|
Bodvar Bjarkes saga
Över Uppdalarna i nordligaste delen av Norge härskade en konung vid namn
Ring. Hans son hette Björn. Denne hade en leksyster, som kallades Bera och
var enda barnet till en rik bonde. Björn och Bera höll varandra kära och var
ständigt tillsammans.
När Rings drottning dött, tog han en kvinna till äkta, som hette Vit och
var från Finnmarken. Konungen låg ofta i härnad, och Vit styrde då riket.
Men hon var inte omtyckt av folket. Även Björn kungason hyste stor ovilja
mot henne, fastän hon visade sig synnerligen blid mot honom. Till sist blev
stämningen mellan dem sådan, att drottningen en dag gav honom ett slag med
sin vargskinnshandske och befallde honom bli en grym och vild björn.
— Ingen annan föda skall du njuta än din faders boskap, tillade hon, och
ur denna förtrollning skall du aldrig bli löst.
Strax försvann konungens son, och ingen visste, vad som blivit av honom.
Men en stor björn blev synlig bland konungens boskap och vållade den stor
skada. En kväll mötte Bera bondedotter detta fruktansvärda djur. Det gick
emot henne och visade sig mycket vänligt, och hon tyckte sig känna Björn
kungasons ögon. När björnen gick ifrån henne, följde hon efter honom, tills
hon kom till en håla. Där såg hon framför sig en man, som hälsade henne: det
var Björn Ringsson. De blev mycket glada över sammanträffandet, och hon
stannade nu en tid hos honom, fastän han sade, att det inte passade sig för
henne att vara hos honom, eftersom han var djur om dagen och människa blott
om natten.
En natt väckte han henne och berättade att han troligen följande dag
skulle bli dödad. Han förutsade också många andra ting, som skulle ske.
Därpå föll björnhamnen över honom. När han lämnade hålan, följde Bera honom.
Hon såg då en stor hop folk med en mängd hundar komma längs
fjällsluttningen. Det var konungen med sina män, som av Vit eggats till att
anställa jakt efter björnen. Denna sprang utmed fjället. Han sårade många av
männen och rev ihjäl alla hundarna, men omsider blev han inringad och dödad.
Konungen vände nu åter hem, och Bera följde med honom. Drottningen var
mycket glad och tog väl emot henne. Hon lät tillreda ett stort gille och
framsätta björnköttet åt männen. Även Bera bjöd hon av det. Denna vägrade
att äta, men drottningen tvingade henne att förtära ett litet stycke.
Kort därefter födde Bera tre söner. Den äldste, vars nedre kroppsdelar
var skapta som en älgs bakkropp, fick namnet Älg-Frode. Den andre kallades
Tore och hade hundfötter. Den tredje, Bodvar, hade inget lyte. Alla tre sköt
de upp som gräs, och när de lekte med andra gossar, var de våldsamma och
grymma. Älg-Frode till och med sårade, ja, dödade många av konungens män.
Så gick tiden, tills bröderna var tolv vintrar gamla. Då sade Frode till
sin moder, att han ville dra sina tärde. Han ville inte längre ha med
människor att göra, eftersom de allesammans var ynkryggar, som gick sönder,
så snart man rörde vid dem. Så styrde han kosan upp till ett fjällpass. Där
byggde han sig en boning och levde som stigman och plundrade och dödade män
för att vinna ägodelar.
Kort efter det att Frode lämnat hemmet, bjöd även Tore sin moder farväl.
Först begav han sig till sin broder. Denne erbjöd honom hälften av sina
samlade skatter, om han ville stanna hos honom, men han avslog anbudet.
Efter någon tid drog han enligt Älg-Frodes råd till Götland. Där blev han
korad till konung av folket. Han var en vänfast man. Många strider utkämpade
han, och oftast hade han seger.
