Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Sagan om Bodvar Bjarke

Islänningarnas version av Beowulf

En av de viktigaste bifigurerna i fornaldarsagan om den danske 500-talskungen Rolf Krake heter Bodvar Bjarke (även kallad Bödvar). Han introduceras i mitten av sagan som en ädel krigare som blir Rolf Krakes främste hirdman. Trots att han uppges vara född i norska Tröndelagen är likheterna med Beowulfkvädet slående. Han anländer till exempel till Danmark genom att resa från Götaland och han dödar ett monster som i många år hade härjat i den danska kungahallen. Precis som Beowulf uppfyller Bodvar den forngermanska idealbilden av en hjältemodig krigare. Men till skillnad från Beowulfkvädet är det inte den åldrige kung Hroðgar som får hjälp mot monstret utan hans brorson Rolf (kallad Hroðulf i Beowulfkvädet). Och medan Beowulf väljer att återvända hem och slåss mot svear och en drake, väljer Bodvar att stanna i dansk tjänst och slåss mot svear och gengångare. I båda versioner dör dock hjälten i en sista mäktig strid

Den isländska sagan är troligen 600 år yngre än Beowulfkvädet som i sin tur är troligen 200 år yngre än de händelser som skildras i den. Detta innebär förstås att sanningshalten i dem är tveksam. Även om man skalar bort de övernaturliga inslaget måste man ta Beowulfkvädet med en nypa salt och den isländska sagan med ett helt paket salt. För den sistnämnda ingår som sagt i sago-kategorin fornaldarsagor som i mycket liten utsträckning lät sig begränsas av sanningen. Men det som gör sagan om Bodvar Bjarke så intressant är inte den historiska informationen, utan det är att den är ett utmärkt exempel på hur mycket den ursprungliga berättelsen kan förvrängas i en flera sekler gammal muntlig tradition (förutsatt att Beowulfkvädet liknar den ursprungliga berättelsen).

Här nedan följer de episoder i "Rolf Krakes och hans kämpars saga" där Bodvar Bjarke är huvudpersonen. Texten är översatt av Agnes Ekermann (1895) och reviderad av Elisabeth Stenborg (1980).

Bodvar Bjarkes saga

Över Uppdalarna i nordligaste delen av Norge härskade en konung vid namn Ring. Hans son hette Björn. Denne hade en leksyster, som kallades Bera och var enda barnet till en rik bonde. Björn och Bera höll varandra kära och var ständigt tillsammans.

När Rings drottning dött, tog han en kvinna till äkta, som hette Vit och var från Finnmarken. Konungen låg ofta i härnad, och Vit styrde då riket. Men hon var inte omtyckt av folket. Även Björn kungason hyste stor ovilja mot henne, fastän hon visade sig synnerligen blid mot honom. Till sist blev stämningen mellan dem sådan, att drottningen en dag gav honom ett slag med sin vargskinnshandske och befallde honom bli en grym och vild björn.

— Ingen annan föda skall du njuta än din faders boskap, tillade hon, och ur denna förtrollning skall du aldrig bli löst.

Strax försvann konungens son, och ingen visste, vad som blivit av honom. Men en stor björn blev synlig bland konungens boskap och vållade den stor skada. En kväll mötte Bera bondedotter detta fruktansvärda djur. Det gick emot henne och visade sig mycket vänligt, och hon tyckte sig känna Björn kungasons ögon. När björnen gick ifrån henne, följde hon efter honom, tills hon kom till en håla. Där såg hon framför sig en man, som hälsade henne: det var Björn Ringsson. De blev mycket glada över sammanträffandet, och hon stannade nu en tid hos honom, fastän han sade, att det inte passade sig för henne att vara hos honom, eftersom han var djur om dagen och människa blott om natten.

