Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 26

Att bedriva ocker och att utsträcka ockret till räntorna är okänt, och därför iakttages det mera, än om det vore förbjudet.1 Odlingsbar mark tages växelvis i besittning för odling av alla samfällt i förhållande till odlarnas antal, och sedan dela de den sinsemellan efter rang; lätthet att dela åstadkommer fältens vidsträckthet. De byta om sädesfält för vart år, och odlingsbar mark finns dock över.2 De nedlägga nämligen icke ett arbete på jorden, som motsvarar dess fruktbarhet och vidd; de plantera ej trädgårdar och avskilja ej ängar och anlägga ej trädgårdar med konstgjord bevattning: blott en sädesskörd avfordrar man jorden.3 Därför indela de icke heller själva året i lika många årstider (som vi): vinter och vår och sommar uppfatta och benämna de, men vad hösten beträffar, så äro de lika okunniga om dess namn som om dess förmåner.4

Germania - kapitel 27
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats fram och blivit kapitel 16)

16. Jordbruk och årsindelning1

Odlingsmarkerna intagas i mån av jordbrukarnas antal för varv av alla gemensamt, och man skiftar dem sedan oförtövat sinsemellan efter värdighetshänsyn.2 Fältens utsträckning gör fördelningen lätt. Tegar ombyta de år efter år, och odlingsmark finnes mer än det tarvas. Ty de söka icke med arbete överträffa markens egen bördighet och omfång genom att anlägga fruktodlingar och inhägna ängar eller bevattna trädgårdar.3 Endast sin sädesskörd kräva de av jorden.

Därför indela de också icke året i lika många årstider som vi. För vinter, vår och sommar hava de begrepp och benämningar, men höstens såväl namn som håvor känna de icke.4

K. 26 är till stor del mycket svårt att tolka. Endast sista meningen av k. 2, som handlar om uppkomsten av germannamnet, torde i detta avseende vara jämförlig. Ofantligt mycket har skrivits om k. 26, utan att dock full klarhet kan sägas vara vunnen på alla punkter. Jag skall nämna några av de viktigaste tolkningsbidragen från senare tid. I första rummet märkes en avhandling av den franske forskaren Pustel de Coulanges med titeln: Recherches sur cette question: Les Germains connaissaient-ils la propriete des terres? d. ä. »Kände germanerna till jordegendom (privat äganderätt till jord)?» Denna avhandling ingår i Seances et travaux de l'Academie des Sciences morales et politiques, tome XXIII, s. 705 ff. och t. XXIV, 5 ff. På k. 26 i Germania ingår förf. närmare t. 24, n ff. Ett annat viktigt bidrag härrör från tysken J. Hoops och återfinnes i hans stora arbete »Waldbäume und Kulturpflanzen im germanischen Altertum», s. 484 ff. Resultaten av undersökningen har han också meddelat i Reallex. des germ. Altert., art. Agrarverfassung. Slutligen må nämnas A. Dopsch Grundlagen der europäischen Kulturentwicklung, jfr i synnerhet I, 53 ff.

Gudeman sätter som överskrift över k. 26 »Ackerbau» (åkerbruk), men därmed är ej innehållet uttömt. Man kan säga, att kapitlet väsentligen handlar om det ekonomiska livet hos germanerna eller deras hushållningssätt (die wirtschaftlichen Verhältnisse). Dessa betraktas ur två synpunkter: penning- eller kapitalspekulationens och jordförhållandenas eller agrarväsendets. Att T. tillsammans behandlar just dessa sidor av det ekonomiska livet, beror väl därpå att de från romersk synpunkt voro de viktigaste. Härtill kommer, att de germanska och romerska förhållandena voro mycket olika i båda de nämnda avseendena, och förf. söker i Germania i första rummet framhålla olikheterna mellan germanskt och romerskt. När han talar om germanska förhållanden, har han alltid på samma gång de romerska i tankarna, även då han ej uttryckligen säger, att han jämför. Sålunda konstaterar han i k. 26 först, att kapitalistisk spekulation var okänd hos germanerna (den florerade däremot hos romarna). Vidare påvisar han i fråga om jordbruksförhållandena, att fördelningen av jorden och sättet att bruka den voro olika beskaffade hos germaner och romare, och i sammanhang därmed, att åkerbruket stod på en lägre nivå hos de förra an hos de senare. Slutligen kan man fråga: finnes det något sammanhang mellan innehållet i k. 26 och i det närmast föregående k.? Ja vid närmare påseende kan man väl upptäcka ett sådant. I k. 25, som handlar om slavarna och de frigivna, nämnes, att de germanska slavarna fingo bruka jord och därför betala arrende in natura. Redan har här förf. berört en sida av det ekonomiska livet, och i k. 26 ingår han närmare därpå.

