Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Dialogus de oratoribus

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42

Kapitel 1

Du spörjer mig ofta, Fabius Justus,1 hur det kommer sig, att medan föregående tider2 företett en rik blomstring (på vältalighetens område), därigenom att så många framstående talare med stor begåvning och ett stort namn då framträdde, just vår tidsålder ligger öde och är berövad vältalighetens ära och knappast har kvar ens namnet talare; ty så benämna vi endast de gamle, men de som i vår tid ha talegåva kallas sakförare och advokater och patroner (försvarare inför rätta) och vad som helst snarare än talare. Att besvara detta ditt spörsmål och taga på mig den tunga bördan att lösa en så svår fråga med påföljd att nödgas fälla ett ofördelaktigt omdöme antingen om vår begåvning, om vi ej kunna, eller vår smak, om vi ej vilja uppnå samma resultat (som de gamle), det skulle jag sannerligen knappast våga, om jag hade att framställa min egen mening och icke att återgiva ett samtal mellan efter vår tids måttstock mycket vältaliga män, vilka jag som en helt ung man hört grundligt avhandla denna samma fråga. Under sådana omständigheter behöves ingen intelligens utan blott användning av minnet för att nu kunna med samma indelning och samma bevisgrunder och med iakttagande av meningsbytets gång noggrant återgiva de skarpsinniga tankar och verkningsfulla ord, som jag hört av de mest framstående män, som var för sig anförde olika eller samma men dock antagliga förklaringsgrunder,3 avspeglande var och en sitt sätt att känna och att tänka. Även den motsatta ståndpunkten hade nämligen sin förfäktare, som efter att ivrigt ha angripit och hånat den gamla tiden gav vår tids talare företrädet framför de gamla snillena.

  1. Fabius Justus (eller, som han, med den ofta förekommande omvändningen av ordningen mellan tillnamn och släktnamn, här i texten kallas: Justus Fabius) var vän till Plinius d. y. och troligen identisk med L. Fabius Justus, consul suffectus l02 e. Kr. Hänvändelsen till Fabius Justus i första meningen är en form för tillägnan till denne av skriften, som uppges ha till ändamål att besvara en av honom till förf. ofta framställd fråga.
  2. Avser huvudsakligen den tid, som närmast föregick kejsardömets införande, republikens sista århundrade.
  3. Texten lyder här i handskrifterna: cum singuli diversas vel easdem sed probabiles causas afferrent. vel easdem kan förstås som syftande på överensstämmelserna mellan vissa av de i dialogen uppträdande personerna. Det stör dock i någon man sammanhanget, då det efterföljande sed probabiles syftar tillbaka på diversas. Emellertid är det måhända ej nödvändigt att göra någon ändring i texten.

Kapitel 2

1Dagen efter den, då Curiatius Maternus hade uppläst2 sin (tragedi) Cato,3 varvid han sades hava stött de maktägande för huvudet, därför att han, som man påstod, vid behandlingen av detta tragiska ämne glömmande sig själv hade tänkt blott på Cato,4 en sak, varom det allmänt talades i staden, infunno sig hos honom M. Aper och Julius Secundus, vid den tiden de berömdaste förmågorna på vårt forum (våra berömdaste rättstalare). Båda dessa icke blott åhörde jag flitigt vid rättegångar, utan på grund av en utomordentlig håg för studier och en viss ungdomlig entusiasm åtföljde jag dem också ständigt hemma och ute för att fullständigt kunna uppfänga även deras förtroliga samspråk och (vetenskapliga) meningsbyten och hemligheterna i deras enskilda talövningar,5 och detta ehuru mänga illvilligt påstodo, att å ena sidan Secundus' språk saknade ledighet och att å den andra Aper vunnit sitt rykte som talare snarare genom sin begåvning och styrkan av sina naturliga anlag än genom teoretisk utbildning och litterära studier. I själva verket förfogade Secundus över ett rent och koncist och i tillräcklig grad lättflytande språk, och Aper, som läppjat på alla lärdomsgrenar, mera ringaktade litterära studier än saknade sådana. Han hade nämligen den föreställningen, att han skulle vinna en större ära, än den flit och arbetsamhet kunde skänka,6 om man finge det intrycket, att hans begåvning icke hade stöd i några hjälpmedel hämtade från (vältaligheten) ovidkommande ämnen.7

Kapitel 3

När vi alltså inträtt i Maternus' rum,1 överraskade vi honom sittande med just den skrift i händerna, som han dagen förut uppläst. Då yttrade Secundus: »Kan elaka tungors prat på intet satt avskräcka dig, Maternus, frän att förälska dig i din Catos anstötligheter? Eller har du gripit till den där skriften, för att underkasta den en sorgfälligare överarbetning och efter borttagande av sådant, som kan ha givit anledning till misstolkning, släppa ut Cato, visserligen icke bättre, men dock ofarligare?» Då svarade han (Maternus): »Du skall själv fä läsa och se, vad Maternus varit skyldig sig själv (sin övertygelse),2 och känna igen, vad du hört.3 Och om Cato har utelämnat något, kommer Thyestes att säga det vid nästa uppläsning, ty denna tragedi (en tragedi med detta namn) har jag redan planerat och gjort ett utkast till i huvudet.4 Och det är fördenskull jag är ivrig att påskynda utgivandet av det verk, som ni har se, för att jag, sedan jag kommit ifrån det förra arbetet, må kunna med all kraft lägga mig på den nya planen.»

»Är det så omöjligt för dig att få nog av de där tragedierna», inföll Aper, »och avstå från att med åsidosättande av din verksamhet som talare och sakförare förnöta all din tid än på Medea,5 än, som vi nu höra, på Thyestes, och det, ehuru så många vänners processer och så många kolonier och municipier (landsortsstäder), som stå i klientelförhållande till dig (vilkas målsman inför rätta du är), kalla dig till forum (anropa ditt bistånd som sakförare), uppgifter, för vilka du knappt skulle räcka till, även om du icke själv pålagt dig en ny möda, nämligen att till de grekiska dramerna sälla Domitius och Cato, stycken med ämnen ur vår historia och med romerska namn.»6