En natt väckte han henne och berättade att han troligen följande dag skulle bli dödad. Han förutsade också många andra ting, som skulle ske. Därpå föll björnhamnen över honom. När han lämnade hålan, följde Bera honom. Hon såg då en stor hop folk med en mängd hundar komma längs fjällsluttningen. Det var konungen med sina män, som av Vit eggats till att anställa jakt efter björnen. Denna sprang utmed fjället. Han sårade många av männen och rev ihjäl alla hundarna, men omsider blev han inringad och dödad. Konungen vände nu åter hem, och Bera följde med honom. Drottningen var mycket glad och tog väl emot henne. Hon lät tillreda ett stort gille och framsätta björnköttet åt männen. Även Bera bjöd hon av det. Denna vägrade att äta, men drottningen tvingade henne att förtära ett litet stycke.

Kort därefter födde Bera tre söner. Den äldste, vars nedre kroppsdelar var skapta som en älgs bakkropp, fick namnet Älg-Frode. Den andre kallades Tore och hade hundfötter. Den tredje, Bodvar, hade inget lyte. Alla tre sköt de upp som gräs, och när de lekte med andra gossar, var de våldsamma och grymma. Älg-Frode till och med sårade, ja, dödade många av konungens män.

Så gick tiden, tills bröderna var tolv vintrar gamla. Då sade Frode till sin moder, att han ville dra sina tärde. Han ville inte längre ha med människor att göra, eftersom de allesammans var ynkryggar, som gick sönder, så snart man rörde vid dem. Så styrde han kosan upp till ett fjällpass. Där byggde han sig en boning och levde som stigman och plundrade och dödade män för att vinna ägodelar.

Kort efter det att Frode lämnat hemmet, bjöd även Tore sin moder farväl. Först begav han sig till sin broder. Denne erbjöd honom hälften av sina samlade skatter, om han ville stanna hos honom, men han avslog anbudet. Efter någon tid drog han enligt Älg-Frodes råd till Götland. Där blev han korad till konung av folket. Han var en vänfast man. Många strider utkämpade han, och oftast hade han seger.

Bodvar var ännu hemma hos sin moder. Han var den duktigaste och vackraste man, som man kunde finna, och hans moder höll honom mycket kär. En gång frågade han henne om sin fader, och hon berättade då om hans död och händelserna därvid och om den förtrollning, som hans styvmoder bundit honom med.

— Ont har vi att löna denna trollpacka för, sade Bodvar, och han fattade det beslutet att ge henne en minnesbeta.

Jämte sin moder gav han sig i väg till konung Ring. När Bera berättade för konungen om hans sons öde och visade en ring, som denne ägt, sade han, att han länge hade anat, att drottningen var upphovet till alla de trolldomskonster, som övats, men på grund av sin kärlek till henne hade han inte låtsat om det. Han erbjöd Bodvar böter, men denne sade, att han skulle utkräva hämnd. Rasande, som han nu var, gick han in i frustugan och bort till drottningen. I handen hade han en säck. Denna kastade han över hennes huvud och drog den samman om halsen, gav henne så några örfilar och slog henne sedan till döds, varpå han släpade henne kring gatorna. Sålunda förlorade drottning Vit sitt usla liv. Bodvar var nu aderton år gammal.

Kort härefter blev konung Ring sjuk och dog. Bodvar blev då konung över riket och slog sig ned där. Men efter någon tid gav han på tinget till känna sin avsikt att dra bort. Herradömet över riket lämnade han åt sin moder, som han gifte bort med en jarl där i landet vid namn Valsleit.

Väl rustad med vapen och kläder, red Bodvar sina färde. En kväll kom han till Älg-Frodes hus. Han hade hatten neddragen över ögonen, så att brodern inte kände igen honom. Som han betedde sig synnerligen övermodigt, gick Frode honom in på livet, och en väldig brottning började mellan dem. Omsider föll hatten av Bodvar. Så snart Frode kände igen brodern, välkomnade han honom och bad honom stanna och dela hans rikedom. Men Bodvar vägrade. Det tycktes honom illa att döda folk för att vinna gods. Älg-Frode följde honom en bit på vägen och gav honom därunder det rådet att uppsöka konung Rolf, vars storsinthet, givmildhet och mannamod överträffade alla andra konungars. Innan de skildes, fattade Frode om brodern och skakade honom.

— Du är inte så stark, broder, som du borde vara, sade han.