Bodvar var ännu hemma hos sin moder. Han var den duktigaste och vackraste
man, som man kunde finna, och hans moder höll honom mycket kär. En gång
frågade han henne om sin fader, och hon berättade då om hans död och
händelserna därvid och om den förtrollning, som hans styvmoder bundit honom
med.
— Ont har vi att löna denna trollpacka för, sade Bodvar, och han fattade
det beslutet att ge henne en minnesbeta.
Jämte sin moder gav han sig i väg till konung Ring. När Bera berättade
för konungen om hans sons öde och visade en ring, som denne ägt, sade han,
att han länge hade anat, att drottningen var upphovet till alla de
trolldomskonster, som övats, men på grund av sin kärlek till henne hade han
inte låtsat om det. Han erbjöd Bodvar böter, men denne sade, att han skulle
utkräva hämnd. Rasande, som han nu var, gick han in i frustugan och bort
till drottningen. I handen hade han en säck. Denna kastade han över hennes
huvud och drog den samman om halsen, gav henne så några örfilar och slog
henne sedan till döds, varpå han släpade henne kring gatorna. Sålunda
förlorade drottning Vit sitt usla liv. Bodvar var nu aderton år gammal.
Kort härefter blev konung Ring sjuk och dog. Bodvar blev då konung över
riket och slog sig ned där. Men efter någon tid gav han på tinget till känna
sin avsikt att dra bort. Herradömet över riket lämnade han åt sin moder, som
han gifte bort med en jarl där i landet vid namn Valsleit.
Väl rustad med vapen och kläder, red Bodvar sina färde. En kväll kom han
till Älg-Frodes hus. Han hade hatten neddragen över ögonen, så att brodern
inte kände igen honom. Som han betedde sig synnerligen övermodigt, gick
Frode honom in på livet, och en väldig brottning började mellan dem. Omsider
föll hatten av Bodvar. Så snart Frode kände igen brodern, välkomnade han
honom och bad honom stanna och dela hans rikedom. Men Bodvar vägrade. Det
tycktes honom illa att döda folk för att vinna gods. Älg-Frode följde honom
en bit på vägen och gav honom därunder det rådet att uppsöka konung Rolf,
vars storsinthet, givmildhet och mannamod överträffade alla andra konungars.
Innan de skildes, fattade Frode om brodern och skakade honom.
— Du är inte så stark, broder, som du borde vara, sade han.
Därpå skar han sig i benet och bad honom dricka av blodet. När Bodvar
gjort det, grep Frode åter om honom, och nu stod han orubblig. Sedan
stampade Älg-Frode med foten i berget vid sidan om vägen, så att där syntes
märke efter klövarna.
— Detta ställe skall jag besöka var dag, sade han. Det skall vara jord i
spåret, om du dött i din säng, vatten, om du omkommit på sjön, och blod, om
du fallit för vapen. I sistnämnda fallet skall jag hämnas din död, ty du är
mig kärast av alla mina släktingar.
Därefter skildes de. Bodvar fortsatte färden, tills han kom till Götland.
Det blev stor glädje vid mötet mellan bröderna, och Tore erbjöd sin broder
att stanna hos honom och dela hans skatter. Men Bodvar sade, att han ville
dra vidare. Tore följde honom ett stycke på väg, och sedan skildes de i all
vänskap. Om hans färd är nu ingenting att berätta, förrän han kom till
Danmark och var helt nära Leidargård.
En dag regnade det häftigt. Bodvar blev genomvåt, och hans häst var
uttröttad, ty han red en lång sträcka, och marken var övermåttan uppblött.
Ännu på natten, som var mycket mörk, hällde regnet ned. Plötsligt stötte
hästen med fötterna mot ett föremål. Bodvar steg av och fann då, att det var
ett hus. När han bultade på, kom en man och öppnade. På hans begäran att
erhålla natthärbärge, svarade denne, att han ingalunda ville visa bort honom
mitt i natten, okänd som han var på orten. Sålunda stannade Bodvar där över
natten i god välfägnad. Då han frågade, hur långt det var till kungsgården
och förde talet på konung Rolf och hans kämpar, började bondens hustru att
gråta högljutt.