  1. I detta kapitel införas de i samtalet i Dialogus från början deltagande personerna: Curiatius Maternus, M. Aper och Julius Secundus. Av dessa äro de båda förstnämnda blott kända från Dialogus. Curiatius Maternus, talare och skald, kan betraktas som huvudpersonen i samtalet och fungerar som dess ledare. Han synes mer än någon av de andra deltagarna i samtalet tjäna som språkrör för författaren. M. Aper, advokat och talare av den nya skolan, är Maternus' förnämste motståndare. Medan den förre företräder en realistisk och materialistisk ståndpunkt, representerar den senare en idealistisk. Julius Secundus omnämnes av Quintilianus i Institutio oratoria (X, 1, 120 ff. 3, 12 ff., XII, 10, 11) såsom hans jämnårige vän. Det omdöme, som Quintilianus fäller om Secundus som talare, stämmer ganska väl med de antydningar, som givas i Dialogus.
  2. Det var under kejsartiden vanligt, att författare, innan de utgåvo sina arbeten, genom uppläsning bekantgjorde dem för en krets inbjudna. De s. k. recitationerna, som först infördes av Asinius Pollio, kommo att spela en stor roll i Roms litterära liv (jfr Friedlaender-Wissowa Darstellungen aus der Sittengeschichte Roms II, 223 ff).
  3. Ett läsdrama med Cato d. y. (Uticensis) som huvudperson.
  4. Man menade, att Maternus helt och hållet bortsett från sin egen ståndpunkt och blott bemödat sig att ge uttryck åt Catos tänkesätt. En trogen teckning av Cato, typen för en oböjlig republikan, kunde lätt ge anledning till oppositionella yttranden, ägnade att väcka de styrandes misshag. Själv intog Maternus, såsom framgår av k. 41, i politiskt avseende en moderat ståndpunkt.
  5. Enligt vad Tacitus här upplyser, utbildades han till talare efter den gamla under republikens tid brukliga metoden, bestående däri, att de som förberedde sig för talarens kall, anslöto sig till de mest framstående kapaciteterna på området, som de ständigt åtföljde och åhörde. Enligt framställningen i k. 35 utträngdes emellertid i allmänhet under kejsartiden denna praktiska utbildning av undervisningen i retorsskolorna.
  6. Handskrifternas läsart tamquam maiorem industriae et laboris gloriam habiturus ger icke någon antaglig mening. För att få fram den jämförelse mellan berömmelse för begåvning och berömmelse för flit, som här tydligen är avsedd, har Vahlen insatt quam efter maiorem. En lättare ändring är kanske att inskjuta gloria (abl. comparat.) framför gloriam.
  7. Aper var ej obildad, men ville synas vara det. Han föreställde sig nämligen att han skulle vinna berömmelse för begåvning, vilken vore förmer än berömmelse för flit, om man finge det intrycket, att vad han presterade som talare berodde blott på hans begåvning och att denna icke understöddes av studier i främmande ämnen (t. ex. filosofi).
  1. »när vi — inträtt» (ut intravimus): genom användningen av 1:sta plur. antyder förf., att han själv var med vid besöket hos Maternus. Han åhörde sedan samtalet utan att deltaga däri, jfr sista ordet i slutkapitlet (42): discessimus »vi skildes åt».
  2. Meningen synes vara: när min Cato kommit ut, skall du själv få läsa den och konstatera, att en man som Maternus endast sagt, vad hans övertygelse fordrade. Men stället är något oklart och den handskriftliga textens riktighet ej höjd över alla tvivel. Andresen har i anslutning till Nipperdey i st. f. handskrifternas leges tu, quid Maternus sibi debuerit i Teubneruppl. insatt: leges, inquit, si libuerit.
  3. Vid läsningen skall du känna igen, vad du hört vid uppläsningen (jag kommer ej att göra några ändringar).
  4. Thyestes en tragedi med ämne hämtat från den grekiska hjältesagan. Hatet mellan bröderna Atreus och Thyestes gav stoff åt många grekiska tragedier jämte romerska efterbildningar.
  5. En annan av Maternus författad tragedi med grekiskt ämne.
  6. Maternus nöjde sig icke med att författa tragedier med grekiska ämnen (Medea, Thyestes), bearbetningar av grekiska original, utan pålade sig också självmant den svårare uppgiften att skriva s. k. fabulae praetextae, tragedier eller rättare historiska skådespel med ämnen tagna från den romerska historien och med romerska personer. Hit hörde hans Domitius (vilken Domitius, som här avses, kan ej bestämt avgöras) och hans Cato.

Kapitel 4

Maternus genmälte: »Jag skulle förbryllas av denna din stränghet (denna din stränga tillrättavisning), om icke det ideliga och ständigt fortgående tvistandet oss emellan redan hade övergått nästan till en vana. Ty å ena sidan ansätter och förföljer du ständigt och jämt skalderna, och å andra sidan utövar jag, som du förebrår försumlighet i min advokatverksamhet, dagligen det sakförarskap, som består i att försvara poesien mot dig. Så mycket mer gläder det mig, att vi fått en skiljedomare, som antingen skall för framtiden förbjuda mig att skriva vers, eller — något som jag redan länge önskat — även med sitt tungt vägande ord förmå mig att uppgiva de till forum hörande småaktiga rättegångsmålen, med vilka jag svettats nog och övernog, för att odla vältaligheten i dess heligare och upphöjdare form.»1

  1.  »vältaligheten i dess heligare och upphöjdare form» (sanctiorem illam et augustiorem eloquentiam) = poesien. Eloquentia betecknar stundom i vidsträckt mening all konstnärlig framställning, poetisk såväl som prosaisk. Härav förklaras, att vältaligheten i vanlig mening kallas oratoria eloquentia (k. 5, 6, 8). Om historisk framställning är eloquentia använt i k. 23, jfr även Agricola k. 10.

Kapitel 5

»Nej jag», sade Secundus, »skall, innan Aper hinner jäva mig som domare, göra, vad hederliga och måttfulla domare bruka göra, nämligen jäva sig själva i sådana fall, där det är påtagligt, att den ena parten står högre i gunst hos dem (att de mera sympatisera med den ena parten). Ty vem vet icke (var och en vet ju), att på grund av vänskapligt umgänge och ständigt samliv ingen står mig närmare än Saleius Bassus,1 på en gång den bästa människa och den mest fulländade skald? Anklagas nu poesien, så ser jag ingen vederhäftigare representant för den anklagade.»

»Må både Saleius Bassus», genmälte Aper, »och vilken som helst annan, som med förkärlek omfattar sysslandet med poesien och diktningens ära, därför att han icke kan föra processer, vara lugn. Jag skall nämligen — — — 2 (här har en mening av originaltexten förlorats) icke tillåta, att Maternus försvaras genom fleres meddelaktighet, utan honom själv ensam skall jag anklaga,3 emedan han, ehuru skapad för den manliga, oratoriska vältaligheten, genom vilken han kan på en gång vinna och bevara vänner, knyta förbindelser och uppträda som hela provinsers beskyddare,4 försummar den verksamhet, som i vårt samhälle både ur nyttans synpunkt är den mest fruktbärande och ur njutningens den mest angenäma och ur anseendets den rikast givande och, när det gäller att vinna rykte i huvudstaden, den ärofullaste och, när det kommer an på att bli känd över hela riket och till och med hos alla folk (i hela världen), den mest lysande, som kan tänkas. Ty om den praktiska nyttan bör vara rättesnöret för allt vårt tänkande och handlande, vad ger större trygghet än utövningen av en konst, i vilken man alltid har ett vapen, varmed man kan bereda skydd åt vänner, hjälp åt fjärmare stående, räddning åt de i fara svävande (anklagade) och å andra sidan hos avundsmän och ovänner själv väcka fruktan och skräck, för egen del säker och liksom omgärdad av ett slags ständig makt och myndighet? Dess (denna konsts) nyttiga verkan visar sig under lyckliga förhållanden däri, att man kan giva andra tillflykt och beskydd; men höres det hotfulla ljudet av en anklagelse riktad mot en själv, så äro i sanning pansar och svärd ej ett starkare värn i strid än vältaligheten för den som är utsatt för en farlig anklagelse. Den (vältaligheten) är på en gång ett försvars- och ett anfallsvapen, med vilket man lika väl kan värja sig som angripa vare sig vid en jurydomstol eller i senaten eller inför kejsaren.5 Vad annat hade nyligen Eprius Marcellus att ställa emot den förbittrade senaten än sin vältalighet, han som6 slagfärdig och hotfull parerade den visserligen av naturen talföre, men oövade och vid dylika strider ovane filosofen Helvidius' angrepp?7 Mer säger jag icke om nyttan, ty mot denna punkt antar jag att min vän Maternus minst kommer att opponera sig.

