Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Julius Caesars skildring av germanerna

Under sina fälttåg i Gallien kom Caesar upprepande gånger i kontakt med germanerna. Han både drev ut germanska erövrare ur Gallien och invaderade själv Germanien vid två tillfällen. Dessutom hade han stor nytta av germanska hjälptrupper under sina strider mot gallernas ledare Vercingetorix. Före Caesars fälttåg kände romarna inte till skillnaden mellan galler och germaner, och Julius Caesars skildring av det galliska kriget (Commentarii de bello gallico) var därför ett viktigt bidrag till romarnas kunskap om dem. Verket är fullt av notiser om germaner, men det är två exkurser som är särskilt intressanta. I dessa ger Caesar etnografiska och geografiska beskrivningar av Germanien och dess folk. Caesars skildring av germanerna är en föregångare och källa till Tacitus verk Germania som skrevs ned 150 år senare. Tacitus uttrycker i sin skrift respekt för Caesar men avviker ändå delvis från hans beskrivning av germanerna. Det är främst i beskrivningen av germanernas religion och folkstammen sveberna som de två författarna skiljer sig åt. För att kunna jämföra deras beskrivningar har jag här tagit med de två exkurserna som Caesar gjorde i Bello Gallico. Den sistnämnda innehåller för övrigt en minst sagt underlig anekdot om älgar. Texterna är översatta och kommenterade av Åke Fridh och hämtade från boken Kriget i Gallien (Natur och Kultur, 1963).

FJÄRDE BOKEN

1.

[1] Under den följande vintern — det var det år då Gnaeus Pompeius och Marcus Crassus var konsuler — gick usipeterna, som var en germansk folkstam, och likaså tenktererna över Rhen i stora skaror inte långt från Rhens utflöde i havet. [2] Orsaken till denna övergång var, att de sedan flera år tillbaka utsatts för upprepade överfall och långvariga fientligheter från svebernas sida och därmed hindrats från att bedriva jordbruk. [3] Svebernas folk är utan jämförelse det starkaste och mest krigiska av alla germaner. [4] De uppges ha hundra härader, från vilka de årligen för ut ettusen man av sitt eget folk på härnadståg. [5] De övriga, som stannar hemma, sörjer för uppehället för dessa och sig själva. När sedan ett år förgått, drar de senare i sin tur i fält, medan de andra stannar hemma. [6] På så sätt uppstår intet avbrott vare sig i jordbruk eller i deras kunskap och övning i krigiska värv. [7] Någon som helst enskild och avstyckad åkerjord existerar inte hos dem, inte heller är det tillåtet att stanna mer än ett år på samma plats för att driva jordbruk. [8] De livnär sig inte så mycket av spannmål utan till största delen av mjölk och köttet av småboskap och ägnar sig mycket åt jakt. [9] Detta levnadssätt är ägnat att stärka krafterna, både genom kostens sammansättning och den dagliga fysiska träningen och det fria och obundna livet, som innebär att de alltifrån barndomen är vana att inte underkasta sig några plikter eller något tvång, och det gör att de är enormt storväxta. [10] Därtill är de till den grad härdade, att de trots landets ytterst stränga klimat inte bär någon annan klädedräkt än djurhudar, som inte är större än att en stor del av kroppen lämnas bar, och de badar i floderna.

2.

[1] De tillåter handelsmän att komma in i landet, men mera för att få tillfälle att sälja sitt krigsbyte än därför att de har någon önskan efter importvaror. [2] Inte ens hästar, som gallerna är utomordentligt förtjusta i och skaffar sig till höga priser, bryr sig germanerna om att köpa utifrån. I stället använder de dem som uppfödas inom landet, små och fula djur, som de genom daglig övning och dressyr lyckas förmå att uthärda de hårdaste mödor. [3] I ryttarstrider hoppar de ofta av hästarna och fortsätter kampen till fots. De dresserar då sina hästar att stanna på samma fläck och tar sig sedan ånyo snabbt upp på dem, när så erfordras. [4] Och enligt deras uppfattning finns ingenting mera skamligt och vekligt än att använda sadel. [5] Därför tvekar de inte, hur fåtaliga de än må vara, att möta en aldrig så överlägsen ryttarstyrka med sadlade hästar. [6] Import av vin tillåter de över huvud taget inte, då de anser att detta gör människor vekliga och nedsätter förmågan att uthärda ansträngningar.

