Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 13

De företaga sig emellertid ingenting vare sig offentligt eller enskilt utan att vara beväpnade.1 Men det är ej sed, att någon anlägger vapen, förrän samhället godkänt honom som vapenför.2 Då skrudas den unge mannen på själva folkförsamlingen antingen av någon bland hövdingarna eller av sin fader eller en släkting i sköld och lans. Detta motsvarar hos dem togan, detta är ungdomens första utmärkelse; förut betraktas de som en del blott av familjen, sedan av staten.3 Synnerligt ädel börd eller stora förtjänster inlagda av fäderna förläna även helt unga män utmärkelse från en hövdings sida.4 De sälla sig då till de övriga, fysiskt mera utvecklade och för längesedan som vapenföra godkända krigarna, och de blygas ej över att låta se sig bland hirdmännen.5 Ja även inom själva hirden finnas grader, bestämda av den som de följa (d. ä. hövdingen).6 Och stark tävlan råder dels bland hirdmännen om att intaga första platsen hos sin hövding, dels bland hövdingarna om att hava de flesta och tappraste hirdmännen. Detta är en ära, detta en styrka, att alltid omgivas av en stor skara utvalda unga män, en heder i fred, ett skydd i krig. Det giver envar ett namn, giver honom ära icke blott hos hans eget folk, utan också hos grannfolk, om hirden utmärker sig genom sitt antal och sin tapperhet. Då bliva de (hövdingarna) nämligen eftersökta av beskickningar och hedras med skänker och avgöra ofta krig genom sitt blotta rykte.7

Germania - kapitel 14
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

13. Krigarvärdighet

Intet ärende vare sig det rör det allmänna eller den enskilde behandla de annat än väpnade. Dock må enligt deras samfundsskick ingen anlägga vapen, förrän samhället godkänt honom såsom duglig för mannens värv. När så skett, rustas den unge mannen på själva tinget antingen av någon bland hövdingarna eller av sin fader eller av en släkting med sköld och framea. Detta motsvarar hos dem anläggandet av togan1 och är den första utmärkelse, som de unga männen uppnå: dessförinnan räknas de endast som medlemmar i ett hushåll, numera som medlemmar i staten.

Särskilt hög börd eller fädernas stordåd förskaffa även underåriga någon hövdings värdighetsförklaring. Omkring de andra manhaftigare och redan beprövade flocka de sig. Och icke är det något att blygas för att uppträda bland någons följesmän. Ty även följet2 har sina olika värdigheter beroende på dens avgörande, som de anslutit sig till. Stor är ock tävlan såväl mellan följesmännen om närmaste platsen hos hövdingen som mellan hövdingarna om de flesta och käckaste följesmännen. Detta är deras stolthet, deras styrka att alltid omgivas av en stor skara utvalda unga män, i fred för anseendets, i krig för försvarets skull. Och icke allenast hos sitt eget folk utan även inom grannsamhällen vinner den ett frejdat namn och ära, vilkens följe utmärker sig genom talrikhet och tapperhet. Dessa uppmärksammas nämligen särskilt av främmande sändebud och utmärkas med hedersgåvor, och ofta nog omintetgöra de ensamt genom sitt rykte krigiska oroligheter.

