1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 27

Vid begravningar förekommer ingen flärd: blott det iakttages, att frejdade mäns lik brännas med ett visst slags ved. På det uppstaplade bålet hopa de varken mattor eller vällukter. Var och en får med sig sina vapen, vid någras förbränning medföljer även hästen. Graven reses av torv;¹ den ärebetygelse, som består i höga och med stor möda förfärdigade gravvårdar, försmå de såsom tyngande för de avlidna. Veklagan och tårar bortlägga de snart, sorg och vemod sent. För kvinnor räknas det som en heder att visa sorg, för män att minnas.

Detta är vad jag i allmänhet erfarit om samtliga germaners ursprung och seder; nu skall jag redogöra för de enskilda stammarnas inrättningar och bruk, i den mån de avvika (skilja sig från de allmänna), och för vilka stammar som från Germanien flyttat över till Gallien.

Germania - kapitel 28
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

27. Begravningsskick

Vid deras begravningar låder icke någon flärd. Endast det iakttages, att liken av framstående män förbrännas med ved av bestämda trädslag. Det uppstaplade bålet hölja de icke med praktvävnader och rökelse: sina vapen erhåller en var med sig, och med en och annan förbrännes även hans häst. En gräsbevuxen kulle bildar gravvården. Den ärebevisning, som ligger i avskräckande och besvärliga minnesvårdar, försmå de såsom en börda för de avlidna¹. Med gråt och klagan upphöra de snart, med sorg och saknad sent. Kvinnornas sak är det att sörja, männens att minnas.

Germania - kapitel 28
Tillbaka till förstasidan

1. Här åter en anspelning på romerska förhållanden. — Alltför ofta tarvas en erinran om, att det är Tacitus’ romerska och icke läsarens germanska samtid, varpå hänsyftas. — För ”avskräckande och besvärliga” läs hellre: besvärliga och betungande.