  1. Saleius Bassus är omnämnd som episk skald av Quintilianus Inst. or. X, 1, 90.
  2. Jag har i översättningen uteslutit en mellanmening, vars fördärvade text man ännu ej lyckats säkert återställa och tolka.
  3. Jag läser här i anslutning till Andresen ipsum solum arguam med utmönstrande av handskrifternas meningslösa apud eos framför arguam,
  4. Provinser uppdrogo åt romerska advokater att som patroni föra deras talan inför romerska domstolar (så t. ex. provinsen Sicilien åt Cicero i processen mot Verres).
  5. Här åsyftas väl de olika fora för brottmålsprocesser under kejsartiden. Dessa processer behandlades då dels vid quaestions- eller, som man också kan säga, jury-domstolarna, vilka bibehållits från den republikanska tiden ehuru med inskränkt verksamhetsområde, dels i senaten, som nu utövade domsrätt särskilt över egna medlemmar och i politiska processer, dels av kejsaren, som kunde draga inför sig och avdöma vilket mål som helst.
  6. »han som» motsvarar handskrifternas qui, som icke synes mig tarva någon ändring.
  7. Eprius Marcellus var en beryktad angivare, som under Nero medverkade till den ädelsinnade oppositionsmannen Thrasea Paetus' störtande (66). Även under Vespasianus hade Eprius stort inflytande (jfr k. 8), till dess han överbevisades om deltagande i en sammansvärjning mot denne härskare och tvangs att taga livet av sig (79). Helvidius Priscus, hans motståndare, var Thrasea Paetus' svärson och politiske meningsfrände och liksom denne en anhängare av den stoiska filosofien. Helvidius hatade Eprius på grund av dennes delaktighet i svärfaderns störtande och angrep honom flere gånger häftigt i senaten. Om den här åsyftade sammanstötningen mellan de båda motståndarna, i vilken den som talare oövade filosofen drog det kortare strået, är att jämföra Tac. Hist. IV, 43.

Kapitel 6

Jag övergår till den njutning, som den oratoriska vältaligheten skänker, en njutning, vars behag man erfar icke i ett enstaka ögonblick utan nästan var dag, ja nästan var timme. Ty vad är angenämare för en fri och friboren man, skapad för ädla njutningar, än att alltid se sitt hus till trängsel fyllt av en ström av de mest lysande man och att veta, att detta sker, icke därför att man har pengar, icke därför att man är barnlös,1 icke därför att man förvaltar något ämbete, utan för ens egen persons skull, ja, att barnlösa och rika och mäktiga personer ofta själva komma till en fattig ung man för att i hans händer lägga farliga anklagelser mot sig själva eller sina vänner? Skänka månne ofantlig rikedom och stor makt någon så stor njutning som den är att se, hur gamla ålderstigna och av hela världens gunst uppburna män mitt i det största överflöd på allt erkänna, att de icke äga det som är det bästa?2 Vidare: vilken mängd av togaklädda (borgare) ledsagar ej talaren, när han går ut! Vilken glans över hans uppträdande utomhus! Vilken vördnad visas honom ej vid domstolarna! Vilken fröjd är icke detta att resa sig och stå där omgiven av tigande, som ha sin uppmärksamhet riktad på en enda! Vilken fröjd, när publiken samlas och skockar sig tätt omkring honom och mottager (låter bibringa sig) vilken känslostämning som helst som talaren anlägger (uttrycker)! Jag uppräknar allbekanta och även för oinvigdas ögon i öppen dag liggande glädjeämnen för talarna. De mera lönnliga och blott för talarna själva kända äro större (betyda mer). Om talaren framför ett noggrant utarbetat och väl övertänkt tal, så ligger, liksom i själva hans tal, så också i hans glädje (när talet har framgång) en viss pondus (kraft) och säkerhet; uppträder han åter, icke utan en viss inre bävan, med en alldeles nyss hopkommen produkt, så gör själva oron framgången mera angenäm och njutningen mera pikant. Men det allra största behaget skänker djärvheten och själva oförvägenheten att tala oförberett (extemporera eller improvisera). Det råder nämligen samma förhållande på det andliga området som på jordbrukets: fastän lång tid och mycket arbete ägnas åt odlingen av andra alster (och fastän dessa bereda en nöje), så har man dock större nöje av det, som växer upp av sig självt.3

  1. Anspelning på det för kejsartidens Rom karakteristiska arvsjäktandet (Erbschleicherei): man sökte med alla medel ställa sig in hos rika, barnlösa personer för att bli insatt till deras arvinge. Mot detta lyte är Horatius' sat. II, 5 riktad.
  2. »det som är det bästa» = vältaligheten.
  3. De i denna mening inom parentes ställda orden ha ingen motsvarighet i handskrifternas text. Likväl synes mig denna böra lämnas oförändrad: författaren har här som på åtskilliga andra ställen utelämnat ett tankeled, som tillräckligt tydligt ger sig ur sammanhanget (jfr t. ex. k. 7, a. 9, k. 13, a. 10, k. 15, a. 2).

Kapitel 7

För mig åtminstone var, för att nu göra en självbekännelse, den dag, då det breda brämet (senatorsvärdighet)1 förlänades mig, eller den, då jag ehuru en 'homo novus' ('ny man', uppkomling)2 och född i ett (för min politiska karriär) föga gynnsamt samhälle3 fick mottaga quaesturen eller tribunatet eller praeturen,4 icke gladare än de dagar äro, då det förunnas mig att efter det anspråkslösa måttet av min lilla förmåga som talare antingen lyckligt försvara en anklagad5 eller med framgång föra en (civil) sak inför hundramännen (hundramannadomstolen)6 eller inför kejsaren skydda och försvara själva de där kejserliga frigivna och förvaltarna.7 Då tycker jag mig höja mig över tribunat och praeturer och konsulat, då tycker jag, att jag äger något, som, om det ej är medfött,8 varken skänkes genom en kejserlig kabinettsorder eller följer med (folk)gunst.9

Nå, vilken konst skänker ett rykte och en berömmelse, som äro jämförliga med talarnas ära? Vilka äro mera i ropet (än talarna)10 först i huvudstaden,11 icke blott bland dem, som äro strängt upptagna i det praktiska livet, utan också bland unga män och ännu i utveckling stadda ynglingar,12 om de annars ha det rätta gryet och gott hopp om sig? Vilkas namn inpränta föräldrarna förr hos sina barn? Vilka nämner även den okunniga hopen och våra småborgare13 oftare vid namn och visar på med fingret (och pekar på), då de gå förbi? Även ankommande främlingar fråga, så fort de satt foten i huvudstaden, efter dem, som de redan i sina municipier och kolonier hört talas om, och äro ivriga att liksom känna igen dem.