  1. r. 1 f. fenus agitare et in usuras extendere ignotum; ideoque magis servatur quam si vetitum esset. fenus »ränta, hög ränta, ocker, räntebärande kapital» skrives även faenus, men att den förra formen är den riktiga, framgå av ordets etymologi. Redan de gamle förde det till roten fe-, som betecknar »fruktbarhet» och ligger till grund för ord som  felix eg. »fruktbar» (felix arbor o. s. v.), fetus -us »födande, ynglande», konkr. »avkomma, yngel», även »frukt, avkastning», fecundus »fruktbar» o. s. v. I Paulus' excerpt av glossografen Festus förklaras fenus på följande satt: fenus et feneratores a fetu dicta, quod crediti nummi alias pariunt, ut apud Graecos eadem res τόχος dioitur. Det gr. τόχος, varmed fenus här jämföres hör till τίχτω, aor. ετεον »föda» och betyder »födsel», konkr. »avföda» och vidare som det lat. fenus »ränta». Utom »ränta» har, som redan antytts, fenus också de närstående betydelserna »hög ränta, ocker» (jfr Tac. Ann. VI, 16, 2 pecunias fenore auctitare) och »räntebärande kapital» (jfr t. ex. Ann. XIV, 55, 15 f., där Nero säger till Seneca: quae a me habes, horti et fenus et villae, casibus obnoxia sunt).
         Frasen fenus agitare kan betyda »bedriva rörelse med kapital, spekulera med penningar, låna ut pengar mot ränta» eller »låna ut pengar mot överdriven ränta = ockra med pengar, bedriva ocker». Ungefär likbetydande är fenus exercere.
         På nu ifrågavarande ställe är väl fenus agitare att översätta med »bedriva ocker». Av det följande framgår nämligen, att det är fråga om något, som i Rom var förbjudet (ideoque magis servatur quam si vetitum esset). Men det var ej enligt romersk lag förbjudet att låna ut pengar mot ränta utan blott att låna ut pengar mot för hög ränta, d. v. s. att bedriva ocker.
         et in usuras extendere: usura är en utvidgning av stammen usu- i usus -us av uti. Jfr med avseende på bildningen cursura till cursus -us, cultura till cultus -us, natura till natus -us. usura betyder liksom usus eg. »brukande, nyttjande», vidare »nyttjanderätt» (i motsats mot »äganderätt») och »avgift för nyttjanderätt», vilket i fråga om penningar är = ränta. Denna betydelse har usura på de två ställen, där det förekommer hos Tacitus, nämligen utom här Ann. VI, 17,, 14. Som objekt till extendere är från föregående satsled att underförstå fenus, och fenus extendere in usuras synes betyda »utsträcka ockret (denna betydelse har jag tillagt fenus i det förra satsledet) till räntorna», varmed väl menas att lägga räntorna till kapitalet och på det sammanlagda beloppet taga höga räntor, d. v. s. att räkna ränta på ränta. Detta är en form av ocker och var som ocker i allmänhet hos romarna förbjudet. Andra satsledet, in usuras extendere, innehåller, så tolkat, en närmare utveckling av det första. Man skulle kunna översätta: »att bedriva ocker och särskilt att taga ränta på ränta» etc.
         ideoque magis servatur quam si vetitum esset. Som subjekt till servatur »det iakttages» är att ur det föregående underförstå fenus non agitare. Att non agitare kan suppleras ur det positiva fenus agitare, förklaras därav, att i den föregående satsen ligger en negativ tanke: Germani non agitant fenus, quia ignotum. Om iakttagande av en regel, föreskrift, sedvänja o. s. v. användes i lat. vanligen sammansättningen obsenare. Men såsom ej sällan, särskilt hos Tacitus, enkla verb inträda i st. f. sammansatta (jfr förf. Krit.-exeg. Bern, zu den kleinen Schriften des Tacitus 56 f.), så användes också i nyssnämnda betydelse stundom senare i st. f. obsenare. Efter quam är att underförstå servaretur som huvudsats till den följande irreala st-satsen. Meningen är: och därför iakttages det mera att icke bedriva ocker, än det skulle iakttagas, om det vore förbjudet. »Om det vore förbjudet» syftar på lagar mot ocker: sådana förekommo hos romarna, men ej hos germanerna, hos vilka ocker var okänt. Förf. vill här framhålla, att germanerna i sin okunnighet om ocker och penningspekulation i allmänhet hade ett bättre skydd däremot än romarna i sina ockerlagar.
