Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Kapitel 21
Konung Magnus krönes.

Erling »skakke» for sedan till Tunsberg och stannade där länge om våren; men när det blev sommar, seglade han norrut till Bjorgvin. Där var då mycket folk samlat. Där voro legaten Stefanus från Rom, ärkebiskop Östen och andra norska biskopar. Där var också biskop Brand¹, som då hade blivit vigd till biskop över Island, och konung Magnus barfots dotterson Jon Loptsson²; då hade konung Magnus³ och andra fränder till Jon erkänt släktskapen med honom.

Ärkebiskop Östen och Erling »skakke» träffades ofta och talade i enrum med varandra. En gång hände det under deras samtal, att Erling frågade: »Är det sant, herre, som man säger, att I haven ökat värdet av ören i edra böter bland bönderna norrut i landet?»⁴ Ärkebiskopen svarade: »Det är visserligen sant, att bönderna ha medgivit mig att öka örevärdet i mina böter. Men det ha de gjort av fri vilja och utan allt tvång, och därmed ha de ökat Guds ära och vår biskopsstols intäkter.» Erling svarade: »Är detta den helige konung Olavs lag, herre, eller han I tagit något hårdare på denna sak, än som är skrivet i lagboken?» Ärkebiskopen sade: »Den helige konung Olav har väl stiftat lagen så, som han fick bifall och samtycke till av allmogen; men icke står det någonstädes i hans lag, att det är förbjudet att öka Guds rätt.»

Erling svarade: »Om I viljen öka eder egen rätt, så torden I väl vilja hjälpa oss också till att öka konungens rätt lika mycket?» Ärkebiskopen genmälte: »Du har redan förut tillräckligt ökat din sons värdighet och makt. Om jag har olagligt tagit större böter av bönderna än förut, så menar jag, att större lagbrott är begånget, då den är konung över riket som ej själv är konungs son; därtill finns det varken lag eller föredöme här i landet.» Erling sade: »Då Magnus blev tagen till konung över Norges rike, så gjordes det med Edert samtycke och råd och likaså med de andra biskoparnas här i landet.»

Ärkebiskopen svarade: »Du lovade, Erling, att om vi gåve vårt samtycke till att Magnus bleve tagen till konung, så skulle du styrka Guds rätt allestädes av all din makt.» — »Jag medgiver», sade Erling, »att jag har lovat att hålla Guds lag och landets rätt med all min och konungens makt. Nu ser jag emellertid här ett bättre råd, än att vi ömsesidigt beskylla varandra för att ha svikit våra löften. Låtom oss hellre hålla alla våra avtal! Stödjen I konung Magnus i hans makt, såsom I han lovat, så skall jag stödja Eder makt i allt som är godt och gagneligt.» Sedan tog samtalet helt och hållet en vänlig vändning mellan dem.

Erling sade: »Om Magnus icke är tagen till konung efter den sed som sedan gammalt har rådt här i landet, så kunnen I av Eder makt giva honom kronan, såsom Guds lag⁵ föreskriver att viga en konung till innehavare av makten. Fastän jag icke är konung eller av kunglig ätt, så ha de flesta konungar, som ha varit i vår tid, icke känt till lag eller landsrätt så väl som jag, och konung Magnus moder är äktafödd dotter av en konung och en drottning; Magnus är också son av en drottning⁶ och äkta hustru. Om I viljen viga honom till konung, så kan sedan ingen med rätta taga konungadömet ifrån honom. Vilhelm »bastarden» var icke son till en konung, och likväl blev han vigd och krönt till konung över England⁷; konungadömet har sedan alltjämt förblivit hos hans ätt i England, och alla dess konungar ha varit krönta. Icke heller var Sven Ulvsson i Danmark konungason, och likväl blev även han krönt till konung⁸, och sedan ha hans söner efter honom och den ene efter den andre av den ätten blivit krönta. Nu ha vi här i landet en ärkebiskopsstol; det är en stor heder och prydnad för vårt land. Låtom oss nu öka det goda och även ha en krönt konung likaväl som engelsmännen och danerna.» Ärkebiskopen och Erling talade sedan ofta om denna sak, och de kommo väl överens. Ärkebiskopen framlade saken för legaten och lyckades med lätthet förmå denne till att giva sitt samtycke. Därefter höll ärkebiskopen ett möte med lydbiskoparna⁹ och andra präster och framställde saken för dem. Alla svarade på samma sätt och sade, att deras råd var att göra så, som ärkebiskopen ville. De önskade alla, att kröningen skulle komma till stånd, så snart de funno, att ärkebiskopen ville ha det så. Det var allas dom.