— Varför gråter du, stackars kvinna? frågade Bodvar.
— Min man och jag, började kvinnan, har en son, som heter Hott. Han gick en
dag för ro skull bort till borgen. Konungens män drev gäck med honom, och då
han inte ville tåla detta, tog de och satte honom i en vrå av salen, dit de
under måltiderna brukar kasta benen, och nu har de för sed att kasta alla de
avätna benen på honom. Jag vill nu bedja dig att löna min gästfrihet med att
kasta bara de små benen på honom, om han inte allaredan är död.
— Jag skall göra, som du ber, svarade Bodvar. Inte tycks det mig särskilt
manhaftigt att kasta ben på människor eller att göra barn och enfaldigt folk
skada.
Bodvar fortsatte nu färden till konungens borg, Leidargård. Sedan han
fört in sin häst i stallet och bundit honom bredvid konungens bästa hästar,
steg han in i hallen och satte sig på en av de nedersta platserna. Om en
stund hörde han buller från ett hörn i salen. Då han såg
ditåt, fick han se en stor benhög, och ur den stack en svart hand upp. Han
gick dit och frågade, vem som satt i högen. En svag röst svarade:
— Jag heter Hott.
— Varför sitter du här, och vad gör du? fortsatte Bodvar.
— Jag bygger en sköldborg åt mig, blev svaret.
— Eländig är din sköldborg, utbrast Bodvar, grep därpå Hott och drog ut
honom ur benhögen.
Hott skrek högljutt.
— Du ämnar döda mig, klagade han. Gör inte det! Jag hade nu fått min
sköldborg så hög, att den skyddade mig för era kast, och så har du helt
förstört den!
Bodvar bad honom att inte jämra sig så högt, lyfte därpå upp honom och
bar honom ut ur hallen till en sjö i närheten. Där tvättade han honom ren,
vände sedan tillbaka till salen med honom och satte honom bredvid sig
ytterst på bänken. Hott var så förskräckt, att han skälvde i var lem, men
han tyckte sig dock märka, att mannen ämnade ta sig an honom.
Det blev nu kväll, och folk samlades i hallen. Då konung Rolfs kämpar såg
Hott sitta på en bänk, tyckte de, att den djärvheten var alltför stor. Hott
blev nu än sämre till mods och ville tillbaka till sin benhög, men Bodvar
höll fast honom. Enligt sin sed började nu hirdmännen benkastningen. Först
slungades små ben tvärs över golvet mot Bodvar och Hott. Bodvar låtsades
inte märka dem, men Hott var så förfärad, att han varken vågade äta eller
dricka. Plötsligt ropade han:
— Där kommer ett stort lårben farande emot dig! Det vållar helt visst vår
död.
Bodvar befallde honom att tiga, satte sin handflata emot och fångade
sålunda upp benet, varpå han slungade det tillbaka mot den, som kastat det,
med sådan kraft, att han dödades av det. Det blev nu stor oro bland
hirdmännen, och omsider frågade konung Rolf och hans kämpar, vad som hänt.
— Är mannen dödad oskyldig? frågade konungen.
— Ja, nästan, blev svaret.
Då han fått höra hela sanningen, förebrådde han männen deras oskick att
kasta ben på oskyldigt folk och befallde dem att kalla främlingen inför
honom. Bodvar trädde fram till konungen och hälsade honom höviskt.
— Vad heter du? frågade Rolf.
— Dina hirdmän kallar mig Hotts väktare, men jag heter Bodvar svarade han.
— Vad bjuder du mig i bot för min hovman? fortsatte konungen.
— Han förtjänade, vad han fick, återtog Bodvar.
— Vill du bli min man och inta hans plats? frågade konung Rolf vidare.