  2. Vi komma sedan till den andra, för sin svårighet beryktade meningen i k. 26, i vilken förf. talar om jordförhållandena hos germanerna. Texten lyder (r. 2-6): agri pro numero cultorum ab universis in vices occupantur, quos mox inter se secundum dignationem partiuntur; facilitatem partiendi camporum spatia pracstant. ana per annos mutant, et superest ager. Jag skall här först söka klargöra de enskilda uttrycken och sedan i korthet yttra mig om den sannolika innebörden av det hela. Jag vill emellertid redan från början anmärka, att jag även med tillhjälp av de nyaste utläggningarna ej lyckats komma till full klarhet om stället.
         r. 2. agri. Det latinska ordet ager, som har sin motsvarighet i nästan alla indoeuropeiska språk (got. akrs, ty, Acker, sv. åker o. s. v.), betyder i allmänhet «åker, jord som odlas för sädesproduktion«,  men användes också t.ex. om trädgårdar, vin- och olivplanteringar o. s. v. Även kan det betyda »odlingsmark, mark, som ännu icke är odlad men kan odlas, som duger att odla». Denna sistnämnda betydelse passar här på stallet. Det är i första rummet fråga om jord, som vid den germanska ockupationen ännu icke var åker men kunde förvandlas till sådan. Denna betydelse hos ordet framträder ännu tydligare i r. 5: arva per annos mutant et superest ager. arm, avledning av arare, betyder »plöjd, alltså odlad jord, åker»; i motsats därtill står ager »jord, som ännu icke är odlad, men som kan odlas». Vad beträffar pluralen agri, så syftar den väl på odlingsmark, belägen på olika ställen, i olika områden, där germaner satt sig ned.
         pro numero cultorum »i förhållande till odlarnas antal». Att odlingsmark ockuperades i förhållande till odlarnas antal betyder tydligen, att alltefter odlarnas antal en större eller mindre del av odlingsmarken togs i besittning i och för odling.
    r. 3. ab universis sc. cultoribus »av alla odlarna samfällt», universi »alla samfällt» i motsats mot singuli »varje enskild».
    Efter ab universis följer i huvudhandskrifterna för två handskriftsklasser (XZ) in vices (mindre väl betygade varianter äro: invicem, vices, vice, vicis). in vices är visserligen svårbegripligt, men tillräckliga skäl att rata det synas ej föreligga. Meningen med agri in vices occupantur torde vara, att icke hela den odlingsbara marken på en gång togs i anspråk för odling, utan att en växling ägde rum, så att man efter någon tid, då det stycke, som först tagits i anspråk, var utnyttjat, övergick till ett annat stycke, och när detta var utnyttjat, åter till ett annat.
         Det stycke, som odlades, växlade alltså inom det odlingsbara området. Man kan väl återge in vices med »växelvis, turvis» (eg. »så att växlingar uppstå», upprepade gånger, vilket framhålles genom pluralen). Jfr Fustel de Coulanges i den förut citerade avhandlingen 24, 23, där in vices, som mig synes, i huvudsak träffande översättes med »alternativement, tour à tour, par un roulement successif». En i flere avseenden avvikande tolkning av det nu behandlade stallet företräder Schwyzer, som jag dock i mångt och mycket icke kan följa.
         r. 3 ff. quos mox inter se secundum dignationem partiuntur; facilitatem particndi camporum spatia praestant. quos (sc. agros). Sedan den odlingsbara marken tagits i besittning av alla odlarna samfällt (kanske av ett byalag), fördelades den väl på familjefäderna, så att var och en av dessa fick en lott. Fördelningen skedde secundum dignationem, vilket väl här betyder »efter värdighet» eller »rang». Att delningen skedde efter rang, innebär troligen, att de, som tillhörde ett högre stånd (nobiles), fingo mera eller bättre jord.
         camporum spatia. campi »öppna fält»; den odlingsbara jorden bestod huvudsakligen av sådana; spatium »rum, stört rum, vidsträckthet». Pluralis är använd, därför att det är fråga om flere olika falls vidsträckthet. Det var lätt att dela den för odling avsedda jorden, så att var och en fick så mycket han borde ha, därför att tillgång fanns på vidsträckta öppna fält, som lämpade sig för odling.
