Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Dialogus de oratoribus

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42

Inledning av Per Persson
 

Till Dialogus de oratoribus anknyta sig åtskilliga tvistefrågor, som jag här först skall i korthet beröra.

Omstritt har för det första själva författarskapet till skriften länge varit. Redan på 1500-talet frånkände Beatus Rhenanus och Justus Lipsius Tacitus ifrågavarande skrift, och sedan dess har striden i denna fråga fortgått ända in i våra dagar. Numera kan den dock anses avgjord till Tacitus' förmån. Visserligen låta ännu alltjämt tvivlande röster emellanåt höra sig, men för det stora flertalet gäller dialogen som ett äkta verk av Tacitus. Och detta på goda grunder.

Det var den i ögonenfallande stilskillnaden mellan dialogen och Tacitus' historiska skrifter, som gjorde, att man betvivlade eller förnekade, att han kunde vara dialogens författare: man fann det svårt eller omöjligt att förlika den fylliga, avrundade, harmoniska, ciceronianska stilen i dialogen med den korta tvärhuggna, mot symmetriens lagar ofta brytande i de historiska verken. Men stilskillnaden, huru stor den än kan synas, låter dock förstå sig. Den förklaras för det första därav, att Dialogus de oratoribus tillhör en helt annan litterär genre än de historiska skrifterna, och varje genre hade sin särskilda stil. Härtill kommer det starka inflytandet från Cicero på Dialogus. Cicero var den erkände mästaren på den retoriska dialogens område och togs därför helt naturligt av Dialogus-författaren till mönster icke blott i fråga om anläggning och iscensättning utan också i språkligt och stilistiskt avseende. Får man betrakta Dialogus som ett ungdomsarbete av Tacitus (jfr nedan), så kommer för bedömandet av stilskillnaden också det stora tidsavståndet mellan dialogen och hans övriga skrifter i betraktande. Stilskillnaden motiverar sålunda icke tillräckligt antagandet, att Dialogus haft en annan författare än de historiska verken. Och positivt för författareidentiteten tala de många överensstämmelser, som vid sidan av olikheterna påvisats mellan Dialogus och de historiska skrifterna, särskilt de mindre och. i tiden Dialogus närmare liggande, Agricola och Germania. Dessa överensstämmelser sträcka sig såväl till språket och stilen som till den allmänna åskådningen och uppfattningen och enstaka omdömen. I själva verket skiner Tacitus' individualitet, sådan den framträder i hans historiska verk (mest utpräglat i Annales), igenom redan i Dialogus. Starka inre skäl tala således för att författaren till Dialogus de oratoribus icke är någon annan än Tacitus.

Man har också åberopat yttre skäl för antagandet, att Dialogus är att tilläga Tacitus, framförallt det vittnesbörd, som ges av våra handskrifter, vilka enstämmigt angiva Tacitus såsom dialogens författare. Det stöd för Tacitus' författarskap, som hämtats härifrån, har dock på sista tiden blivit något vacklande. Våra från slutet av 1400-talet härrörande handskrifters uppgifter om författarskapet ha ej så mycket att betyda. Frågan är, om redan codex Hersfeldensis, på vilken alla våra handskrifter återgå, uppgav Tacitus som författare till dialogen. I detta avseende föreligga motsägande uppgifter i de ovan i den allmänna inledningen s. 6 f. omnämnda vittnesbörden från l400-talet. I Commentarium Nicolai Nicoli, som grundar sig på Hersfeldmunkens inventarium, är Dialogus uppförd utan författarenamn, medan däremot i Decembrios beskrivning Tacitus uttryckligen angives som dess författare. Att författarenamnet saknades i inventariet, synes även bekräftat av Antonius Panormitas brev till Guarino (jfr den allmänna inledn. s. 6). Huru de stridiga uppgifterna skola förlikas, är ej fullt klart. En möjlighet är ju, att författarenamnet fanns i Hersfeldensis, men förbisågs eller avglömdes av inventariets upprättare. Möjligt är emellertid också, att författarenamnet från början saknades i nämnda codex, men tillfogades under den tid, som förflöt mellan avfattandet av Hersfeldmunkens inventarium och Decembrios beskrivning (1425-1455). Under sådana förhållanden har man ej fullt fog för påståendet, att Tacitus' författarskap till Dialogus är säkert betygat genom våra handskrifters vittnesbörd. Vi kunna emellertid nöja oss med de inre grunderna, som synas så starka, att vi utan tvekan kunna vidhålla den allmänt härskande åsikten, att dialogen är författad av Tacitus. Detta ligger också så mycket närmare till hands, som man icke med någon grad av sannolikhet lyckats utpeka någon annan författare. Quintilianus, Plinius d. y. och Suetonius, på vilka man närmast tänkt, kunna redan av kronologiska skäl ej komma i betraktande, varemot ur denna synpunkt intet hindrar att tillägga Tacitus dialogen.1

