TACITUS.NU
Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 7

De välja konungar med hänsyn till ädel börd, anförare med hänsyn till krigisk duglighet.1 Liksom konungarnas makt ej är oinskränkt eller godtycklig, så leda anförarna mera genom sitt exempel än på grund av någon befälsmyndighet, nämligen genom den beundran de väcka, om de äro beslutsamma, om de synas vida omkring, om de uppehålla sig framför slagordningen (=gå i spetsen).2 Men varken att straffa till livet eller att fängsla, icke ens att ådöma prygel är tillåtet för några andra än prästerna, icke som ett slags straff eller på anförarens order utan liksom på den guds befallning, som de tro vara med i kampen.3 Och vissa bilder och tecken (symboler), som nedtagits i deras heliga lundar, föra de med i striden; och — vad som är den förnämsta sporren till tapperhet — det är ej slumpen eller en sammanskockning efter tillfälliga grunder, som bildar en avdelning rytteri eller kil av fotfolk, utan familje- och släktskapsband.4 Och deras anhöriga befinna sig alldeles i närheten, (på ett ställe) varifrån man kan höra kvinnornas tjut och de späda barnens kvidande. Dessa äro för var och en hans heligaste vittnen, dessa hans förnämsta lovprisare: till mödrar, till hustrur gå de med sina sår, och dessa äro ej rädda för att räkna eller undersöka såren, och de bära mat och uppmuntringar till de stridande.5

Germania - kapitel 8
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

7. Överhet och härväsen

Konungar kora de på grund av hög börd1, härförare2 på grund av tapperhet. Men konungarna tillkommer ingalunda något oinskränkt eller godtyckligt herravälde, och härförarna utöva inflytande fastmer genom föredöme än genom befäl. Ty blott om de dristigt inför allas blickar gå främst i drabbningen, bibehålla de genom den beundran de sålunda vinna sin företrädesställning. För övrigt må ingen utom prästerna straffa eller fängsla eller ens slå någon, och även de icke såsom till näpst eller på härförarens befallning utan likasom till åtlydnad för den gud, vilken de tro följa på krigsstråten. Även medföra de i drabbningen vissa bilder och tecken3, som de framtagit ur sina heliga lunder.

En alldeles särskild eggelse till tapperhet ligger däri, att varken ryttartrupp eller kilfylking bildas på en slump eller genom godtycklig sammanslutning utan efter hushåll och släkter. Till och med sina käraste hava de i närheten, så att de kunna höra kvinnornas verop och sina barns jämmer. Dessas vittnesbörd äro för en var de heligaste, dessas lovord de mest skattade. Till sin moder eller maka hänvänder sig den sårade krigaren, och dessa visa ingen blödighet för att taga reda på alla hans sår och undersöka dem. Ej blott mat utan även nytt mod bringa kvinnorna de sina under striden.

I k. 7 talar Tacitus fortfarande om militära förhållanden hos germanerna, särskilt med avseende på den högsta ledningen; men på tal om anförarskapet i krig inflickas en notis om det germanska konungadömet: i vanliga fall var konungen högste befälhavare i krig, men stundom var det nödvändigt att utse en särskild anförare.