Kapitel 8

Jag skulle vilja våga det påståendet, att vår samtida Eprius Marcellus, om vilken jag nyss talade, och Vibius Crispus1 — jag betjänar mig nämligen hellre av nya och färska exempel an av fjärran liggande och i glömska fallna — icke värdesättas mindre2 i världens avlägsnaste trakter än i Capua eller Vercellae, där de sägas vara födda. Och detta (deras stora anseende) skänker dem icke den enes två, den andres tre hundra millioner sestertier — ehuru det visserligen kan tyckas, att de kommit till just denna rikedom tack vare sin vältalighet — utan vältaligheten i och för sig.3 Dess gudomliga makt och himmelska kraft har visserligen i alla tidevarv givit många exempel på, till vilken lyckans höjd människor stigit genom sitt snilles kraft, men de nu anförda äro, som jag ovan sagt, de närmast liggande och så beskaffade, att vi ej behövt lära känna dem genom hörsagor utan kunnat se dem för våra ögon. Ty4 ju simplare och tarvligare deras (dessa mäns) börd är och ju mera iögonenfallande den fattigdom och de knappa villkor, som omgivit dem under deras uppväxttid, desto klarare och åskådligare ådagalägga deras exempel den oratoriska vältalighetens nytta, eftersom de utan bördens rekommendation, utan ekonomiskt underlag, ingendera någon utmärkt karaktär, den ene föraktad även på grund av sitt yttre, redan i många år varit samhällets mäktigaste män och efter att, så länge de velat, ha intagit främsta platsen på forum (som rättstalare) nu äro de främsta av kejsarens vänner och (i denna egenskap) slå under sig allt och till och med av kejsaren själv omfattas med tillgivenhet, blandad med en viss respekt, enär Vespasianus, en vördnadsvärd åldring, som är mycket fördragsam gentemot sanningen (som villigt hör ett sanningens ord), väl förstår, att medan hans övriga vänner äro beroende av det, som de fått av honom själv och som det är lätt för honom både att hopa på dem själva5 och att samla (överflytta) på andra, Marcellus och Crispus, när de trädde i vänskapsförhållande till honom, förde med sig något, som de icke fått av kejsaren och som icke kan fås. Minsta betydelsen bland så många viktiga saker ha porträttbilder med tillhörande inskrifter och statyer,6 vilka dock även de icke ringaktas, lika litet minsann som rikedom och skatter: man finner lättare personer, som tadla, än sådana, som försmå dem. Med dylika hedersskänker och prydnader och värdeföremål se vi alltså deras hus uppfyllda, som från sin första ungdom ägnat sig åt advokat- och talareverksamhet.

  1. Det breda brämet (latus clavus), ett brett purpurbräm på tunikan, var ett utmärkelsetecken för senatorsståndet, till vilket under kejsartiden icke blott senatorerna själva utan även deras avkomlingar räknades. Kejsaren kunde förläna latus clavus och därmed senatorsvärdighet åt personer, som ej på grund av börd tillhörde ståndet.
  2. Aper betecknas som homo novus, därför att han ej på grund av börd var medlem av senatorsståndet utan av kejsaren blivit upphöjd däri. Det var först därigenom han fick tillträde till ämbetsmannabanan, som under kejsartiden blott stod öppen för personer tillhörande senatorsståndet.
  3. Såsom av k. 10 framgår, var Aper bördig från Gallien. Härkomsten från en avlägsen provinsstad, som kanske även av någon särskild anledning var tillbakasatt från den romerska styrelsens sida, försvårade hans framkomst på ämbetsmannabanan, där han emellertid avancerade till praetor.
  4. Ämbetena uppräknas i den ordning, i vilken de enligt en redan under republikens tid utbildad regel (ordo magistratuum) skulle beklädas.
  5. Här åsyftas försvar i kriminalprocesser inför quaestions-(jury-)domstolarna eller senaten (jfr k. 5, a. 5). De flesta utgivare tillägga i detta led apud patres »inför senaten». Härigenom vinnes en motsvarighet mot apud centumviros »inför hundramännen» och apud principem »inför kejsaren» i de följande leden, men kriminalprocesserna inför quaestions-(jury-)domstolarna uteslutas.
  6. »Hundramännen», centumviri, en kollegial domstol, från början bestående av i runt tal 100 medlemmar (enligt uppgift 3 från var och en av de 35 tribus). Denna domstol handlade blott civilmål, särskilt arvssaker. Om den stora roll centumviralmålen (causae centumvirales) spelade under kejsartiden jfr k. 38.
  7. Kejsarnas frigivna fingo i deras tjänst en mångsidig användning, bland annat som förvaltningsämbetsmän, intendenter, uppbördsmän (procuratores). Mål mot sådana handlades företrädesvis inför kejsaren själv. Den stora makt och det oerhörda inflytande, som de frigivna ofta, isynnerhet under dåliga kejsare, visste att förskaffa sig, antydes här genom epitetet ipsos illos: själva (till och med) de där mäktiga frigivna behöva talarens skydd och försvar. I de tre genom »antingen-eller-eller» (aut-aut-aut) disjungerade leden anges rättstalarens huvudsakliga verksamhetsfält under kejsartiden: kriminalprocesser inför quaestionsdomstolarna eller senaten, civilprocesser inför hundramannarätten, kriminalprocesser inför kejsaren.. Indelningen är, som synes, ej fullt logisk.
  8. Jag läser här med några utgivare si non in alvo oritur »om det ej uppstår i moderlivet = om det ej är medfött». Handskrifterna ha i allmänhet s. n. in alio oritur, vilket icke ger någon mening. Av de många förslag att hela stallet, som framställts, synes mig det nämnda, om än icke säkert, dock antagligast.
  9. I meningen turn (sc. mihi videor) habere quod, si non in alvo oritur, nec codicillis datur nec cum gratia venit sluter sig ej eftersatsen (nec codicillis datur etc.) logiskt till försatsen (si non in alvo oritur). Egentligen borde det ha hetat: habere quod, si non in alvo oritur, haberi non polest eller nemini contingere polest; nec enim codicillis datur etc. Ett tankeled är utelämnat (jfr k. 6, a. 3). Apers tankegång här på stället kan återgivas sålunda: när jag lyckas som talare, känner jag större glädje, än när jag erhåller höga ämbeten. I förra fallet tycker jag nämligen, att jag äger en gåva (förmåga), som icke kan tillkomma någon, om den icke är medfödd: den kommer en nämligen icke till del utifrån, varken genom kejsargunst eller folkgunst.
  10. Jag läser med några utgivare quinam illustriores (handskr. qui non illustres).
  11. Det efter illustr<ior>es i handskrifterna följande et anser jag i olikhet med utgivarna kunna bibehållas. Här liksom i k. 5 skiljes på talarnas rykte i huvudstaden och deras rykte i rikets andra delar. På et in urbe skulle regelrätt ha följt et in ceteris imperii partibus eller något dyl. Men efter det närmare utförandet av första ledet inträder på långt avstånd andra ledet med annan konstruktion: advenae quoque et peregrini etc. et står här som s. k. particula pendens (jfr Kühner-Stegmann Satzlehre II, 49, 588). Jag har översatt et med »först».
  12. adulescentes betecknar här ett tidigare åldersstadium än iuvenes. Detta står i överensstämmelse med ordets egentliga betydelse »som håller på att växa upp», alltså »ännu i utveckling stadd».
  13. Ringare borgare (hantverkare, arbetare o. s. v.) buro tunica utan toga: tunicatus populus kan därför återges med «småborgare, småfolk, blusmän».
  1. Vibius Crispus var liksom Eprius Marcellus (jfr om denne k. 5, a. 7) en beryktad angivare under Nero och sedermera gunstling hos Vespasianus. Även hos Domitianus stod han i gunst. Han avled vid hög ålder mot slutet av dennes regering.
  2. Handskrifternas non minus esse kan väl ej bibehållas. Jag föreslår med någon tvekan non minoris esse.
  3. Meningen synes vara: visserligen skänker vältaligheten rikedom lika väl som rykte, men ryktet är dock en direkt, icke genom rikedom förmedlad verkan av vältaligheten.
  4. Tankegången är: jag har valt dessa man som exempel, ty etc.
  5. Jag läser här: quaeque <et> ipsis accumulare. Det et, som är att supplera framför ipsis, kan tagas från det föregående: det synes i handskrifterna ha kommit in på orätt rad (framför ceteros r. 22).
  6. Det är fråga om skänker, som förärats advokater av tacksamma klienter (jfr k. 11, a. 3).