  1. Det må här i förbigående nämnas, att nyligen Roman Hingher i sin avhandling »Possessivpronomen und Prosarhytmus bei Tacitus, ein Beitrag zur Dialogusfrage» (Tübingen 1922) sökt med tillhjälp av rytmen avgöra frågan om Tacitus' författarskap i negativ riktning. Men Hingher sundersökning har, såsom han själv medgiver, ej lett till något säkert resultat.

Och härmed komma vi över till ett par andra tvistefrågor beträffande Dialogus, nämligen frågan om tiden, till vilken det där återgivna samtalet skall tänkas förlagt, och den därmed nära sammanhängande om tidpunkten för skriftens avfattning och utgivning. Vad den förra frågan beträffar, så antaga på grund av de kronologiska uppgifterna i Dial. k. 17 somliga, att samtalet är att datera till är 74/75 e. Kr., andra förlägga det till år 77. Mig synes den förstnämnda åsikten vara den riktiga (jfr anmärkningarna till k. 17). Då Tacitus sannolikt var född omkring år 55, befann han sig 74/75 i 18-20-årsåldern. Och härtill passar författarens uppgift (Dial. k. 1), att han åhört det ifrågavarande samtalet som en helt ung man Jiuvenis admodum). Mera svårlöst är frågan om dialogens avfattnings- och utgivningstid. För dess bestämmande ha vi endast några få hållpunkter. Närmast kommer i betraktande författarens nyss citerade uppgift, att han åhört det samtal, han i dialogen ämnar återgiva, i mycket unga år. Han bör då vid avfattningen av referatet ha varit åtskilliga år äldre. En viss ledning ger vidare den upplysning, Tacitus lämnar i Agricola k. 3, att han genomlevat Domitianus' regeringstid per silentium (»under tystnad»), d. v. s. att han då ingenting skrivit och publicerat. Härav kan man sluta och har i allmänhet slutit, att Dialogus ej kan härröra från nämnda tid utan måste falla antingen före början av Domitianus' regering (sept. 81) eller efter dess slut (96). Frågan blir då, vilketdera alternativet som bör väljas. Härom äro meningarna delade. Åtskilliga forskare betrakta Dialogus som ett ungdomsverk av Tacitus och förlägga dess utgivning till slutet av Titus' regering (81). Mellan utgivningen och det refererade samtalet skulle då ligga ungefär 7 år, och det är väl då ej oförklarligt, att författaren kunnat beteckna sig som iuvenis admodum vid tiden för samtalet. Många anse dock det nämnda tidsavståndet otillräckligt och förlägga av detta och andra skäl dialogens utgivning till efterdomitiansk tid. Mestadels antaga de, att den utgivits samtidigt med Agricola och Germania, som utkommo 98. På den vidlyftiga diskussion, som förts i denna fråga, kan jag ej här närmare ingå. Från båda hållen ha anförts plausibla men knappast fullt avgörande skäl. Jag lutar dock för min del mest åt den förstnämnda åsikten. Det må erkännas, att den är förbunden med vissa svårigheter, men detsamma gäller, synes mig, nästan i högre grad om den andra. Den av några framförda hypotesen, att avfattningen och utgivningen av Dialogus skulle vara att hänföra till helt olika tider, är i sig själv rätt osannolik och dessutom onödig.