3.

[1] De anser det vara den allra största ära för dem som nation, att landsbygden är obebodd så långt som möjligt kring den trakt, där de bor. Detta innebär, menar de, att ett flertal andra folk inte förmått motstå deras övermakt. [2] Det uppges sålunda, att åt ett håll en sträcka av omkring sexhundra romerska mil odlingsbar mark ligger öde från sveberna räknat. [3] På den motsatta sidan är ubierna de närmaste grannarna. De utgjorde tidigare en efter germanska förhållanden stor och blomstrande nation. De är också något mer civiliserade än övriga folk av samma härkomst, eftersom de bor intill Rhen och handelsmän ofta har sina vägar dit och de själva på grund av grannskapet är väl förtrogna med galliska seder. [4] Med dessa utkämpade sveberna en lång rad krig utan att dock lyckas driva undan dem, då folket var alltför talrikt och motståndskraftigt. De gjorde dem likväl till skattskyldiga vasaller och reducerade betydligt deras makt och anseende.

4.

[1] I samma belägenhet var de ovan omtalade usipeterna och tenktererna. I flera år höll dessa stånd mot svebernas övermakt, men till sist blev de fördrivna från den jord de brukade och kom efter tre års kringströvande på många olika håll i Germanien fram till Rhen i de trakter, där menapierna bodde. [2] Dessa hade åkerjord, gårdar och byar på båda stränderna av floden. [3] Men då dessa väldiga skaror närmade sig, blev de förskräckta och övergav de gårdar, som de hade haft på den högra flodstranden, och genom att utpostera försvarsstyrkor på vänstra Rhenstranden lyckades de till en tid hindra germanerna från att gå över. [4] Dessa å sin sida försökte alla tänkbara medel, men då de varken kunde göra någon samlad attack av brist på farkoster eller ta sig över floden oförmärkt på grund av menapiernas vaktstyrkor. [5] låtsades de återvända till sina gamla boplatser igen. Men då de avlägsnat sig tre dagars väg, gjorde de ånyo helt om och tillryggalade med sitt rytteri hela återvägen på en enda natt och överraskade de intet ont anande menapier, [6] som efter spejarnas meddelande om germanernas avtåg utan rädsla hade vänt tillbaka över Rhen till sina gamla byar. [7] Germanerna högg ner dessa och satte sig i besittning av deras farkoster. Innan någon underrättelse hunnit fram till de menapier, som var kvar hitom Rhen, satte de över floden och tog alla deras gårdar i besittning. Under återstoden av vintern livnärde de sig sedan på deras förråd.

Anmärkningar

1,1 Vintern 56-55 räknas här helt och hållet till det senare året till följd av den rådande oredan i kalendern. Den 1 januari, då konsulerna tillträdde sitt ämbete, kom att infalla på den 30 november i det korrigerade julianska solåret.

Usipeterna och tenktererna befann sig på Caesars tid vid Rhens nedre lopp, sveberna längre upp vid Rhen söder om Main. Det senare folkets namn lever kvar i namnet Schwaben.

1,7 Jfr Tacitus, Germania 26.

3,1. Samma uppgift återkommer om germanerna i allmänhet 6,23,1.

3,2 900 km öde land förefaller överdrivet. "Åt ett håll" bör väl betyda österut mot Böhmen, varifrån boierna nyligen hade utvandrat. Markomannerna kom dit först senare.

3,3. Ubierna bodde vid Rhen nedanför och sydväst om sveberna.

4,1. Var i Germanien usipeternas och tenkterernas ursprungliga hemvist låg är okänt. Man har gissat på Nassau.