Kapitel 9

Vad däremot1 poesien beträffar, åt vilken Maternus önskar ägna hela sitt liv (detta var nämligen utgångspunkten för hela mitt föredrag), så förvärvar den varken något anseende åt sina målsmän eller befordrar deras fördelar; den njutning åter, som den skänker, är kortvarig och den berömmelse, som den giver, tom och ofruktbar. Må vara att redan, vad jag nu sagt, och det, jag sedan ämnar säga, låter illa i dina öron, Maternus: jag frågar dock: vem gagnar det, om hos dig (i dina verk) Agamemnon eller Iason2 håller vackra tal? Vem återvänder därför hem försvarad och dig förbunden? Vem följer vår vän Saleius, den utmärkte skalden, eller, om det låter ståtligare, den frejdade siaren, hem (från forum) eller gör honom sin morgonuppvaktning eller ledsagar honom (när han går ut)? Om någon hans vän eller anförvant, ja, om han själv råkar ut för någon svårighet (svår process), kommer han naturligtvis att taga sin tillflykt till Secundus här eller till dig, Maternus, icke därför att du är skald, eller för att du skall författa verser till hans försvar. Sådana producerar nämligen Bassus själv, vackra visserligen och nätta, men som dock blott leda till det resultatet, att, sedan han under loppet av ett helt år med användande av alla dagar och en stor del av nätterna lyckats smida ihop och genom nattarbete få färdig en enda bok, han är tvungen att rentav med böner värva folk, som värdigas höra på honom (hans uppläsning av sitt verk); och icke ens detta (att få till stånd en uppläsning) åstadkommes utan kostnader, ty han måste både låna hus (skaffa lokal) och inrätta en hörsal och hyra bänkar och dela ut program. Och även om hans uppläsning utfaller på det allra lyckligaste sätt, så förgår hela den där (den därigenom vunna) berömmelsen inom en eller annan dag, lik en gröda, som skördas i förtid, medan den står på strå eller i blom, och som därför ej hinner sätta någon varaktig och fullviktig frukt,3 och den lön, han (skalden) därifrån (från uppläsningen) hembär (den vinst han där gör), består icke vare sig i en ny vän eller klient eller i ett varaktigt minne hos någon av en bevisad välgärning utan i ett oredigt bifallssorl och tomma utrop och en flyktig glädje. Vi prisade nyligen som något underbart och utomordentligt Vespasianus' frikostighet, därför att han skänkt Bassus femhundratusen sestertier. Det är visserligen en härlig sak detta, att genom sin talang förvärva kejsarens ynnest; dock hur mycket härligare är det icke, om ens förmögenhetsförhållanden så fordra,4 att själv hylla sig, att göra sin egen genius (skyddsande) sig bevågen,5 att pröva på sin egen frikostighet.6 Lägg härtill, att skalderna, om de annars vilja genom arbete åstadkomma något av värde, måste försaka umgänget med vänner och huvudstadens behag, lämna åsido alla andra uppgifter och, som de själva säga, draga sig undan i skogar och lundar (skog och mark), det vill säga i ensligheten.

  1. Det första meningen i kapitlet inledande nam kan här som på åtskilliga andra ställen fritt återges med »däremot». Egentligen är tankegången: jag har angivit talarkonstens företräde i olika avseenden framför andra konster. Jag behöver knappt framhålla diktkonstens (poesiens) underlägsenhet, ty etc. Nam står i s. k. praeteritio.
  2. Agamemnon uppträdde förmodligen i någon i det föregående ej omtalad tragedi av Maternus; Iason tillhörde naturligtvis hans Medea.
  3. Den latinska texten lyder: omnis illa laus intra unum aut alterum diem, velut in herba vel flore praecerpta, ad nullam certam et solidam pervenit frugem. Till intra unum aut alterum diem är att supplera evanescens eller något dyl. Det följande: v. i. h. v. f. praecerpta etc. är utsagt om laus men gäller egentligen om det, varmed laus jämföres (en växande gröda). Jämförelsen är sammandragen och jämförelseleden hopblandade.
  4. »om ens förmögenhetsförhållanden så fordra», d. v. s. om man icke har ärvd förmögenhet utan måste lita till andra inkomstkällor (gåvor av kejsaren eller eget arbete). Villkorssatsen gäller även för föregående satsled, den står από χοινού.
  5. Efter romersk uppfattning hade varje man sin genius (som motsvarades av kvinnornas juno) «livsande» eller »skyddsande». Genien ansågs dela människans fröjder och sorger, och man föreställde sig, att de njutningar, man beredde sig själv, i första rummet kommo genien till del och att de försakelser, man ålade sig, också drabbade ens genius. Härav förklaras användningen av uttryck som genio indulgere »vara god mot sin genius» och genium defraudare »bedraga sin genius (på njutningar)» i betydelsen »bereda sig själv njutningar, föra ett njutningsrikt liv, leva flott», resp. »föra ett försakande liv». I analogi härmed torde det här förekommande uttrycket suum genium propitiare kunna fritt översättas med »göra uppoffringar på sig själv, bringa sig själv offer»; sammanhanget synes dock snarare fordra: »själv (d. v. s. av självförvärvade tillgångar) bringa sig offer». Stället är emellertid icke fullt klart och även i textkritiskt avseende något osäkert, då handskrifterna ha ingenium i st. f. genium.
  6. Apers tankegång i sista meningen synes kunna sammanfattas så: det är visserligen härligt att genom rika gåvor av kejsaren sättas i stånd att föra ett behagligt liv. Men härligare är det att vara oberoende av kejsarens nåd och själv sörja för sig (medelst det man förvärvat genom eget arbete). Detta, menar Aper, är möjligt för talaren men icke för skalden.