         r. 5 f. arva. per annos mutant, et superest ager. arva av arvum, Substantiverat neutrum av adjektivet arvus, som hör tillsammans med arare »plöja». Stammen är arvo-; ordet är bildat med avledningsändelsen (suffixet) -vo- som t. ex. cur-vus, pra-vus. Som adjektiv brukas arvus ofta i förbindelse med tiger: ager arvus är »plöjd (odlad) jord» eller »som är avsedd att plöjas» (till åkerjord) i motsats mot ager pascuus »jord, som tjänar som betesmark» eller »är avsedd till betesmark» (pascuus till pasco »för på bete»). Liksom neutrum av adjektivet pascuus användes som substantiv i betydelsen »betesmark», också neutrum av adjektivet arvus: arvum som substantiv betyder då »plöjd» eller »förplöjning avsedd jord, åkerjord, åkerfält, sädesfält, såningsfält».
         per annos distributivt »för vart år, årligen». mutant »de växla, byta om», näml. sädesfält eller såningsfält. Med arva per annos mutant synes förf. vilja säga, att sedan den odlingsbara mark, som tagits i besittning av alla odlarna samfällt, blivit fördelad på de enskilda odlarna, var och en av dessa till åkerfält använde blott en del av den jord, som fallit på hans lott, och efter ett år övergick till en annan del, medan den förut brukade fick ligga i träde. Att germanerna bedrevo sitt åkerbruk på detta föga rationella satt, sammanhänger därmed att de ej kände till växelbruk och icke heller ordentlig gödsling av jorden. Deras jord blev då snart utsugen: de kunde ej ta mer än en årsskörd på samma fält. Därför flyttade de sina arva för vart år. Märk, att den växling, varom har talas, är en annan än den, som ovan r. 3 synes antydd genom orden in vices. Där är det, om jag rätt förstått uttrycket, fråga om en växling inom hela det odlingsbara landet, i r. 5 åter om en växling inom den lott, som vid delningen tillfallit varje enskild odlare.
         et superest ager. et synes här som ofta stå för et tarnen. Om betydelsen av ager i motsats mot arva se ovan s. 218. superesse = »vara över» eller »finnas i överflöd». Satsen superest ager avser att förklara, hur det var möjligt att byta om arva för vart år. Det var möjligt på grund av den rika tillgängen på odlingsbar jord, jfr ovan r. 4 f. facilitatem partiendi camporum spatia praestant.
         Vad Tacitus i r. 2-6 meddelar om germanernas jordförhållanden synes i allmänhet gå ut därpå, att vid germanskt besättande av ett område för det första den odlingsbara delen av jorden växelvis (eller stycke för stycke) togs i besittning för odling av alla odlarna samfällt (det vill väl säga av hela byalag eller släkter), vidare att den för varje gång i besittning tagna jorden icke bearbetades av alla gemensamt utan uppdelades på de särskilda individerna eller familjefäderna, som odlade den småningom på så satt, att de flyttade åkerfälten för varje år. I någon man belysas dessa Tacitus' notiser av Caesars uppgifter om germanernas agrarväsen, De bell. gall. IV, 1; VI, 22, vilka dock även i flere avseenden skilja sig från Tacitus'. Särskilt anmärkningsvärt hos Caesar är, att han frånkänner germanerna privat äganderätt till jord, vilket ej är fallet med Tacitus. I allmänhet är tydligt, att germanernas bosättnings- och jordbruksförhållanden på Tacitus' tid nått en högre grad av stabilitet, än de hade på Caesars. Detta är ju också naturligt, då Tacitus' tid inföll ungefär 150 år senare än Caesars. Dessutom är att märka, att Caesars skildring torde gälla undantagsförhållanden, som blott voro karakteristiska för de stammar, som på hans tid voro stadda i krigisk framryckning mot väster och söder, främst sveberna, vilkas stam Caesar betecknar som
    longe maxima et bellicosissima Germanorum omnium.