Därpå skar han sig i benet och bad honom dricka av blodet. När Bodvar gjort det, grep Frode åter om honom, och nu stod han orubblig. Sedan stampade Älg-Frode med foten i berget vid sidan om vägen, så att där syntes märke efter klövarna.

— Detta ställe skall jag besöka var dag, sade han. Det skall vara jord i spåret, om du dött i din säng, vatten, om du omkommit på sjön, och blod, om du fallit för vapen. I sistnämnda fallet skall jag hämnas din död, ty du är mig kärast av alla mina släktingar.

Därefter skildes de. Bodvar fortsatte färden, tills han kom till Götland. Det blev stor glädje vid mötet mellan bröderna, och Tore erbjöd sin broder att stanna hos honom och dela hans skatter. Men Bodvar sade, att han ville dra vidare. Tore följde honom ett stycke på väg, och sedan skildes de i all vänskap. Om hans färd är nu ingenting att berätta, förrän han kom till Danmark och var helt nära Leidargård.

En dag regnade det häftigt. Bodvar blev genomvåt, och hans häst var uttröttad, ty han red en lång sträcka, och marken var övermåttan uppblött. Ännu på natten, som var mycket mörk, hällde regnet ned. Plötsligt stötte hästen med fötterna mot ett föremål. Bodvar steg av och fann då, att det var ett hus. När han bultade på, kom en man och öppnade. På hans begäran att erhålla natthärbärge, svarade denne, att han ingalunda ville visa bort honom mitt i natten, okänd som han var på orten. Sålunda stannade Bodvar där över natten i god välfägnad. Då han frågade, hur långt det var till kungsgården och förde talet på konung Rolf och hans kämpar, började bondens hustru att gråta högljutt.

— Varför gråter du, stackars kvinna? frågade Bodvar.
— Min man och jag, började kvinnan, har en son, som heter Hott. Han gick en dag för ro skull bort till borgen. Konungens män drev gäck med honom, och då han inte ville tåla detta, tog de och satte honom i en vrå av salen, dit de under måltiderna brukar kasta benen, och nu har de för sed att kasta alla de avätna benen på honom. Jag vill nu bedja dig att löna min gästfrihet med att kasta bara de små benen på honom, om han inte allaredan är död.
— Jag skall göra, som du ber, svarade Bodvar. Inte tycks det mig särskilt manhaftigt att kasta ben på människor eller att göra barn och enfaldigt folk skada.

Bodvar fortsatte nu färden till konungens borg, Leidargård. Sedan han fört in sin häst i stallet och bundit honom bredvid konungens bästa hästar, steg han in i hallen och satte sig på en av de nedersta platserna. Om en stund hörde han buller från ett hörn i salen. Då han såg ditåt, fick han se en stor benhög, och ur den stack en svart hand upp. Han gick dit och frågade, vem som satt i högen. En svag röst svarade:

— Jag heter Hott.
— Varför sitter du här, och vad gör du? fortsatte Bodvar.
— Jag bygger en sköldborg åt mig, blev svaret.
— Eländig är din sköldborg, utbrast Bodvar, grep därpå Hott och drog ut honom ur benhögen.
Hott skrek högljutt.
— Du ämnar döda mig, klagade han. Gör inte det! Jag hade nu fått min sköldborg så hög, att den skyddade mig för era kast, och så har du helt förstört den!

Bodvar bad honom att inte jämra sig så högt, lyfte därpå upp honom och bar honom ut ur hallen till en sjö i närheten. Där tvättade han honom ren, vände sedan tillbaka till salen med honom och satte honom bredvid sig ytterst på bänken. Hott var så förskräckt, att han skälvde i var lem, men han tyckte sig dock märka, att mannen ämnade ta sig an honom.

Det blev nu kväll, och folk samlades i hallen. Då konung Rolfs kämpar såg Hott sitta på en bänk, tyckte de, att den djärvheten var alltför stor. Hott blev nu än sämre till mods och ville tillbaka till sin benhög, men Bodvar höll fast honom. Enligt sin sed började nu hirdmännen benkastningen. Först slungades små ben tvärs över golvet mot Bodvar och Hott. Bodvar låtsades inte märka dem, men Hott var så förfärad, att han varken vågade äta eller dricka. Plötsligt ropade han:

— Där kommer ett stort lårben farande emot dig! Det vållar helt visst vår död.

