Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Kapitel 11
Om Erling.

Sigurd jarl for med sitt bästa folk omkring i Viken. Många underkastade sig honom för övermaktens skull, och många betalte penningar. Han for på det sättet vida omkring i landet och kom fram på olika orter. Några män i hans flock sökte i hemlighet fred av Erling, och denne lät svara, att alla de män som bådo därom skulle få nåd till livet, men endast de som icke hade förbrutit sig mot honom i större saker skulle få rätt att vistas i riket. När männen i flocken sporde, att de icke skulle få fred till att stanna i landet, bidrog detta mycket till att hålla skaran samman; ty det var många som visste sig skyldiga till sådana gärningar, att Erling kunde tycka sig ha stor sak emot dem. Filippus Gyrdsson gick till förlikning med Erling; han fick tillbaka sina egendomar och for åter hem till sina gårdar. Kort därefter kommo Sigurds män dit och dräpte honom. Mycken skada gjorde man varandra genom att överfalla och dräpa varandras män, men här är icke skrivet om annat än det som hövdingarna hade del i.

Kapitel 12
Om Erling.

Det hände i början av fastan, att det kom bud till Erling, att Sigurd jarl kunde väntas draga emot honom; man hade sport till honom här och var, stundom på närmare stundom på längre håll. Erling sände då ut kunskapare för att få veta, var Sigurd och hans män visade sig. Han lät också varje kväll blåsa i lurarna för att kalla hären ut ur staden; folket låg samlat under nätterna och var indelat i fylkingar.

Det kom bud till Erling, att Sigurd jarl och hans män befunno sig icke långt därifrån uppe på Re¹. Erling satte sig då i rörelse från staden; han hade med sig alla dem av stadens män som voro vapenföra och väpnade, undantagandes tolv man som lämnades kvar för att hålla vakt i staden. Han for från staden på eftermiddagen tisdagen i andra veckan av den långa fastan²; var man hade proviant med sig för två dagar. De tågade under natten, och det tog lång tid att föra allt folket ut ur staden. De voro två män om var häst och var sköld. Då hären mönstrades, räknade den nära tretton hundra man.

När kunskaparna kommo dem till mötes, fingo de veta, att Sigurd jarl befann sig med fem hundra man på Re på en gård som heter Hravnsnes³. Erling lät då kalla samman sitt folk och meddelade dem, vad han hade sport; alla manade till att skynda på och omringa fienderna i husen eller kämpa där genast om natten. Erling talade och sade så: »Det kan synas rimligt, att mötet mellan oss och Sigurd jarl snart bli av; det finnes också många andra män i hans flock, vilkas händers verk det kan synas oss vara allt skäl att minnas, då de höggo ned konung Inge och många andra av våra vänner, som det skulle vara långt att här uppräkna. Den gärningen gjorde de med djävulens hjälp och med trolldom och nidingskap, ty det står här i vår lag och landsrätt, att ingen kan förverka sitt liv så, att det icke nämnes nidingsverk eller mord att dräpa honom under natten. Denna flock har efter trollkunniga människors råd sökt sin framgång i att kämpa i nattmörkret och icke i solens ljus. Endast genom att göra så ha de också lyckats att vinna seger och att slå till marken och besegra en sådan hövding⁴. Nu ha vi emellertid ofta sagt och visat, huru avskyvärt deras tillvägagångssätt har synts oss, då de tagit sig före att gå till strids under natten. Därför skola vi i stället följa de hövdingars föredöme, som vi känna bättre och som det är bättre att efterlikna, och hellre kämpa på ljusa dagen och i full slagordning än smyga oss över sovande män om natten. Vi ha godt om folk att ställa emot dem, så liten här som de ha. Vi skola således invänta dagen och gryningen, men hålla samman vår slagordning, i fall de skulle vilja överfalla oss.»

Efter detta satte hela hären sig ned. Några togo i sönder hövålmar och redde sig läger av dem, andra sutto på sina sköldar, och de inväntade så dagningen. Det var kallt väder med regnblandad snö.

1. Re: nuv. Ramnes herred nordväst om Tunsberg i Vestfold (f. d. Jarlsberg och Larviks amt).
2. Den långa fastan, dvs. fastan före påsk.
3. Hravnsnes: nuv. Ramnes i socknen med samma namn.
4. Se om här åsyftade händelser och förhållanden Håkon »härdabreds» historia kapitel 16 ff.

Kapitel 13
Om Sigurd jarls fylking.