Kapitel 10

Icke ens anseende och rykte, som de uteslutande sträva för och som de erkänna vara den enda lönen för allt sitt arbete, faller i lika hög grad på skaldernas lott som på talarnas, då ju medelmåttiga skalder är kända av ingen och goda blott av några få. Ty när tränger ryktet om de mycket sällan förekommande uppläsningarna1 ut över hela huvudstaden? Än mindre kan kännedomen om dem sprida sig över så många provinser. Hur mången är det väl, som, när han från Spanien eller Asien, för att ej tala om våra landsmän gallerna,2 kommer till huvudstaden, frågar efter Saleius Bassus? Och till och med, om någon frågar, går han vidare, så fort han en gång sett honom, och nöjer sig därmed, som om han sett en målning eller staty. Jag önskar emellertid icke, att dessa mina ord skola uppfattas så, som om jag ville avskräcka dem, som naturen förvägrat talarebegåvning, från poesin, om de annars på detta verksamhetsområde kunna finna förströelse på lediga stunder och skaffa sig ett ryktbart namn. Nej, jag anser ordets konst3 i sin helhet och alla dess grenar heliga och vördnadsvärda, och icke blott eder4 högstämda tragiska diktning eller den klangfulla hjältedikten utan även den täcka lyriken och de sinnliga elegierna5 och de bittra smädedikterna och de lekande epigrammen och varje annan form, i vilken ordets konst framträder, böra efter min mening sättas framför all annan verksamhet på andra konstnärliga områden.6 Nej, det är med dig, Maternus, jag har att strida, därför att du, ehuru din naturliga begåvning för (kunde föra dig) upp på vältalighetens själva toppunkt, föredrar avvägar och, fastän du skulle kunna nå det högsta, stannar vid det ringare.7 Liksom jag, om du vore född i Grekland, där det anses passande att utöva även sådana konster, som blott gå ut på lek,8 och gudarna hade givit dig Nicostratus'9 senfulla styrka, icke skulle tillåta, att dessa kolossala och för knytnävskampen skapade muskulösa armar miste sin kraft genom att hantera det lätta kastspjutet eller slunga diskus (kastskivan),10 så kallar jag dig nu frän hörsalar och teatrar11 till forum och till rättegångsmålen och till verkliga strider,12 helst som du icke kan taga din tillflykt ens till den ursäkten, som rättfärdigar många, att skaldernas verksamhet mindre än talarnas skulle vara utsatt för att väcka anstöt. Ty kraften i din ädla natur kokar över, och du väcker icke anstöt som förespråkare för en eller annan vän utan för Cato, vilket är farligare. Icke heller ursäktas den anstöt, du förorsakar, av nödvändigheten att fylla en plikt eller av den trohet, som advokatverksamheten kräver, eller av häftigheten i ett improviserat tal. Du synes (gör intryck av att) med överläggning ha utvalt13 en märklig person, som skulle tala med auktoritet. Jag känner på mig, vad som kan svaras: att det är härpå, som de storartade bifallsyttringarna bero, att det är detta, som framför allt prisas redan i hörsalarna och som snart blir ett allmänt samtalsämne. Bort då14 med ursäkten, att du söker lugn och trygghet, eftersom du väljer dig en motståndare, som är dig överordnad. Må det vara nog för oss att ta oss an tvistefrågor av enskild natur och som angå vår tid,15 fall, i vilka,16 om det någon gång är nödvändigt att till försvar för en i fara svävande (anklagad) vän stöta de mäktigares öron, både vår trohet finner gillande och vår frimodighet ursäkt.»

  1. Handskrifternas läsart rarissimarum recitationum kan möjligen behållas. Att Aper betecknar uppläsningarna som mycket sällan förekommande, beror kanske på hans ofta framträdande benägenhet för överdrifter. Man har också att beakta hans uttalande i föregående kapitel om den långa tid skalden behöver för att få ett enda arbete färdigt till uppläsning.
  2. Aper, Maternus och Secundus synas ha varit bördiga från Gallien.
  3. »ordets konst» är översättning av eloquentia i vidsträckt bemärkelse (jfr k. 4, a. 1).
  4. Den tilltalade, Maternus, sammanfattas med andra representanter för den tragiska diktningen. Härav förklaras vestrum »eder». Att, såsom Gudeman (Taciti Dialogus2, Kommentaren, s. 252) påstår, vestrum här skulle vara = tuum, bevisas ej av hans exempelsamling (varom närmare på annat ställe).
  5. Syftar på den erotiska elegien.
  6. Jag behåller i motsats mot Andresen den handskriftliga läsarten ceteris aliarum artium studiis.
  7. Meningen är: fastän du skulle kunna intaga första platsen inom vältaligheten, stannar du vid poesien, som är en ringare konst.
  8. Hit räknas bl. a. musik, dans, gymnastik, atletik.
  9. Nicostratus berömd grekisk atlet under förra delen av första årh. e. Kr.
  10. Spjut- och diskuskastning hörde till de lättare kamparterna i motsats mot knytnävskamp (boxning) och brottning.
  11. Teatrarna nämnas väl här såsom jämte hörsalarna tjänande som lokal för uppläsningar.
  12. Meningen är: jag kallar dig från skaldens och uppläsarens verksamhet till rättstalarens och sakförarens.
  13. Handskrifternas läsart: meditatus videris aut elegisse — — kan ej bibehållas, men osäkert är, huru den bör ändras. God mening får man, om man med Andresen utesluter aut, ehuru detta i paleografiskt avseende ej är utan sina betänkligheter.
  14. »bort då — —», nämligen om du ställer dig på denna ståndpunkt, den ståndpunkt, som den nyss gjorda invändningen innebär. Någon lucka i texten är här icke att antaga. Uttryckssättet är kort men fullt begripligt (jfr k. 6, a. 3).
  15. Må vi avhålla oss, menar Aper, från politiska frågor, som i vår tid ej äro aktuella.
  16. Det i handskrifterna efter in quibus följande expressis (expressit) är svårt att förstå och uteslutes väl med rätta av flere utgivare, ehuru ännu ingen lyckats på ett fullt tillfredsställande sätt förklara, huru det inkommit i texten.

