitel 15 not 1.
3. Vattendragets namn saknas i alla handskrifterna. Av det följande framgår emellertid, att det är fråga om Glommen.

Kapitel 32
Om Erling.

Den präst som läste mässorna på Rydjokul¹ — det är vid det nämnda vattnet — bjöd jarlen och hans män till gästabud och bad, att de skulle komma vid kyndelsmässan. Jarlen lovade att komma, då det tycktes honom vara godt att få höra gudstjänsten där, och de rodde dit över vattnet kvällen före mässodagen. Prästen hade emellertid en annan plan i sinnet. Han sände några män för att underrätta Olav och Sigurd om Erlings färd. Om kvällen gav han Erling och hans män mycket starkt öl och lät dem dricka mycket. När jarlen och hans följe gingo att sova, voro deras sängar redda i gästabudssalen. Då de hade sovit en liten stund, vaknade jarlen och frågade, om det icke vore tid för ottesången. Prästen svarade, att ännu var blott en liten del av natten gången, och bad dem sova, i ro. Jarlen sade: »Jag drömmer mycket i natt och sover illa.» Sedan somnade han. Ännu en gång vaknade han och bad prästen stiga upp och läsa mässan, Prästen bad jarlen sova och sade, att det icke var mer än midnatt. Jarlen lade sig ned och sov en liten stund; därpå sprang han upp och bad sina män, att de skulle kläda på sig. De gjorde så; de togo sina vapen, gingo till kyrkan och lade sina vapen utanför, medan prästen läste ottesången.

1. En gård i Raumarike vid Glommen.

Kapitel 33
Striden på Rydjokul.

Olav och hans män fingo bud om kvällen. De gingo under natten sex mils¹ väg, och det tyckte folk vara oerhört mycket gånget på så kort tid. De kommo till Rydjokul vid ottesången; det var då som mest nedmörkt. Olav och hans män gingo till stugan och höjde härskri; de dräpte där inne några män som icke hade gått till ottesången. Då Erling och hans män hörde ropet, sprungo de till sina vapen och drogo sig sedan ned mot skeppen. Olav och hans skara mötte dem vid en gärdsgård, och där kom det till strid. Erling och hans folk veko undan nedåt längs gärdsgården och togo betäckning av denna. De voro mycket färre till antalet än motståndarna; många av dem föllo och många blevo sårade. Det som hjälpte dem mest var, att Olav och hans män ej kunde se dem, så mörkt som det var. Erlings män sökte sig blott ned till skeppen. Där föllo Are Thorgeirsson, fader till biskop Gudmund², och många andra av Erlings hirdmän. Erling blev sårad i vänstra sidan; somliga säga, att han själv rände svärdet emot sig, då han drog det. Orm blev också hårdt sårad. De kommo med knapp nöd till skeppen och styrde genast från. land.

Det sades sedan, att Olav och hans män hade haft den största otur vid det mötet; ty Erling och hans män hade varit förlorade, om Olav hade gått tillväga med större klokhet. Sedan kallade man honom Olav »olycka», och somliga kallade honom och hans flock för »hättesvennerna». Med denna flock drogo de efteråt liksom förut omkring uppe i landet. Erling jarl for ut till Viken till sina skepp och stannade där under sommaren. Olav och hans män voro än på Upplanden, än österut i Markerna. De hade denna flock på samma sätt även under den följande vintern.

1. En mil (isl. röst): sannolikt ungefär hälften av en gammal svensk mil.
2. Gudmund: Gudmund Aresson, med tillnamnet »den gode» eller »den helige», biskop i Holar på Island från 1203 till några år före sin död 1237.

Kapitel 34
Strid på Stanger.