  1. K. 13 inledes med notisen, att germanerna såväl i sin offentliga som i sin enskilda verksamhet ständigt buro vapen: r. 1 f. nihil autem neque publicae neque privatae rei nisi armati agunt. Man har haft svårt att förstå autem i r. 1. Det förklaras, om man observerar, att satsen nihil — — — agunt anknyter sig till förf:s anmärkning k. 11, 10 considunt armati (näml. in concilio). Tankegängen är: på folkförsamlingen slå de (germanerna) sig ned beväpnade; men icke blott på folkförsamlingen äro de beväpnade, över huvud göra de ingenting, annat än beväpnade. autem har således här i grunden adversativ betydelse, om den också är något försvagad. Germanernas sed att i det dagliga livet gå beväpnade framhälles av Tacitus flerestädes. Denna sed var emellertid icke uteslutande germansk, utan förekom i äldre tid även hos andra folk, t. ex. grekerna (jfr Thukydides I, 6).
  2. I rad 2 ff. talas om formen och villkoren för de germanska unga männens första anläggande av vapen. Det heter till en början: sed arma sumere non ante cuiquam moris, quam civitas suffecturum probaverit. arma sumere här ej »gripa till vapen» utan »anlägga vapen (vapenrustning)», jfr vestem sumere »anlägga en dräkt» och särskilt togam virilem sumere om de romerska ynglingarnas anläggande av mannatogan, vilket i det följande jämföres med de germanska ynglingarnas utrustande med vapen (jfr nedan r. 5). moris: »det är sed» heter mos est eller moris est, vilket senare eg. betyder »det tillhör seden». quam civitas suffecturum probaverit. Min mening om detta ställe har jag utförligt framställt Krit.-exeg. Bem, zu den kleinen Schriften des Tacitus 97 ff. Jag underförstår eum som objekt till probaverit och fattar suffecturum som predikativt attribut. Meningen är: »icke förrän samhället godkänt honom såsom skolande räcka till (näml. för vapnens förande)» = godkänt hans vapenförhet. probaverit är iterativ perfektkonjunktiv, jfr Tac. Ann. XV, 74, 17 f. nam deum honor principi non ante habetur, quam agere inter homines desierit.
  3. I r. 3 ff. kommer förf. till själva vapenförhetsförklaringen (»die Wehrhaftmachung»). Den latinska texten lyder r. 3—6: tum in ipso concilio vel principum aliquis vel pater vel propinqui scuto frameaque iuvenem ornant: haec apud illos toga, hic primus iuventae honos; ante hoc domus pars videntur, mox reipublicae. Det yttre tecknet på den germanske ynglingens upptagande som medborgare var, att han på själva folkförsamlingen utrustades med sköld och lans. Den som skrudade honom i vapenrustningen var antingen en hövding (häri låg en särskild utmärkelse, varför detta fall nämnes först) eller ynglingens fader (hans naturlige målsman) eller, vid förfall för fadern, en släkting. r. 5. haec apud illos toga sc. est »detta (utrustandet med sköld och lans) är (motsvarar) hos dem togan (den romerska toga virilis, mannatogan, som av de romerska ynglingarna anlades i sammanhang med deras upptagande som medborgare)». hic primus iuventae honos: det pronominella subjektet hic rättar sig liksom det föregående haec till genus efter predikativet. ante hoc domus pars videntur, mox reipublicae: förut — före vapenförhetsförklaringen, domus pars »en del av familjen, familjemedlemmar». videntur »betraktas de, gälla de», rei publicae sc. pars »en del av staten, statsmedlemmar, medborgare».
  4. r. 6 -8 heter det vidare: insignis nobilitas aut magna patrum merita principis dignationem etiam adulescentulis assignant. Ett svårt och mycket omtvistat ställe. I synnerhet har principis dignationem r. 7 f. varit föremål för olika tolkningar: enligt somliga skulle det betyda »rang av hövding», enligt andra »utmärkelse från en hövdings sida». Mig synes den senare tolkningen sannolikast. I kapitlets början hur omtalats, att det i vissa fall var en hövding, som på folkförsamlingen utrustade germanska ynglingar med sköld och lans. Häri låg en utmärkelse, en värdighetsförklaring från hövdingens sida, väl förnämligast bestående däri att ynglingen upptågs i hövdingens krigiska följe (hird). I r. 7 f. få vi veta, att denna utmärkelse kunde komma även helt unga män till del, ifall de tillhörde en högförnäm släkt, eller deras fäder inlagt stora förtjänster.