1. Brand Sämundsson, biskop på Holar på Island 1162—1201.
2. Jons fader, Lopt Sämundsson, son till Sämund den vise, gifte sig under ett uppehåll i Norge med en kvinna vid namn Thora, som senare visade sig vara en oäkta dotter till Magnus barfot.
3. Magnus: Magnus Erlingsson.
4. Se härom kapitel 16 ovan.
5. Guds lag: den kanoniska lagen. — Kröningsseden härstammar ursprungligen från Orienten. Den upptogs först av de östromerska kejsarna och senare även av de västerländska furstarna, tidigast hos frankerna. I Norden var den danske Valdemar den store den förste konung som lät kröna sig (år 1157). Några år därefter följde honom Magnus Erlingsson (1164). Brukets allmänna införande betingades av ett ömsesidigt intresse hos kyrkan och furstarna.
6. »Drottning»; här: konungadotter, prinsessa.
7. Jämför Harald hårdrådes historia kapitel 95 ff.
8. Denna uppgift är oriktig; jämför not 3.
9. Se ovan Konung Inges historia kapitel 23 not 3.

Kapitel 22
Konung Magnus kröning.

Erling »skakke» lät reda till ett stort gästabud i konungsgården; den stora kungssalen behängdes med pell och väggbonader och pryddes med stora kostnader. Sedan hölls gästabud för hirden och alla handgångna män; där voro en stor mängd gäster och bland dem många hövdingar. Magnus blev vigd till konung av ärkebiskop Östen; fem andra biskopar, legaten¹ och en stor mängd präster voro närvarande vid kröningen. Erling »skakke» och tolv ländermän svuro de av lagen föreskrivna ederna tillsammans med konungen². Den dag då kröningen ägde rum, hade Erling bjudit ärkebiskopen, legaten och alla biskoparna till sig: det var ett mycket präktigt gästabud. Erling och Magnus gåvo där många stora gåvor. Då var Magnus åtta år gammal; han hade varit konung i tre år³.

Ländermännen hylla den krönte konung Magnus.

1. Legaten: den ovan början av kapitel 21 omtalade romerske legaten Stefanus.
2. Konungen hade att före kröningsceremoniernas verkställande avlägga ed att samvetsgrant fylla sina plikter mot staten och kyrkan. Enligt nordisk rättssedvänja deltogo här i denna ed tolv s. k. edsmedhjälpare (edgärdsmän).
3. Jämför slutet av kapitel 2 ovan.

Kapitel 23
Sändebud från konung Valdemar.

Konung Valdemar hade sport de tidenderna från Norge, att konung Magnus var ensam härskare i riket, och att alla andra partier där i landet hade blivit utrotade. Han sände då några av sina män med brev till konung Magnus och Erling och erinrade dem om de avtal som Erling, såsom här förut är omtalat, hade ingått med konung Valdemar, nämligen att denne skulle få Viken västerut till Rygjarbit, om Magnus bleve ensam konung i Norge¹. Då sändebuden kommo fram och visade Erling danakonungens brev och när Erling förstod, vilket krav den danske konungen ställde på Norge, framlade han saken för de män hos vilka han brukade söka råd. De svarade alla med en mun, att man aldrig skulle giva danerna del i Norge, ty det sades, att den tid, då danerna hade makten över Norge, hade varit den värsta man hade upplevat där i landet². Den danske konungens sändebud talade sin sak inför Erling och begärde, att han skulle lämna besked i saken. Erling bad dem fara med sig österut till Viken om hösten och sade, att han skulle fatta sitt beslut, sedan han hade träffat de klokaste männen där.

1. Se härom kapitel 2 ovan.
2. Jämför Olav den heliges historia kapitel 239.

Kapitel 24
Om Erling.

Erling »skakke» for om hösten österut till Viken och uppehöll sig i Tunsberg. Han sände några män över till Borg och lät sammankalla ting från de fyra fylkena där i Borg¹. Därefter for Erling dit med sitt följe. Då tinget var satt, talade Erling och gjorde reda för det avtal som hade träffats mellan honom och den danske konungen, då Erling och Magnus först hade tagit upp striden med sin flock. »Jag vill», sade han, »hålla alla de överenskommelser som vi då gjorde, om det är eder, böndernas, vilja och samtycke att hellre tjäna den danske konungen än denne konung, som är vigd och krönt till landet här.» Bönderna svarade Erling och sade så: »För ingen del vilja vi bliva danakonungens undersåtar, så länge en enda av oss Vikbor är i livet. Hela allmogen störtade upp med rop och skrik och bad Erling hålla de eder, som han hade svurit allt folket i riket, att försvara sin sons land. »Vi skola alla följa dig», sade de. Därmed upplöstes tinget.