Våren därefter drogo Olav och hans män ut till Viken; de indrevo de kungliga intäkterna och stannade där länge under sommaren. När Erling jarl sporde detta, styrde han med sin här österut för att möta dem, och de träffades öster om fjorden på ett ställe som heter Stanger¹. Det kom till en häftig strid, och Erling fick seger. Där föllo Sigurd »agnhatt» och många andra av Olavs män. Olav själv lyckades rädda sig genom flykten. Han for sedan söderut till Danmark och vistades under vintern därefter i Ålborg på Jutland. Den följande våren fick Olav en sjukdom, som förde honom till döden. Han ligger jordad i Mariakyrkan², och danerna räkna honom för helgon.

1. Stanger: i Vaaler herred i Östfold (f. d. Smaalenenes amt).
2. Jämför Konung Inges historia kapitel 12.

Kapitel 35
Harald blir dräpt.

Nikolaus »kuvung»¹, son till Pål Skoptesson, var länderman hos konung Magnus. Han lät gripa Harald, som sades vara son till konung Sigurd Haraldsson och konungadottern Kristina och således broder till konung Magnus på mödernet. Nikolaus förde Harald till Bjorgvin och lämnade honom i händerna på Erling jarl. Det var en vana hos Erling, när hans fiender kommo inför honom, att han talade endast föga eller icke alls till dem som han var besluten att dräpa, och yttrade då helt lugnt det han sade, men for häftigt ut mot dem som han ville skona till livet. Erling talade föga till Harald, och man anade, vad han hade i sinnet. Därför bådo männen konung Magnus, att han skulle bedja jarlen om nåd för Harald. Konungen gjorde så. Jarlen svarade: »Slikt råda dig dina vänner. Men du skall icke länge råda över riket i frihet, om du far fram med mildhet allena.» Därefter lät Erling föra Harald över till Nordnes², och där blev han dräpt.

1. Tillnamnet betyder: »havssnigel», »snäcka»
2. Se ovan Magnus den blindes historia kapitel 7 not 1.

Kapitel 36
Om konung Östen Östensson.

Östen hette en man, som sades vara son till konung Östen Haraldsson. Han var en helt ung man, ännu icke alldeles fullvuxen, då han, såsom det berättas, en sommar kom österut till Sveavälde och for och uppsökte Birger »brosa». Denne var då gift med Brigida, dotter till Harald »gille» och faster till Östen¹. Östen bar fram sitt ärende för dem och bad om hjälp. Jarlen och hans hustru upptogo hans sak väl och lovade honom sitt stöd. Han stannade där en tid. Birger jarl gav Östen några män och rikligt med penningar till underhåll. Jarlen gav honom också vid avskedet stora gåvor, och båda lovade honom sin vänskap.

Östen for sedan norrut till Norge och kom ned i Viken. Där samlades genast folk till honom, och flocken växte snart. De togo Östen till konung, och han for sedan omkring i Viken med den flocken under vintern. De hade ondt om penningar och plundrade därför vida omkring. Ländermännen och bönderna samlade folk emot dem, och när de dukade under för övermakten, flydde de undan till skogarna och lågo länge ute i ödemarkerna. Där blevo deras kläder utslitna, så att de nödgades binda björknäver om benen; därför kallade bönderna dem för »birkebeinar». De drogo ofta ned i bygden, döko upp här och där och överföllo bönderna, när de icke mötte någon större skara. De hade även några strider, i vilka större härar uppställdes, och vunno seger i alla. I Krokaskog² var det nära att det hade gått dem illa; där kommo bönderna över dem med en stor här. Men »birkebeinarna» fällde bråtar för att hindra dem och flydde sedan till skogs. »Birkebeinarna» voro två år i Viken utan att draga längre norrut i landet.

1. Jämför Konung Inges historia kapitel
   med anmärkningar.
2. Se ovan Konung Inges historia kapitel 2 not 10.

Kapitel 37
Om konung Magnus och Erling jarl.

