Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

Inte mycket är känt om den man som anses vara Romarrikets främste historiker, och som har lämnat de viktigaste bidragen till vår kunskap om det tidiga kejsardömets historia. Man vet inte ens om hans förnamn var Gaius eller Publius. Hans två efternamn har lett till antagandet att han tillhörde en sidogren av den berömda patricier-släkten Cornelius ("gens Cornelia") med namnet Tacitus. Som stöd för detta påstående har man pekat på att Tacitus i sina skrifter ger uttryck för en nedlåtande syn på uppkomlingar av låg börd. Andra forskare har dock ifrågasatt detta släktskap eftersom ingen gren av släkten Cornelius med namnet Tacitus är känd från de antika källorna. Dessa vill istället hävda att han från början tillhörde riddarståndet (lågadeln). Till detta talar det faktum att det fanns en prokurator över Belgien och Germanien som hette Cornelius Tacitus. Om denne man var släkt med vår Tacitus (far eller farbror?) borde båda ha tillhört riddarståndet eftersom prokuratorer rekryterades från just riddarståndet och inte från senaten. Vår Tacitus blev dock tidigt senator. Enligt honom själv skedde detta tack vare Vespasianus som regerade åren 69-79.

Någon säker kunskap om när han levde finns inte heller och åren 55, 56 och 57 har alla föreslagits som hans födelseår. Gissningarna baseras på hans ämbetsmannakarriär. För att bli vald till de olika ämbetena krävdes nämligen att man uppnått en viss ålder. Platsen för födelsen kan ha varit norra Italien eller den närbelägna provinsen Gallia Narbonensis (Sydfrankrike). Även Spanien har föreslagits som Tacitus hemland. Fast alla dessa antaganden vilar på en mycket bräcklig grund. Eftersom han var vän med Plinius den yngre och tecken finns på att deras familjer stod varandra nära, har vissa hävdat att Tacitus bör ha växt upp i norra Italien. Andra har tagit fasta på att Tacitus gifte sig med en dotter till fältherren Agricola och hävdat att Tacitus förmodligen var bördig från samma provins som denne, det vill säga Gallia Narbonensis. Kopplingen till Spanien är ännu svagare. Hans skrift om talekonsten dedikerades till en man från detta land. Till dessa spekulationer kan man också bidra med faktumet att Tacitus i sina skrifter visade att han inte hade några höga tankar om livet i småstäder, vilket tyder på att om han inte var uppväxt i Rom så har han åtminstone snabbt funnit sig till rätta där. Förbindelsen med familjen Plinius är även en av anledningarna till att man har ifrågasatt Tacitus släktskap med Cornelierna, detta eftersom släkten Plinius tillhörde riddarståndet. Tacitus dödsår är också okänt men han tros ha varit i liv år 117. Detta antagande grundas på ett påstående i hans verk "Annales" som, om det är rätt tolkat, måste ha skrivits under den korta perioden 116-117 då Romarrikets gränser sträckte sig ända till Persiska viken. Hur många år han levde efter utgivningen av Annales är omöjligt att avgöra och det finns dem som tror att Tacitus aldrig hann skriva färdigt Annales.

Den ovan nämnde prokuratorn över Belgien och Germanien som också hette Cornelius Tacitus hade enligt Plinius den äldre en son som växte upp och åldrades onormalt fort. Denne kan möjligen ha varit en mindre lyckligt lottad bror eller kusin till Tacitus. Själv studerade Tacitus retorik i Rom och han hade kanske i likhet med Plinius den yngre Quintilianus som lärare. Efter att ha fullbordat sina studier blev han fort känd som en framstående rättegångstalare. År 77 eller 78 gifte Tacitus sig med Julia, dottern till Gnaeus Julius Agricola som var ståthållare i Britannien 78- 85 och då erövrade norra England och en del av Skottland. En stor händelse som inträffade år 79 var Vesuvius utbrott som förstörde staden Pompeji och en viktig källa till den här händelsen är de brev som Plinius den yngre skrev till Tacitus. Ett annat brev från samme person avslöjar också att Tacitus tyckte om jakt. Vid den här tiden var Tacitus redan senator men hans politiska karriär började på allvar först när han utnämndes till questor för år 81 eller 82. Dessvärre blev Domitianus kejsare strax efter och hans despotiska styre kom att få ett stort inflytande på Tacitus som historiker. Det är med egna erfarenheter som han tecknar de mörka psykologiska porträtten av maktfullkomliga kejsare och fjäskande senatorer som kännetecknar hans historiska skrifter. Domitianus regerade från år 81 till 96 då han blev mördad. Det var framförallt den andra halvan av denna period som präglades av ett mycket hårt politiskt och intellektuellt klimat med många utrensningar inom oppositionen. Tacitus själv ingick inte i oppositionen utan anpassade sig till den rådande regimen, vilket han senare beklagade. Men i hans skrifter märker man ändå en kritik mot alltför frispråkiga senatorer som vägrar att böja sig för en ond kejsare. Tacitus verkar ha varit av den uppfattningen att man gör mer nytta genom att undvika konfrontation och istället påverka kejsaren med mer diplomatiska tongångar för att på så sätt lindra effekterna av dennes despotiska styre.