Därpå foro den danske konungens sändebud söderut hem till Danmark och omtalade, vad utgång deras ärende hade fått. Danerna talade många hårda ord om Erling och alla norrmännen och sade, att man av dem aldrig rönte annat än ondt. Det ryktet gick, att den danske konungen våren därefter skulle uppbåda sin här och härja i Norge. Erling for om hösten norrut till Bjorgvin och satt där vintern över; han gav där lön åt sina män.

1. De fyra fylken som hörde till Borgartingslaget voro: Ranrike (Bohuslän), Vingulmark, Vestfold och Grenland i sydöstliga Norge.

Kapitel 25
Om tröndernas brev.

Samma vinter foro några danska män landvägen genom Norge. De sade att de, såsom många plägade göra, skulle fara till den helige konung Olav för att bedja vid hans grav. När de kommo till Tråndheim, träffade de där många stormän. De framförde till dem sitt ärende, som var, att den danske konungen hade sändt dem för att söka vänskap och stöd hos dem, om han komme till landet; han lovade att giva dem både makt och gods. Med detta budskap följde den danske konungens brev och sigill och därjämte den önskan, att bönderna skulle i gengäld sända sina brev och sigill. De gjorde så, och de flesta underkastade sig gärna de krav som gjordes i konungens budskap. Sändebuden foro tillbaka österut¹, när det led mot slutet av den långa fastan². Erling satt i Bjorgvin.

När det vårades, omtalade Erlings vänner för honom ett rykte som de hade hört av några från Tråndheim komna köpmän, att trönderna hade övergått till öppen fiendskap mot honom och att de kungjorde på sina ting, att om Erling komme till Tråndheim, så skulle han aldrig åter komma ut förbi Agdanes³ med livet. Erling menade, att detta bara vore påfund och löst snack. Han lät kungöra, att han skulle fara söderut till Unarheim⁴ till det ting som hölls där under gångdagarna⁵, och utrustade för färden en snäcka med tjugo par åror, en »skuta» med femton par åror och dessutom ett proviantfartyg. När skeppen voro segelfärdiga, började det blåsa hårdt från söder. På tisdagen i gångdagarna lät Erling blåsa signal till samling på skeppen, men männen voro ovilliga att fara från staden och tyckte, att det var tungt att ro emot vinden. Erling lade till med sina skepp norrut i Biskopshamn⁶. Då sade han: »I knoten över att ro emot vinden; tagen nu och resen masterna, hissen seglen och låten skeppen gå norrut!» De gjorde så och seglade nu norrut dag och natt. På kvällen om onsdagen seglade de in förbi Agdanes. Där träffade de samman med en stor mängd fartyg — lastskepp, roddbåtar och »skutor» —; det var folk som for in till staden till vakan⁷, somliga före, andra efter dem. Folket i staden gav därför icke akt på långskeppen som kommo seglande.

1. Österut; rättare: söderut.
2. Se ovan kapitel 12 not 2.
3. Vid inloppet till Trondhjemsfjorden.
4. Unarheim: nuv. Onarheim på Tysnesøen i Syd-Hordaland
5. Se ovan Konung Inges historia kapitel 7 not 8.
6. Strax norr om Bergen.
7. Vaka: festdag med föregående vaka och nattliga böner (lat. vigilia). Här om Kristi himmelsfärdsdag.

Kapitel 26
Om Erling och trönderna.

Erling »skakke» kom till staden¹ vid den tid, då ottesången lästes i Kristkyrkan. Han och hans män gingo upp i staden, och det sades dem, att ländermannen Alv »hrode», Ottar »birtings» son², ännu satt och drack med sina män. Erling gick emot dem, och Alv blev dräpt tillsamman med större delen av sitt följe. Endast få andra män föllo, ty de flesta stormännen hade gått till kyrkan. Detta hände om natten före Kristi himmelsfärdsdag.