Innehållet i Dialogus de oratoribus är, i korthet angivet, följande. Skriften börjar med en inledning (k. 1-2). Författaren omtalar här, att han av sin vän Fabius Justus, vilken han tillägnar sin skrift, ofta blivit tillspord om orsakerna till att vältaligheten under kejsartiden ej längre företedde samma blomstring som under den republikanska tiden. Denna svåra fråga skulle han ej våga åtaga sig att besvara, om han hade att framställa en självständig mening. Men han är, säger han, i det läget, att han kan inskränka sig till att ur minnet återge ett samtal i detta ämne mellan efter samtidens måttstock mycket framstående talare, vilket samtal han uppger sig ha åhört i sin tidiga ungdom. Han upplyser vidare om de omständigheter, under vilka detta samtal kom till stånd. Talaren och skalden Curiatius Maternus hade en dag uppläst sin tragedi Cato och sades därvid på grund av vissa i stycket förekommande frimodiga yttranden ha väckt de maktägandes misshag, en sak som blivit ett allmänt samtalsämne i huvudstaden. Med anledning härav fick Maternus dagen efter uppläsningen besök av två vänner: M. Aper och Julius Secundus, vid den tiden Roms berömdaste rättstalare. Förf. till Dialogus var, efter vad han uppger, dessa båda talares lärjunge och ständiga åhörare och ledsagare. Han skall också ha följt dem till Maternus och sålunda blivit åhörare av det samtal, som här skulle ha utspunnit sig och som han säger sig vilja troget återge i sin skrift. — När Aper och Secundus inträtt hos Maternus och funnit honom sittande med sin Cato i händerna, uttrycker Secundus sin förvåning över att han hängde så fast vid detta opus med dess anstötligheter, och Aper beklagar, att Maternus med åsidosättande av sin talare- och sakförareverksamhet förnötte tiden med att skriva tragedier. Men Maternus är ej sinnad att uppgiva diktningen, som han betraktar som en högre form av vältalighet (k. 3, 4). I de följande kapitlen utvecklas motsatsen mellan Apers och Maternus' Ståndpunkt närmare i en längre diskussion dem emellan om frågan, huruvida vältaligheten eller poesien är att föredraga som livsuppgift. Den häftige och lidelsefulle Aper drar först i ett temperamentsfullt anförande i härnad för vältaligheten, som han upphöjer ur olika synpunkter, för att sedan ur samma synpunkter nedsätta poesien (k. 5-10). Han bemötes av Marternus, som ägnar poesien en inspirerad lovsång (k. 11-13). Knappt har Maternus slutat, förrän en ny person inträder i kretsen: Vipstanus Messalla. Genom hans inträde får samtalet en ny riktning. Sedan Messalla fått höra, om vilket ämne det föregående samtalet rört sig, uttrycker han sin belåtenhet med att de närvarande upptagit den gamla seden att anställa dylika disputationer över allmänna ämnen, som lågo utanför det speciella facket, och ger på samma gång en släng åt de nya retorerna, till vilka han räknar Aper, för deras ensidighet (k. 14). Messallas yttrande uppkallar den alltid slagfärdige Aper, som förebrår Messalla för att han blott beundrar det gamla och behandlar den nya tidens strävanden med hån och förakt. Messalla vidhåller emellertid sin ståndpunkt och uttrycker den önskan, att någon av de närvarande måtte utreda orsakerna till den ofantliga skillnaden mellan den gamla och den nya vältaligheten. Secundus svarar, att ingen är närmare att ge en sådan utredning än Messalla själv. Messalla förklarar sig villig härtill under förutsättning, att de andra lämna sitt bistånd. Maternus lovar detta i sitt eget och Secundus' namn. Vad Aper beträffar, säger Maternus, så brukar han ha en avvikande rnening, och det är tydligt, att han redan länge rustat sig till opposition och icke kan med jämnmod fördra vår enighet i att försvara de gamles ära (k. 15 och början av 16). Härpå vidtager omedelbart Apers opposition, som riktar sig mot upphöjandet av de gamla talarna på de nyares bekostnad. Han söker först i en något spetsfundig bevisföring ådagalägga, att termen »gammal» egentligen icke passar in på de talare, om vilka den plägade användas, hos grekerna Demosthenes och Hyperides, hos romarna Cicero och hans samtida. Dessa stode den nya tiden alltför nära, för att de skulle kunna hänföras till ett från denna skilt tidevarv (k. 16, 17). Vidare framhåller Aper, att den moderna vältalighetens olikhet med den äldre tidens icke vore beroende på någon försämring eller urartning utan framkallad av en naturlig utveckling. Med tiden underginge smaken och därmed också vältaligheten förändringar. Den moderna vältaligheten vore avpassad efter den nya tidens smak (k. 18-20). Slutligen ingår Aper på en detaljerad kritik av den ciceronianska tidens talare, slutande med Cicero själv, och vänder sig i sammanhang därmed även mot den moderna tidens efterhärmare av de gamle. Hans föredrag utmynnar i en högstämd allokution till de i samtalet deltagande talarna, som han finner stå den moderna vältaligheten nära och därför prisar och uppmuntrar (k. 21-23). När Aper slutat sitt föredrag, gör Maternus, som fungerar som ett slags ordförande, ett kort inlägg i diskussionen. Han komplimenterar Aper för hans anförande och vädjar därefter till Messalla att yttra sig i enlighet med sitt löfte. Maternus säger sig ej önska något försvar för de av Aper angripna gamle eller något lovtal över dem, han begär blott en utredning av orsakerna till att den nya vältaligheten så långt avlägsnat sig från den gamla, därmed hänvisande på det ämne för Dialogus, som angivits i inledningen k. 1 och som Messalla i k. 16 lovat behandla (k. 24). Härefter börjar Messalla sitt föredrag. Han säger sig skola följa den av Maternus givna anvisningen, men upptar dock till en början icke det av Maternus formulerade ämnet. I stället bemöter han punkt för punkt Apers föredrag och påvisar den gamla vältalighetens överlägsenhet över den moderna: den förra karakteriserar han som »sund», den senare som i många avseenden fördärvad och urartad (k. 25, 26). Slutligen förklarar han sig vilja ingå på en mot Apers detaljkritik av de gamla talarna svarande kritik av de moderna med nämnande av namn, men avbrytes av Maternus, som återigen hänvisar på det ämne, som han åtagit sig att behandla, nämligen orsakerna till vältalighetens nedgång under kejsartiden (slutet av k. 26-27). I följande kapite1 upptar också Messalla denna huvudfråga, som alltså först nu kommer under behandling. Den första och förnämsta orsaken till vältalighetens nedgång under kejsartiden söker Messalla i uppfostrans och undervisningens förfall. Han jämför förhållandena förr och nu på dessa områden och konstaterar en genomgående försämring. Han framhåller, att uppfostran ej mer leddes av samma stränga grundsatser som fordom och att vid undervisningen den särskilt som grundläggning för talaren nödvändiga allmänbildningen försummades (k. 28-32). Sedan Messalla talat om uppfostran och den teoretiska utbildningen, förklarar han sig i slutet av k. 32 ha fyllt sitt värv. Men Maternus uppmanar honom i början av k. 33 att redogöra även för talarnas praktiska utbildning. Denna begäran villfar också Messalla i det följande, fortsättande sin jämförelse mellan förr och nu (k. 33-35). Han erinrar om huru de unga män, som under den republikanska tiden utbildades till talare, erhöllo en grundlig praktisk skolning under ledning av samtidens främsta talare och statsmän, som de ständigt åtföljde och avhörde. Men nu för tiden, heter det, föras våra ynglingar till retorsskolorna, och där syssla de med övningstal över fingerade ämnen, som ha litet eller intet med verkligheten att göra. Messalla står i begrepp att tala om de skadliga följderna av den här använda utbildningsmetoden, då hans framställning avbrytes mitt i en mening, varefter en större lucka, vars omfång dock ej kunnat säkert bestämmas, är angiven i handskrifterna.