Under Domitianus styre fortsatte Tacitus sin ämbetsmannakarriär och han blev edil år 84 eller 85 samt praetor år 88. Därefter tjänstgjorde han i provinserna fram till 93 och det var kanske under denna tid som han skaffade sig de kunskaper om germanernas stammar och sedvänjor som han sedan skrev ned i boken "Germania". Efter mordet på Domitianus krönte Tacitus sin ämbetsmannabana med att bli vald till consul suffectus för år 97 (det vill säga efterträdare till en konsul som inte fullbordat sin mandatperiod). De följande åren har vi få upplysningar om Tacitus politiska karriär. Han fortsatte dock att vara verksam som rättegångstalare och berömdes av Plinius den yngre för sin talekonst när han fick ståthållaren över Africa dömd för korruption år 100. Karriären som ämbetsman avslutade han med att vara ståthållare över provinsen Asia (västra Turkiet) år 112 eller 113.

Tacitus litterära karriär som sammanföll med Trajanus regeringstid (97-117) inleddes troligen efter hans tid som konsul. Under Domitianus femton år långa styre hade han avstått från att skriva av rädsla för kejsaren, men han kan eventuellt ha skrivit sin bok om talekonsten redan under Titus regeringstid (79-81). Den skrift som de flesta tror var Tacitus första är emellertid en biografi över hans svärfar, ”De vita Iulii Agricolae”, som utkom år 98. I den skildras Agricolas ståthållarskap över Britannien och boken innehåller även en kort etnografisk skildring av Britannien och en genomgång av hur det gick till när denna ö erövrades av romarna. Agricola som dog år 93 tillhörde aldrig oppositionen utan var hela tiden lojal till kejsar Domitianus trots att hans stora insatser i Britannien belönades med otacksamhet. Han tvingades lämna sin post som ståthållare år 85 och fick därefter inte några fler uppdrag. Biografin är ett äreminne över Agricola och Tacitus försvarade energiskt sin svärfaders anspråkslöshet och foglighet under Domitianus regering, vilket indirekt innebar att han även försvarade sig själv.

Domitianus var av naturen snar till vrede och desto omöjligare att hålla tillbaka, ju mer inbunden han var. Dock mildrades han av Agricolas måttfullhet och klokhet, ity att denne ej av trots eller tomt skryt med frisinne utmanade ryktet och ödet. Må de, som ha sed att beundra det otillåtna, veta, att även under dåliga kejsare stora män kunna finnas och att foglighet och hovsamhet, om de äro förenade med energi och kraft, kunna uppstiga till den höjd av ära, som många nått, i det att de gått farliga vägar, utan att därmed göra det allmänna någon nytta, och i det att de vunnit sin berömmelse genom en på effekt beräknad död.

Tacitus andra bok utkom vid samma tid och är den bok som han i alla fall i Sverige är mest känd för, nämligen ”De origine et situ Germanorum” (vanligen kallad Germania). Detta är den främsta källan till germanernas historia, även om det egentligen var en etnografisk bok som skildrade germanernas seder och bruk under Tacitus livstid. En viktig källa till Germania var Plinius den äldres skrifter om germankrigen, men Tacitus har möjligen själv tjänstgjort vid Rhengränsen och på så sätt fått sina kunskaper om de lokala förhållandena i Germanien. I boken beskrivs de olika stammarna i fria Germanien och en av dessa är särskilt intressanta för oss svenskar. Det är Svionerna som Tacitus beskrev som dugliga sjökrigare med en stark kungamakt och som med största sannolikhet är identiska med svearna.

Svionernas samhällen följer nu; de ligger ute i själva oceanen. Förutom i män och i vapen har de sin styrka i flottor. Skeppens form avviker från det vanliga i det hänseendet, att en spetsig stäv åt båda hållen bildar en framstam, som alltid är klar för landning. Segel för de inte, inte heller anbringar de åror i rad vid sidorna. Årorna är lösa, såsom brukligt är på vissa floder, och det går att flytta dem från den ena sidan till den andra efter lägets krav.