4,2. Var de kom fram till Rhen är mycket omdiskuterat. Troligen i närheten av Emmerich eller Kleve.

 


SJÄTTE BOKEN

21.

[1] Germanernas seder och bruk skiljer sig betydligt från de ovan skildrade. De har inga druider, som sköter gudstjänsterna, och är föga intresserade av offer. [2] Som gudar räknar de endast dem, som de kan se och som de får påtaglig hjälp och nytta av, Solen och Vulcanus och Månen. De övriga känner de inte ens genom hörsägen. [3] De tillbringar hela sitt liv med jakt och krigsföretag. Alltifrån barndomen vinnlägger de sig om ett strävsamt och härdande levnadssätt. [4] Ungdomar, som i det längsta avhåller sig från könsumgänge, vinner stort beröm för detta av sina närmaste. Man menar, att sådan avhållsamhet befordrar kroppsväxt och muskelstyrka. [5] Sexuellt umgänge före tjugoårsåldern betraktas som något ytterligt skamligt. Något hemlighetsmakeri kring det sexuella förekommer emellertid inte, eftersom män och kvinnor badar gemensamt i floderna och alla går klädda i djurhudar och små klädesplagg av ogarvat skinn, som lämnar en stor del av kroppen bar.

22.

[1] Germanerna intresserar sig inte för åkerbruk utan livnär sig huvudsakligen på mjölk, ost och kött. [2] Sålunda äger ingen någon bestämd jordlott eller har utstakade ägogränser, utan de folkvalda ämbetsmännen och hövdingarna tilldelar för ett år i sänder efter eget gottfinnande de olika släkterna och ätterna eller sammanslutningar av annat slag ett stycke åkerjord av lämpligt omfång på lämplig plats, och efter ett års förlopp tvingar de dem att flytta till annat ställe. [3] De anför många motiv för detta tillvägagångssätt: man vill förhindra, att de vänjer sig vid bofasta odlingar och överger sin lust till krigarlivet för lantbruket; man vill undvika, att de grips av lust att förvärva vidsträckta ägor och att de mäktigare tränger undan de fattigare från deras jordinnehav; man vill hindra, att de bygger sina hus alltför solitt för att skydda sig mot köld och hetta; man vill förhindra uppkomsten av penningbegär, något som alltid leder till partibildningar och stridigheter; [4] man vill hålla det obesuttna folket i förnöjsamhet, då envar ser, att hans egendomar är fullt likställda med de mäktigastes.

23.

[1] För de enskilda stammarna gäller det som den största ära att så vida omkring som möjligt ha ödemarker omkring sig genom att landet skövlats. [2] De anser detta vittna om framstående krigaregenskaper, att grannfolken fördrivits från sin odlade jord och drar sig undan och att ingen vågar bosätta sig i grannskapet. [3] På samma gång menar de, att de kan känna sig tryggare för framtiden härigenom, då de slipper frukta för plötsliga invasioner. [4] Då en stam för ett försvars- eller anfallskrig, väljs hövdingar till att leda detta krig med oinskränkt makt över liv och död. [5] I fredstid finns ingen gemensam styrelse, utan de lokala ledarna för större eller mindre bygder skipar rätt och bilägger tvister. [6] Plundringståg, som företas utanför respektive stams område, anses på intet sätt vanhedrande, tvärtom förklarar man rent ut, att sådana företag sker för att träna ungdomen och motarbeta dådlös lättja. [7] Och var gång någon av lokalhövdingarna på tinget förklarar sig vilja bli ledare för ett härjningståg och ber dem, som vill följa honom, att anmäla sig, stiger genast de, som gillar företaget och dess ledare, fram och lovar sitt bistånd och blir föremål för allmänt beröm från menigheten. [8] Om några av dessa sedan inte följer honom, räknas de som desertörer och förrädare, och man vägrar dem förtroende i allt. [9] Våld mot en gästvän betraktar de som helgerån. Främlingar, som kommer till dem av vad skäl det vara må, skyddar man mot övergrepp och behandlar man som okränkbara. Allas hus står öppna för dessa, och man delar med sig åt dem av mat och dryck.