I det efter luckan följande partiet (k. 36—41) är ej längre tal om uppfostran och talarnas teoretiska och praktiska utbildning. Förklaringen till vältalighetens nedgång sökes nu på annat håll, nämligen i de politiska förhållandenas förändring i sammanhang med övergången från republik till monarki. Först påvisas, att vältalighetens blomstring under republikens sista århundrade ytterst berodde på det då härskande demokratiska statsskicket. De ständiga partistrider och uppseendeväckande statsprocesser, som detta förde med sig, gåvo vältaligheten ett vidsträckt arbetsfält och stora uppgifter, varigenom dess anseende hastigt växte och dess utveckling kraftigt befordrades (k. 36, 37). Vidare beröras vissa särskilda för den rättsliga och den politiska vältaligheten gynnsamma förhållanden under äldre tid: de friare rättegångsformerna, den oinskränkta yttrandefriheten o. s. v. (k. 38-40, 7). Härefter betonas (k. 40, 8-41) med eftertryck, att i Rom liksom annorstädes ett ordningslöst, anarkiskt samhällstillstånd varit den nödvändiga förutsättningen för den »stora» vältaligheten. Den rest av den gamla vältaligheten, som under kejsartiden funnes kvar, vore ett bevis på, att samhället ej ännu vore fullt sanerat. I en idealstat skulle vältaligheten vara överflödig liksom läkekonsten bland friska. Vältalighetens glans måste köpas med uppoffring av lugn och ordning. Det stora ryktet och det stora lugnet kunde ingen samtidigt uppnå. Må därför, heter det till sist, »var och en njuta sitt tidevarvs goda utan att förklena det andra». Dessa slutord, som ge ett erkännande både åt den gamla och den nya tiden, äro ägnade att förmedla och försona de motsatser, som förut framträtt under samtalets lopp. I det korta slutkapitlet (42) upplöses vännernas sammankomst, och de skiljas åt i samma goda humör, som trots meningsskiljaktigheterna i stort sett präglat hela det föregående samtalet.