Sigurd jarl hade icke fått nys om Erlings här, förrän den redan var kommen helt nära. Hans män stego upp och väpnade sig; de visste icke riktigt, huru mycket folk Erling och hans män hade. Somliga ville fly, men de flesta ville stanna. Sigurd jarl var en klok och vältalig man, men ansågs icke för att vara särskilt modig; han var också mest benägen att fly, och härför fick han uppbära starkt tadel av sina män. Då det började att ljusna, begynte man att ställa upp härarna på båda sidor. Sigurd jarl ställde sin fylking på en backe ovanför bron mellan denna och gården; där flyter en liten å. Erling och hans män fylkade på andra sidan ån. Bakom fylkingen sutto några väl väpnade män till häst, de hade konungen hos sig.

Jarlens män sågo nu, att det var stor övermakt emot dem, och funno det rådligast att söka komma undan bort till skogen. Men jarlen sade: »I påstån, att jag icke har mod; det skola vi nu pröva. Akte sig nu var och en, så att han icke flyr eller vacklar förr än jag! Vi ha en god stridsplats. Vi skola låta dem gå över bron, men då deras fälttecken kommer över ån, skola vi kasta oss ned för backen över dem. Sen nu till, att ingen flyr från de andra!» Jarlen var klädd i brun kjortel och röd kappa med uppvikta skört och hade »hudskor»¹ på fötterna; han bar sköld samt ett svärd som hette »Bastarden». Han sade: »Det vet Gud, att jag nu skulle vilja giva mycket för att få tillfälle att nå Erling »skakke» med ett hugg av Bastarden.»

1. Med »hudskor» (isl. fitskúar) menades skor gjorda av skinnet från den nedre delen av bakbenen på nötkreatur eller ren.

Kapitel 14
Sigurd jarls fall.

Erling »skakkes» män ville gå fram emot bron; men han talade till dem och bad dem i stället vända sig uppåt längs ån. »Ån är liten», sade han, »och icke svår att vada över, ty det är jämn mark bredvid den.» Man gjorde nu så. Jarlens fylking drog sig uppåt längs backen midt emot dem. När backen tog slut och det var jämn och bra mark på andra sidan ån, befallde Erling, att hans män skulle läsa paternoster och bedja till Gud, att de som hade rätten på sin sida finge seger. De sjöngo alla högt »kyrie»¹ och slogo med vapnen på sina sköldar. Under detta larm smögo tre hundra av Erlings män undan och flydde. Erling och hans folk gingo över ån, och jarlens män höjde härskri. Det blev ingenting av med deras anfall uppifrån mot Erlings fylking; striden kom att stå på sluttningen av backen. Den började med spjutkastning och övergick snart till handgemäng med huggvapen. Jarlens baner vek tillbaka, så att Erling och hans män kommo upp på backen.

Erling och hans män gå över ån.

Striden varade sedan icke länge, förrän jarlens folk flydde till skogen, som låg bakom dem. Sigurd jarl fick bud härom, och männen uppmanade honom att fly. Han svarade: »Låt oss nu gå fram, så länge vi kunna!» De gingo då fram med stor oförvägenhet och höggo åt båda sidor. I den striden föllo Sigurd jarl och Jon Svensson² och nära sextio andra män. Erling och hans skara, som förlorat endast få män, förföljde de flyende bort emot skogen. Där mönstrade Erling sitt folk och vände tillbaka. Han kom nu och fick se, att konungens trälar höllo på att draga kläderna av Sigurd jarl; denne var ännu icke död, men var utan medvetande. Han hade stuckit sitt svärd i skidan, och det låg där vid sidan om honom. Erling tog upp det, slog trälarna därmed och befallde dem att gå därifrån. Därefter vände Erling tillbaka med sin här och slog sig ned i Tunsberg. Sju dagar efter det att jarlen hade fallit, togo Erlings män Eindride den unge tillfånga och dräpte honom.

1. Bönen Kyrie eleison (»Herre, förbarma dig»), som utgjorde en beståndsdel i den katolska mässan, men som även sjöngs vid många andra tillfällen, särskilt vid religiösa fester o. d.
2. Jämför Håkon »härdabreds» historia kapitel 17 —18 och ovan kapitel 4.

Kapitel 15
Om Markus.

Då det varades, foro Markus från Skog och hans fosterson Sigurd ned till Viken och skaffade sig skepp där. När Erling sporde detta, for han efter dem österut; de träffades i Kungahälla. Markus och hans män flydde ut på Hisingen. Där samlades landets folk, Hisingsborna, till dem och slöto sig till Markus flock. Erling rodde med sin här in emot land, och Markus män sköto på dem. Då sade Erling till sina män: »Låtom oss taga deras skepp, men icke gå i land och kämpa emot landhären! Hisingsborna äro svåra att hemsöka, hårda och okloka män. De kunna icke mer än en kort tid ha denna flock hos sig, ty Hisingen är ett litet land.» De gjorde nu så, att de togo skeppen och förde dem över till Kungahälla. Markus och hans män drogo upp i Markerna¹ och tänkte göra anfall därifrån. Båda härarna hade kunskapare ute och höllo känning med varandra. Erling hade en manstark här; han hade uppbådat ledingsmän från de kringliggande bygderna. De gjorde ömsesidiga överfall på varandra.