— Gärna vill jag vara din man, men jag vill inte skiljas från Hott, och
bägge vill vi sitta närmare dig, än den gjorde, som jag fällde. I annat fall
drar vi härifrån.
Konungen ansåg, att han hade föga heder av Hott, men tillät dock att det
blev som Bodvar begärt. Denne gick därpå långt fram i salen till
en plats, som han tyckte om. Tre hirdmän ryckte han upp från bänken och
satte sig med Hott på deras platser.
Allt eftersom det led mot jul, blev munterheten i hallen allt mindre.
Bodvar frågade Hott om orsaken till detta. Han berättade då, att det två år
i rad vid jultiden kommit ett fasansfullt odjur till kungsgården. Det hade
vingar på ryggen och flög ständigt. Mycken skada hade det vållat, och inget
vapen bet på det.
Då julkvällen var inne, sade konungen:
— Jag förbjuder alla mina män att utsätta sig för fara genom att gå emot
djuret. Med boskapen må det gå, som ödet bestämt, men mina män vill jag inte
mista.
Alla lovade att förbli stilla. Men på natten smög Bodvar sig ut och tog
med sig Hott, som han måste bära ut ur hallen. Då de fick syn på djuret,
började Hott ropa av alla krafter, men Bodvar tystade honom och kastade ned
honom på marken. Därpå gick han mot odjuret, drog svärdet ur skidan och
stötte det in under djurets bog, så att det trängde in i hjärtat och djuret
föll dött till marken. Nu gick han bort till Hott, lyfte upp honom och bar
honom bort till djuret. Hott skälvde av rädsla, men Bodvar tvingade honom
att dricka två stora klunkar av djurets blod och äta något av dess hjärta.
Därefter fattade han om honom, och de började brottas. Efter en stund sade
Bodvar:
— Nu är du ansenligt stark. Jag menar, att du inte längre fruktar konung
Rolfs hirdmän.
— Varken dem eller dig, svarade Hott.
Enligt Bodvars råd reste de nu upp djuret, så att det tycktes vara
levande, och vände därpå tillbaka till hallen.
På morgonen frågade konungen, om någon visste, huruvida djuret varit där
under natten. Då man svarade, att all boskapen var oskadd, befallde konungen
några av sina män att utforska, om det inte fanns något spår av dess
framfart. Männen gjorde så och kom tillbaka med det budskapet, att djuret
var i vild fart på väg mot borgen. Konungen uppmanade nu sina män till
tapperhet och befallde var och en att bruka alla sina krafter, så att
odjuret måtte bli nedlagt. Då konungen fick se djuret, sade han:
— Jag kan inte se, att det rör sig. Men vem vågar nu gå emot det?
Då sade Bodvar:
— Tvätta nu av dig den nesa, som vilar över dig, Hott, eftersom folk
menar att du inte duger något till! Gå du emot djuret, ty ingen annan tycks
ha mod till det!
— Ja, svarade Hott, jag är redo till detta. Ge mig, sade han till
konungen, svärdet Gyllenhjalt, som du har i din hand, så skall jag fälla
djuret eller också själv mista livet.
— Detta svärd, svarade konung Rolf, må endast bäras av en tapper man, men
kanske är du mer förändrad, än du synes vara. Tag då svärdet, och för det
sedan som en modig man, om du utför detta dåd!
Hott gick nu modigt emot djuret, och då han var helt nära det, högg han
till det, så att det föll ned livlöst.
— Se, vilket dåd han utfört, herre! utbrast Bodvar.
— För visso har han förvandlat sig mycket, svarade konung Rolf, men icke har
han ensam fällt djuret. Snarare har du gjort det.
— Kan så vara, herre! återtog Bodvar.
Konungen fortsatte:
— Väl visste jag, då du kom hit, att få var dina jämlikar, men det anser jag
dock är ditt yppersta stordåd, att du gjort en kämpe av Hott. Härefter, sade
han till denne, skall du inte längre heta Hott, utan Hjalte efter svärdet
Gyllenhjalt.