24.

[1] Nu har det en gång funnits en tid, då gallerna var germanerna överlägsna i krigisk duglighet, då de företog anfallskrig mot dem och då de på grund av överbefolkning och brist på jord grundade nybyggarsamhällen på andra sidan Rhen. [2] Så kom det sig, att de tektosagiska volkerna erövrade och koloniserade de bördigaste trakter, som finns i Germanien i närheten av den Herkyniska skogen, vilken jag också ser att Eratosthenes och vissa andra grekiska författare känner genom hörsägen. Dessa kallar den dock för den Orkyniska skogen. [3] Detta folk har ända till vår tid hållit sig kvar på dessa boplatser och åtnjuter det högsta anseende för rättrådighet och krigisk duglighet. [4] I våra dagar lever emellertid germanerna i samma armod, nöd och umbäranden som tidigare och har kvar samma näringsfång och yttre livsbetingelser som förut, [5] medan gallerna däremot kunnat höja sitt välstånd och sin konsumtionsstandard tack vare närheten till de romerska provinserna och handelsförbindelserna över havet. [6] Därför har gallerna med tiden måst finna sig i att vara militärt underlägsna och lidit många nederlag och vågar numera inte ens själva jämföra sig med germanerna i krigsduglighet.

25.

[1] Den nyssnämnda Herkyniska skogen har en bredd motsvarande nio dagsmarscher för en lätt utrustad fotgängare. På annat sätt kan dess utsträckning inte anges, då germanerna inte känner till några vägmått. [2] Den tar sin början vid gränserna för helvetiernas, nemeternas och raurakernas områden och sträcker sig parallellt med Donau fram till dakernas och anaternas land. [3] Härifrån böjer den av åt vänster i från flodens lopp avvikande riktningar och gränsar där till många olika folks boplatser på grund av sin väldiga utsträckning. [4] Det finns heller ingen i den hitre delen av Germanien, som enligt egen uppgift nått fram till dess andra ända trots sextio dagars oavbruten vandring eller känner till, var den är belägen. [5] Så mycket är emellertid känt, som att många vilddjursarter förekommer där, som man inte har funnit annorstädes. De av dessa, som mest skiljer sig från andra och mest förtjänar att beskrivas, är de följande.

26.

[1] Det finns ett partåigt hovdjur, som liknar en hjort och mitt i pannan bär ett enda horn, som är högre och rakare än de horn vi känner i våra trakter. [2] Från toppen av detta utbreder sig ett slags handliknande förgreningar. [3] Honan och bannen har samma utseende, också hornens form och storlek är desamma.

27.

[1] Vidare finns där de så kallade älgarna. De har ett utseende och en skiftande fäll, som i hög grad liknar stengetens, men de är något större och har trubbiga hörn och ben utan ledknotor. [2] De lägger sig därför inte ned för att sova, och om de av någon olyckshändelse blir kullslagna, kan de inte resa sig eller ens ta sig upp från marken. [3] De använder träd som viloplatser. Mot dem tar de stöd och sover så i något lutande ställning. [4] Jägarna brukar spåra upp dem, dit de har för vana att dra sig tillbaka och brukar därefter lossa alla träden på platsen, antingen genom att gräva upp dem vid roten eller genom att delvis genomsåga stammen precis så mycket, att de nätt och jämnt behåller utseendet av att stå stadigt. [5] Då sedan djuren efter sin vana lutar sig mot dessa, fäller de omkull de ostadigt stående träden med sin tyngd och faller samtidigt själva till marken.

28.