Hos dem hålls även rikedom i anseende; därför är det blott en som härskar, och här utan några som helst inskränkningar: hans rätt att kräva lydnad är ovillkorlig. Vapen bärs inte allmänt och ständigt som hos övriga germaner utan hålls inlåsta under bevakning, som för övrigt sköts av en träl. Förklaringen härtill är den, att oceanen hindrar plötsliga fientliga anfall och vidare att beväpnade män som går sysslolösa lätt slår över i självsvåld. Det ligger förvisso också i konungens intresse att inte sätta vare sig en ädling eller en friboren, nej, inte ens en frigiven träl som uppsyningsman över vapnen.

I Germania berättar Tacitus också om kulten av fruktbarhetsgudinnan Nerthus som enligt honom dyrkades av sju stammar bosatta i södra Jylland. Nerthus är dock troligen en latinisering av Njärd som ingår i ortnamn i hela Skandinavien. Njärd har dessutom långt senare på något märkligt sätt bytt kön eftersom hon i de isländska sagorna har det manliga namnet Njord. Hur som helst gick Nerthuskulten enligt Tacitus till på följande sätt:  På en ö i havet fanns en helig lund där en omhöljd vagn förvarades som enbart prästen fick vidröra. När prästen märkte att gudinnan var närvarande i vagnen lät han den dras runt till olika orter av kor. På varje ort som vagnen besökte firades glädjefester. När allt var över fördes vagnen tillbaka till den heliga lunden där gudinnan och vagnen tvättades i en avsides belägen sjö. De slavar som hade tjänstgjort under processionerna och tvättningen offrades sedan i samma sjö.

Trots en stundtals nedlåtande syn på germanerna och deras kultur, till exempel skriver han att de är alltför förtjusta i rusdrycker, antas Tacitus ha skrivit Germania som en varning till sin samtid. Germanerna beskrivs nämligen som tappra med en hög moral och en stark önskan att försvara sin frihet. Alla dessa egenskaper hade romarna tidigare haft men nu förlorat. Roms dekadens gjorde därför imperiet sårbart för attacker från de fruktade germanska krigarna.

I den tredje (eller första) boken, ”Dialogus de oratoribus”, som skrevs ca 101-102 förklarar Tacitus varför talekonsten har förfallit vid denna tid. Bokens handling utspelar sig år 74/75 eller 77 och Tacitus låter tre berömda vältalare framföra olika uppfattningar. En av dessa går ut på att vältalighet inte är nödvändig under kejsardömet då en vis och god kejsare (Vespasianus/Trajanus) härskade, till skillnad från den oroliga republiken då frihet men också anarki rådde och då man var tvungen att vara vältalig för att kunna skydda sig själv och andra från övergrepp. Vältaligheten blev under kejsartiden lika onödig som läkekonsten skulle bli ifall alla var friska. Stilen i ”Dialogus de oratoribus” skiljer sig kraftigt från de andra böckerna och det har fått några att ifrågasätta ifall Tacitus verkligen är dess författare. Men skillnaderna beror mest på att det är frågan om en helt annan genre än de andra böckerna, retorik istället för historia och etnografi. Analyser av texten har visat att denna text liknar de andra i avseende på ordval och den har också av tradition förts samman med Germania och Agricola i de bevarade handskrifterna. En annan omdiskuterad fråga är bokens ålder, det finns två alternativ, antingen skrevs den före Domitianus regering eller efter denna. Tacitus uppgav ju själv att han inte skrev något under den tiden. Det som har legat till grund för den sena dateringen är dels en dedikation i inledningen till en person som var konsul år 102 men framförallt en kommentar i den att författaren lyssnade på de tre vältalarnas samtal när han var en ung man. De som vill tro på en tidig datering tar fasta på att Dialogus skiljer sig så mycket i stilen från de övriga verken att det bör ha skrivits betydligt tidigare, innan Tacitus funnit sin egen speciella stil.