  5. r. 8 och 9 f. lyder i handskrifterna: ceteris robustioribus ac iam pridem probatis aggregantur, nec rubor inter comites aspici. Även detta ställe är svårt att tolka. Meningen synes emellertid vara, att de adulescentuli, som från en hövdings sida erhållit utmärkelsen att upptagas i dennes hird, vid upptagandet sällade sig till de övriga, fysiskt mera utvecklade (robustioribus) och för länge sedan som vapenföra godkända medlemmarna av hirden. Det framhålles vidare, att de unga männen (de omtalade adulescentuli) ej blygas över att låta se sig bland hirdmännen, ehuru ju dessa intogo en underordnad ställning i förhållande till hövdingen. r. 8. ceteris robustioribus, I st. f. ceteris insätter Gudeman certis, andra läsa ceteri (nom.). Jag kan för min del ej finna. att handskrifternas läsart behöver ändras på något sätt. Jfr Trüdinger Studien zur Geschichte der griechisch-römischen Ethnographie 160, Norden Germ. Urgesch. 461 a. i. — robustioribus »starkare, kraftigare», det vill h. s. »fysiskt mera utvecklade». r. 9. nec rubor sc. est iis »och de blygas ej» uttrycker detsamma som nec rubori (dat. fin.) sc. est iis. Den vanliga konstruktionen esse med dat. fin. ersättes stundom med esse och predikativ nominativ, jfr t. ex. Cic. pro Mil. 2, 6 si mors P. Clodii salus vestra fuerit (för saluti vobis fuerii), se t. ex. Kühner-Stegmann Satzlehre I, 345. comites är det vanliga namnet på medlemmarna av en hird, hirdmännen, jfr r. 10 comitatus om hirden. Hirdväsendet (Gefolgschaftswesen), till vilket Tacitus i slutet av detta kapitel övergår, var en institution, som hos germanerna spelade en stor roll. Det bestod däri, att en skara krigare förpliktade sig till tro och lydnad gentemot en hövding, framför allt att bistå honom i krig. De egentliga hirdmännen upptogos i sin hövdings hus och åto vid hans bord. En germansk beteckning för hirdman, direkt motsvarande lat. comes (av com- »tillsammans» och ire »gå»), är fht. gisind »reskamrat. Gefolgsmann» (till fht. sind »resa, härtåg»).
  6. I r. 10 f. fortsätter den latinska texten sålunda: gradus quin etiam ipse comitatus habet, iudicio eius quem sectantur. I det föregående har gradskillnaden mellan hövdingen och hirdmännen antytts. Det heter nu, att även inom själva hirden finnas olika grader, bestämda av den som de (hirdmännen) följa (— hövdingen). Om dessa grader se t. ex. Schwyzer s. 36.
  7. Återstående delen av kapitlet r. 11—19, som i likhet med det närmast föregående handlar om hirdväsendet, erbjuder inga större svårigheter. Först (r. 11—13) talas om den tävlan, som rådde å ena sidan mellan hirdmännen, å andra sidan mellan hövdingarna, och föremålet för denna tävlan angives för vardera fallet i en av aemulatio beroende indirekt frågesats: magnaque et comitum aemulutio, quibus primus apud principem suum locus (sc. sit), et principum, cui plurimi et acerrimi comites (sc. sint). Vidare följer r. 13—15: haec dignitas, hae vires, magno semper et electorum iuvenum globo circumdari, in pace decus, in bello praesidium. r. 13. De pronominella subjekten haec, hae, som till genus rätta sig efter predikativen (dignitas och vires, jfr ovan anm. till r. 5 haec apud illos toga etc.), hänvisa på den följande infinitivsatsen: magno semper et electorum iuvenum globo circumdari, Vartill in pace decus, in bello praesidium är apposition. Om man med cod. Aes. (E) bör behålla et framför electorum eller med de övriga handskrifterna utesluta den i sammanhanget umbärliga partikeln, är svårt att bestämt avgöra. Avslutningen av kapitlet r. 15—19 lyder: nec solum in sua gente cuique, sed apud finitimas quoque civitates id nomen, ea gloria est, si numero ac virtute comitatus emineat. Expetuntur enim legationibus et muneribus ornantur et ipsa plerumque fama bellet profligant. r. 16. id nomen, ea gloria est. Uttryckssättet är detsamma som i r. 13 haec dignitas, hae vires, och liksom dessa satser hänvisa på den följande infinitiven circumdari (se ovan), så hänvisar id nomen, ea gloria est på den följande si-satsen (si — — — emineat). r. 17. comitatus synes hellre böra fattas som nominativ än som genitiv, i vilket senare fall ett särskilt subjekt måste tänkas under. Om den iterativa konjunktiven emineat jfr förf. Krit.-exeg. Bem, zu den kleinen Schriften des Tacitus 99. r. 18 f. bella profligant. bellum profligare synes här vara = bellum perficere, ej som annars »bringa nära sin avslutning, i huvudsak avgöra».