Bodvar befallde honom att tiga, satte sin handflata emot och fångade sålunda upp benet, varpå han slungade det tillbaka mot den, som kastat det, med sådan kraft, att han dödades av det. Det blev nu stor oro bland hirdmännen, och omsider frågade konung Rolf och hans kämpar, vad som hänt.

— Är mannen dödad oskyldig? frågade konungen.
— Ja, nästan, blev svaret.

Då han fått höra hela sanningen, förebrådde han männen deras oskick att kasta ben på oskyldigt folk och befallde dem att kalla främlingen inför honom. Bodvar trädde fram till konungen och hälsade honom höviskt.

— Vad heter du? frågade Rolf.
— Dina hirdmän kallar mig Hotts väktare, men jag heter Bodvar svarade han.
— Vad bjuder du mig i bot för min hovman? fortsatte konungen.
— Han förtjänade, vad han fick, återtog Bodvar.
— Vill du bli min man och inta hans plats? frågade konung Rolf vidare.
— Gärna vill jag vara din man, men jag vill inte skiljas från Hott, och bägge vill vi sitta närmare dig, än den gjorde, som jag fällde. I annat fall drar vi härifrån.

Konungen ansåg, att han hade föga heder av Hott, men tillät dock att det blev som Bodvar begärt. Denne gick därpå långt fram i salen till en plats, som han tyckte om. Tre hirdmän ryckte han upp från bänken och satte sig med Hott på deras platser.

Allt eftersom det led mot jul, blev munterheten i hallen allt mindre. Bodvar frågade Hott om orsaken till detta. Han berättade då, att det två år i rad vid jultiden kommit ett fasansfullt odjur till kungsgården. Det hade vingar på ryggen och flög ständigt. Mycken skada hade det vållat, och inget vapen bet på det.

Då julkvällen var inne, sade konungen:
— Jag förbjuder alla mina män att utsätta sig för fara genom att gå emot djuret. Med boskapen må det gå, som ödet bestämt, men mina män vill jag inte mista.

Alla lovade att förbli stilla. Men på natten smög Bodvar sig ut och tog med sig Hott, som han måste bära ut ur hallen. Då de fick syn på djuret, började Hott ropa av alla krafter, men Bodvar tystade honom och kastade ned honom på marken. Därpå gick han mot odjuret, drog svärdet ur skidan och stötte det in under djurets bog, så att det trängde in i hjärtat och djuret föll dött till marken. Nu gick han bort till Hott, lyfte upp honom och bar honom bort till djuret. Hott skälvde av rädsla, men Bodvar tvingade honom att dricka två stora klunkar av djurets blod och äta något av dess hjärta. Därefter fattade han om honom, och de började brottas. Efter en stund sade Bodvar:

— Nu är du ansenligt stark. Jag menar, att du inte längre fruktar konung Rolfs hirdmän.
— Varken dem eller dig, svarade Hott.

Enligt Bodvars råd reste de nu upp djuret, så att det tycktes vara levande, och vände därpå tillbaka till hallen.

På morgonen frågade konungen, om någon visste, huruvida djuret varit där under natten. Då man svarade, att all boskapen var oskadd, befallde konungen några av sina män att utforska, om det inte fanns något spår av dess framfart. Männen gjorde så och kom tillbaka med det budskapet, att djuret var i vild fart på väg mot borgen. Konungen uppmanade nu sina män till tapperhet och befallde var och en att bruka alla sina krafter, så att odjuret måtte bli nedlagt. Då konungen fick se djuret, sade han:

— Jag kan inte se, att det rör sig. Men vem vågar nu gå emot det?
Då sade Bodvar:
— Tvätta nu av dig den nesa, som vilar över dig, Hott, eftersom folk menar att du inte duger något till! Gå du emot djuret, ty ingen annan tycks ha mod till det!
— Ja, svarade Hott, jag är redo till detta. Ge mig, sade han till konungen, svärdet Gyllenhjalt, som du har i din hand, så skall jag fälla djuret eller också själv mista livet.
— Detta svärd, svarade konung Rolf, må endast bäras av en tapper man, men kanske är du mer förändrad, än du synes vara. Tag då svärdet, och för det sedan som en modig man, om du utför detta dåd!