Tacitus viktigaste verk är dock de böcker som skildrade Romarrikets historia och som är de mest fängslande resterna av den romerska historieskrivningen. I ”Historiae” som kom ut år 110 skildras i minst 12 böcker de flaviska kejsarna Vespasianus, Titus och Domitianus regeringstid (åren 69 till 96). Dessvärre har endast de fyra första och delar av den femte boken bevarats till vår tid, motsvarande tidsperioden 69-70. Denna korta tidsperiod omfattar en tredjedel av hans verk och är intressant eftersom det var en omvälvande period med uppror och inbördeskrig som framförallt drabbade norra Italien och huvudstaden hårt. Tacitus bör ha varit 12-15 år när detta inträffade och inbördeskrigets fasor har säkert satt djupa spår hos honom, i synnerhet om han var uppväxt i norra Italien. Tacitus inledande ord att under dessa år var Romarriket nära att gå under kan ses som ett eko från hans egna barndomsupplevelser, för fullt så allvarlig var inte krisen. Historiae börjar med slutet på Galbas regeringstid och följer sedan inbördesstriderna som leder fram till Vespasianus trontillträde samt batavernas och judarnas uppror. Det sistnämnda ägnas ingen större uppmärksamhet och intagandet av Jerusalem återfinns i de förlorade delarna av Historiae. Desto mer utrymme ges åt bataverna i dagens Holland vars uppror omfattade såväl germanska som galliska stammar. Nästan hela bok 4 ägnas åt detta uppror och det avslutas först i bok 5. Tyvärr saknas den allra sista informationen av detta uppror. Vi får veta hur romarna till slut lyckades knäcka motståndet men inte exakt hur det slutade och vad som hände med upprorsledaren Julius Civilis.

Istället för att fortsätta sin historieskildring med efterträdarna till de flaviska kejsarna,  Nerva och Trajanus, som han ursprungligen hade tänkt sig, valde Tacitus att i sitt nästa arbete skildra de Julisk-Claudiska kejsarna. Detta verk kallas sedan 1500-talet för ”Annales” (årsböcker) men hade egentligen titeln ”Ab excessu divi augusti" (Från den gudomlige Augustus bortgång). Verket omfattade möjligen 18 böcker från början men tyvärr är det bara bok 1-4, 6 , 11-16 samt delar av 5 som finns bevarade. Dessutom saknas början av bok 11 och slutet på bok 16. Vissa småfel i Annales som man inte förväntar sig från en historiker av Tacitus kaliber samt ett mindre varierat ordval i slutet av detta verk har fått historiker att undra ifall antingen Tacitus stilistiska förmåga hade avtagit på grund av hög ålder när Annales skrevs, eller att boken i själva verket är ofullbordad och att den sista korrekturläsningen och redigeringen därför inte har blivit gjord. Annales tros ha kommit ut omkring år 117 och i fullbordat skick måste den ha bestått av fler än de 16 böcker som är kända. En sentida romersk historiker berättar att Annales och Historiae sammanlagt omfattade 30 böcker. Svaret på frågan om hur många böcker som Annales bestod av påverkar därför även svaret på samma fråga om Historiae. Historiker tvistar om fördelningen dem emellan var 18 + 12 eller 16 + 14.

Det som är bevarat av Annales täcker in åren 14-29, 32-36 och 47-66, det vill säga nästan hela Tiberius regering och större delen av Claudius och Neros regeringar. Tyvärr är det kanske den mest intressanta händelsen av Tiberius regering som har gått förlorat, nämligen Sejanus, den mäktige chefen för Praetoriangardet, fall från makten och följande avrättning. Det hade förmodligen även varit fascinerande att läsa hur Tacitus med sin psykologiska briljans skildrade Caligulas regering, men tyvärr hamnar hela hans regering i luckan mellan år 36 och 47. Tacitus gör i Annales anspråk på att vara objektiv men hans skildring av kejsarna är trots det starkt präglad av senatsaristokratins negativa bild av kejsardömet, i synnerhet Tiberius anses ha blivit skildrad i alltför mörka färger. Tacitus har nämligen gång på gång valt den värsta möjliga tolkningen av Tiberius handlingar. Inte heller Claudius får något positivt omdöme och skildras mest som en lättledd fåne som styrdes av sina fruar, vilka bedrog honom, samt hans frigivna slavar som fungerade som hans ministrar, vilka missbrukade sin makt till att berika sig själva. Att Claudius gav sådana lågt stående varelser som frigivna slavar makt att styra över det romerska folket var uppenbarligen något som retade Tacitus väldigt mycket. Även Nero får ett mycket negativt omdöme och en modern läsare kan dessutom förundras över vilka åsikter den konservative Tacitus hade om teatrar. Tacitus ansåg att det var ett tecken på dekadens att sådant överhuvudtaget fick förekomma i Rom och att Nero skämde ut det romerska folket när han beblandade sig med skådespelare.