  3. I rad 6-8 fortsätter den latinska texten sålunda: nec enim cum ubertate et amplitudine soli labore contendunt, ut pomaria conserant et prata separent et hortos rigent: sola terrae seges imperatur: »de tävla nämligen icke med jordens fruktbarhet och vidd genom arbete (i avseende på arbete)», d. v. s. de nedlägga ej på jorden ett arbete, som motsvarar dess fruktbarhet och vidd. Germanerna, vill förf. säga, ha gott om fruktbara och vidsträckta fält; men de tillgodogöra sig dem icke tillräckligt genom ett motsvarande arbete. Den av enim inledda satsen innehåller en förklaring; av det föregående, närmast orden et superest ager. Tankegången är: odlingsbar mark är över, eller finnes i överflöd. Germanerna utnyttja nämligen icke den odlingsbara marken tillräckligt: de använda den blott för sädesodling, icke till anläggande av trädgårdar, ängar o. s. v. Att germanerna voro tröga jordbrukare och i allmänhet hade olust för fredligt arbete, framhåller Tacitus flerestädes i Germania, se t. ex. nedan s. 256, k. 45,12 f. och andra där citerade ställen. I k. 45 säger T. om aestierna, som han räknar till germanerna, att de odla säd och övriga jordens frukter med större uthållighet, än som överensstämmer med germanernas vanliga lättjefullhet.
         ut r. 7 är konsekutivt = så att. En följd av jordens energiska utnyttjande skulle varit anläggning av fruktträdgårdar, ängar etc. Men då förutsättningen ej fanns hos germanerna, så uteblev också följden: de anlade icke trädgärdar etc.
    pomaria »fruktträdgårdar», varemot det sedan följande hortos väl betecknar »trädgårdar i allmänhet», särskilt sådana, där grönsaker och blommor odlas.
         et prata separent »avskilja ängar» (från skogs- och hagmark). Om den stora vikt, de italiska lantbrukarna faste vid ängen, jfr Columella 2, 17.
         et hortos rigent »de vattna icke trädgårdar», d. ä. »de anlägga icke trädgårdar med konstgjord bevattning» (såsom i Italien var vanligt).
         rigent = irrigent (beträffande användningen av simplicia för composita jfr servatur = observatur, ovan s. 217).
    solo, terrae seges imperatur r. 8. Detta ställe har jag utförligt behandlat Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus 101 f. Jag har där gjort gällande, att terrae är att fatta som dat. beroende av imperatur, att seges ensamt betyder »sädesskörd» och att inskjutningen av terrae mellan sola och seges ej behöver väcka några betänkligheter. Det hela betyder efter min mening: »blott en sädesskörd avfordras jorden». Frasen imperare terrae segetem företer samma konstruktion som t. ex. imperare alicui obsides »befalla någon att ställa, avfordra någon gisslan». I sista meningen ger förf. en sammanfattande karakteristik av det primitiva och ensidiga germanska lantbruket, som han ställer emot det rikt utvecklade romerska. I Italien gick lantbruket icke ut blott på sädesodling utan också på frukt-och grönsaksodling. Hur stolta romarna själva voro över sitt blomstrande jordbruk, framgår t. ex. av de entusiastiska lovorden hos Varro Rer. rust. I, 2, där det heter: vos, qui multas perambulastis terras, ecquam cultiorem Italia vidistis? — — — quid in Italia utensile non modo non nascitur, sed etiam non egregium fit? quod far conferam campano, quod triticum apulo? o. s. v. Och till sist:
    non arboribus consita Italia, ut tota pomarium videatur?
  4. Av det germanska jordbrukets ensidighet och torftighet förklarar förf. slutligen (r. 8—11) germanernas indelning av året, i så måtto avvikande från den vanliga, som germanerna enligt T. blott kände tre årstider: vinter, vår och sommar, medan de däremot skulle varit okunniga om höstens namn, liksom också om dess förmåner. Han säger: unde annum quoque ipsum non in totidem digerunt species: hiems et ver et aestas intellectum ac vocabula habent, autumni perinde nomen ac bona ignorantur.
         unde kausalt »och därför».
         non in totidem digerunt species. species »uppenbarelseform, Erscheinungsform» betecknar ofta »arten» i motsats mot släktet (genus), eller »en del av ett helt». Del av året såsom det hela blir = årstid: de indela ej året i lika många årstider, nämligen som vi (romare).
         intellectum. intellectus -us har vanligen aktiv betydelse: »förstående, uppfattning» men förekommer också stundom i passiv: »det att vara förstådd, uppfattad, das Verstandenwerden».
         Här på stället har intellectus passiv betydelse: intellectum habent = intelleguntur, »de förstås, uppfattas».
    vocabula här = »namn», ej »ord», jfr Germaniae vocabulum »namnet Germania, germannamnet», k. 2, 17. Särskilda namn på vintern, våren och sommaren funnos även i de äldre germanska språken. »Vintern» hette på got. wintrus, på fornhögt. wintar, jfr vårt »vinter». »Våren» kallades på fornht. lengizin, lenzo, jfr nyhögt. Lenz (Frühling är av senare ursprung), på nord. botten vár, nysv. vår, som synes ljud för ljud motsvara lat. ver. Att nord. vár skulle, som Gudeman menar, vara lånat av lat. ver, är icke antagligt. Namnet för »sommaren» är också representerat i de flesta äldre och yngre germ. språk: fornht. sumar, fornsv. somar etc.