Kapitel 11

När Aper yttrat detta med en viss häftighet, som han brukade, och med spänning i anletsdragen, svarade Maternus lugn och småleende: »Då jag beredde mig att ej mindre utförligt anklaga talarna, än Aper prisat dem — jag trodde nämligen, att han efter att ha slutat sitt lovtal över dem skulle draga ned skalderna och trampa diktningen i stoftet —, blidkade han mig med ett slags konstgrepp (på ett rätt finurligt sätt), i det att han tillät dem, som icke kunna föra processer (icke duga till sakförare), skriva vers. Vad nu mig angår, så kan jag visserligen som sakförare kanske med ansträngning åstadkomma något, men det var dock som uppläsare av tragedier jag tog de första stegen på vägen till ryktbarhet, nämligen vid det tillfälle, då jag bröt Vatinius' dåliga inflytande på Nero, vilket även oskärade litteraturens helgedom,1 och om jag nu äger något rykte och namn, så tror jag, att detta vunnits mera genom den ära, som poesien, än den, som vältaligheten skänkt mig. Och nu har jag beslutit mig för att lösgöra mig från arbetet på forum, och jag åtrår icke det där ledsagandet vid utgåendet2 eller den talrika mängden av uppvaktande, lika litet som bronsstatyer och porträttbyster, vilka till och med mot min vilja trängt sig in i mitt hus.3 Vad åter min ställning och säkerhet vidkommer, så har jag ända till nu4 upprätthållit den bättre genom min oförvitlighet än genom min vältalighet, och jag fruktar icke, att jag någonsin skall i senaten behöva inlägga mitt ord annat an för en anklagad medmänniska.5

  1. Jag läser här med Gudeman: cum quidem in Neronen improbam et studiorum quoque sacra profanantem Vatinii potentiam fregi, vilken text har starkt stöd i handskrifterna och torde kunna försvaras. Vatinius, gunstling hos Nero, karakteriseras av Tacitus Ann. XV, 34 som ett av de rysligaste vidundren vid dennes hov. Om Maternus' angrepp på Vatinius och om dennes profanerande av litteraturen är ingenting vidare bekant.
  2. comitatus et egressus »ledsagandet vid utgåendet», citat från Apers yttrande i k. 6, 14.
  3. 'lika litet som bronsstatyer och porträttbyster' = non magis quam aera et imagines visar tillbaka på Apers ord i k. 8, 27 imagines ac tituli et statuae. aera i k. 11 motsvarar statuae i k. 8 och betyder således bronsstatyer. imagines synes på båda ställena beteckna porträttbilder eller porträttbyster, liksom statyerna föreställande talaren själv och givna som present av tacksamma klienter. Att, som många antaga, imagines skulle betyda 'anbilder', är otroligt. Redan det sammanhang, i vilket imagines förekommer i k. 11 (non concupisco aera et imagines, quae etiam me nolente in domum meam irreperunt), talar emot denna tolkning. — Vidare på annat ställe.
  4. Jag upptar utan tvekan konjekturen hucusque i st. f. handskrifternas cuiusque.
  5. Maternus vill säga: tack vare min oförvitlighet är jag ej rädd för att någonsin i senaten behöva försvara mig själv. Av stället framgår, att Maternus tillhörde senaten, som under kejsartiden var forum för anklagelser mot ståndsmedlemmar.

Kapitel 12

'Skogar' åter 'och lundar'1 och just tillbakadragenheten, som Aper angrep, skänka mig så stor njutning, att jag räknar det bland diktningens förnämsta välsignelser, att dikter ej skrivas i stadens larm eller, medan en processande sitter framför dörren, eller i en omgivning av sorgklädda och gråtande anklagade; nej, själen drager sig undan till stallen, där renhet och oskuld bo,2 och njuter av dessa heliga platser.3 Härifrån4 leder vältaligheten sitt första ursprung, här är dess allra heligaste;5 i denna gestalt och dräkt6 var det som den först lämpade sig för människorna (för människornas fattningsgåva, blev fattbar för människorna) och vann insteg hos den tidens oskuldsfulla och av inga laster befläckade släkte; så talade oraklen (poesien var oraklens språk). Vår tids vinningslystna och bloddrypande vältalighet är nämligen av ungt datum och uppvuxen i sedefördärvets jordmån och, som du sade, Aper, uppfunnen för att tjäna som anfallsvapen. Däremot var den där lyckliga och, för att använda värt uttryckssätt (för att uttrycka mig, som vi skalder bruka), gyllene tidsåldern fattig både på talare och brott, men rik på skalder och siare, vilkas uppgift var att besjunga ädla handlingar, icke att försvara dåliga. Och icke kom större ära eller högre heder några till del, först och främst hos gudarna, vilkas svar de sades framföra7 och i vilkas måltider de påstodos deltaga, vidare hos forntidens av gudarna födda, heliga konungar,8 i vilkas sällskap vi icke försport att någon sakförare funnits, men väl Orpheus och Linus9 och, om man vill blicka längre tillbaka, Apollo själv.10 Eller om detta synes i alltför hög grad falla inom sagans och diktens område, skall du åtminstone göra mig det medgivandet, Aper, att Homerus ej är mindre hedrad hos eftervärlden än Demosthenes och att Euripides' eller Sofokles' rykte icke är inneslutet inom trängre gränser än Lysias' eller Hyperides'. Man kan nu för tiden finna flere, som förringa Ciceros än som förringa Vergilius' ära; och icke är något tal av Asinius eller Messalla så berömt som Ovidius' Medea eller Varius' Thyestes.11

