Örjan Martinsson

Den äldre västgötalagen skrevs ned omkring år 1220, troligen av Västergötlands lagman Eskil Magnusson. Den äldsta bevarade avskriften är dock från omkring 1280 och det är en avskrift från cirka 1325 som innehåller de bilagor som räknar upp Sveriges kristna kungar och Västergötlands lagmän och biskopar. Den sistnämnda avskriften ägdes av prästen Laurentius i Vidhems socken (numera Vedum), men det är knappast han som är upphovsmannen till bilagorna. Kungalängden slutar nämligen med Johan Sverkerssons död 1222 och med hänsyn tagen till uppgifterna i de två andra längderna bör de ha nedtecknats omkring 1240 då Johans efterträdare Erik Eriksson fortfarande var kung. Det innebär att dessa bilagor är de allra äldsta inhemska berättande källorna om Sveriges historia. Kungalängden är emellertid inte felfri, vilket märks genom att Håkan Röde har placerats före Stenkil. Men tyvärr är de knapphändiga uppgifterna i denna längd vår främsta källa till 1100-talets kungar.

Översättningen nedan till nusvenska har hämtats från Mats G. Larssons bok "Götarnas riken" från 2002. I parantes har jag lagt till ungefärliga regeringstider för kungarna (perioden 1066-1081 är mycket osäker).

Olof Skötkonung (993-1022) var den förste kung som var kristen i Sverige. Han var döpt av biskop Sigfrid i den källa som ligger vid Husaby och heter Birgitta. Och han skänkte genast hela byn till "stavs och stols" (= biskopstolen).

Den andre kungen var Emund Kolbränna (= Anund Jakob, 1020-1050 ). Han kallades Kolbränna för att han i sina räfster gärna brände mäns hus.

Den tredje var Emund Slemme (1050-1060). Han kallades Slemme för att han var girig och inte god att trotsa i de saker han ville främja. Och han lade gränsen mellan Sverige och Danmark såsom sägs i Landamäre.

Den fjärde var Håkon Röde (1066-1080). Han var född i Levene i Viste härad. Tretton vintrar var han kung, och han ligger i Levene där han var född.

Den femte var kung Stenkil (1060-1066). Han älskade västgötar framför alla de män som var i hans rike. Och han var en god skytt och stark, så att hans skottmärken ännu står i Levene. Ett kallas Konungsten. Det andra står vid Konungens Grindstolpe. Det tredje på Ståndsberget. Och västgötarna gladdes över honom så länge hans livsdagar varade.

Den sjätte var kung Inge (1080-1110). Han styrde Sverige med drängskap (= manlighet, värdighet) och bröt aldrig den lag som var talad och tagen i varje landskap.

Den sjunde var kung Hallsten (1067, 1081?), kung Inges broder, hovsam och godlynt. I varje mål som kom inför honom bringade han upprättelse. Därför försämrades Sverige av hans frånfälle och död.

Den åttonde var kung Filippus (1110-1118). Hallstens son. Han drog fördel av sin far och farbror, att de for väl med Sverige. Ingen kunde beskylla honom för lagkränkning.

Den nionde var kung Inge (1110-1123), kung Filippus broder. Han var uppkallad efter kung Inge, kung Hallstens broder. Han blev förgiftad med ond dryck i Östergötland och fick av detta sin bane. Men Sverige for alltid väl medan den ätten styrde.

Den tionde var kung Ragnvald (1120-talet), djärv och stolt. Han redan utan gisslan till Karlepitt (= Karleby?) och för den vanvördnad han visade alla västgötar så fick han en neslig död. Sedan styrdes Västergötland av en god lagman och landets hövdingar, och alla var trogna sitt land.

Den elfte var kung Sverker den gamle (1130-1156). Han var son till Kornube i Östergötland. Hans hästesven mördade honom vid julottan, då han skulle fara till kyrkan. Och han är jordad i Alvastra. Och han grundade först och byggde upp det kloster som Gud nu låter hans själ åtnjuta.

Den tolfte var kung Erik (1150-1160). Han blev alltför snart tagen av daga. Han var ett gott föredöme medan han levde, och Gud gav honom god lön för det. Nu är hans själ i ro med Gud och hans änglar, och hans ben vilar i Uppsala. Och han har visat och uppenbarat många fagra järtecken med Guds nåd.

Den trettonde var kung Karl (1160-1167), Sverker den gamles son. Han hade sin gode fader att tacka för sin värdighet. Han styrde Sverige med klokhet och godhet, och han tog av daga kung Magnus, den fjortonde, i Örebro. Men själv föll han på Visingsö, och han ligger i Alvastra hos sin fader. Men hans son Sverker blev buren till Danmark i skötet, och ömklig var hans färd.

Den femtonde var kung Knut (1167-1195). Han vann Sverige med svärd och tog av daga kung Karl och kung Kol och kung Burislev och hade många slag mot Sverige och fick seger i alla och hade stor möda innan han fick Sverige med ro. Sedan var han en god kung när han började växa vid makten. Och tjugotre vintrar var han kung och lät sitt liv i Eriksberg i Gäsene. Och han ligger i Varnhem.

Den sextonde var kung Sverker (1195-1208), en god och klok dräng (= tapper man av god ätt); riket fick gott av honom. Men folkungarna tog hans liv; hans egen svåger (eller svärson) gjorde honom det vid Gestilren. Han ligger i Alvastra, och om honom är alltid det bästa talat.

Den sjuttonde var kung Erik (1208-1216). Han flydde till Norge i tre år. Sedan vann han Sverige med svärd och med seger och var kung i sju vintrar. Och han var en god årkonung, för det var god årsväxt i hela hans rike medan han levde. Han strådog (= dog i sängen, dvs. på bäddens halmstrån) på Visingsö och ligger i Varnhem hos sina bröder och fränder.

Den artonde var kung Johan (1216-1222), Sverkers son, barn till åldern och mycket godsint. Tre vintrar var han kung och strådog på Visingsö. Hela Sverige sörjde hans död mycket; att han inte fick leva längre. Och han ligger i Alvastra och Gud bevara hans själ i evighet.

Läs även Hervararsagans kungalängd.