         Med avseende på hösten heter det däremot: autumni perinde nomen ac bona ignorantur. Det ligger vikt på autumni, som står i motsats mot hiems, ver och aestas. Därför är autumni placerat främst i satsen och skilt från de styrande orden nomen och bona genom perinde. autumni bona »de goda saker, de gåvor, som hösten skänker». Därmed avses företrädesvis frukter och vin: vin- och fruktskörden var och är för en italienare det för hösten mest utmärkande; sädesskörden kom hos romarna som hos germanerna före den egentliga höstens inträde. Hos germanerna spelade däremot odling av frukter och vin ännu på Tacitus' tid ej någon större roll. Man förstår då, hur Tacitus kunde säga, att germanerna ej kände till höstens gåvor, och härav drager han den slutsatsen, att de ej heller kände något namn på hösten. Det finnes emellertid ett ord för »höst» även i de äldre germanska språken: fornhögt. herbist, nyhögt. Herbst, fornsv. höster, västnord. haustr o. s. v. (jfr Hellquist Svensk etymol. ordb. under höst). Men måhända var detta ord ej bekant för Tacitus, eller hade det på hans tid ej ännu betydelsen »höst».
         Indelningen i årstider har för övrigt växlat mycket under olika tider och hos olika folk. Äldst synes man ha räknat efter vintrar: vintern är den årstid, i fråga om vars namn den största överensstämmelsen råder mellan de indoeur. språken. Ett spår av den urgamla räkningen efter vintrar synes bl. a. föreligga i de lat. orden bimus »tvåårig», trimus »treårig». bimus kommer av *bi-himus, trimus av *tri-himus, vilkas senare led -himus sammanhänger med hiems, så att bimus och trimus eg. betydde »två», resp. »tre vintrar gammal». Längre fram i tiden skilde man på två årstider: den kalla och den varma (sommar och vinter}, en indelning, som har en vidsträckt utbredning bland de eur. folken. Senare tillades en tredje och slutligen en fjärde årstid. Indelningen i fyra årstider har blivit och är den vanliga.

Germania - kapitel 27
Tillbaka till förstasidan

  1. Om anbringandet av detta kapitel i detta sammanhang se Kapitelindelning sid 101.
  2. D. v. s. efter värdighetsprövning och värdighetsförklaring (dignatio jfr kap. 13). Denna ”värdesättning” av byamännen, vilken utfördes av bymenigheten själv, sannolikt under ledning av en byäldste, kan icke så mycket hava avsett rang som fastmer hushållens storlek och trälantalet i dessa (jfr kap. 26 [25]). Sannolikt tilldelades varje husbonde först tomt inom byn (jfr kap. 17 [16]) och sedan i förhållande därefter odlingsmark för nästa skörd. Den återstående odlingsmarken förblev tills vidare ”oskift”. Till någon insikt om jordvärde hade germanerna ännu icke kommit, och därför förekom ingen enskild och avsöndrad markbesittning (jfr Caesar, Gall. kriget 4.1; 6.22). Det var boskap, ej mark, som utgjorde förmögenheten (kap. 5).—Byns eller gårdsamhällets markgemenskap har såväl i Sverige som i Norge flerstädes kvarlevat i tydliga drag in i senare tid. Ännu i 1736 års lag heter det i byggningabalken: ”Vill jordägare i by intaga något det oskift är, säge då alla byamännen till”. Först om enighet inom byalaget ej nås, har han att gå till häradsrätten. — Om det årliga tegutbytet jfr J. Caesars rätt avvikande uppgifter (Gall. kriget 4.1 och 6.22), vilka, om ej beroende på missuppfattning, måste anses avse undantagsförhållanden.
  3. T. hänsyftar här på romerska förhållanden.
  4. Hos åtskilliga folk såsom t. ex. fornegypter och hinduer har en indelning av året i tre årstider förekommit, och även för greker och romare var denna årsindelning i deras forntid icke främmande. Den germanska årsindelningen har otvivelaktigt nära anknutit sig till åkerbruket. — Vad T. sist säger om höstens håvor beror naturligtvis på sydländingens sätt att se.