Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 8

Historien förmäler, att vid vissa tillfällen slaglinjer, som redan börjat svikta och vackla, av kvinnor åter bragts i ordning genom deras ihärdiga böner och därigenom att de ställt sina bröst i vägen1 och visat på den nära förestående fångenskapen,2 som de för sina kvinnors skull frukta långt otåligare (häftigare), ända därhän att sådana samhällen, som åläggas att som gisslan lämna även förnäma flickor,3 känna sig på ett verksammare sätt förpliktade. Ja, de (de germanska männen) anse till och med, att hos dem (kvinnorna) bor något heligt och framsynt (profetiskt),4 och de varken försmå deras råd eller lämna deras svar obeaktade.5 Vi hava bevittnat, huru under den förgudade Vespasianus Veleda länge hos många räknades som en gudomlighet. Men också förr har man ägnat Aurinia (Albruna?) och flera andra kvinnor gudomlig dyrkan, icke för att smickra eller i den tron att man gjorde (tillskapade) gudinnor.6

Germania - kapitel 9
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

8. Kvinnans ställning

Historien förmäler, att det inträffat, att härar, vilka redan börjat vackla och vika, genom kvinnorna bragts att åter fatta stånd, därigenom att dessa under ihärdiga böner och med blottad barm framställt den förestående fångenskapen, vilken männen vida ömtåligare frukta å sina kvinnors vägnar än å sina egna, ja till den grad, att sinnena kraftigast hållas i styr hos de samhällen, från vilka man bland de till gisslan utsedda även utkräver ädelborna ungmör1.

Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar. Vi hava under den till gudarna gångne Vespasianus’2 regeringstid sett, huru Veleda3 vitt och brett länge aktades såsom en gudomlighet. Men även fordom hava de bevisat Albruna4 och åtskilliga andra dylik vördnad, icke som något tomt smicker och icke heller såsom något slags kvinnoförgudning5.

I början av detta kapitel fortsättes från det föregående skildringen av den roll, som de; germanska kvinnorna spelade i striderna.

  1. »därigenom att de ställt sina bröst i vägen» är översättning av den latinska textens obiectu pectorum r. 2 f. I denna gest från kvinnornas sida synes ha legat en uppfordran till männen att hellre döda dem än låta dem råka i fångenskap. En riannan, som mig synes mindre tilltalande, tolkning framställes hos Schwyzer 5.23.
  2. »visat på den nära förestående fångenskapen» = monstrata cominus captivitate r. 3. cominus står som attribut till captivitate.
  3. Jämför härtill Suet. Aug. 21 ut . . . a quibusdam novum genus obsidum, feminas, exigere temptaverit, quod neglegere marum pignera sentiebat.
  4. r. 6 f. inesse quin etiam sanctum aliquid et providum putant. quin etiam postpositivt som merendels hos Tacitus, jfr t. ex. ovan k. 3, 13.
  5. r. 7 f. nec aut consilia earum aspernantur aut responsa neglegunt. Kvinnorna deltogo i överläggningar och gåvo råd (consilia), de gåvo också utlåtanden på särskild förfrågan (responsa). Jfr responsa som det vanliga uttrycket för de romerska rättslärdas utlåtanden. aspernantur till aspernari av aps(abs) och spernari, biform till spernere, jfr asportare av aps och portare.
  6. I slutet av kapitlet r. 8 ff. anföras exempel på germanska sierskor. Den latinska texten lyder: vidimus sub divo Vespasiano Veledam diu apud plerosque numinis loco habitam; sed et olim Auriniam (Albrunam?) et compluris alias venerati sunt, non adulatione nec tamquam facerent deas.
    r. 8. vidimus betecknar ej vanligt seende utan är att återge med »vi hava bevittnat», »vi» = jag och mina samtida. sub divo Vespasiano, om divus som epitet till avlidna kejsare jfr Dial. de or. 13, a. 4 (se ovan s. 70).
    r. 9. Veledam. Veleda hette en berömd germansk sierska, som tillhörde bructerernas stam (om denna se i det följande k. 33). Hon levde på Vespasianus' tid och spelade en betydande roll vid det bataviska upproret, som av Tacitus är skildrat i Hist. IV, V, där också Veleda flerstädes är omnämnd. Hon skall ha bott vid floden Lippe (Lupia) i ett högt torn, avstängd från världen. Sändebud, som skickades till henne, fingo ej tillträde, »quo venerationis plus inesset» (Hist. IV, 65). Till sist blev hon dock tillfångatagen, jfr Statius Silv. i, 4, 90 captivaeque preces Veledae.
    Veleda
    är väl att betrakta som en germansk namnform. Man kan utgå från ett förgerm. *Veleta, varav genom förskjutning enligt den s. k.Vernerska lagen Veleda, jfr namnformen Venedi, varom se nedan s. 260. Till grund för Veleda synes ligga roten vel-»se», representerad bl. a. av lat. vultus »blick», medelkymr. gwelet, nykymr. gweled »se», ir. fili »diktare» (jfr H. Pedersen Vgl. Gramm, d. kelt. Sprachen II, 37). Förmodligen betydde Veleda egentligen helt enkelt »sierska» (jfr Schwyzer s. 24).
    Att man ej är berättigad att ansätta en grundform Velaeda eller Veleda, torde framgå av det sagda, jfr i synnerhet citatet ur Statius' Silvae i, 4, 90 captivaeque preces Veledae.
    r. 9 f. sed et olim etc., olim hänvisar på en tid, som var mera avlägsen än Vespasianus' nyligen förflutna regering.
    Auriniam (Albrunam), läsarten är osäker. Handskrifterna ha i allmänhet Auriniam, som dock knappast låter förstå sig som germanskt namn. W. Wackernagel har konjicierat Albrunam, vilket skulle motsvara nyhögt. Alraune, av fornht. alb, nyht. Alp »mara», Elfe »älva» etc., och runa »hemlighet» (got.). Betydelsen synes vara »med älvans gudomliga trollkraft utrustat väsen». Konjekturen har åtskilligt för sig, men är naturligtvis osäker.
    r. 11. tamquam »därför att, som de trodde» eller »i den tron, att», jfr Gerber-Greef Lexicon Tac. 1624.

Germania - kapitel 9
Tillbaka till förstasidan

  1. Enligt annan och kanske bättre läsart ”giftasvuxna ungmör” (nubiles för nobiles). — Beträffande kvinnornas uppmuntran till nytt motstånd jfr Caesar, Gall. kriget 1.51.
  2. Egentligen ”gud (divus) Vespasianus”. Gudomlig värdighet tillades under kejsartiden de avlidna kejsarne f. o. m. Julius Caesar (jfr kap. 28 och 37). Det är i T—s skrifter en fullkomligt konventionell titel, använd lika väl för en Caligula som för en Julius Caesar. Vespasianus dog år 79.
  3. En brukterisk (se kap. 38) sierska, vilken utövade ett stort politiskt inflytande hos åtskilliga germanska stammar, tills hon tillfångatogs av romarne. Hon omtalas flerstädes i T—s Historia.
  4. Även läsarterna Albrinia, Aurinia förekomma. Hos den götiske historikern Jordanes på 500-talet omtalas (kap. 24) gotiska (svenska) trollkvinnor, som på ”deras fäderneslands språk” kallades aliorunor.
  5. Avser den under kejsartiden uppkomna seden att förklara damer av den kejserliga familjen för gudinnor.