Den mycket välskrivna svartmålningen av kejsarna i Annales röjer Tacitus republikanska sympatier. För enligt Tacitus innebar slutet på republiken även slutet på friheten och att romarna gick från att vara världens härskare till att bli en kejsares slavar. Men samtidigt erkände han (framförallt i Dialogus de oratoribus) kejsardömet som en nödvändighet för att garantera den inre freden och förhindra anarki. Två händelser kan antas ha lagt grunden till denna dystra samhällssyn och det är Domitianus tyranniska styre 81-96 samt den anarki som följde Neros fall år 68 då självsvåldiga generaler utropades till kejsare och stred inbördes precis som under republikens värsta år. Tacitus själv var knappast någon demokrat och många av hans åsikter är inte rumsrena idag. Men hans passionerade hat mot despotiska kejsare och deras inskränkningar av yttrandefriheten är tidlös och många moderna människor som har upplevt diktatur kan säkert känna igen sig i hans nästan 2000 år gamla beskrivning av Romarrikets historia.

Tacitus verkar inte ha varit någon populär historiker under kejsartiden, möjligen med undantag av den korta tid hans eventuelle ättling var kejsare (se nedan). Hans starkt negativa syn på både kejsare och kristna var knappast något som gynnade spridningen av hans böcker. Under medeltiden var Tacitus i praktiken okänd och han omnämns bara fyra gånger mellan år 551 och 1360. Det var först när man upptäckte tre ofullständiga manuskript av hans verk i början av 1400-talet som Tacitus återigen blev berömd.

Alla hans böcker finns i svensk översättning. Bertil Cavallin översatte Annales och Historiae 1966-68 respektive 1971. En nyare översättning av de fem första böckerna i Annales är gjord av Ivan Svalenius och publicerades 2003. De mindre skrifterna Germania, Agricola och Dialogus kom ut 1929 i en svensk översättning av Per Persson. En yngre översättning av Germania gjordes av Alf Önnerfors 1960 och den kom ut i en nyutgåva 2005. Första utgåvan av Önnerfors bok som kom ut i tre upplagor (1960, 1961 och 1969) innehöll även den latinska originaltexten. Nyutgåvan från 2005 har tagit bort den och istället lagt till en arkeologisk kommentar av Anders Kaliff. Dessutom har texten redigerats. För att återge Tacitus ålderdomliga språk hade Önnerfors valt att använda verbens pluralformer i sin översättning från 1960, men i nyutgåvan har texten moderniserats.

Utöver de ovannämnda moderna översättningar finns det många äldre översättningar. Annales har översatts av G. H. Thomée ("Annalerne", 3 böcker 1796 och en fjärde 1808), M. Sundevall ("C. Cornelii Taciti Annaler", 6 böcker 1818) och Olof Kolmodin ("Romerske annaler", 6 böcker, 1833-35). Olof Kolmodins översättning kom ut i en andra upplaga 1870 som var kompletterad med de sista böckerna så att den blev fullständig. Samme person översatte också Historiae  ("Romerska häfdeböcker", 1844). Av de mindre skrifterna har Agricola översatts av G. Giædda ("Agricolae lefvernesbescrifning", 1765), A. G. Silverstolpe ("Minne af C. J. Agricola", 1814), J. B. Runsten (1832), A. Ekelund ("Julius Agricolas lefverne", 1836) och V. Lundström (1900). Germania har översatts av av E. G. Bring (1836), J. A. Söderholm (1863), H. Sjövall (1868) och N. E. Hammarstedt (1916). Dialogus de oratoribus översattes 1852 anonymt (troligen Bengt Hjalmar Wahlström).

Marcus Claudius Tacitus

När kejsar Aurelianus mördades år 275 blev den äldre senatorn Marcus Claudius Tacitus vald till ny kejsare av senaten. Enligt de osäkra källorna skulle han ha varit en mycket förmögen man och 75 år gammal när han blev kejsare. Förmodligen var han en gammal militär som hade klättrat i samhällshierarkin och blivit konsul år 273. Kanske var han i likhet med så många andra kejsare vid den här tiden född i Donauregionen. Sin första åtgärd som kejsare var att se till att hans företrädare blev upphöjd till gud. Själv gjorde Tacitus anspråk på att vara ättling till den ovannämnde historikern och för att hedra sin kände förfader beordrade han att dennes skrifter och staty skulle finnas i varje bibliotek i hela riket. Källkritiska historiker har dock uttryckt skepsis till släktskapet med historikern och ifall ordern till biblioteken är historisk. Under sin endast sex månader långa regering hann Tacitus i alla fall med att besegra de goter som hade härjat i Mindre Asien. Men strax efter denna händelse dog han i Kappadokien. Möjligen blev Tacitus mördad av sina egna soldater. Hur som helst efterträddes han som kejsare av sin halvbror Florianus.

Läs även om Per Perssons beskrivning av Tacitus.