Hott gick nu modigt emot djuret, och då han var helt nära det, högg han till det, så att det föll ned livlöst.

— Se, vilket dåd han utfört, herre! utbrast Bodvar.
— För visso har han förvandlat sig mycket, svarade konung Rolf, men icke har han ensam fällt djuret. Snarare har du gjort det.
— Kan så vara, herre! återtog Bodvar.
Konungen fortsatte:
— Väl visste jag, då du kom hit, att få var dina jämlikar, men det anser jag dock är ditt yppersta stordåd, att du gjort en kämpe av Hott. Härefter, sade han till denne, skall du inte längre heta Hott, utan Hjalte efter svärdet Gyllenhjalt.

Det led nu fram på vintern, mot den tid, då konung Rolfs bärsärkar kunde väntas hem. På Bodvars fråga berättade Hjalte om deras sätt att bete sig. Varje gång de kom hem, brukade de först gå fram för konungen och fråga, om han var deras like i mod och tapperhet.

— Det är vanskligt att säga, svarade då alltid konung Rolf, så tappra män, som ni är, och så berömda genom blodiga segrar över olika folk i både norr och söder.

Men detta svar gav konungen mera av storsinthet än av brist på mod. Han värderade nämligen högt de härliga segrar och det rika krigsbyte, som de vann åt honom.

Sedan ställde de samma fråga till var och en av männen i salen, men ingen sade, att han var deras jämlike.

— Det är föga utvalda män konung Rolf har, inföll Bodvar, då de alla talar så fegt till bärsärkarna.

Därmed slutade detta samtal.

Följande julafton, då konung Rolf satt till bords med sin hird, slogs plötsligt hallens dörr upp, och in steg de tolv bärsärkarna, klädda i järn från topp och till tå. Enligt sin sedvänja gick de nu fram för konungen och var man i hans kämpaflock och kom sist till Bodvar och Hjalte. Då deras hövding ställde sin fråga till Bodvar, svarade denne, att han icke ansåg sig för deras jämlike, utan för deras överman. I detsamma sprang han inpå bärsärken, lyfte honom i full härklädnad och kastade honom därpå så våldsamt mot golvet, att så när vartenda ben i honom hade krossats. På samma sätt lekte Hjalte med en annan bärsärk. Gnyet i hallen hördes ända upp till högsätet, där konung Rolf satt. Han sprang då ned och bort till Bodvar och befallde honom att hålla fred, men Bodvar svarade, att bärsärken skulle mista livet, om han inte ville erkänna honom som sin överman. Konungen sade, att det var lätt gjort. Därpå lät han bärsärken stå upp. Detsamma gjorde Hjalte på konungens befallning med sin motståndare. Männen bänkade sig nu. Konung Rolf talade till dem i stränga ordalag: han bad dem besinna, att ingen var så stor eller stark, att inte hans like kunde finnas, och förbjöd dem att väcka något kiv i hallen. Om de överträdde detta bud, skulle det kosta dem livet. Hans ord mottogs med bifall, och full förlikning slöts. Bodvar fick sin plats närmast konungen på hans högra sida. Därnäst satt Hjalte, som av konungen fått tillnamnet den högsinte för sitt överseende beteende mot sina forna belackare i hallen. På konung Rolfs vänstra sida satt först de tre bröderna Svipdag, Beigad och Vitsärk och nedanför dem de tolv bärsärkarna, och sedan satt många andra ypperliga män på bägge sidorna hela salen igenom.

*

En dag, då konung Rolf satt i sin sal med alla sina kämpar och stormän och höll ett präktigt gille, frågade han Bodvar, om denne kände någon konung, som var hans jämlike och hade sådana kämpar omkring sig. Bodvar svarade, att han inte visste någon.