1. Markerna: skogsbygderna på gränsen mellan sydöstra Norge och Värmland-Dal; jämför Olav den heliges historia kapitel 61 not 4.

Kapitel 16
Om ärkebiskop Östen.

Efter ärkebiskop Jons¹ död blev Erlend »himaldes» son Östen vald till ärkebiskop. Östen blev vigd till sitt ämbete samma år som konung Inge föll². Då Östen besteg ärkebiskopsstolen, var han mycket omtyckt av allt folket i landet; han var en mycket duglig man och av förnäm börd. Trönderna togo väl emot honom, ty de flesta stormän i Tröndelagen voro förbundna med honom genom frändskap eller svågerlag och alla genom uppriktig vänskap. Ärkebiskopen väckte då en sak på tal hos bönderna. Han talade först om biskopssätets små villkor och framhöll sedan, huru stor hjälp biskopssätet behövde, om det skulle hållas i samma mån ansenligare än förr, som det nu var förnämligare än förut, sedan det hade blivit ärkebiskopssäte. Han krävde av bönderna, att de skulle giva honom silvervärda örar i de böter som tillföllo honom; förut hade han fått sakörar, sådana som räknades i konungens böter³. Skillnaden mellan dessa örar var den, att den öre som han ville hava var dubbelt så stor som den andra. Med stöd av ärkebiskopens fränder och vänner och genom hans egen övertalning gick detta förslag igenom; det blev fastställt genom lag i hela Tröndelagen och antogs i alla de fylken som lydde under Östens ärkebiskopsdöme.

1. 1 Se ovan Konung Inges historia kapitel 10 not 14.
2. Dvs. år 1161. Jämför Harald »hårdrådes» historia kapitel 37 med anmärkning.
3. På grund av myntets försämring i halt hade den allmänt gängse (»räknade») ören sjunkit i värde till hälften av det ursprungliga silvervärdet. Östen ville nu ha böterna beräknade efter detta ursprungliga värde. jämför f. ö. Harald gråfälls historia kapitel 16 not 1 och Olav den heliges historia kapitel 139 not 4.

Kapitel 17
Om Markus och Sigurd.

Då Sigurd och Markus hade mist sina skepp i Älven och sågo, att de icke kunde uträtta något emot Erling, vände de tillbaka till Upplanden och drogo därifrån landvägen till Tråndheim. Där blevo de väl emottagna, och Sigurd blev tagen till konung på tinget på Eyrar. Många goda mäns söner slöto sig till deras flock. De skaffade sig skepp, rustade sig skyndsamt och foro, när det blev sommar, söderut till Möre. De krävde in alla konungens intäkter överallt där de foro fram.

Till landets försvar sutto i Bjorgvin ländermännen Nikolaus Sigurdsson¹ och Nokkve Pålsson² och jämte dem flera andra hövdingar: Thorolv »dryll»³, Thorbjörn »byfogde» och några andra. Markus och hans män kommo seglande norrifrån, men när de fingo höra, att Erlings män sutto med en stor härstyrka i Bjorgvin, togo de vägen utomskärs och foro förbi söderut. Det var ett allmänt tal bland männen, att den sommaren hade Markus män god vind, vart helst de ville fara.

1. Densamme som ovan kapitel 1 och på ett par andra ställen kallas Nikolaus Skjaldvorsson; se ovan kapitel 1 not 4.
2. Möjligen identisk med den nedan kapitel 35 omtalade Nikolaus Pålsson.
3. Tillnamnet betyder: »den drulige», »late».

Kapitel 18
Sigurd blir dräpt.

Så snart Erling »skakke» fick veta, att Markus och hans män hade vändt sig mot norr, styrde han norrut till Viken. Han drog till sig folk och fick snart en talrik här samlad; han hade också många och stora skepp. Men då han ville fara ut i Viken, fick han motvind och låg länge än här och än där i hamnarna.