Tidigt på morgonen lät Erling med lurarna kalla allt folket ut till ting på Eyrar. På tinget framställde han nu sina anklagelser mot trönderna och åtalade dem för landsförräderi mot honom och konungen. Han nämnde såsom delaktiga häri Bård »ståndhale», Pål Andreasson och Rasse-Bård — den siste hade vid den tid sysslomansämbetet i staden -— och ännu många andra män. De svarade och förklarade sig oskyldiga i denna sak. Då steg Erlings kapellan upp, höll fram en mängd brev och insegel och frågade, om de kände igen sina sigill, som de hade sändt till den danske konungen om våren. Breven blevo också upplästa. Där voro också med Erling de danska män som hade farit med breven på vintern; Erling hade gripit dem för detta ändamål. De berättade nu för allt folket, huru var och en hade yttrat sig: »Så sade du, Rasse-Bård, och slog dig för bröstet: 'ur detta bröst komma från början alla dessa råd'.» Bård svarade: »Jag var galen, herre, när jag talade så.» Det blev då ingen annan utväg än att överlämna domen i hela denna sak åt Erling. Han tog genast en stor mängd gods av många och dömde alla dem ogilla som hade blivit dräpta³. Därefter for han tillbaka söderut till Bjorgvin.

1. Staden, dvs. Nidaros.
2. Alv hade tillhört Håkon »härdabreds» anhängare; jfr dennes historia kapitel 11.
3. Att en dräpt eller sårad person dömdes »ogilll innebar, att inga böter skulle erläggas för våldet eller dråpet.

Kapitel 27
Konung Valdemars färd till Norge.

Konung Valdemar uppbådade samma vår en stor här i Danmark och styrde med den norrut till Viken. Så snart han kom in i den norske konungens rike, hade bönderna stora skaror samlade emot honom. Konungen for fredsamt och lugnt fram med sin här, men så snart de kommo i närheten av land, sköto bönderna på dem, om det så var bara en eller två, och danerna tyckte, att folket i landet tydligt visade dem sin illvilja.

När de kommo till Tunsberg, kallade Valdemar samman ett ting där på Haugar, men ingen kom dit från bygderna däromkring. Då talade konung Valdemar och sade så: »Det är lätt att se, att alla stå oss emot här i landet. Vi ha nu två ting att välja emellan: antingen att fara med härsköld över landet och icke skona något, varken gods eller män, eller också att fara tillbaka söderut med oförrättat ärende. För min del är jag mest benägen för att styra med min här i österväg¹ till hedniska länder, som det finnes så många av, och icke dräpa kristna män här, även om de ha fullt ut förtjänat det.» Alla andra hade lust att härja i landet, men konungen genomdrev sin vilja, att de skulle fara tillbaka söderut. Det plundrades dock vida omkring på de yttre öarna och överallt där konungen icke själv var med. De foro sedan söderut till Danmark.

1. I österväg: till Östersjöländerna. Valdemar företog under åren 1159—1179 icke mindre än sjutton krigståg mot de hedniska venderna, som han delvis lade under Danmarks välde och tvang att antaga kristendomen.

Kapitel 28
Erlings färd till Jutland.

Då Erling »skakke» sporde, att den danska hären hade kommit till Viken, gjorde han allmänt uppbåd över hela landet både av folk och skepp. Det samlades en mycket stor här, och Erling styrde nu med den österut längs kusten. När han kom till Lidandesnes, fick han höra, att den danska hären hade vändt tillbaka till Danmark och att danerna hade plundrat vida omkring i Viken. Då gav han hela ledingshären hemlov, men han själv och några ländermän seglade med ett stort antal skepp efter danerna söderut till Jutland. Då de kommo till ett ställe som heter Dyrså¹, lågo danerna där, hemkomna från ledingståget, och hade en. stor mängd skepp. Erling rodde emot dem och kämpade med dem. Danerna flydde snart, sedan de mist många av sina män. Erling och hans män plundrade skeppen och köpstaden² och fingo där ett mycket stort byte. Därefter foro de tillbaka till Norge. Det var nu en tid ofred mellan Norge och Danmark.

1. På östkusten av Jutland öster om nuv. Randers.
2. Köpstaden, dvs. Grindhøg, nuv. Grenaa.

Kapitel 29
Erlings färd till Danmark.

Konung Sigurds dotter Kristina for om hösten söderut till Danmark. Hon besökte där sin frände, konung Valdemar; de voro kusiner på mödernet¹. Konungen, tog mycket vänligt emot henne och gav henne intäkter där i landet, så att hon kunde väl underhålla sina män. Hon var ofta i samtal med konungen, och han var mycket vänlig emot henne. Våren därefter sände Kristina bud till Erling och bad honom komma till den danske konungen och förlika sig med honom.