— Men ett fattas dock i eder konungsliga höghet, tillade han. På konungens fråga, vad det skulle vara svarade han:
— Det är en brist, herre, att ni inte har krävt ut ert fädernearv, som er släkting konung Adils råder över med orätt.
— Att hämta det, invände konungen, är en vansklig sak, eftersom Adils är en mycket trollkunnig, förslagen och grym man.

Men Bodvar ansåg, att konungen borde utkräva, vad som tillhörde honom.

— Det är en högst viktig sak du härmed påminner mig om, sade då konung Rolf, ty det är min skyldighet att hämnas min fader på den girige och illistige konung Adils.

Dessa ord inleder en längre episod i Rolf Krakes saga där han och hans kämpar beger sig till Svitjod och strider mot sveakungen Adils. Bodvar fortsätter att ge Rolf Krake goda råd och deltar förstås själv i striderna. Men eftersom Bodvar bara är en bifigur i den episoden har jag inte tagit med den här..

*

Lång tid satt nu konung Rolf och hans kämpar i fred i Danmark. Ingen angrep dem, och alla skattekonungarna var Rolf underdåniga, även hans svåger, konung Horvard. Dennes gemål, drottning Skuld, började emellertid egga honom att göra sig kvitt beroendet. Som hon på mödernet stammade från alverna, var hon mycket trollkunnig, och alla sina konster ämnade hon försöka för att övervinna konung Rolf. Först skulle de enligt hennes råd sända bud till honom och begära uppskov i tre år med att betala skatten. Efter den tiden skulle de betala allt på en gång. Denna list lyckades: sändemän sändes i väg med hälsningen, och konung Rolf samtyckte till sin systers begäran.

Under den följande tiden samlade Skuld alla de ansenligaste män hon kunde få samt dessutom allt löst folk från närmaste härad. Hon gick härvid till väga i största hemlighet. Varken konung Rolf eller kämparna anade därför något ont, utan de satt i fröjd och gamman på Leidargård och fördrev tiden med allsköns lekar, som de utövade med stor konst och skicklighet. När Hjorvards och Skulds här var fullt rustad, drog de med den till Leidargård. Detta hände vid jultiden. Konung Rolf hade låtit tillreda ett ståtligt gille, och hans män drack väldeliga under julkvällen. Hjorvard och Skuld tältade utanför borgen. Utom tälten, som var både höga och långa och sällsamt inrättade, fanns där också en mängd vagnar, alla fulla med vapen och härkläder. Konung Rolf gav inte akt på allt detta. Han tänkte bara på att visa sin storsinthet och prakt, sitt mod och den käckhet, som bodde i hans bröst, samt att låta undfägna alla dem, som kommit till honom, på det att ryktet om hans ära måtte spridas vida omkring, ty han ägde allt, som kunde vara en världslig konung till prydnad och berömmelse. Men aldrig har det berättats, att konung Rolf och hans kämpar blotat till hedniska gudar. De trodde på sin egen kraft, ty på denna tid hade ännu inte den heliga tron förkunnats i Nordlanden. Därför visste de, som bodde där, blott föga om sin skapare.

Hjalte den högsinte var den förste, som varsnade, att det var ofrid å färde. Skyndsamt begav han sig till hallen och ropade:

— Upp, herre konung! Här är ofrid i gården, och jag kan berätta, att det inte är en ringa härskara, som vankar kring borgen med dragna svärd och i full härklädnad. Inte har konung Hjorvard kommit hit som din vän. För visso är det hans föresats att nu för sista gången kräva riket av dig. Nu gäller det, fortsatte han och vände sig till stallbröderna, att styra vår konungs här. Låt oss troget hålla våra löften att skydda den mest frejdade konung, som lever i Nordlanden, och sålunda löna honom för vapen och härkläder och alla andra välgärningar han visat mot oss! Stora förebud har man hört talas om, och det tycks mig tydligt, att märkliga händelser stundar, som länge skall bevaras i minnet. Somliga kanske tror, att jag talar detta av fruktan, men det kan dock hända, att det nu är sista gången konung Rolf dricker med sina kämpar och hirdmän. Upp, alla kämpar, till tapper kamp! Grip alla till vapen!