  1. I r. 1 lyder den latinska texten: reges ex nobilitate, duces ex virtute sumunt. ex betecknar synpunkten: ex nobilitate »med hänsyn till» eller »ur synpunkten av ädel börd». nobilitas kan sägas motsvara det germ. adal adel: fornht. adal o. s. v. — duces »anförare i krig». Den germanska benämningen härför representeras av fornsax. heri-togo, fornhögt. heri-zogo o. s. v. »Herzog», en sammansättning, vars första led hör till ordet för »här, exercitus» (got. harjis o. s. v.), medan det andra är besläktat med ty. ziehen, Zug, som åter höra etymologiskt tillsammans med lat. duco, dux. sumunt »de taga» = välja; det germanska konungadömet gick ej i arv, utan konungen valdes liksom anförarna i krig.
  2. I rad 2—4 talas om den ställning, som de germanska konungarna och anförarna intogo, och deras makt karakteriseras. Den latinska texten lyder här: Nec regibus infinita aut libera potestas, et duces exemplo potius quam imperio, si prompti, si conspicui, si ante aciem agant, admiratione praesunt. Det framhålles alltså, att konungamakten hos germanerna var inskränkt, och att anförarna utövade ledningen mest genom exemplets makt. si-satserna i r. 3: si prompti, si conspicui, si ante aciem agant anknyta sig till det följande admiratione, som innehåller en närmare utveckling av det föregående uttrycket exemplo potius quam imperio. agant synes vara att fatta som konj. iterat., jfr förf. Krit.-exeg. Bem, zu den kleinen Schriften des Tacitus 99.
  3. I r. 4 ff. tillägges straffrätten i den germanska hären prästerna: ceterum neque animadvertere neque vincire, ne verberare quidem nisi sacerdotibits permissum, non quasi in poenam nec ducis iussu, sed velut deo imperante, quem adesse bellantibus credunt. Tre olika straff angivas i en »omvänd klimax»: »straffa till livet», här som stundom även annars i efterklassiskt latin betecknat med animadvertere, »fängsla», vincire, »tilldela prygel», verberare. Genom det förklarande tillägget i r. 6 f.: non quasi in poenam etc. vill Tacitus framhålla, att de straff, om vilka här talas, ej voro vanliga straff, utan hade en religiös eller sakral karaktär. deo imperante quem adesse bellantibus credunt syftar på krigsguden.
  4. r. 7 ff. är fråga om germanernas fälttecken och om uppställningen i striden: effigiesque et signa quaedam detracta lucis in proelium ferunt; quodque praecipuum fortiludinis incitamentum est, non casus nec fortuita conglobatio turmam aut cuneum facit, sed familiae et propinquitates. effigies synes syfta på bilder av djur, som voro helgade åt vissa gudar, t. ex. väduren åt nord. Tyr, fornht. Ziu, orm och varg åt Oden, Wodan. Med signa åter torde vara att förstå åt gudarna helgade ting, gudaattribut, som t. ex. Tyrs svärd, Odens spjut, Tors hammare. detracta lucis. Germanerna dyrkade gudarna i skogar och lundar; där förvarades också de här omtalade effigies och signa, som de, när de gingo i strid, nedtogo förde med sig i striden som fälttecken (jfr Tac. Hist. IV, 22 depromptae silvis lucisque ferarum imagines). Den r. 8 med quodque inledda satsen hänför sig till det följande: non casus etc. Andra exempel på dylik satsställning här jag sammanställt Krit.-excg. Bem, zu den Kleinen Schriften des Tacitus 70 f. r. 10 turma en mindre avdelning rytteri (skvadron), cuneus en i kilform uppställd avdelning fotfolk. Huvudmassan av det germanska fotfolket uppställdes i kilform (jfr k. 6, ovan s. 200), och den stora kilen bestod av flera mindre kilar. De mindre kilarnas sammansättning bestämdes ej av slumpen, utan efter tillhörighet till samma familj eller släkt. Jämför, att enligt Caesar De bell. gall. I, 51 de germanska folk, som följde Ariovistus på hans tåg till Gallien, uppställde sig efter folk (generatim) med lika mellanrum mellan de särskilda folken.
  5. I rad 11—15 fortsättes den latinska texten sålunda: Et in proximo pignora, unde feminarum ululatus audiri, unde vagitus infantium. Hi cuique sanctissimi testes, hi maximi laudatores: ad matres, ad coniuges vulnera ferunt; nec illae numerare aut exigere plagas pavent, cibosque et hortamina pugnantibus gestant. Det talas här om den roll, de germanska kvinnorna spelade i striderna.
    r. 11 pignora »någons käraste, någons anhöriga». Denna i efterklassiskt latin ej ovanliga betydelse har framgått ur betydelsen »underpanter (på kärlek)».
    r. 12. Det svårförklarliga audiri i den med unde inledda relativsatsen synes knappast kunna förstås annorlunda än som en infinitivus historicus (descriptivus), här undantagsvis motsvarande en pres. ind. (auditur) av det finita verbet. Se härom förf. Krit.-exeg. Bem, zu den kleinen Schriften des Tacitus 93. Här har jag också påpekat den konstfulla gestaltningen av de båda med varandra korresponderande satsleden: unde feminarum ululatus audiri, unde vagitus infantium.
    r. 13 f. ad matres, ad coniuges vulnera ferunt. Kvinnorna utövade läkekonsten.
    r. 14. exigere »undersöka» av ex-agere, jfr examen av *ex-agsmen.
    r. 15. hortamina, Gudemans antagande att detta ord här skulle betyda »anregendes Getränk» har ej övertygat mig. Beträffande förbindelsen av concretum och abstractum (cibos och hortamina) jfr t. ex. mutuo metu aut montibus k. 1, r. 2, 3.

Germania - kapitel 8
Tillbaka till förstasidan

  1. D. v. s. på grund av deras kungliga, ja gudomliga härstamning, såsom i Sverige ynglinga-, i Danmark skjoldungaätten. Men de valdes dock; de ärvde icke konungamakten; och deras makt motvägdes vid tinget av folkets bestämmanderätt. Utom markomannerna (kap. 42), framställer T. endast nordostgermanska (kap. 43) och nordgermanska (kap. 44) folk såsom styrda av konungar.
  2. Härföraren (dux), tyska herzog (varav svenska hertig), valdes endast i och för plundringståg (Caesar, Gall. kriget 6.23) och krig såsom ledare. Där konung fanns var denne självskriven högsta anförare. Eljest var det en hövding (princeps), jfr kap. 11 n. 3 och kap. 30.
  3. Här avses djurbilder och möjligen även andra fetischer och sinnebilder, men ej mänskliga beläten (jfr kap. 9). I sin Historia (4.22) omnämner T. ”djurbilder, som framtagits ur skogar och lunder” såsom germanska fälttecken. Då kulten i dessa lunder, såsom det framgår av T—s framställning, förestods av en präst, var det otvivelaktigt denne, som utlämnade och likasom i fred även i krig vårdade dessa heliga föremål. Enligt T—s Annaler (2.45) lärde germanerna först under Arminius (d. 21 e. Kr.) av romarne att föra fälttecken. Emellertid omtalar redan Caesar i Galliska kriget (4.15) uttryckligen germanska fälttecken, med vilket uttryck han måste avse här omtalade djurbilder.