Det led nu fram på vintern, mot den tid, då konung Rolfs bärsärkar kunde
väntas hem. På Bodvars fråga berättade Hjalte om deras sätt att bete sig.
Varje gång de kom hem, brukade de först gå fram för konungen och fråga, om
han var deras like i mod och tapperhet.
— Det är vanskligt att säga, svarade då alltid konung Rolf, så tappra
män, som ni är, och så berömda genom blodiga segrar över olika folk i både
norr och söder.
Men detta svar gav konungen mera av storsinthet än av brist på mod. Han
värderade nämligen högt de härliga segrar och det rika krigsbyte, som de
vann åt honom.
Sedan ställde de samma fråga till var och en av männen i salen, men ingen
sade, att han var deras jämlike.
— Det är föga utvalda män konung Rolf har, inföll Bodvar, då de alla
talar så fegt till bärsärkarna.
Därmed slutade detta samtal.
Följande julafton, då konung Rolf satt till bords med sin hird, slogs
plötsligt hallens dörr upp, och in steg de tolv bärsärkarna, klädda i järn
från topp och till tå. Enligt sin sedvänja gick de nu fram för konungen och
var man i hans kämpaflock och kom sist till Bodvar och Hjalte. Då deras
hövding ställde sin fråga till Bodvar, svarade denne, att han icke ansåg sig
för deras jämlike, utan för deras överman. I detsamma sprang han inpå
bärsärken, lyfte honom i full härklädnad och kastade honom därpå så våldsamt
mot golvet, att så när vartenda ben i honom hade krossats. På samma sätt
lekte Hjalte med en annan bärsärk. Gnyet i hallen hördes ända upp till
högsätet, där konung Rolf satt. Han sprang då ned och bort till Bodvar och
befallde honom att hålla fred, men Bodvar svarade, att bärsärken skulle
mista livet, om han inte ville erkänna honom som sin överman. Konungen sade,
att det var lätt gjort. Därpå lät han bärsärken stå upp. Detsamma gjorde
Hjalte på konungens befallning med sin motståndare. Männen bänkade sig nu.
Konung Rolf talade till dem i stränga ordalag: han bad dem besinna, att
ingen var så stor eller stark, att inte hans like kunde finnas, och förbjöd
dem att väcka något kiv i hallen. Om de överträdde detta bud, skulle det
kosta dem livet. Hans ord mottogs med bifall, och full förlikning slöts.
Bodvar fick sin plats närmast konungen på hans högra sida. Därnäst satt
Hjalte, som av konungen fått tillnamnet den högsinte för sitt överseende
beteende mot sina forna belackare i hallen. På konung Rolfs vänstra sida
satt först de tre bröderna Svipdag, Beigad och Vitsärk och nedanför dem de
tolv bärsärkarna, och sedan satt många andra ypperliga män på bägge sidorna
hela salen igenom. * En dag, då konung Rolf satt i sin
sal med alla sina kämpar och stormän och höll ett präktigt gille, frågade
han Bodvar, om denne kände någon konung, som var hans jämlike och hade
sådana kämpar omkring sig. Bodvar svarade, att han inte visste någon.
— Men ett fattas dock i eder konungsliga höghet, tillade han. På
konungens fråga, vad det skulle vara svarade han:
— Det är en brist, herre, att ni inte har krävt ut ert fädernearv, som er
släkting konung Adils råder över med orätt.
— Att hämta det, invände konungen, är en vansklig sak, eftersom Adils är en
mycket trollkunnig, förslagen och grym man.
Men Bodvar ansåg, att konungen borde utkräva, vad som tillhörde honom.
— Det är en högst viktig sak du härmed påminner mig om, sade då konung
Rolf, ty det är min skyldighet att hämnas min fader på den girige och
illistige konung Adils.