Fördelningen mellan deltagarna i samtalet av det parti, som ligger Mellan den stora luckan och k. 42, gör svårigheter och är omtvistad. I handskrifterna bildar nämnda parti ett sammanhängande helt och är tillagt Maternus. Kap. 42 börjar nämligen Finierat Maternus — —, och något ombyte av talare är ej angivet efter den stora luckan. Jag ansluter mig emellertid till de forskare, som utom den stora luckan anta en mindre, i handskrifterna obetecknad sådan efter orden faces admovebant (k. 40, 7), och tilldela Secundus det mellan de båda luckorna liggande partiet (k. 36—40, 7) och Maternus det följande (k. 40, 8—41). Början av Secundus' anförande har jämte slutet av Messallas gått förlorad i den stora luckan. I den mindre ha försvunnit slutet av Secundus' yttrande och början av Maternus'. För denna fördelning tala många skäl, av vilka ett par här må påpekas: 1. I betraktande av det sätt, varpå Secundus införes i Dial. k. 2, och Maternus' löfte i k. 16, att han och Secundus skola supplera Messallas föredrag, väntar man ett utförligare inlägg av Secundus i diskussionen. Det är svårt att se, var detta skulle vara att söka (om icke i k. 36-40, 7. 2. Talaren i k. 36—40, 7 och talaren i k. 40, 8-41 kunna knappt vara identiska, då de intaga rätt olika ståndpunkter. Den förre talaren är tydligen i grunden en beundrare av den republikanska tidens vältalighet, vars skuggsidor han berör med lätt hand och bedömer jämförelsevis milt; den senare talaren anslår en skarp ton och fäller ur moralisk synpunkt en sträng förkastelsedom över samma vältalighet.