[1] Den tredje djurarten är de så kallade uroxarna. Dessa är något mindre än elefanter, till utseende, färg och gestalt liknar de tjurar. [2] De är mycket starka och snabba, och de anfaller både människor och djur, som kommer inom synhåll för dem. [3] Dessa jagar man ivrigt genom att fånga dem i gropar och därefter döda dem. Ungdomen bedriver denna jakt som en härdande sport, förevisar offentligt hornen till bevis för sina bedrifter och vinner därmed mycken ära. [4] Att vänja dem vid människor och att tämja dem är dock omöjligt, även om de fångas som ungar. [5] Deras horn skiljer sig till storlek, form och utseende mycket från hornen på våra nötkreatur. [6] Man samlar ivrigt dessa horn och förser dem med silverbeslag runt randen och använder dem som bägare vid de stora gästabuden.

Germania - kapitel 1
Tillbaka till förstasidan

Anmärkningar

21,1—2. Med Vulcanus avses elden. Uppgiften om germanernas gudar motsäges av Tacitus, Germania 9,1, som uppger att germanerna dyrkade Mercurius, Hercules och Mars (Wodan, Donar och Ziu) och att offer förekom.

22—23. Jfr exkursen om sveberna, 4,1-3.

23,4. Enligt Tacitus, Germania 7,1, var det endast prästerna som fick verkställa straffdomar.

23,6. Jfr Tacitus, Germania 14-15.

23,9. Jfr Tacitus, Germania 21,2.

24.1. Samma uppgift återfinnes hos Tacitus, Agricola 11,5, och Germania 28,1. Tydligen har han fått den från Caesar.

24.2. De tektosagiska volkernas hemvist var inom den romerska provinsen, mellan Pyreneerna och Cevennerna (Ede). Germanerna tycks ha använt benämningen Volker (fhty. walh, jfr fn. Valland, sv. välsk) som gemensamt namn på de flesta keltiska och romanska folk. Den grekiske geografen Eratosthenes verkade i Alexandria i slutet av 200-talet f. Kr.

25. Kapitlen 25—28 betecknas av Meusel och Klotz som oäkta inskott, tillfogade av någon läsare i första århundradet e. Kr.

25. Den Herkyniska skogen, Hercynia silva, är tydligen ett sammanfattande namn på hela det enorma skogs- och bergsområdet norr om Donau. Uppgiften att det börjar i helvetiernas, nemeternas och raurakernas land tyder på att man räknat Schwarzwald som dess närmaste del. Man torde ha räknat åtminstone området upp till Taunus till Hercynia. Thüringerwald, Erzgebirge, Böhmerwald, Sudeterna och Karpaterna hörde också dit. Uppgiften att skogen viker av åt vänster från Donau (sålunda åt nordost) beror säkert på en missuppfattning av riktning av det slag som var vanlig i antika geografiska föreställningar. Det är Donau som kröker åt höger. Dakerna bodde inom ett område ungefär motsvarande nuv. Rumänien, anarterna i Ungern öster om Theiss.

26. Man har antagit att det djur som beskrives är renen, vars utbredningsområde i äldre tid sträckte sig längre söderut än nu. Uppgiften om det enda, höga och raka hornet mitt i pannan tyder dock på att beskrivningen kontaminerats med de populära fablerna om enhörningen.

27. Plinius, Naturalis historia 8,16,39, återger liknande uppgifter om ett djur som han kallar achlis, varmed säkert avses älgen. Uppgiften om avsaknaden av leder i benen, liksom också den fantasifulla jaktskildringen, är tydligen ett vandringsmotiv hos antika föregångare till baron Münchhausen. Samma sak berättas annorstädes hos antika författare (Aristoteles, Diodoros, Cassiodorus) om elefanterna. Så är också fallet i den sällsamma senantika fabelsamling med allegorisk kristen uttolkning, som går under namnet Physiologus och som blivit förebilden för de medeltida bestiarierna. På svenska finns ett välskrivet referat av Physiologus‘ elefantskildring av Sven T. Kjellberg i Kulturens årsbok 1949, s. 62 ff.

28. Uroxen (Bos primigenius), som är utdöd sedan 1600-talet, uppges ännu i början av medeltiden ha jagats i Ardennerna och Vogeserna.