Sommaren därpå var Erling i Viken. Han utrustade ett långskepp, bemannade det med sitt bästa folk och seglade över till Jutland. Han fick veta, att konung Valdemar befann sig i Randaros². Han seglade dit och kom till staden vid den tid, då de flesta sutto till bords. När de hade tältat och förtöjt sitt fartyg, gick Erling i land med ett följe av elva män; de voro alla brynjeklädda, hade hattar över hjälmarna och svärd under kapporna och gingo så till konungens härbärge. Rätterna höllo just på att bäras in, och dörren var öppen. Erling och hans män gingo genast in och fram till högsätet. Erling sade: »Vi vilja ha fred, konung, både här och för vår hemfärd.» Konungen såg på honom och sade: »Är du här, Erling?» Han svarade: »Erling är här, och säg oss nu fort, om vi få fred!» Där voro åttio av konungens män inne i salen, alla vapenlösa. Konungen sade: »Fred skolen I få, Erling, såsom du begär! Jag gör mig icke till niding på någon som kommer i mitt hus.» Då kysste Erling konungens hand och gick sedan ut till sitt skepp.

Erling stannade där en tid hos konungen. De rådslogo om förlikning mellan sig och rikena, och de blevo ense om att Erling skulle stanna där som gisslan hos den danske konungen och att Åsbjörn »snara», biskop Absalons broder³, skulle fara till Norge såsom motgisslan.

1. Valdemars moder Ingelborg och Kristinas moder Malmfrid voro systrar, döttrar till den ryske storfursten Harald Valdemarsson (dvs. Mstislav, son till Vladimir Monomach); se Magnussönernas historia kapitel 20 med anmärkningar.
2. Randaros: nuv. Randers.
3. Absalon Assursson, av den framstående Hvidesläkten, berömd som prelat, krigare och statsman, f. 1128, biskop i Roskilde 1158, ärkebiskop 1178, död 1201. Absalon var Valdemar den stores främste medhjälpare i såväl fredliga som krigiska värv och efter Valdemars död det främsta stödet för hans son Knut VI. — Hans broder Åsbjörn är den i Danmarks medeltidshävder särskilt som krigare frejdade stormannen Esbern »snare».

Kapitel 30
Konung Valdemars och Erlings samtal.

Det hände en gång, att konung Valdemar och Erling talades vid. Då sade Erling: »Det synes mig vara den bästa grunden för förlikning, att I fån hela den del av Norge som lovades Eder i vårt avtal. Om det är så, vilken styresman viljen I då sätta däröver, månne en dansk?» — »Nej», svarade konungen, »ingen dansk hövding torde vilja fara till Norge och där brottas med ett hårdsint och uppstudsigt folk, då han här har det godt nog.» Erling sade: »Jag for hit, därför att jag för ingen del ville gå miste om Eder vänskap. Hit till Danmark ha förut män från Norge farit, Håkon Ivarsson och Finn Arnesson, och Eder frände, konung Sven, gjorde båda till sina jarlar¹. Jag har icke mindre makt i Norge nu, än de hade då, och konungen gav dem Halland att styra, ett rike som han förut ägde. Nu synes det mig, herre, att I mycket väl kunnen skänka mig detta land², om jag blir Eder handgångne man, så att jag styr detta rike för Eder. Min son, konung Magnus, skall icke heller vägra mig detta, och jag skall vara förbunden och skyldig till all den tjänst som följer med jarlsnamnet.» Sådant och annat liknande talade Erling, och till slut kom det därhän, att Erling trädde i konung Valdemars tjänst och konungen ledde honom till högsätet³ och gav honom jarldöme och Viken till län och styrelse. Sedan for Erling hem till Norge och var sedan jarl, så länge han levde; han höll ständigt fred med den danske konungen.

Erling hade fyra oäkta söner: den förste hette Hreidar, den andre Ogmund — dessa hade var sin moder —; den tredje var Finn och den fjärde Sigurd; deras moder var Åsa den ljusa, och de voro yngst. Kristina och Erling hade en dotter, som hette Ragnhild; hon var gift med Jon Thorbergsson från Randaberg⁴. Kristina for bort från landet med en man som hette Grim »rusle»⁵; de foro ut till Miklagård och vistades där en tid och hade några barn tillsammans.

Magnus Erlingssons historia - kapitel 31-40
Tillbaka till Magnus Erlingssons förstasida

1. Se härom Harald hårdrådes historia kapitel 48 ff. samt kapitel 53.
2. Dvs. Viken.
3. Jämför skildringen av de ceremonier som ägde rum, då Sven Estridsson mottog jarldöme av Magnus den gode (Magnus den godes historia kapitel 23).
4. Randaberg: en gård på Jadar (nuv. Jæderen) i Rogaland.
5. Tillnamn av oviss betydelse.