Germania - kapitel 14
Tillbaka till förstasidan

  1. Den hos romarne den myndige mannen och medborgaren utmärkande manteln.
         I det följande bör ”i ett hushåll” utbytas mot; i hemmet.
  2. I Norge kallades under medeltiden denna livvakt hird. —
    I det här skildrade krigarföljet framträder början till en krigarkast och samtidigt även till ett adelsstånd. I kap. 31 omtalar T. visserligen en mycket ursprunglig klass av krigare hos chatterna, men dessa gjorde ej anspråk på att vara. ”ädelborna” (nobiles) och skaffade sig inga förutsättningar för att bilda någon ärftlig rang. De inträdde icke i den allmänna mansklassen, enär de försmådde den med upptagandet däri förbundna rakningsceremonien, och de innehade icke såsom andra frie män mark, bostad, eller näringsfång utan levde hela sitt liv hos andra. De gifte sig följaktligen icke, och vi anträffa i denna egendomliga företeelse, vartill bärsärkarna i Norden torde ha utgjort en motbild, ett militärt celibat.
         Annorlunda var hos andra germaner förhållandet med de yrkeskrigare, som bildade krigarhövdingens följe. I detta funnos olika grader, och den unge mannen kunde omsider svinga sig upp till självständig krigarhövding och härförare (jfr kap. 14) eller koras till bygdehövding med åtföljande inflytande och inkomster (jfr kap. 15). Härigenom uppkom ej blott en ärftlig krigarvärdighet utan även ett slags adel. Ehuru bygdehövdingarna valdes, är det påtagligt, att även vid val av dem, likasom av konungar, redan tidigt avseende fästs vid härkomst och anor. Likasom det bland flera ”ädelbördiga” folk kunde finnas ett, som ansågs ännu ädelblodigare än de andra, så fanns ock inom folken vissa släkter, som i angivna hänseende ansågos stå före sina landsmän dels på grund av åldriga anor, dels på grund av förfäders bedrifter. På så sätt uppstod av hövdingarna (principes) en klass av vad T. kallar nobiles, ”ädelborna” eller ”frejdade”. Till dessa räknades dock framför alla, hos de folk, som hade konung, de som tillhörde eller stodo i skyldskap till konungahuset. Konungen var av hög börd (nobilitas kap. 7). Någon adel i egentlig mening fanns emellertid icke hos germanerna på T—s tid. Största klasskillnaden framställer han hos de folk, som styras av konungar, där han, väl dock rätt mycket med romersk måttstock lagd på förhållandena, omtalar fyra samhällsklasser: ädelborna, friborna, frigivna och trälar (nobiles, ingenui, libertini, servi). Ordet nobilis, ”ädelboren” o. s. v., användes för övrigt hos T. i mycket vid utsträckning. Ej blott konungar (kap. 7) utan även hela folk, ja folkgrupper betecknas såsom ädelborna. Så är förhållandet med ett helt kultförbund av svebiska folk och bland dem i ännu högre grad med semnonerna (kap. 39). Sannolikt är förhållandet även detsamma med chaukerna (kap. 35). Ja strängt taget voro enligt T. alla äkta germaner, försåvitt de icke genom frihetens förlust även gjort sig förlustiga denna medfödda värdighet, icke blott ”av frejdad stam” utan ock av ädel börd (jfr kap. 2 samt 11. 4 och 5 till samma kap., ävensom kap. 4).