Konung Magnus hade varit konung i tretton år, då »birkebeinarna» reste sig emot honom. Den tredje sommaren skaffade de sig skepp, foro längs kusterna och drogo till sig folk och gods. De uppehöllo sig först i Viken, men när det led ut på sommaren, styrde de norrut i landet och foro så snabbt, att det icke kom något bud före dem, innan de hunno till Tråndheim. »Birkebeinarna» hade mest i sin flock Markbor¹ och »Älvgrimar»²; en stor mängd folk hade de dock även från Telemarken, och dessa voro väl beväpnade. Östen, deras konung, var fager till utseendet, hade ett litet ansikte och var icke stor till växten; han kallades av många för Östen »möbarn».

Konung Magnus och Erling jarl sutto i Bjorgvin, då »birkebeinarna» seglade där förbi på väg norrut, och visste icke om deras färd. Erling var en mäktig och klok man, en duktig krigare, när ofred rådde, och en god och verksam styresman för landet. Han ansågs emellertid för tämligen grym och hård i sin styrelse. Detta kom mest därav, att han endast lät få av sina fiender behålla rätten att vistas i landet, även om de bådo därom. Av den orsaken gåvo sig många till att löpa med upprorsflockarna, när de reste sig emot honom. Erling var en lång och kraftigt vuxen man, något högaxlad, hade ett långt och skarpt skuret ansikte och ljus hy; han blev mycket gråhårig. Han bar huvudet något snedt³, var lugn och värdig i sitt sätt att skicka sig och bar gammaldags klädedräkt, långa ovanstycken och långa ärmar på kjortlar och skjortor, välska⁴ kappor och höga skor. Samma dräkt lät han konungen bära, så länge denne var ung; men då Magnus blev äldre., klädde han sig mycket praktfullt. Konung Magnus hade ett lätt och lekfullt lynne, var mycket glädtig och mycket kvinnokär.

1. Markbor: män från Markerna (jfr s. kapitel 15 not 1).
2. Se: Magnus den blindes historia kapitel 5 not 2.
3. Jämför ovan Konung Inges historia kapitel 17 not 5.
4. Välska, dvs. franska.

Kapitel 38
Om Nikolaus.

Sigurd Hranessons son Nikolaus hade till moder Skjaldvor, som var dotter till Brynjolv »kamel» och syster till Halldor Brynjolvsson¹. Skjaldvor var halvsyster på mödernet till Magnus barfot. Nikolaus var en framstående hövding. Han ägde en gård i Ongul på Hålogaland på ett ställe som heter Steig. Han hade också en gård ovanför Jonskyrkan i Nidaros, den som sedan kaplanen Thorgeir ägde. Nikolaus var ofta i köpstaden och hade stort inflytande bland stadsborna. Hans dotter Skjaldvor var gift med Erik Arnesson; denne var också länderman.

1. Jämför Olav den heliges historia kapitel 61 och Harald hårdrådes historia kapitel 100.

Kapitel 39
Om Erik och Nikolaus.

Det hände vid den senare Mariamässan¹, då männen gingo från ottesången i staden, att Erik gick till Nikolaus och sade: »Svärfar, några fiskare som ha kommit utifrån säga, att ett långskepp kom seglande in längs fjorden, och man tror, att det är »birkebeinarna». Det blir väl bäst att låta blåsa i lurarna och kalla allt folket i staden ut på Eyrar.» Nikolaus svarade: »Icke rättar jag mig, svärson, efter fiskargubbars prat. Jag skall sända spejare ut på fjorden, men låtom oss hålla ting i dag!» Erik gick hem, och då det ringde till högmässan, gick Nikolaus till kyrkan. Erik kom då till honom igen och sade: »Jag tror likväl, svärfar, att ryktet talar sant; här äro nu några män som säga sig ha sett seglen. Det tyckes mig vara klokast, att vi rida ut ur staden och samla folk.» Nikolaus svarade: »Du är bra ängslig av dig, svärson! Låtom oss nu först höra mässan, sedan kunna vi lägga råd.» Nikolaus gick till kyrkan. När mässan var läst, gick Erik fram till honom och sade: »Svärfar, nu äro mina hästar redo; nu rider jag härifrån.» Nikolaus svarade: »Farväl då! Vi skola hålla ting på Eyrar och taga reda på, vad härstyrka det finns i staden.» Därpå red Erik därifrån; Nikolaus gick hem till sin gård och satte sig till bords.