Dessa ord inleder en längre episod i Rolf Krakes
saga där han och hans kämpar beger sig till Svitjod och strider mot
sveakungen Adils. Bodvar fortsätter att ge Rolf Krake goda råd och deltar
förstås själv i striderna. Men eftersom Bodvar bara är en bifigur i den
episoden har jag inte tagit med den här..
*
Lång tid satt nu konung Rolf och hans kämpar i fred i Danmark. Ingen
angrep dem, och alla skattekonungarna var Rolf underdåniga, även hans
svåger, konung Horvard. Dennes gemål, drottning Skuld, började emellertid
egga honom att göra sig kvitt beroendet. Som hon på mödernet stammade från
alverna, var hon mycket trollkunnig, och alla sina konster ämnade hon
försöka för att övervinna konung Rolf. Först skulle de enligt hennes råd
sända bud till honom och begära uppskov i tre år med att betala skatten.
Efter den tiden skulle de betala allt på en gång. Denna list lyckades:
sändemän sändes i väg med hälsningen, och konung Rolf samtyckte till sin
systers begäran.
Under den följande tiden samlade Skuld alla de ansenligaste män hon kunde
få samt dessutom allt löst folk från närmaste härad. Hon gick härvid till
väga i största hemlighet. Varken konung Rolf eller kämparna anade därför
något ont, utan de satt i fröjd och gamman på Leidargård och fördrev tiden
med allsköns lekar, som de utövade med stor konst och skicklighet. När
Hjorvards och Skulds här var fullt rustad, drog de med den till Leidargård.
Detta hände vid jultiden. Konung Rolf hade låtit tillreda ett ståtligt
gille, och hans män drack väldeliga under julkvällen. Hjorvard och Skuld
tältade utanför borgen. Utom tälten, som var både höga och långa och
sällsamt inrättade, fanns där också en mängd vagnar, alla fulla med vapen
och härkläder. Konung Rolf gav inte akt på allt detta. Han tänkte bara på
att visa sin storsinthet och prakt, sitt mod och den käckhet, som bodde i
hans bröst, samt att låta undfägna alla dem, som kommit till honom, på det
att ryktet om hans ära måtte spridas vida omkring, ty han ägde allt, som
kunde vara en världslig konung till prydnad och berömmelse. Men aldrig har
det berättats, att konung Rolf och hans kämpar blotat till hedniska gudar.
De trodde på sin egen kraft, ty på denna tid hade ännu inte den heliga tron
förkunnats i Nordlanden. Därför visste de, som bodde där, blott föga om sin
skapare.
Hjalte den högsinte var den förste, som varsnade, att det var ofrid å
färde. Skyndsamt begav han sig till hallen och ropade:
— Upp, herre konung! Här är ofrid i gården, och jag kan berätta, att det
inte är en ringa härskara, som vankar kring borgen med dragna svärd och i
full härklädnad. Inte har konung Hjorvard kommit hit som din vän. För visso
är det hans föresats att nu för sista gången kräva riket av dig. Nu gäller
det, fortsatte han och vände sig till stallbröderna, att styra vår konungs
här. Låt oss troget hålla våra löften att skydda den mest frejdade konung,
som lever i Nordlanden, och sålunda löna honom för vapen och härkläder och
alla andra välgärningar han visat mot oss! Stora förebud har man hört talas
om, och det tycks mig tydligt, att märkliga händelser stundar, som länge
skall bevaras i minnet. Somliga kanske tror, att jag talar detta av fruktan,
men det kan dock hända, att det nu är sista gången konung Rolf dricker med
sina kämpar och hirdmän. Upp, alla kämpar, till tapper kamp! Grip alla till
vapen!
Då sprang Romund den hårde och Rolf den flinkhände upp, Svipdag, Beigad
och Vitsärk, Haklang, Hardrevel, Hake den djärve, Vott den starke, Starolf,
Hjalte den högsinte och Bodvar, som kallades Bjarke, därför att han, för
deras övermods skull, drev alla konung Rolfs bärsärkar från deras platser
och dödade några. Även konung Rolf sprang upp.
