TACITUS.NU
Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 18

Dock1 hålles äktenskapet där2 i sträng helgd, och ingen sida av deras seder torde man finna mera prisvärd. Ty de äro nästan de enda barbarer, som nöja sig med en hustru var, undantagandes några helt få, som ej av sinnlig lusta taga flera hustrur, utan på grund av sin ädla börd bliva föremål för en mängd giftermålsanbud.3 Hemgift lämnar ej hustrun mannen utan mannen hustrun.4 Föräldrar och släktingar äro närvarande och pröva skänkerna, skänker, som ej äro utletade för att tjäna som kvinnliga lyxartiklar eller som prydnader åt den nygifta, utan bestå av oxar och en betslad häst och sköld jämte lans och svärd. Mot dessa gåvor får man en hustru, och hon själv å sin sida giver mannen en del vapen.5 Detta betrakta de som ett det starkaste band, detta som en mystisk gudstjänst, detta som en åkallan av äktenskapets skyddsgudar.6 För att kvinnan ej skall anse sig stå utanför tankar på hjältebragder och utanför krigens äventyr, erinras hon redan genom de betydelsefulla bruken vid äktenskapets början om att hon kommer som en kamrat i mödor och faror, bestämd att lida och våga detsamma i fred, detsamma i krig: denna betydelse ligger i de hopokade oxarna, den utrustade hästen, de skänkta vapnen. Så skall hon leva, så skall hon dö, bör hon tänka.7 Hon mottager något, som hon skall skänka åter åt sina barn i oförkränkt och värdigt skick, något som sonhustrurna skola mottaga och som åter skall komma till barnbarnen.

Germania - kapitel 19
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats fram och blivit kapitel 16)

19. Äktenskap

Emellertid1 hållas äktenskapen där strängt, och i intet hänseende torde germanernas seder förtjäna mera beröm. Bland alla främmande folk stå de nämligen nästan ensamma om att nöja sig med endast en hustru, och ett undantag göra på sin höjd några fä, med vilka — icke på grund av någon böjelse, utan för deras höga börds skull — förbindelse genom giftermål från många håll eftertraktas.

Hemgiften bringar icke hustrun mannen utan mannen hustrun. Tillstädes äro föräldrar och släktingar, och dessa besiktiga gåvorna — gåvor icke avsedda att tillfredsställa kvinnlig fåfänga eller att smycka bruden utan bestående i oxar, en betslad häst samt sköld jämte framea och svärd. För slika gärder förvärvas hustrun; och i gengäld medför hon själv å sin sida några vapen åt mannen. Denna handling anses jämngod med de starkaste äktenskapsband, med högtidlig vigselförrättning, med äktenskapsgudomligheternas åkallan2. få det att hustrun icke må anse sig stå utanför de manliga värven och utanför krigens tillfälligheter, påminnes hon redan genom själva invigningen av hennes inträde i äktenskapet därom, att hon kommer såsom en trogen följeslagare åt mannen i mödor och faror för att i frid som i strid utstå och våga det samma som han. Detta angiva de sammanokade boskapsdjuren, detta den rustade hästen, detta de givna vapnen. Så i liv, så i död! Dessa sistnämnda mottager hon för att i okränkt och värdigt skick överlåta dem åt sina barn3, för att sonhustrurna må mottaga dem, att de i sin ordning från dessa må övergå till sonsönerna.

  1.  »dock», d. v. s. i trots av att de germanska kvinnorna i sin klädsel ej dölja sina behag.
  2. »där» illic — hos germanerna.
  3. Den latinska texten i denna mening lyder: nam prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem plurimis nuptiis ambiuntur. ambiuntur passur som predikat i relativsatsens andra led, men ej i det första. Här får man underförstå ett särskilt predikat: plures uxores ducunt eller dyl. Den tanke förf. vill uttrycka synes nämligen vara följande: Germanerna leva i engifte med undantag av helt få, vilka icke av sinnlig lusta (icke för att tillfredsställa sin sinnliga lusta) taga flera hustrur, utan på grund av sin ädla börd erhålla en mängd giftermålsanbud. Tacitus framhåller, att månggiftet hos germanerna, då det förekom, icke berodde på sinnliga motiv utan på politiska skäl.
  4. Då Tacitus här talar om en hemgift (dos), som mannen enligt germanskt bruk skall ha givit hustrun, torde han syfta på det pris, som vid köpäktenskapet av mannen erlades för förvärvandet av målsmanskap över hustrun (en germansk term härför är fht. munt, ags. mund, medellat. mundium, som är besläktat med lat. manus, vilket ävenledes betecknade männens målsmanskap och husfaderliga makt över hustrun, jfr de lat. uttrycken in manum mariti convenire, esse in manu mariti). Priset erlades från början till den, som förut haft målsmanskap över hustrun (fader, förmyndare), sedermera också, helt eller delvis, till hustrun. I sistnämnda fall kunde lätt skenet av en hemgift, som mannen gav hustrun, uppstå. För övrigt har kanske Tacitus här också tänkt på den s.k. morgongåvan, en gåva, som mannen gav hustrun på morgonen efter första nattens samvaro.
  5. Förf. antages här syfta på överlämnandet vid förmälningen till brudgummen av ett svärd som symbol för dennes makt över liv och död gentemot hustrun. Svärdet överlämnades emellertid icke av bruden själv utan av hennes förutvarande målsman.
  6. Den latinska texten i denna mening är av följande lydelse: hoc maximum vinculum, haec arcana sacra, hos coniugales deos arbitrantur. De pronominala subjekten: hoc, haec, hos, som syfta på de nyss omtalade germanska bruken vid äktenskaps ingående och i svenskan genomgående äro att återgiva med »detta», rätta sig enligt vanligt latinskt språkbruk till genus och numerus efter predikativen; »maximum vinculum, arcana sacra, coniugales deos. Detta uttryckssätt är i Germania vanligt, jfr t. ex. k. 13, r. 5 f. haec apud illos toga, hie primus iuventae honos, se ovan s.207. Vad Tacitus här vill säga om de germanska bruken vid äktenskaps ingående (utväxlingen av skänker o. s. v.), är, att dessa enkla bruk gåvo äktenskapet lika stor helgd som de högtidliga romerska ceremonierna vid confarreatio, den religiösa formen av äktenskap hos romarna.
  7. Förf. återger här i indirekt form den tankegång, som han antager att de nyss omtalade skänkerna skulle framkalla hos bruden, Till sic vivendum, sic pereundum r. 12 f. är att underförstå esse, jfr den följande acc. med inf.-konstruktionen accipere se »hon mottager» (bör hon tänka).

Germania - kapitel 19
Tillbaka till förstasidan

  1. D. v. s. oaktat kvinnornas i föregående kap. omnämnda blottande av kroppen.
  2. T. menar: såsom vid äktenskaps ingående hos romarne.
  3. D. v. s. söner.