Då sprang Romund den hårde och Rolf den flinkhände upp, Svipdag, Beigad och Vitsärk, Haklang, Hardrevel, Hake den djärve, Vott den starke, Starolf, Hjalte den högsinte och Bodvar, som kallades Bjarke, därför att han, för deras övermods skull, drev alla konung Rolfs bärsärkar från deras platser och dödade några. Även konung Rolf sprang upp.

— Först skall vi dricka och vara glada, tog han till orda, och sedan skall vi visa, vad för sorts män Rolfskämparna är, så att vår tapperhet må leva i folks minne. Ge Hjorvard och Skuld den hälsningen, att vi dricker oss muntra, förrän vi tar emot skatten!

— Olik alla andra män är min broder, svarade Skuld, och stor skada är det, att en sådan man måste röjas ur vägen. Dock skall det nu ske.

En så ansenlig man var konung Rolf, att både vänner och fiender prisade honom.

När konung Rolf druckit en stund med sina män, sprang han upp ur högsätet, och hans kämpar skyndade också från sina platser. Så snart de kommit ut, började en fruktansvärd kamp. Konungen själv följde sitt märke, hans kämpar slöt sig kring honom, och sedan följde allt borgens manskap, som var så talrikt, att det svårligen kunde räknas. Slaget var övermåttan häftigt: hjälmar och brynjor klövs, svärd och spjut ven i luften, och marken täcktes med hopar av fallna. Konung Rolf och hans kämpar trängde fram så häftigt, att allt vek för dem. Konung Hjorvard och hans män såg en stor björn gå framför konung Rolf. Med sina ramar fällde han flera än fem av konungens kämpar tillsammans. Inget vapen bet på honom, men han kastade både män och hästar till marken och krossade allt under sina tänder. Mitt under striden saknade Hjalte sin stallbroder Bodvar. Han berättade det för konungen, men denne svarade:

— Om han är självständig, så är han för visso någonstädes, där han bäst gagnar oss. Gå bara du själv fram med tapperhet, och klandra inte honom, ty ingen av er är hans jämlike.

Emellertid sprang Hjalte tillbaka till hallen. Där såg han Bodvar sitta overksam.

— Hur länge, frågade han, skall vi vänta på den tappraste av alla kämpar? Det är en stor skam, att du inte är på benen och brukar dina starka armar. Upp nu, Bodvar Bjarke, min överman, eller bränner jag ned huset över dig.

Bodvar reste sig, i det han suckade djupt och sade:

— Inte är det nödvändigt, Hjalte, att du försöker skrämma mig. Hittills har jag aldrig flytt för vare sig eld eller järn, och du skall snart få se, att jag är villig att strida. Jag har konungen att tacka för mycket, och alltid har han kallat mig sin ypperste kämpe.

Därpå började han räkna upp alla de stordåd han gjort.

— Men nu, fortsatte han, har vi att göra med långt värre trolldom än någonsin förr, och inte har du genom denna din gärning så väl främjat konungens sak, som du själv menar, ty det var nu hart när avgjort, vems segern skulle bli. Dock har du handlat av okunnighet i denna sak och inte av brist på välvilja mot konungen. Det går nu, såsom beslutat är, att inget råd tjänar något till längre. Men det må du veta, att jag hädanefter kan bringa konungen mycket mindre hjälp än nyss.

— Det är visst, svarade Hjalte, att jag har dig och konungen att tacka för mest, men vanskligt är det att finna på råd i ett sådant fall som detta.