— Först skall vi dricka och vara glada, tog han till orda, och sedan
skall vi visa, vad för sorts män Rolfskämparna är, så att vår tapperhet må
leva i folks minne. Ge Hjorvard och Skuld den hälsningen, att vi dricker oss
muntra, förrän vi tar emot skatten!
— Olik alla andra män är min broder, svarade Skuld, och stor skada är
det, att en sådan man måste röjas ur vägen. Dock skall det nu ske.
En så ansenlig man var konung Rolf, att både vänner och fiender prisade
honom.
När konung Rolf druckit en stund med sina män, sprang han upp ur
högsätet, och hans kämpar skyndade också från sina platser. Så snart de
kommit ut, började en fruktansvärd kamp. Konungen själv följde sitt märke,
hans kämpar slöt sig kring honom, och sedan följde allt borgens manskap, som
var så talrikt, att det svårligen kunde räknas. Slaget var övermåttan
häftigt: hjälmar och brynjor klövs, svärd och spjut ven i luften, och marken
täcktes med hopar av fallna. Konung Rolf och hans kämpar trängde fram så
häftigt, att allt vek för dem. Konung Hjorvard och hans män såg en stor
björn gå framför konung Rolf. Med sina ramar fällde han flera än fem av
konungens kämpar tillsammans. Inget vapen bet på honom, men han kastade både
män och hästar till marken och krossade allt under sina tänder. Mitt under
striden saknade Hjalte sin stallbroder Bodvar. Han berättade det för
konungen, men denne svarade:
— Om han är självständig, så är han för visso någonstädes, där han bäst
gagnar oss. Gå bara du själv fram med tapperhet, och klandra inte honom, ty
ingen av er är hans jämlike.
Emellertid sprang Hjalte tillbaka till hallen. Där såg han Bodvar sitta
overksam.
— Hur länge, frågade han, skall vi vänta på den tappraste av alla kämpar?
Det är en stor skam, att du inte är på benen och brukar dina starka armar.
Upp nu, Bodvar Bjarke, min överman, eller bränner jag ned huset över dig.
Bodvar reste sig, i det han suckade djupt och sade:
— Inte är det nödvändigt, Hjalte, att du försöker skrämma mig. Hittills
har jag aldrig flytt för vare sig eld eller järn, och du skall snart få se,
att jag är villig att strida. Jag har konungen att tacka för mycket, och
alltid har han kallat mig sin ypperste kämpe.
Därpå började han räkna upp alla de stordåd han gjort.
— Men nu, fortsatte han, har vi att göra med långt värre trolldom än
någonsin förr, och inte har du genom denna din gärning så väl främjat
konungens sak, som du själv menar, ty det var nu hart när avgjort, vems
segern skulle bli. Dock har du handlat av okunnighet i denna sak och inte av
brist på välvilja mot konungen. Det går nu, såsom beslutat är, att inget råd
tjänar något till längre. Men det må du veta, att jag hädanefter kan bringa
konungen mycket mindre hjälp än nyss.
— Det är visst, svarade Hjalte, att jag har dig och konungen att tacka
för mest, men vanskligt är det att finna på råd i ett sådant fall som detta.
Bodvar gick nu ut i slaget. I detsamma försvann björnen, och striden
började gå sämre för konung Rolf och hans män. Så länge björnen gått fram i
hans här, hade Skuld ingenting förmått med sina trolldomskonster, där hon
satt på sejdhjällen i sitt svarta tält. Men nu inträffade ett ombyte, såsom
då mörk natt följer på klar dag. Konung Rolfs män såg nu en fruktansvärd
galt rusa fram ur Hjorvards här. Han var så stor som ett tre vintrar gammalt
nöt samt grå till färgen. Ur vart och ett av hans borst flög pilar, och
konung Rolfs hirdmän föll hoptals för honom. Bodvar Bjarke for fram som en
rasande: han var blodig ända upp till skuldrorna och högg åt alla sidor, så
att hopar av döda omgav honom. Men hur många både han och flera andra av
konung Rolfs kämpar än fällde, upphörde inte det undret, att fiendernas
skara aldrig minskades.