1. Den senare Mariamässan: Marie födelses dag, den 8 september. Händelserna i fråga ägde rum år 1176.

Kapitel 40
Nikolaus blir dräpt.

När maten var framsatt, kom en man in och sade till Nikolaus, att »birkebeinarna» kommo roende uppför älven. Nikolaus ropade på sina män och bad dem väpna sig. Då de hade tagit sina vapen, bad Nikolaus dem gå in i loftet; detta var ett mycket oklokt råd, ty om de i stället hade försvarat gården, så skulle stadsborna ha kommit dit för att hjälpa dem. »Birkebeinarna» fyllde hela gården och gingo emot loftet från alla sidor. De ropade till varandra, och »birkebeinarna» erbjödo Nikolaus fred, men han avböjde. Därefter gingo de till strid. Nikolaus och hans män försvarade sig med pilar och spjut och stenar som de togo från ugnen; men »birkebeinarna» höggo ned husen och sköto mycket tätt. Nikolaus bar en röd sköld med förgyllda naglar och stjärnbesatt kant, ett arbete av Vilhjalm¹. »Birkebeinarna» sköto, så att pilarna gingo in ända till rörbanden². Nikolaus sade: »Nu sviker skölden mig!» Där föll Nikolaus tillsammans med en stor del av sitt följe; man sörjde mycket över hans död. »Birkebeinarna» gåvo fred åt alla stadens innebyggare.

1. Troligen en bekant och ansedd vapensmed.
2. Rörband: band varmed pilspetsen surrades fast vid skaftet.

Kapitel 41
Östen tages till konung.

Östen blev sedan tagen till konung, och allt folket underkastade sig honom. Han stannade en tid i staden och for sedan in i Tråndheim. Där slöt sig mycket folk till honom. Thorfinn svarte från Snos¹ kom till honom med en stor skara män. I början av vintern foro de ut till staden; där kommo till dem Jon »källing», Sigurd och Vilhjalm, söner till Gudrun från Saltnes². De drogo från Nidaros upp till Orkadalen. De räknade då nära tjugo hundrade män. Därifrån foro de till Upplanden och sedan genom Toten och Hadeland och därifrån till Ringerike.

1. Snos: nuv. Snaasen herred i Nord-Tröndelag (f. d. Nordre Trondhjems amt).
2. Saltnes: en gård i Buviken herred i Sör-Tröndelag; (f. d. Søndre Trondhjems amt).

Kapitel 42
Konung Östens fall.

Konung Magnus och Orm »konungsbroder» foro om hösten österut till Viken med en del av hären. Erling jarl satt kvar i Bjorgvin och hade där mycket folk; han skulle möta »birkebeinarna», om de fore sjövägen. Konung Magnus och Orm slogo sig ned i Tunsberg, och konungen höll gästabud där om julen. Konung Magnus fick bud, att »birkebeinarna» befunno sig uppe på Re¹. Då drogo konungen och Orm från staden med sin här och kommo fram till Re. Det var mycken snö och ovanligt kallt. När de kommo till gården², gingo de från tunet ut på vägen; där fylkade de utanför gärdsgården och stampade snön hård åt sig. De hade icke fullt femton hundrade man. »Birkebeinarna» voro på den andra gården, och några av deras män här och där i husen. När de blevo varse konung Magnus här, samlade de sig och ställde upp en fylking. Då de sågo konung Magnus folk, tyckte de, såsom sant var, att de själva voro överlägsna i antal, och gingo genast till strid. De trängde fram på vägen, men där kunde endast få komma fram på en gång; de som gingo av vägen kommo ut i så djup snö, att de knappt kunde taga sig fram. Deras fylking blev då bruten, och de som först gingo fram på vägen blevo nedgjorda. Deras fälttecken blev nedhugget; de som gingo det närmast veko tillbaka, och några togo till flykten.