Bodvar gick nu ut i slaget. I detsamma försvann björnen, och striden började gå sämre för konung Rolf och hans män. Så länge björnen gått fram i hans här, hade Skuld ingenting förmått med sina trolldomskonster, där hon satt på sejdhjällen i sitt svarta tält. Men nu inträffade ett ombyte, såsom då mörk natt följer på klar dag. Konung Rolfs män såg nu en fruktansvärd galt rusa fram ur Hjorvards här. Han var så stor som ett tre vintrar gammalt nöt samt grå till färgen. Ur vart och ett av hans borst flög pilar, och konung Rolfs hirdmän föll hoptals för honom. Bodvar Bjarke for fram som en rasande: han var blodig ända upp till skuldrorna och högg åt alla sidor, så att hopar av döda omgav honom. Men hur många både han och flera andra av konung Rolfs kämpar än fällde, upphörde inte det undret, att fiendernas skara aldrig minskades.

— Drygt är Skulds manskap, utbrast Bodvar. Det anar mig, att de döda uppstår igen och kämpar mot oss. Vanskligt lär det bli att slåss med gengångare. De är de värsta, ty mot dem förmår vi ingenting. Men var är nu den av konung Rolfs kämpar, som kallade mig feg och ville egga mig att gå ut i striden?
— Här står den man, som heter Hjalte, fick han till svar. Det är inte långt emellan oss, men jag behöver nu tappra mäns bistånd, ty alla mina skyddsvapen är sönderhuggna, och fastän jag tycker, att jag kämpar tappert, kan jag dock inte få alla de hugg hämnade som jag fått. Men inte må vi skona oss, om vi skall gästa i Valhall i kväll. Aldrig förr har jag sett så sällsamma ting som denna dag, men länge har dessa händelser varit förebådade.
— Ge akt på vad jag nu säger! inföll Bodvar. I tolv stora drabbningar har jag kämpat. Alltid har jag varit hållen för en hjälte, och aldrig har jag vikit för någon bärsärk. Jag eggade konung Rolf att fara till konung Adils, och väl råkade vi där ut för åtskillig trolldom, men det var ingenting mot allt detta otyg. Nyss mötte jag konung Hjorvard i striden, och vi skiftade vapen en stund. Omsider gav han mig ett hugg, som föreföll bli min död, men jag högg arm och ben av honom, och ett annat hugg råkade honom i skuldran och klöv honom ända ned i ryggen, så att han vred sig hårt och gav upp anden. När han legat en stund och jag trodde, att han var död, gjorde han, vad få torde göra efter: stred åter lika käckt som förut. Många mäktiga och ansenliga män har här förbundit sig mot oss. Men Oden kan jag inte se, och dock anar det mig, att han går omkring här och står oss emot, den lede och illistige Härjans son. Kunde någon säga mig, var han finns, skulle jag krama honom som en musunge. Vem skulle kunna känna större harm än jag över att se sin herre så illa behandlad, som vi nu ser vår?
— Ödet är inte lätt att böja, invände Hjalte.

Konung Rolf värjde sig manligen och med så stor tapperhet, att dess like aldrig sports. Fienderna trängde hårt inpå honom, och de främsta av Hjorvards och Skulds kämpar slog en ring kring honom. Alla hans hirdmän hade nu fallit, och de flesta av kämparna hade lått banesår. Konungen lyckades komma ut ur sköldborgen, men han var då nästan död av vanmakt. Kort sagt så föll konung Rolf och alla hans kämpar med stor berömmelse. Även konung Hjorvard föll jämte hela sin härskara, så när som på några få ondskefulla män, som tillika med Skuld slapp undan med livet.

Skuld underlade sig nu konung Rolfs riken men styrde dem illa och blott en kort tid. Älg-Frode hämnades sin broder Bodvar Bjarke, såsom han lovat. Han fick därvid hjälp av drottning Yrsa i Sverige, som lät samla en stor här. Under Vogg som hövding drog denna till Danmark. Drottning Skuld blev oväntat överfallen och tagen till fånga, innan hon hann utföra sin trolldom. Hela hennes onda anhang dödades och hon själv blev pinad till döds, varefter konung Rolfs riken tillföll hans döttrar. Hög blev uppkastad över konung Rolf, och svärdet Skovnung lades vid hans sida. Även kämparna blev lagda i hög med sina vapen.

Här slutar sagan om konung Rolf Krake och hans kämpar.

Jämför sagan med Beowulfkvädet.