När Markus och hans flock kommo österut till Lister, sporde de, att Erling hade en väldig här i Viken. De vände då tillbaka norrut, och då de kommo till Hordaland, beslöto de att fara till Bjorgvin. När de kommo utanför staden, rodde Nikolaus ut emot dem; han hade mycket mera folk och större skepp. Markus och hans män sågo då ingen annan utväg än att ro undan söderut. Några styrde ut till havs, andra söderut i sunden, andra åter in i fjordarna. Markus själv och några av hans män flydde upp på en ö som heter Skarpa¹. Nikolaus och hans män togo deras skepp. De gåvo fred åt Jon Hallkelsson och några andra män, men dräpte de flesta som de kunde komma åt.

Några dagar senare fann Eindride »hedfölja»² Sigurd och Markus. De fördes in till Bjorgvin; Sigurd blev nedhuggen utanför Gravdal³, och Markus och en annan man blevo hängda på Hvarvsnes⁴. Detta hände vid Mikaelsmässan⁵. Den flock som hade följt dem skingrades nu.

1. Skarpa: nuv. Skorpa på sydsidan av Korsfjorden vid inloppet till Bergen.
2. »Hedfölja»; hedstoet; möjligen är förleden här ortnamn (Hed).
3. Gravdal: en liten bukt strax väster om Bergen.
4. Hvarvsnes: nuv. Kvarven, en udde väster om Bergen.
5. Dvs. den 29 september (1163).

Kapitel 19
Om Erling och Hisingsborna.

Fredrik »köna» och Bjarne den elake, Anund Simonsson och Ornulv »skorpa» hade rott ut på havet med några skepp och styrde utomskärs i havet österut längs landet. Överallt där de gingo i land plundrade de och dräpte Erlings vänner. När Erling fick underrättelse om dråpet på Markus och Sigurd, gav han ländermännen och ledingsfolket hemlov. Själv styrde han med sina män österut över Folden, ty han hade där sport till några av Markus män. Sedan seglade han till Kungahälla och stannade där om hösten.

Den första veckan på vintern¹ for han ut till Hisingen med en stor styrka och sammankallade ting där. Hisingsborna kommo ned och höllo ting. Erling anklagade dem för att ha lupit i flock med Markus män och fylkat en här emot honom. Assur hette den man som var mäktigast bland bönderna och som förde deras talan. Tinget varade länge, men till slut överlämnade bönderna saken till Erlings dom. Han stämde dem till möte i staden efter en vecka och nämnde femton män bland bönderna som skulle komma dit. Då de kommo till mötet, dömde Erling dem att böta trehundra nötkreatur. Bönderna foro hem och voro illa tillfreds med sin lott. Icke långt därefter blev älven isbelagd, så att Erlings skepp fröso inne. Då höllo bönderna böterna inne och hade någon tid en här samlad. Erling rustade till julgästabud, hade »sammanskottsöl»² och höll sitt folk samlat under julen. Natten efter femte dag jul for han ut till ön, omringade Assur i hans gård och brände honom inne. I allt dräpte han under denna färd hundra män och brände tre gårdar. Sedan for han tillbaka till Kungahälla. Efter detta kommo bönderna till honom och betalte böterna.

1. Dvs. den tredje veckan i oktober; vinterhalvåret räknades från midten av nämnda månad till midten av april.
2. Se ovan Olav kyrres historia kapitel 2 not 7.

Kapitel 20
Fredrik och Bjarne bliva dräpta.

Tidigt på våren, så snart skeppen kunde sättas i sjön för isens skull, gjorde sig Erling »skakke» redo och for bort från Kungahälla. Han hade sport, att de män som förut hade varit i Markus flock härjade norrut i Viken. Erling lät kunskapa om deras färd, for och sökte efter dem och träffade på dem, där de lågo i en hamn. Anund Simonsson och Ornulv »skorpa» kommo undan, men Fredrik »köna» och Bjarne den elake blevo tagna tillfånga, och många i deras flock blevo dräpta. Erling lät binda Fredrik vid ett ankare och kasta honom över bord. För denna gärning blev Erling mycket hatad i Tröndelagen, ty Fredrik hade där en stor och framstående släkt. Bjarne lät Erling hänga. Bjarne yttrade då, såsom hans vana var, de värsta grovheter, innan han blev hängd. Så säger Thorbjörn »skakkeskald»:

Öster om fjorden Erling
gav döden åt rånsmännens skara,
när dit han drog — av »Köna»
många ondt hade lidit.
Vid ankarspetsen Fredrik
blev bunden, och Bjarne den onde,
böndernas skräck, fick dingla
snart i det höga trädet.

Anund och Ornulv och de skaror som hade kommit undan flydde till Danmark, men vistades stundom i Götaland¹ eller Viken.

Magnus Erlingssons historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Magnus Erlingssons förstasida

1. Götaland; här: Västergötland.