Slaget på Re.

Konung Magnus män förföljde dem och dräpte den ene efter den andre av dem de kunde nå. »Birkebeinarna» kunde icke ordna sin fylking igen och stodo nu blottade för vapnen; många föllo och många flydde. Det gick då, såsom det ofta händer, även om männen äro tappra och oförskräckta, att om de lida stor förlust och råka i flykt, så ha de svårt för att vända om och hålla stånd. »Birkebeinarnas» huvudstyrka började att fly; många föllo, ty konung Magnus män höggo ned alla som de kunde komma åt och gåvo icke nåd åt någon som de nådde.

De flyende spredo sig vida omkring. Konung Östen var bland dem som flydde. Han sprang in i ett hus, bad om fred och ville, att bonden skulle gömma honom; men denne dräpte honom. Bonden gick sedan och sökte upp konung Magnus och fann honom på Hravnsnes. Konungen var inne i stugan och stod och värmde sig vid elden; där voro många män inne hos honom. Sedan gick man och hämtade liket och bar det in i stugan. Konungen bad männen gå fram och se, om de kände igen liket. Där satt en man på bänken i hörnet; det var en »birkebeinare». Ingen hade givit akt på honom. När han såg sin hövdings lik och kände igen det, sprang han häftigt upp. Han hade en yxa i handen och sprang fram på golvet och högg till konung Magnus; hugget träffade på halsen nere vid axeln. En man som såg, att han svängde yxan, knuffade till honom; yxan slant då ned mot axeln, och det blev ett djupt sår. Därpå svängde »birkebeinaren» yxan på nytt och högg efter Orm »konungsbroder». Orm låg på bänken; hugget var riktat mot båda benen, men när han såg, att mannen ville dräpa honom, gjorde han en hastig rörelse och kastade fötterna upp över huvudet, så att yxan träffade bänken och stod fast där. Men då stodo vapnen så tätt i »birkebeinaren», att han nästan icke kunde falla omkull. De sågo sedan, att han hade släpat inälvorna efter sig på golvet, och man prisade mycket hans käckhet.

Konung Magnus män förföljde länge de flyende och dräpte alla som de kunde komma åt. Där föll Thorfinn från Snos; där föllo också många andra trönder.

1. Se ovan kapitel 12 not 1.
2. Gården: Hravnsnes; jämför kapitel 12 not 3.

Kapitel 43
Om »birkebeinarna».

Denna flock, som kallades »birkebeinarna», hade så småningom vuxit till ett mycket stort antal. De voro hårda och vapendjärva män, men mycket våldsamma, och de foro mycket besinningslöst och rasande fram, sedan de tyckte sig ha stor styrka nog. De hade ibland sig få sådana män som förstodo att lägga råd eller voro vana att styra landet och skipa lag eller leda en här, och även om några hade bättre insikt, så ville dock hela flocken blott göra så, som de själva tyckte. De trodde sig säkra genom sin mängd och sin tapperhet. Av dem som kommo undan hade många blivit sårade och hade förlorat vapen och kläder, och alla voro utan penningar. En del drogo österut till Markerna¹, många till Telemarken; några foro ända till Svearike. Alla satte sig i säkerhet, ty de tyckte sig ha föga nåd att vänta av konung Magnus eller Erling jarl.

1. Se ovan kapitel 15  not 1.

Kapitel 44

Konung Magnus for sedan tillbaka ut till Tunsberg. Han blev mycket frejdad av denna seger. Förut hade det alltid hetat, att Erling jarl var värnet och stödet både för sig och sin son; men sedan konung Magnus hade vunnit seger över en så stark och talrik flock, ehuru han själv hade varit underlägsen i antal, menade alla, att han skulle komma att övergå alla andra, och att han skulle bliva en så mycket dugligare krigare än jarlen, som han var yngre än denne.

Tillbaka till Magnus Erlingssons förstasida