— Drygt är Skulds manskap, utbrast Bodvar. Det anar mig, att de döda
uppstår igen och kämpar mot oss. Vanskligt lär det bli att slåss med
gengångare. De är de värsta, ty mot dem förmår vi ingenting. Men var är nu
den av konung Rolfs kämpar, som kallade mig feg och ville egga mig att gå ut
i striden?
— Här står den man, som heter Hjalte, fick han till svar. Det är inte långt
emellan oss, men jag behöver nu tappra mäns bistånd, ty alla mina
skyddsvapen är sönderhuggna, och fastän jag tycker, att jag kämpar tappert,
kan jag dock inte få alla de hugg hämnade som jag fått. Men inte må vi skona
oss, om vi skall gästa i Valhall i kväll. Aldrig förr har jag sett så
sällsamma ting som denna dag, men länge har dessa händelser varit
förebådade.
— Ge akt på vad jag nu säger! inföll Bodvar. I tolv stora drabbningar har
jag kämpat. Alltid har jag varit hållen för en hjälte, och aldrig har jag
vikit för någon bärsärk. Jag eggade konung Rolf att fara till konung Adils,
och väl råkade vi där ut för åtskillig trolldom, men det var ingenting mot
allt detta otyg. Nyss mötte jag konung Hjorvard i striden, och vi skiftade
vapen en stund. Omsider gav han mig ett hugg, som föreföll bli min död, men
jag högg arm och ben av honom, och ett annat hugg råkade honom i skuldran
och klöv honom ända ned i ryggen, så att han vred sig hårt och gav upp
anden. När han legat en stund och jag trodde, att han var död, gjorde han,
vad få torde göra efter: stred åter lika käckt som förut. Många mäktiga och
ansenliga män har här förbundit sig mot oss. Men Oden kan jag inte se, och
dock anar det mig, att han går omkring här och står oss emot, den lede och
illistige Härjans son. Kunde någon säga mig, var han finns, skulle jag krama
honom som en musunge. Vem skulle kunna känna större harm än jag över att se
sin herre så illa behandlad, som vi nu ser vår?
— Ödet är inte lätt att böja, invände Hjalte.
Konung Rolf värjde sig manligen och med så stor tapperhet, att dess like
aldrig sports. Fienderna trängde hårt inpå honom, och de främsta av
Hjorvards och Skulds kämpar slog en ring kring honom. Alla hans hirdmän hade
nu fallit, och de flesta av kämparna hade lått banesår. Konungen lyckades
komma ut ur sköldborgen, men han var då nästan död av vanmakt. Kort sagt så
föll konung Rolf och alla hans kämpar med stor berömmelse. Även konung
Hjorvard föll jämte hela sin härskara, så när som på några få ondskefulla
män, som tillika med Skuld slapp undan med livet.
Skuld underlade sig nu konung Rolfs riken men styrde dem illa och blott
en kort tid. Älg-Frode hämnades sin broder Bodvar Bjarke, såsom han lovat.
Han fick därvid hjälp av drottning Yrsa i Sverige, som lät samla en stor
här. Under Vogg som hövding drog denna till Danmark. Drottning Skuld blev
oväntat överfallen och tagen till fånga, innan hon hann utföra sin trolldom.
Hela hennes onda anhang dödades och hon själv blev pinad till döds, varefter
konung Rolfs riken tillföll hans döttrar. Hög blev uppkastad över konung
Rolf, och svärdet Skovnung lades vid hans sida. Även kämparna blev lagda i
hög med sina vapen.
Här slutar sagan om konung Rolf Krake och hans kämpar.
Jämför sagan med Beowulfkvädet. |