  1. »Skogar och lundar» citat av Apers ord i k. 9 (slutet).
  2. Medan talarens verksamhet är förlagd till staden, utövas skaldens på landet, i den fria naturen, som är ett hem för renhet och oskuld.
  3. Den fria naturen, där skalden dyrkar Muserna, är för honom helig.
  4. Från diktningen, som har sin verkstad i den fria naturen.
  5. Maternus vill säga, att poesien är vältalighetens äldsta och heligaste uppenbarelseform.
  6. I poesiens gestalt och dräkt.
  7. Syftar på orakelsvaren.
  8. Man tillade den heroiska tidens konungar gudomligt ursprung, jfr homeriska epitet till konungarna som θιογενης θιοτρεφης.
  9. Orpheus och Linus mytiska sångare och skalder.
  10. Apollo, sångens gud och skaldernas beskyddare, göres här själv till den förste skalden.
  11. De exempel, som anföras i den här mellan skaldernas och talarnas anseende och rykte anställda jämförelsen, äro fördelade på greker och romare. Sedan först Greklands främste skald, Homerus, ställts mot dess främste talare, Demosthenes, jämföras två av de stora attiska tragediförfattarna, Euripides och Sofokles, med två av de förnämsta attiska talarna, Lysias (tillhörande den fördemostheniska tiden) och Hyperides (samtida med Demosthenes). I den romerska gruppen ställes (med omvändning av ordningen mellan skalder och talare) först Cicero mot Vergilius och därpå Asinius och Messalla mot Ovidius och Varius. Asinius Pollio och Messalla Corvinus, som båda tillhörde övergångstiden mellan republiken och kejsardömet, voro litterärt verksamma på flere områden men nämnas här blott som talare. Ovidius och Varius (vän till Vergilius och Horatius) komma för tragediförfattaren Maternus närmast i betraktande som författare, den förre till tragedien Medea, den senare till tragedien Thyestes.
  1. »samlivet», contubernium, syftar väl snarare på samlivet med sånggudinnorna än på skaldernas samliv sinsemellan.
  2. Jag läser här efter Vahlens förslag (Opuscula acad. I, 73) <ad praeturas>et consulatus. Praeturer och konsulat nämnas som de högsta ämbetena även i k. 36, 23 (jfr också 7, 9).
  3. Enligt uppgift i Donatus' Vergiliusbiografi levde skalden ofta i tillbakadragenhet i Kampanien eller på Sicilien.
  4. Avlidna kejsare upptogos bland gudarna och fingo epitetet divus.
  5. Brev från Augustus till Vergilius omtalas bl. a. i den ovannämnda Donatus-biografien.
  6. Enligt uppgift i Donatusbiografien och i Servius' kommentar till Bucol. 6, 11 föredrogos ofta Vergilius' herdedikter med stor framgång på teatern. Men här synes vara fråga om ett tillfälligt citat av Vergiliusverser.
  7. Upprepningen av namnet är i sin ordning på grund av motsatsförhållandet till det följande Augustum.
  8. Pomponius Secundus, konsul 44, legat i övre Germanien 50, var mest berömd som tragediförfattare.
  9. Domitius Afer en av Roms främsta talare under förra delen av första århundradet e. Kr. I moraliskt avseende var han illa känd och även av sitt rykte som talare förlorade han mycket på ålderdomen, då han trots försvagade krafter »bibehöll obenägenheten att tiga» (Tac. Ann. IV, 52).
  10. Handskrifternas läsart: quod, cum cotidie aliquid rogentur, ii quibus praestant indignantur? synes mig icke ge god mening. Den lättaste ändringen torde vara att med Lipsius inskjuta non framför praestant. Denna textgestaltning ligger till grund för min översättning. Tankegången är, fritt återgiven, denna: är en ställning eftersträvansvärd, som medför, att, då man dagligen ombedes om något, man icke kan uppfylla allas böner och därmed väcker deras ovilja, som man lämnar ohulpna? Med avseende på det kortfattade uttryckssättet (tankeledet »man icke kan uppfylla allas böner» är att supplera ur sammanhanget) jfr k. 6, a. 3.
  11. Jag upptar Walthers konjektur omni (för handskrifternas obegripliga cum), vilken närmare motiverats av Gudeman (Komment, s. 276).
  12. Maternus vill säga, att en makt, som ej överträffade de frigivnas, ej kunde skattas högt. Trots den stora makt, som de kejserliga frigivna ofta visste att förskaffa sig (jfr k. 7, a. 7), fortforo de dock att vara en föraktad klass.
  13. Citat från Vergilius' Georgica II, 475.
  14. Jfr k. 12, slutet av första meningen med anm. 2 och 3.
  15. Syftar på åt sånggudinnorna helgade källor.
  16. Citat från Vergilius' Georgica II, 502.
  17. Jag föredrar med Andresen läsarten pallentem famam framför palantem. »Det bleka ryktet» är = ryktet, som gör hyn blek på grund av den oro, som jäktandet därefter medför. Maternus uttrycker här ånyo sin önskan att fä uteslutande ägna sig åt poesien och säga advokatverksamheten med dess oro och fåfängliga ävlan farväl.
  18. En hovlakej med ett brådskande budskap från kejsaren.
  19. Under kejsartiden brukade rika personer i sina testamenten insätta kejsaren som arvinge till en del av förmögenheten för att vinna säkerhet för att testamentet ej skulle bli annullerat och förmögenheten konfiskerad, vilket, om kejsaren ej blivit ihågkommen i testamentet, ofta inträffade under dåliga kejsare. Maternus' önskan att slippa skriva ett dylikt testamente innefattar tillika en önskan att ej bli rik, jfr det följande.
  20. Omnämnandet av testamentet för Maternus' tankar på döden. De inom parentes ställda orden, som i texten motsvaras av quandoque enim fatalis et meus dies veniet (handskrifterna i gemen ha veniat, men meningen synes fordra veniet, och ändringen är så gott som ingen), torde vara ett poetiskt citat, kanske från någon av Maternus' egna tragedier, quandoque —— dies bildar en (visserligen ej fullt regelrätt) jambisk senar, och veniet kan betraktas som början av en följande sådan.
  21. Att på graven uppställa en bild av en avliden (varom talas i föregående satsled) stod fritt. Men för resande på offentlig plats av den dödes staty behövdes tillåtelse av senaten eller kejsaren.

 

 

Kapitel 13

Och icke heller skaldernas levnadsställning och det där lyckliga samlivet (med sånggudinnorna)1 skulle jag dra i betänkande att ställa upp mot talarnas oroliga och ängslande liv. Låt vara att deras strider och faror (farliga strider) lyft dem till praeturer och konsulat,2 jag föredrar Vergilius' trygga och lugna tillbakadragenhet,3 under vilken han dock varken saknade gunst hos den till gudarna upphöjde4 Augustus eller namnkunnighet hos romerska folket. Vittnesbörd därom bära Augustus' brev,5 vittnesbörd bar folket självt, som, när det på teatern hörde Vergilius' verser,6 reste sig som en man och betygade sin vördnad för den händelsevis bland åskådarna (teaterpubliken) närvarande Vergilius7 så, som om han varit Augustus. Icke heller i vår tid torde Pomponius Secundus8 stå efter Domitius Afer9 vare sig i fråga om moraliskt anseende eller varaktigt rykte. Om den där Crispus och Marcellus, till vilkas exempel du hänvisar mig, behöver jag ej tala: ty vad hava de i denna sin höga ställning, som är eftersträvansvärt? Att de frukta eller att de fruktas ? Att, då man dagligen ber dem om något (vid det dagliga supplicerandet hos dem), de, vilkas böner de ej uppfylla, bli förtörnade?10 Att de förbundna till allt slags11 smicker aldrig synas vare sig de härskande nog slaviska eller oss nog fria? Hurudant är (hur står det till med) detta deras övermäktiga inflytande? Så stor makt bruka frigivna äga.12

Nej, mig må de 'ljuva sånggudinnorna',13 som Vergilius säger, föra till de där heliga platserna14 och de där källorna,15 fjärran från oro och bekymmer och nödvändigheten att var dag göra något, vartill man ej har lust, och måtte jag ej vidare i orolig ängslan behöva ha något att skaffa med det 'förryckta'16 och äventyrliga forum och det bleka ryktet.17 Mig må ej de uppvaktandes sorl eller en flämtande frigiven18 väcka upp ur sömnen, och må jag slippa att i osäkerhet om framtiden skriva ett testamente som säkerhetspant,19 och må jag ej äga mer, än jag kan lämna i arv åt vem jag vill (en gång skall ju även min av ödet bestämda dag komma),20 och må jag (i bild) uppställas på gravkullen, ej sorgsen och bister utan glad och bekransad, och må för mitt minnes hedrande ingen vare sig rådfråga (senaten) eller bönfalla (kejsaren).»21

Dialogus de oratoribus - del 2

Inledning till Dialogus de oratoribus av Per Persson
Tillbaka till förstasidan