Dispositionen i Dialogus företer vissa egendomligheter. Skriftens innehåll kan sägas sönderfalla i tre huvudavdelningar. Den första bildas av Apers och Maternus' diskussion om vältalighetens och poesins inbördes företräde (k. 5—13), den andra av Apers och Messallas strid om värdesättningen av den gamla och den nya vältaligheten (k. 16—26). Först i den tredje (från k. 28) upptas till behandling, vad som dock redan i skriftens inledning angivits som dess huvudtema, frågan om orsakerna till vältalighetens förfall. Den andra delen kan emellertid betraktas som en naturlig förberedelse till den tredje: innan orsakerna till förfallet undersöktes, borde man vara på det klara med, om något förfall vore att erkänna eller icke. Svårare att förstå är sammanhanget mellan första delen och det övriga. Måhända hänvisar första delen på Maternus' slutord (k. 40, 8—41), i vilka han framhåller vältalighetens mindervärdighet. Den ståndpunkt, han här intager, kan anses förebådad och förberedd av debatten med Aper, där han hävdar vältalighetens underlägsenhet under poesien.

Om bärarna av samtalet i Dialogus jfr anmärkning 1 till k. 2 och anm. 1 till k. 14. Blott två av dem äro kända från annat håll, men säkerligen voro alla historiska personer. Det är också möjligt, att samtalet i Dialogus hade en historisk bakgrund, men otroligt är, att det, som förf. i inledningen låter påskina, skulle vara ett troget referat av ett verkligt samtal. Häremot tala analogien med Ciceros dialoger, vilka Tacitus tydligen haft till förebild, och åtskilliga andra indicier, särskilt den i Tacitus' Dialogus ofta framträdande avsiktligheten i kompositionen (jfr R. Hirzel Der Dialog, II, s. 48).

Våra handskrifter till Dialogus återgå, som redan i den allmänna inledningen nämnts, alla på codex Hersfeldensis och ha tillkommit först efter 1400-talets mitt. G. Andresen har i sin edition av Dialogus i bibliotheca Teubneriana byggt texten huvudsakligen på följande handskrifter, som jag anför med Andresens beteckningssätt: B =: Vaticanus 1862, b = Leidensis Perizonianus, C = Vaticanus 1518, c = Neapolitanus IV c 21, E = Ottobonianus 1455. Han fördelar dem på två klasser, representerande två olika avskrifter av Hersfeldensis: X, till vilken klass B, b, och Y, till vilken C, c föras. E säges stå klass Y nära. Man har emellertid ej i alla punkter kommit till enighet om handskrifternas släktskapsförhållanden och deras klassificering och värdering. Men jag ingår ej här närmare på dessa frågor, vilkas avgörande icke synes ha någon större betydelse för textens konstituering.

Endast en föregående svensk översättning av Dialogus är mig bekant: Dialog om talarna eller om orsakerna till vältalighetens förfall. Öfversättning, Upsala 1852 (den är utgiven anonymt, men det har utrönts, att översättaren är Bengt Hjalmar Wahlström). Naturligtvis verkar den nu något föråldrad. De många tyska, franska och engelska översättningar, som jag anlitat, finner jag ej nödigt att här uppräkna.

Dialogus de oratoribus
Tillbaka till förstasidan